Dag Sebastian Ahlander
De gamla grekerna – och vi
Demokratins födelse och fall
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dag Sebastian Ahlander 2025
Faktagranskare: Kristian Göransson
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Omslag: Mikael Engblom
Omslagsbilder: Wikimedia Commons
Tryck: ScandBook, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-604-5
Till våra barn, barnbarn samt deras efterkommande i Europa och Amerika.
”Ingenting kommer så att datera oss i eftervärldens uppfattning som vår känsla att vara modernare och mer upplysta än klassikerna.”
Horace Engdahl, Svenska Akademien
Innehåll
Förord
antiken har blivit föremål för så många olika arkeologiska undersökningar, så många olika specialstudier inom arkitektur, naturvetenskap, filosofi, filologi, konst, litteratur, mytologi med flera områden på Europas olika språk, att det inte är möjligt att greppa över hela ämnet under en livstid. Man kan då som akademiker välja ett specialområde för sina studier eller som diplomat, flyga på låg höjd över hela ämnet, i jakten på en syntes. Själv diplomat har jag valt det senare, även om jag också på äldre dagar följt undervisningen i ämnet Antikens kultur och samhälle vid Stockholms universitet samt rest i Grekland med den legendariske antikforskaren Sture Linnér som ciceron. Att förstå det förflutna förutsätter ett omfattande detektivarbete. Ju fler redskap, desto bättre förutsättningar att lyckas. Till slut blir det emellertid överblicken som blir avgörande, förmågan att se från bergstopp till bergstopp, allt längre bakåt i historien. Då är det, för en gångs skull, ingen nackdel att själv vara gammal.
Transkriberingen av grekiska namn är en svår fråga. Det är omöjligt att hålla en klar linje eftersom vi i svenskan
övertagit så många grekiska namn från latinet. I en populärvetenskaplig bok blir det därför naturligt att använda den form som är vanligast förekommande i svenskan.
Jag vill tacka mina gamla vänner från skoltidens latinläroverk, generaldirektören Gunnar Petri och ambassadören Greger Widgren, som läst manus och kommit med många värdefulla synpunkter. Jag är särskilt glad att Kristian Göransson, docent vid Göteborgs universitet, varit min faktagranskare och Anna Thufvesson min redaktör.
De har med stor precision jagat brister i texten.
Sist men inte minst har min fru, Gunilla von Arbin, också hon latinare och historiker, läst manus flera gånger.
Kvarvarande fel och missförstånd är mina egna.
Djursholm i januari 2025
Dag Sebastian Ahlander
Upplägg
för de människor som vill studera historia utgör antiken – det gamla Grekland och romarriket – en särskild lockelse. Dit ner, minst femtio generationer tillbaka i tiden, når modernitetens rötter. I stadsstaten Aten på 500-talet f.Kr. återfinner vi några av vårt västliga samhälles grundvärderingar, om frihet, demokrati, marknadsekonomi och rättsstaten. I det gamla Grekland hittar vi också grunden till vårt filosofiska och naturvetenskapliga tänkande men även början till våra idrottstävlingar och olympiader. Kort sagt, här utvecklades en individuell och intellektuell rörlighet, ett nytt mänskligt förhållningssätt till omvärlden, byggt på individer och inte på storkungar, faraoner eller präster, ett samhälle som i sina bästa stunder skapats genom enskilda människors initiativ. För en nutida människa är det en upplevelse att få ögonkontakt med dessa uppslagsrika och mångsidiga individer som levde för 2 500 år sedan och som på flera sätt är oss så lika och fortfarande har så mycket att lära oss. Inte undra på att så många känner ett lyft när vi vänder oss mot antiken.
De gamla grekiska samhällena blev så ekonomiskt framgångsrika, att där utvecklades en medelklass med en betydande överskottsenergi, som i sin tur tog sig uttryck i form av utsökt arkitektur, njutbar litteratur, konst, teater och idrott. Där blomstrade en stadskultur, där människan blev alltings mått. Men det var också ett samhälle där måttfullheten hyllades och övermodet fördömdes, ett lagomsamhälle, långt före det svenska.
Den grekisk-romerska kulturens entusiasm är så smittande, att den stimulerar vårt samhälle och vår kultur ännu idag. Renässansen på 1400-talet blev den stora händelsen i Europas historia, en kulturell pånyttfödelse på antik grund. Sedan dess har den europeiska kontakten med den antika kulturen aldrig brutits. Det är också därför som den grekisk-romerska perioden brukar benämnas den klassiska.
Det är inte i första hand inom det materiella som grekerna blev oslagbara mästare. Det är på det mänskliga området som de framträder som aktiva medborgare, företagsamma individer, nyskapande filosofer och naturvetare i ett samhälle med mänskliga och politiska rättigheter. När våra grundläggande värderingar som frihet, demokrati och marknadsekonomi ifrågasätts av auktoritära ledare från andra kulturer såsom Xi i Kina, Putin i Ryssland, Erdoğan i Turkiet och andra ledare i den muslimska världen, är det just individens rättigheter som ifrågasätts, demokratin som förkastas och rättsväsendet som används för att förfölja oliktänkande. Det är då vi måste känna till vår kulturs djupaste rötter för att kunna försvara dem mot mörkrets makter. Fram till och med min egen generation var det latinläro-
upplägg
verkens uppgift att upprätthålla en levande kontakt med den antika kulturen. Den kanalen har sedan länge torkat ut och flödet till vårt karga svenska samhälle strypts. Att fylla denna kunskapslucka är syftet med den här boken.
Ytterst är detta därför en bok om frihetens uppgång och fall, kampen mellan det demokratiska Aten, dess många bundsförvanter och det despotiska Persien. Den avgörande perioden som skildras här är åren 507 till 336 f.Kr. Det var en kamp mellan två skilda kulturer som till allmän förvåning slutade med grekernas seger. Det var först efter perserkrigen efter år 479 f.Kr. som Aten trädde fram som den ledande demokratiska statsbildningen i spetsen för ett femtiotal likasinnade stadsstater. Det är också då som dess guldålder ägde rum. De grekiska orden demo-krati betyder folk-makt, och just så utvecklades samhället i Aten och i de många andra demokratiska staterna inom den dåtida grekiska världen.
Men också inom den grekiska världen rådde en kamp mellan demokrati och diktatur och då mellan de båda grekiska staterna Aten och Sparta, som sorgligt nog slutade med diktaturens seger. Sammanlagt varade dock demokratin i Aten i cirka 170 år, tillräckligt länge för att göra ett avtryck i historien och bli en inspiration för de europeiska statsmän som återupptäckte den grekisk-romerska kulturen i och med renässansen. Den enskilda människan fick åter en roll i utvecklingen. Detta ledde i sin tur till revolutionen, demokratin och de mänskliga rättigheterna på 1700-talet. Men också Spartas skugga har länge följt oss i väst. Åren av mörker har alltid varit fler än de ljusa. Det är först med
demokratins seger under 1900-talet som vi fått en levande återkoppling till den atenska demokratin.
Intresset för antiken kom också att sammanflätas med den industriella revolutionen och naturvetenskapernas allt snabbare utveckling under 1800-talet. Nya vetenskapliga upptäckter kom att ges såväl latinska som grekiska namn, som kunde förstås över hela den lärda världen. Så kom till exempel alla begrepp inom anatomin – läran om kroppen – att hämtas från latinet medan de inom patologin – sjukdomsläran – nästan alltid är på grekiska. Så småningom fick de flesta avdelningar inom naturvetenskaperna grekiska namn såsom aritmetik, matematik och fysik men också vanliga ord som allergi, analys, arkiv, ateist, axiom och så vidare genom hela alfabetet, också det ett grekiskt ord. Man får således tänka sig för innan man kallar grekiska och latin för döda språk.
Sökandet efter det antika Grekland fortsätter och går hela tiden vidare. Arkeologerna gräver och hittar ständigt nya pusselbitar. Bilden av antiken blir hela tiden skarpare och mer spännande.
Till det gamla Greklands lockelser hör även den marmorvita arkitekturen, ja, själva skönhetsbegreppet, symmetrin och samspelet mellan skuggor och ljus, som fått en sådan genomslagskraft under århundradenas gång och som påminner om en frisk havsbris. Jag skriver detta väl medveten om de färgrester som man på senare tid funnit på många olika marmorlämningar. Det är som om den antika skönheten renodlats under de många årtusendenas salta vatten och vindar. Det faktum att de amerikanska och
upplägg
franska revolutionerna valde denna marmorvithet till sina främsta symboler gav den ett bestående politiskt symbolvärde i demokratins historia. Fråga mig som vuxit upp i Washington D.C. och studerat i Frankrike, med hundratals offentliga byggnader, banker, universitet och skolor i grekisk-romersk stil.
De grekisk-romerska stilidealen ligger djupt förankrade i vår egen historiska idealbild. Husfasaderna i alla europeiska städer pryddes med kolonner och pilastrar och andra klassiska byggnadselement under 1800-talet. Otaliga är de grekisk-romerska kolonner som masstillverkades i gjutjärn för trapphus och fabrikslokaler. I princip alla stilar förutom 1200-talets gotik och 1900-talets funktionalism bygger mer eller mindre på antika förebilder.
Härmed är bokens spelplan krattad.
Den grekiska antiken i korthet
de gamla grekerna började sin tideräkning med de första olympiska spelen 776 f.Kr. Greker från hela Medelhavet samlades då för första gången för att tävla tillsammans.
Ungefär samtidigt tillkom Iliaden och Odysséen, den västerländska kulturens första litterära verk, sammanställda i skrift av Homeros. Här funderar människan över sin belägenhet, som del av en större gemenskap i Iliaden och som utkastad individ i Odysséen. Det är två stora epos som skildrar dels belägringen av staden Troja, under trojanska kriget, dels Odysseus långa hemfärd till sin ö Ithaka. I verken mejslades två grekiska ideal fram: Akilles, den rakryggade hjälten, som inte kunde kompromissa och Odysseus, den listige hjälten, som tog sig ur alla svåra situationer. Det råder ingen tvekan om vem av de två som framstår som en modern människa. De gamla grekerna delade inte ett gemensamt land, de delade ett gemensamt hav: Egeiska havet. Från varje ö och udde kunde man se nästa. Ledda av sin stora nyfikenhet seglade de ständigt vidare och grundade nya stadsstater
Grekisk gryning
vad vet vi om de gamla grekernas historia? Det finns två källor till kunskap. Den viktigaste var länge litteraturen, de ursprungliga texter och inskriptioner som bevarats in i vår tid. I dessa är det sedan länge döda människor som talar till oss på ett språk, gammalgrekiska men också latin, som fortfarande lärs ut vid våra universitet. De flesta av oss får dock nöja sig med att ta del av översättningar. Genom läsning av dessa texter kan vi träda in i andra människors värld, i ett annat samhälle, i en annan tid. Uppskattningsvis endast cirka en procent av all antik litteratur har bevarats in i vår tid. Å andra sidan görs hela tiden nya och oväntade fynd. Hösten 2019 påträffades exempelvis ett hundratal dittills oupptäckta mumier i Egypten. Många av dessa var lindade i gamla kasserade biblioteksrullar. Vilka skatter kan inte gömmas där? Den moderna AI-tekniken verkar också kunna dechiffrera de brända bokrullar som hittats i askan i den romerska staden Herkulaneum. Vi väntar med spänning på antikforskarnas rapporter.
Detta innebär i praktiken, att en kultur måste ha varit skriftlig, för att vi skall kunna förstå dess människor i efterhand. Några tankar måste finnas kvar som vi får försöka tolka.
Tack vare de första grekiska historikerna Herodotos och Thukydides vet vi ganska mycket om Atens historia. Men det är sällan vi har de ursprungliga originaltexterna i behåll. Ofta finner vi dem i latinska översättningar eftersom romarna värdesatte den grekiska kulturen så högt, att de kopierade allt som de kom över. Även de kristna munkarna gjorde efter romarrikets fall kopior som nådde oss genom de många klostren. Araberna översatte antika naturvetenskapliga texter. Sedan turkarna stormat Konstantinopel 1453 kom en våg av grekisktalande lärde som flyktingar till Europa med många antika handskrifter i bagaget.
Den andra källan till kunskap är arkeologin: skulptur, keramik och bebyggelse som finns kvar ovan eller under markytan. Här är det de stumma föremålens språk vi måste försöka tolka. Den antika arkeologin är en förhållandevis modern vetenskap som utvecklades först på 1700-talet sedan de romerska städerna Pompeji och Herkulaneum påträffats mer eller mindre slumpmässigt under vulkanaska och lava i Italien. Arkeologin har försett oss med många pusselbitar som ger en föreställning om dagligt liv i den grekisk-romerska världen. Vi kan betrakta föremålen i museer eller på plats. I det senare fallet har vi ibland också hjälp av det som romarna kallade ”platsens ande”, genius loci. Att stå uppe på Akropolis i Aten eller vid Poseidontemplet vid Kap Sunion ger en känsla av förundran, en helhetsupplevelse, som bidrar till känslan av sammanhang.
Det är viktigt att komma ihåg, att största delen av de föremål som de gamla grekerna skapade och värderade högt har försvunnit av det enkla skälet att målningar, textilier, läder och trä förmultnar. Föremål i ädla metaller har oftast smälts ned och återanvänts genom historiens gång och återfinns sällan i original. Då återstår bara byggnadsruiner och krukskärvor.
De olika källorna ger oss en föreställning om hur de gamla grekerna levde. De betraktade sig alltid först och främst som exempelvis atenare eller korintier, först i andra som greker, eller hellener, som var deras gemensamma ord på den kultur som förenade dem. Ordet ”grek” är en romersk benämning som vi tagit över. De cirka 1 100 stadsstaterna var små. Endast Aten och några städer på Sicilien hade fler än 20 000 medborgare. Den antike filosofen Platon (d. 347 f.Kr.) ansåg, att 5 000 medborgare var ett önskvärt antal, så att alla kände alla och kunde delta i det demokratiska styret.
I det centrala Grekland, på Attika och Peloponnesos, rådde en betydande enkelhet i levnadsvanorna, även sedan Aten blivit mittpunkt i den antika världen. Sparta var det mest extrema exemplet på medveten enkelhet och sparsamhet. Grekerna på Mindre Asiens kust hade mer smak för lyx. Men så levde de också närmare de gamla asiatiska rikena. Siden och rökelse är bara två exempel på lyxvaror som de uppskattade. I väster, hos de grekiska nybyggarna på Sicilien och i Syditalien, levde de nyrika grekerna, antikens amerikaner. Här byggdes det flott av välbeställda människor som var stora i orden och gärna ville synas. Varje västgrek strävade efter att bli sin egen gud, skulle man kunna säga.
