Silverslottet
Tidigare böcker av Åsa Hallengård
Om så bara för idag (2024)
Simma i vinterskog (2024)
Konserverad kärlek och spröda drömmar (2022)
Antikgård för spirande hjärtan (2020)
Antikcafé för kantstötta hjärtan (2019)
Antikkurs för vilsna hjärtan (2019)
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Åsa Hallengård 2025
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Adobe Stock/iStock/Shutterstock
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-614-4
Till min finaste vän, Jenny
Tjeckoslovakien, mars 1934
Zora har inte sett Paul på snart två veckor. Inte sedan de träffades som vanligt i ladan, på säkert avstånd från byns nyfikna ögon. Då när han berättade att han var tvungen att ge sig av. Tiderna är ännu värre nu, och som tillhörande resandefolket svävar han i livsfara. Hon har vetat, varit beredd, men ändå river saknaden i henne med vassa klor, fläker upp köttet och blottar hjärtat.
Men just nu håller hon det ifrån sig. Hon kan inget annat göra än följa med i barnets kamp ut i den värld som mist sin glans sedan hennes älskade gav sig av. I början av förlossningsarbetet kunde hon slumra till mellan värkarna men det låter sig inte göras längre. Allt tätare avlöser de varandra och hon hinner knappt hämta sig innan nästa kommer. Det är som om skelettet håller på att spricka sönder.
Hon avbryts av ännu en värk, kraftigare än den förra. Belia rusar fram, beredd att stötta henne och förmå henne att lägga sig i sängen ifall hennes mor, baronessan, mot förmodan får för sig att dyka upp innan barnet är fött. En kvinna i hennes ställning förväntas ligga till sängs när hon föder. Inte stående hålla sig i den blankpolerade sänggaveln där utsirade keruber på vardera sida om familjevapnet stirrar på henne. Blicken fästs vid kamelen i vapnet, beviset på hennes anfäders strider under trettioåriga kriget på 1600-talet.
Hon vaggar från sida till sida medan hon flämtandas, precis som Belia har visat henne. Hur det nu kan komma sig att kammarjungfrun kan besitta kunskaper om hur man föder barn, hon som enbart har hjälpt till hemma på föräldragården när tackorna lammar. Men Zora har inget annat val än att lyssna på hennes råd. Det finns endast de två i denna stund. Och det finns ingen hon hellre skulle vilja ha vid sin sida än
Belia, som endast är två år äldre och i allt hennes förtrogna.
I en av de korta vilopauserna blundar hon och ser Paul framför sig. Han känns så nära, som om hon kan smeka hans mörka lockar ifall hon sträcker ut handen. Hon minns deras sista möte. Hur han la händerna mot hennes stora kula till mage. Värmen från honom trängde ända in till barnet. Åtminstone vill hon gärna tänka att det var så. Sedan gick han ner på knä, trots att kylan från marken måste ha trängt in genom byxorna, vilade kinden mot och viskade till livet där inne. Efteråt fattade han med blanka ögon tag om hennes ansikte och lutade sin panna mot hennes. De lovade varandra att alltid minnas och älska varandra, oavsett vad som skulle komma att ske i denna osäkra tid.
När han lämnade henne följde hon honom med blicken tills han reducerats till en liten prick som snart uppslukades av skuggorna bland träden. Zora hade kunnat följa efter honom till lägret för hon vet var de bor, eller rättare sagt var de höll till fram tills helt nyligen, men hon stod kvar, enligt deras överenskommelse. Det var alltför farligt att synas tillsammans. Inte för henne eftersom hon står under sin fars, baronens, beskydd, men för honom. Smärtan skjuter ut i hela bäckenet. Hon andas med kippande andetag tills värken klingar av. Så försvinner hon in i sig själv, vet att det är i djupen inombords som kraften finns för att klara av det som
snart ska hända. Hon är inte den första och sannerligen inte den sista på denna jord som föder barn. Men det hjälper inte att tänka på det. Inte när hon är mitt i det och inget hellre vill än fly från smärtan. Men det finns ingenstans att rymma.
Inte heller kan hon skynda på förloppet. Det är bara att ta sig igenom de allt kraftfullare värkarna som blir alltmer utdragna i takt med att natten går och morgonen bestämmer sig för att gry.
Hon hör ljud från rinnande vatten, sneglar åt sidan. Belias svarta klänningsärmar är upprullade en bra bit och det ryker om vattnet hon häller i tvättfatet från en kanna. Blomdekoren på fatet blir suddig när nästa värk hotar och det är omöjligt att hejda vrålet som letar sig upp från det allra innersta. Hela underlivet håller på att spricka, som en vindruva man klämmer mellan fingrarna.
”Krysta!” säger Belia någonstans bakom henne och hon vrålar och håller så hårt om sänggaveln att knogarna vitnar.
Ett skrik, livskraftigt. Zora öppnar ögonen och rummet återfår gradvis sin form. Sucken som letar sig ut genom de spruckna läpparna sänker axlarna och hon skrattar till. Belia håller knytet i famnen samtidigt som hon hjälper Zora till rätta i sängen bland vita spetskantade dunbolster.
”Jag ska tvätta barnet. Sedan måste efterbörden ut”, säger Belia, vänder sig bort från henne och sätter igång med att dona med vatten och lindor.
Zora räknar guldfransarna i den sammetstunga sänghimlen, och efter vad som känns som en evighet kommer Belia åter till henne med barnet.
Hon sträcker armarna mot det och så fort hon får den nyföddas tyngd i sin famn upplöses alla minnen av smärta
och rädsla. Hon smeker den lillas korpsvarta kalufs, som har precis samma färg som Pauls, låter fingrarna glida genom det silkeslena ännu en gång och borrar ner näsan i det. Hon sluter ögonen och drar in barnets doft. Mot dess hjässa viskar hon:
”Jag ska älska dig för oss båda.” Om Paul finns där ute någonstans måste han höra hennes löfte, för det är så intensivt att den sista stjärnan på himlen utanför fönstret blinkar mot henne. Hon ska älska barnet för två. Hon ska alltid finnas för flickan och göra allt som står i hennes makt för att skydda denna lilla kärleksvarelse.
Med fjäderlätta fingrar smeker hon den nyföddas kind. Det går inte att se ögonens färg i det rödmosiga och skrynkliga ansiktet eftersom de är slutna, men munnen är som en rosenknopp och näsan är perfekt. Kärleken som övermannar henne är omedelbar och så stark att Zora flämtar till. Tänk att de tillsammans skapat denna perfekta varelse.
”Du är det allra underbaraste som Gud har skickat till vår jord”, viskar hon. ”Cermaka”, säger hon och namnet passar den lilla perfekt.
”Och du var duktig”, berömmer Belia.
Dörren rycks upp och ett kallt vinddrag sveper genom rummet. Bestämda steg går raskt fram mot sängen, föser undan bolstret och rycker tag i den nyfödda. Armar som bänder, sliter och drar för att förmå henne att släppa taget om sitt barn. Snart har Zora förlorat striden om byltet och det nyfödda barnets klagande läte ekar mellan slottets murade väggar och bort längs korridoren.
Hon visste att det skulle bli så här. Men hon har förträngt det och ett stort hål fläks upp i henne. På darriga ben tar hon sig ur den höga sängen och klarar nästan att ta sig fram till dörren. Där fångar Belia upp henne. Zora sjunker ihop i
hennes famn och vrålet stiger ur henne, följt av gråten som rister hennes kropp.
På något sätt måste jungfrun ha baxat tillbaka henne i sängen, för när Zora kvicknar till vilar hon mot kuddarna och blickar in i eldstadens sprakande brasa. Den har varit hennes följeslagare hela natten, ända sedan det mödosamma förlossningsarbetet tog sin början. Hon vrider på huvudet och blickar ut genom fönstret. Regnet har upphört att trumma och dimmorna dansar över parken utanför i soluppgångens första rosa toner. Det är den tolfte mars, ett datum hon aldrig ska glömma.
Sats I Preludium
Franz
Helsingborg, oktober 1990
Något sker ovanför notställets övre kant och gör att Franz tappar fokus. Mitt under repetitionen med symfoniorkestern glider blicken till orkesterchefen, där han skyndar fram genom konsertsalen. Kavajen fladdrar och från den ljusa skjortan lyser orange stänk som ilskna ögon. Har han inte lärt sig att man inte ska bära vitt när man har spagetti och köttfärssås i lunchlådan?
Till fagottens dova, mjuka inledande takter når chefen scenen, där dirigenten står med armarna höjda och taktpinnen beredd att slå an Franz solo i satsen Det gamla slottet i Musorgskijs Tavlor på en utställning. Dirigenten snor runt som om han först nu upptäckt inkräktaren. Franz har just andats in för att påbörja sitt solo och slår närapå munnen i munstycket av dirigentens häftiga rörelse. Han vågar knappt pusta ut då dirigenten med mulnande ansikte böjer sig framåt så att chefen kan viska något i hans öra.
”Du måste skynda dig hem”, säger dirigenten strax därefter.
Rösten är kort, som staccato i Franz öron. Och den äter sig in i själen där den gamla orosklumpen sätter sig i rörelse. Ingen har någonsin trotsat de oskrivna reglerna och stört en
repetition, oavsett vilken symfoniorkester Franz har gästspelat i. Det måste handla om liv eller död. Frågan är om det handlar om mamma eller farmor Gudrun. Oron flyttar sig med hackiga rörelser, genom halsen och ner till mellangärdet.
”Vad väntar du på?” Dirigenten gör ett kast med huvudet åt de stora dörrparen och hela orkestern håller kollektivt andan medan han ger dem instruktioner att avbryta till förmån för ett annat stycke där Franz inte behövs.
”Det kommer att gå bra. Kom tillbaka till genrepet så fixar vi det tillsammans.” En av trombonisterna böjer sig fram över notstället bakom honom och viskar orden i Franz öra. Han kan inte låta bli att tänka på att det här är det närmaste han varit en kvinna sedan förhållandet med Linnea tog slut för över åtta år sedan, när han lämnade musikhögskolan. Och snart fyller han trettio. Det är för sorgligt. En svag pust från trombonistens kropp bjuder på en aning av hennes sötaktiga parfym och tvättmedlet hon använt till den ljusblå blusen. Något som liknar sorg hotar att välla upp i Franz. Han ruskar av sig de ovälkomna tankarna.
Dirigenten blänger irriterat på dem. Håller demonstrativt upp armarna och gör sig redo med taktpinnen att räkna in.
Det är Franz fel att de blev avbrutna, med följden att hela symfoniorkestern måste vänta på att han ska krångla sig ut i gången mellan bleckblåsarna och raden av klarinetter.
Fan också! Han har inte råd att sabotera chansen till fast inkomst. Det är svårt att vara frilansande musiker mitt i en lågkonjunktur, trots att han har kontakt med de flesta orkestrar och band i Skåne med omnejd. När han fick möjligheten att hoppa in på ett vikariat för att spela Tavlor på en utställning lyftes en sten från hans bröst. Först då vågade han se något ljusare på framtiden.
Han plockar ihop noterna så diskret det går. Kommer på att han har kvar saker på en stol längre in bland träblåset där han satt tidigare under förmiddagen. Tråcklar sig så försiktigt som möjligt in mellan raderna av musiker. Men det är givetvis omöjligt att göra sig osynlig. Deras blickar följer varje rörelse och det gör honom fumlig. Självklart stöter han till något. Handen får i sista stund tag om en stolsrygg då stolen vippar på två ben. För en gångs skull verkar det som om något går hans väg, om än obetydligt. Han ställer åter stolen stadigt på scengolvets parkett.
Det tillfälliga jobbet innebär åtminstone två månaders fast arvode. Om han lyckas lägga undan lite mer pengar kanske han snart kan flytta till något eget? Den tanken gör att det är enklare att andas i mammas lägenhet på Drottninghög.
Det är där han har bott i hela sitt liv, förutom under åren i Malmö på musikhögskolan. Efter att det visade sig vara svårt att få en stadigvarande inkomst som musiker har han tvingats förlika sig med tanken på att bo hemma. Han ser sitt pojkrum framför sig. Det har sett likadant ut sedan han var barn, lika eländigt och kvävande … Så skärper han sig. Tänk om han blivit tillkallad för att mamma är allvarligt sjuk? Kära lilla mamma som alltid gjort allt för honom. Verkligen allt.
Han är medveten om att det är ovanligt för en saxofonist att ha fast jobb. Han skulle i och för sig alltid kunna bli musiklärare på kommunala musikskolan, för barn har han inget emot. Tvärtom. Värre skulle det bli med kollegorna. Han suckar. Det blir nog inget lärarjobb för hans del. Han gör en beklagande min åt dirigentens håll, håller tillbaka tårarna som vill tränga ut, skjuter upp glasögonen med pekfingret och gör sitt bästa för att lämna orkestern så obemärkt som möjligt. Ackompanjerad av oron som taktfast guppar i hans inre
trippar han på tå det tystaste han förmår över parkettscenen och ut genom en av sidodörrarna.
Sortin påminner om de gånger han gått på exakt samma sätt genom korridorerna i skolan, med en desperat förhoppning om att smälta samman med väggarna och bli osynlig.
Februarikvällen är råkall och Franz småspringer den korta vägen från busshållplatsen med ett hårt grepp om saxofonväskan. Vinterjackan är så gammal och använd att syntetstoppningen har delat på sig. Det medför att plagget ser bubbligt ut, som om en vildsint hamster röjt omkring där inne. I gliporna finner vinden inget motstånd utan träffar huden med iskalla pilar genom tyget.
Han saktar in stegen för att hälsa på fyllgubbarna på den vanliga bänken. Likt väktare sitter de vid ingången till området där lamellhusen är likadana och i varierande grad av förfall. Det är konsekvensen av ett hafsverk, något som verkar vara signifikant för miljonprogrammet. Totalt oberörda av kylan skrålar männen högljutt. En randig katt stryker sig mot en av gubbarnas ben. När djuret går mot Franz och jamar ynkligt kan han inte motstå impulsen att sätta sig på huk, trots kylan och oron för vad som väntar innanför dörren. Eller kanske är det just därför han smeker dess silkesmjuka päls. Katten följer efter honom när han går därifrån men stannar ett stycke från hans port, som om den begriper att den inte kan följa med och kanske är den ledsen för det. Åtminstone ser den eländig ut där den sitter med huvudet på sned och tittar på honom så att det kniper åt i hjärtat innan han slinker in genom porten.
”Åh, zlatíčko moje. Vad bra att du kom hem.” Han hoppar till då hans mamma möter honom i hallen. Tack och lov verkar hon frisk och kry. Han pustar långsamt ut i en lång suck.
Men då måste det handla om Gudrun, tänker han genast därefter. Stressat iakttar han mamma men kan inte utläsa av hennes ansikte att något är fel. Snarare verkar det vara tvärtom.
Hon kysser honom på bägge kinderna innan hon befriar honom från täckjackan, hänger upp den på en galge och borstar av den hastigt med klädborsten som om det vore en exklusiv rock. När hon är klar hänger hon in den i garderoben och vinglar på höga klackar in i vardagsrummet. Varför har mamma på sig finskorna, tänker han förvirrat.
”Vad är det?” Hans röst åker upp i falsett och är omöjlig att kontrollera. ”Gudrun …?”
”Gudrun mår fint. Något helt underbart har hänt!” Hon slår ihop händerna.
”Va? Jag trodde ju att …”
”Inte sura”, säger hon och trutar barnsligt med läppstiftsmunnen. Minen får honom att haja till. Hennes beteende är märkligt. Det är något forcerat, nästan teatraliskt över henne. Hon som brukar vara så lugn. Det är något med hennes utseende också. Vacker har hon alltid varit och är fortfarande, trots att hon närmar sig de sextio. Hon har vad man kallar en klassisk skönhet. Det är bara de allvarstyngda ögonen som brukar dra ner helhetsintrycket men idag gnistrar de av liv. Strax byts hans förvirring mot stickande irritation.
”Du begriper väl att jag inte kan sticka ifrån repetitionen hur som helst! Jag kanske aldrig får jobb i HSO igen. Dirigenten var ursinnig. Det har aldrig hänt förut att …” Franz slår ut med armarna. De flaxar hjälplöst längs sidorna.
”Jag vet, jag vet. Men det har blivit vårt!” Hon sätter sig ytterst på kanten på en av de skamfilade fåtöljerna i murrig plysch. Benen lutar hon åt sidan.
”Vad pratar du om?” Han kliar sig i håret och skjuter upp
glasögonen som envisas med att glida ner mot nästippen. Men ilskan gör rörelsen svår att kontrollera så han lyckas endast fösa dem åt sidan. Framför honom framträder plötsligt två exemplar av henne. Det räcker mer än väl med ett. Han samlar ihop sina känslor, knyter ett mentalt band om dem och puttar glasögonen till rätta.
”Sätt dig ner. Det här är en högtidsstund”, säger mamma och tänder stearinljusen i de magnifika silverljusstakarna på soffbordet. Hon blåser ut den lilla lågan som fladdrar på tändstickan och han drar in doften. Den varar endast ett ögonblick men tillräckligt länge för att han ska slungas bakåt i tiden till det fåtal gånger då klenoderna tänts. Det görs i princip bara på julen och påsken. Men förra året tändes de två gånger utanför högtiderna. Först den nionde november när Berlinmuren revs. Då satt de framför teven och följde det som skedde. Och sedan bara en dryg vecka senare, för nästan precis ett år sedan, på femtioårsdagen av studenten Jan Opletals död i samband med protester mot Nazitysklands ockupation av Tjeckoslovakien. Hemma i vardagsrummet lyssnade och tittade Franz och mamma på rapporteringen av hur hundratusen människor samlades på Václavplatsen i Prag för att protestera mot regimen. Demonstrationen slogs brutalt ner. Trots det fortsatte protesterna och stegrades. En förändring var på gång och i luften låg en övertygelse om att man stod inför något helt nytt tillsammans med en längtan att göra sig av med det gamla.
”Jag ska bara …”, säger mamma, rätar på ryggen och puffar till en kudde i fåtöljen. Det är något ryckigt över hennes rörelser, som om hon är stressad.
”Du måste säga vad det är. Fattar du inte att jag blir nervös när du håller på och flaxar hit och dit?”
”Snart, älskling. Ingen har dött och ingen är sjuk. Slappna av. Tänk på hur din gammelmormor …”
Franz blundar och zoomar ut hennes röst från medvetandet. Han kan inte räkna hur många gånger han hört historien om hur gammelmormor smugglat med sig ljusstakarna genom att sy in dem på ett snillrikt sätt i den enda kofferten de fick med sig under flykten från Tjeckoslovakien 1939. Hur hon kunde vara så dum att hon släpade runt på två otympliga ljusstakar från 1600-talet har han aldrig vågat fråga, men för sig själv har han inga bekymmer med att komma på tusen och en sak som han anser betydligt mer nödvändiga att packa med sig än ett par överdimensionerade silverljusstakar som väger flera kilo styck.
”Počkej.” Mammas steg som hastar ut ur rummet rycker tillbaka honom till situationen.
”Vadå počkej? Vad ska jag vänta på?” hojtar han.
Han hör henne öppna ett skåp i köket och stänga det igen med en smäll. Scenen i konserthuset flimrar förbi och han vrider sig av besvikelse. Har mamma saboterat hans chanser med symfoniorkestern? Då kommer han att vara fast här ännu längre. Franz slänger sig tillbaka mot soffans ryggkuddar. De tar emot honom och formar sig runt hans rygg som ett slags mjukt skal. Han står inte ut. Det måste gå att få fram pengar till ett eget krypin. Han är inte rädd för att hugga i så det gör inget om det har renoveringsbehov. Han hade faktiskt en femma i träslöjd. Älskade slöjdsalen och doften av virke. Läraren uppmuntrade honom att bli snickare. ”Du har handlaget”, sa han men mamma hade andra planer och han knuffades mot musikeryrket. Med en fast inkomst hade han flyttat hemifrån för länge sedan, för att bo ihop med mamma är tärande. Inte bara för honom utan även för henne, det är han ganska säker på.
”Nu ska du få se.”
Han tittar upp på mamma. Hennes kinder rodnar och det lyser upphetsat i ögonen när hon kommer klapprande med en svart papplåda i famnen. Hon sätter försiktigt ner den på soffbordet men ljuslågorna fladdrar ändå. Locket lyfts varsamt av. Franz sträcker på nacken för att få en skymt av innehållet men allt han ser är ett kuvert i A4-format.
”Vad är det frågan om?” Helst av allt hade han velat vara kvar hos orkestern, och han är tvungen att kila in händerna under låren för att stanna i soffan.
”Jag har under en tid varit i kontakt med en advokat”, säger hon. Han tittar förvånat på henne. De har alltid haft det knapert, och han vet alltför väl att de inte har råd med advokatkostnader, för vad det än kan röra sig om.
”Vi har fått tillbaka slottet från den tjeckoslovakiska staten. De behöver det inte längre och därför gick processen kvickt. Om det hade varit tvärtom hade vi slagits mot ett ändlöst byråkratiskt maskineri, ungefär som i en Kafkaroman, men så blev det inte. Vi har återfått det som rätteligen tillhör oss.”
”Sluta ljuga, mamma”, säger han så bestämt han kan. ”Det är endast ett fantasifoster.”
”Slottet är i högsta grad verkligt.” Hon snörper förnärmat på munnen innan hon öppnar kuvertet och halar ut ett dokument som hon räcker honom. ”Om jag bara haft ringen kvar …”
”Lägg av”, avbryter han innan hon hinner återberätta den historien för tusende gången. Han suckar. Så trött på henne.
”Nåväl. Det kan kvitta, för beviset har du framför näsan. Läs.” Hon lutar sig tillbaka mot fåtöljens ryggstöd med ett belåtet uttryck medan hon tvinnar en tjock grå hårlock mellan fingrarna.
Franz ögnar igenom det tätskrivna pappret. Läser de byrå-
kratiskt formulerade tjeckiska meningarna. Ja, här står det.
Svart på vitt. Silverslottet tillhör dem. Han läser igenom det ytterligare en gång och det är samma budskap som första gången han läste. Dokumentet singlar ner på bordet. Han låter armbågarna vila mot låren och knäpper händerna. Tankarna snurrar och surrar. Det jävla slottet, som han inte ens trott existerade, är deras. Fast vad är det de har ärvt?
Finns det ens något att äga? Mamma var så liten, endast fem år, när hon lämnade landet och mycket har hänt sedan dess. Men hon verkar tro att det ska stå kvar, intakt utan minsta spår av vare sig nazister eller kommunister.
Hon är helt enkelt inte klok. Det har slagit slint och det måste bero på att sagorna om borgen satt sig i huvudet på henne. Om han ändå hade en pappa som kunde verka som motpol åt henne, en realist. Han har aldrig lyckats representera den stabila verkligheten när mamma och mormor kom dragande med sina skrönor om slottet. Men det är inte längre ett luftslott utan existerar i verkligheten, fast i vilket skick det befinner sig har varken han eller mamma någon aning om. Tänk om det bara är en ruin efter både världskrig och Sovjetstyre? Vad innebär det i så fall för honom? För dem?
”Äntligen ska du få se vårt hem”, utbrister mamma med tårar i ögonen. Hennes ansikte lyses upp av ljuslågorna som ängsligt fladdrar mellan dem. Det är som om ljusen inte kan bestämma sig för vems parti de ska ta.
”Det ska jag verkligen inte.” Han reser sig så hastigt att soffan gnäller till. Åter darrar händerna men han placerar dem bakom ryggen.
”Klart du ska.” Mamma verkar helt oberörd av hans sinnesstämning.
”Vad är det här då?” undrar han syrligt och låter blicken
