jenny elfving
tidigare böcker i serien om högbondens fyr
Revor av ljus (2024)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
s. 7 Edith Södergran, del av ”Mot alla fyra vindar” ur Dikter, 1916
© Historiska Media och Jenny Elfving 2025
sättning Charlotta Magnusson
omslag Beatrice Bohman och Martina Andersson
omslagsfoto Johan Börjesson-Eld och Bohusläns museum för- och eftersättsblad Gådeå sjukhus efter om- och tillbyggnaden 1878
tryck ScandBook AB, Falun 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-618-2
Till Tommy
Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå, ingen svart svala som bringar längtan, ingen vit mås som bebådar storm …
I klippors skugga håller min vildhet vakt, färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg …
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga …
Edith Södergran
Wilhelm 1936
Det är en ovanligt mild aprilmorgon. Wilhelm sitter på en träbänk i ena hörnet av kyrkogården. Han har tagit av sig skinnhandskarna och under honom ligger dagens tidning för att skydda den svarta överrocken från fukten som ännu bor inne i plankorna.
En blek sol gör sitt bästa för att tina upp stadens kullerstensgator, de trampade gränderna och parkernas fjolårsgräs.
Några tidiga krokusar har börjat titta upp och de kala träden bland snåren gör sig redo att brista ut i skirt ljusgröna knoppar. Härnösands vackra trävillor och de ståtliga stenbyggnaderna längs med Nybrogatan sträcker sig lustfyllt uppåt mot värmen, och till och med de grå sjöbodarna som kantar kanalen tycks växa och bli större. Som att de skapar utrymme för människorna därinne som girigt gäspande drar in den ljumma luften i sina lungor.
Ännu ligger snödrivorna höga runt kyrkogården, så att de enstaka förbipasserande bara syns som guppande hattar bakom det vita och grå, men gångarna mellan gravarna har smält fram och grus och stenplattor ligger åter blottade.
Wilhelm betraktar Agnes namn på den höga stenen. Bokstäverna i guld tycks glöda mot den mörka bakgrunden. Mer än ett halvår har gått men det är fortfarande så underligt att tänka sig att hon inte finns mer. Hans maka och livskamrat, som han tillbringat halva livet med. Ända sedan de oväntat
blev varandras den där sommarnatten nedanför Högbondens blinkande fyrtorn. Nu är hon borta.
Tiden efter hennes död har varit besynnerlig. Visst sörjer han, naturligtvis gör han det. Vissa dagar är så mörka att han inte vågar se på Hanna av rädsla för vad dottern ska läsa i hans ögon. Samtidigt har en känsla av befrielse kommit över honom. Han sover bättre om nätterna och för första gången på länge har han handlat nya kläder. Alldeles nyligen köpte han en färgburk och målade om köksbordet som flagnat.
Hanna har inte kommenterat hans förändring och han vet inte heller vad han skulle säga om hon förde den på tal. Det tar emot att erkänna, till och med för sig själv, att livet trots allt går att uthärda. Även utan Agnes.
När den stora klockan i domkyrkotornet slår ett enda klingande slag reser han sig från bänken. Det tar bara drygt tjugo minuter att gå till fabriken men Wilhelm tycker om att vara i tid. Inte en enda dag har han varit sen sedan han började på Tobaksbolaget för snart tjugo år sedan, och han tänker inte börja idag.
Han borstar bort några osynliga dammkorn från rocken, sticker tidningen under armen och nickar mot gravvården.
Blombuketten som han lämnat lyser vackert mot den polerade svarta graniten.
”Jag kommer tillbaka imorgon”, säger han, plockar med sig de vissna blommorna och slänger dem i en soptunna vid utgången.
JEn kastvind tar tag i hatten när Wilhelm kliver ut från kyrkogårdens skyddande park. Till sitt förtret hinner han inte hindra den från att lämna huvudet och börja en egen skuttande färd längs med gatan. Han skyndar efter och får tag i brättet
vid korsningen till Villavägen, samtidigt som en man på cykel kommer från andra hållet. Mannen plingar ilsket åt Wilhelm. När cyklisten passerar korsningen och undviker att köra över hatten vinglar han till och är nära att hamna i diket på andra sidan den smala gatan. En högljudd svordom, sedan återfår han kontrollen och fortsätter färden i riktning mot flickskolan på Nybrogatan.
Wilhelm ropar en ursäkt efter mannen och borstar av hatten. Från kyrkogården till arbetet tar han oftast höger vid läroverket, och därefter den långa Kastellgatan som leder nästan hela vägen till fabriken. Men idag svänger han in på Villavägen som går parallellt med den vanliga rutten. Han roar sig med att snegla in genom de öppna dörrarna och betrakta de familjer som gör sig redo för en ny arbetsdag. Makar ger fruar en kyss på kinden innan de sätter på sig överrock och hatt, rufsar om barnens hår och tänder en cigarett när de kliver ut på gatan. Förmodligen en av de nästan hundrafemtio miljoner cigaretter som tillverkas under ett år på Tobaksbolaget. Wilhelm rätar lite på sig och lyfter på hatten mot en man som skyndar förbi i motsatt riktning.
Även Wilhelm ökar takten. När han svänger av mot hamnen får han sällskap av fler som skyndar fram längs gatorna. Arbetare på väg till fabriker och verkstäder, varubud och transporter som rullar över kullerstenen och skakar sina förare vakna. Redan på långt håll syns det pampiga tornet som sticker upp från Tobaksbolagets stenbyggnad. Elva våningar högt reser sig det som i folkmun har börjat kallas för Härnösands
Monte Carlo, på grund av alla fester som anordnas för fabrikens mer prominenta kunder. På fasaden sitter den imponerande neonskylten med cigaretten som glöder och röken som slingrar sig mot himlen. Det bolmande molnet från skorstenen skänker hela hamnområdet en angenäm doft av tobak.
Wilhelm låter blicken svepa över folkmassan som nu trängs
vid portarna. Han letar förstulet, utan att det ska bli för uppenbart. Det är svårt att urskilja enskilda personer när de står så trångt på väg in mot stämpelklockorna. Ett hav av grå och svarta ytterkläder. Hattar, kepsar och sjaletter. Wilhelm ler åt sin otålighet. Varför drabbas han alltid av den här ivern när han ändå kommer att stå mittemot honom under hela dagen vid bandet?
Sedan Simon började i samma arbetslag har dagarna blivit så korta. Timmarna som sträckte ut sig evighetslånga fram till den första rasten vid tio blixtrar nu förbi som godstågen borta vid stationen, de som inte stannar utan fortsätter i samma hastighet på väg söderut fullastade med malm eller timmer. En arbetsdag mittemot Simon är över i en blinkning och Wilhelm har börjat våndas redan vid lunch, då halva dagen har försvunnit. När han lägger sig på kvällen är det med Simons leende på näthinnan.
En knackning på axeln får Wilhelm att vända sig om. Simon kisar i solen som har stigit högre på den blå himlen. Han skuggar de bruna ögonen med handen. Den som precis rörde vid Wilhelms rock.
”God morgon!”
”Simon. Jag såg dig inte, god morgon.”
”Ännu en dag i grottekvarnen”, viskar Simon och lutar sig närmare. Hans andedräkt rör vid Wilhelms hals. Den är varm, ändå skickar den en rysning över axlarna.
”Prata inte så högt!”
Wilhelm ser sig omkring bland arbetskamraterna som nu rör sig som en enda kropp in genom porten, mot omklädningsrummen. Men ingen verkar ha uppfattat Simons kommentar. Ledningen på Tobaks är inte fientligt inställd till den fackförening som bildats och som Simon är aktiv medlem i, men Wilhelm känner sig ändå inte bekväm med att öppet kritisera arbetet. Han minns fortfarande med olust det som hände för bara fem år sedan uppe i Lunde. Det kändes som att Ådals-
kravallerna delade Sverige i två läger om vem som egentligen bar skulden till att fem människor miste livet.
Wilhelm vill helst inte ta ställning alls. Samtidigt beundrar han den kämpaglöd som Simon har. Engagemanget för Saken.
”Slappna av, Wilhelm”, säger Simon och hänger in sin rock och keps ett par skåp ifrån Wilhelms. ”Jag skojar med dig, det vet du ju.”
Wilhelm ler mot honom.
”Jag vet aldrig när du är allvarlig.”
Något blänker till i Simons ögon. Något otydbart. Sedan är det borta. Wilhelm tänker på annonsen han såg när han bläddrade igenom tidningen tidigare i morse. Kanske är nu rätt tidpunkt att föra den på tal. Han vänder sig mot Simons håll men han har redan gått mot bandet.
Wilhelm skyndar efter genom hallen där packerskorna står vid sina stationer och försluter mindre lådor i större som hämtas av unga pojkar med pirror. De springer i skytteltrafik ut på bryggan där stora traktorvagnar står redo att forsla varorna mot järnvägsstationen.
Intill, i en större hall, ligger paketeringen. Wilhelm och Simon är i god tid och står mittemot varandra och väntar på att förmannen ska ge tecken att bandet kan sättas i gång. Wilhelm vill ställa den fråga som han omsorgsfullt försökt formulera på bästa sätt och Simon höjer på ögonbrynen. I samma stund som Wilhelm öppnar munnen drar bandet i gång med ett sugande ljud som övergår i det låga muller som omöjliggör all privat konversation. Simon börjar tala om något annat. Det högljudda samtalet med de båda kamraterna som står vid samma band pågår fram till pausen. Det handlar om idrott och kappsegling och annat som Wilhelm inte kan engagera sig särskilt i. Då och då möter Wilhelm Simons blick och den grå fabrikslokalen börjar lysa starkare än stadens alla neonskyltar tillsammans.
De har stått så här mittemot varandra under flera månader. I början var de ganska tysta. Simon är yngre och har ingen familj. Intresserar sig för idrott. Wilhelm har inget att tillföra när han berättar om IF Älgarnas segrar eller förluster på Ängevallen. Politiken är Simons andra stora intresse men förmannen kan när som helst dyka upp bakom ens rygg så de mest brännande samtalsämnena får vänta till rasterna.
De började snart ta sina korta pauser tillsammans, ute på bryggan med ryggen mot stenväggen och blicken ut mot vattnet. De delade en cigarett och så småningom små förtroenden.
Allt kan Wilhelm såklart inte säga. Han kan inte berätta för Simon hur förtjust han är i de långa ögonfransarna som ramar in hans nötbruna ögon. Eller hur inbjudande huden i nacken under det korta håret är, precis innan skjortkragen tar vid. Inte heller kan han säga att Simon är den första person som han har känt på det här sättet för på väldigt länge. Den första sedan Ivan.
”Bara om du har tid förstås.”
Wilhelm rycker till och inser att han har missat något viktigt. Simon ser sårad ut. De två andra arbetskamraterna är uppslukade av ett intensivt samtal, som när som helst riskerar att bli ett regelrätt bråk. Under tiden har Simon tydligen ställt en fråga till honom.
”Förlåt, jag hörde inte.”
Han lutar sig framåt. Händerna packar automatiskt vidare, han behöver knappt se cigarrerna för att få tag i rätt antal och lägga dem tätt med gördeln uppåt. Till sin förvåning ser han att Simon rodnar.
”Jag undrade om du vill gå och se Moderna tider? På Röda kvarn.”
”Charlie Chaplin? Jag hade faktiskt tänkt …”
”Tänkt vadå?” frågar Simon när Wilhelm tystnar.
”Jag följer gärna med”, svarar han.
Det finns ingen anledning att berätta att det var precis det
han hade tänkt fråga. Simon ser glad ut igen och någonting som fladdrar har bosatt sig i Wilhelms bröst.
JPå kvällen har Hanna lagat kalops. Rödbetorna står redan på bordet och Wilhelm häller upp ett glas mjölk var åt dem medan hon reder såsen till köttet och saltar på de mosade morötterna med lök.
”Hur var det på varuhuset?” frågar han och gör plats för karotten som hon ställer framför honom på köksbordet innan hon sätter sig.
”För all del”, svarar hon och spetsar en potatis med gaffeln.
”Men det är rysligt tråkigt med soffor och bord. Jag skulle trivas mycket bättre med något mer äventyrligt.”
Wilhelm skrattar till.
”Äventyrligt? Jo, jag tackar jag.”
”Vad är det för fel med det, om jag får fråga? Vad är livet utan lite äventyr? Jag vet att mor var nöjd med att bara arbeta och inte krävde någon spänning i livet, men du borde väl ändå förstå, far? När du var till sjöss, det måste ha varit helt gudomligt spännande.”
Hanna viftar med gaffeln för att understryka det hon säger, så potatisbiten är nära att flyga av i farten.
Wilhelm lägger ned besticken och ser på Hanna. Det gör honom alltid varm om hjärtat varje gång hon talar om Agnes som mor och honom som far.
”Jo, det var förvisso ett äventyr, men …”
”Ja, men då förstår du ju! Och jag är redan tjugo år och har inte haft några eskapader än.”
Wilhelm är nära att sätta en rödbeta i halsen.
”Du ska inte heller ha några så kallade eskapader! Inte under min vakt.”
Han försöker se sträng ut men vet att han misslyckas. Hanna lägger ned sin gaffel och höjer ett ögonbryn.
”Det är något med dig ikväll”, säger hon.
”Jaså, är det?”
Hon ler.
”Ja, det är det. Och inte bara ikväll för den delen. Jag har inte velat säga något men jag har nog sett.”
Wilhelm tar en klunk av mjölken och torkar sedan munnen med skjortärmen. Hanna räcker fram en av de alldeles för vackra tygservetterna som han och Agnes fick på en bröllopsdag av moster Albertina. Han viftar bort den.
”Är det moster som har satt griller i skallen på dig med allt prat om äventyr? Det vore typiskt henne.”
”Se! Du både rodnar och byter ämne”, skrattar Hanna. ”Jag vet att jag har rätt. Det är något du inte berättar.”
”Sådana dumheter.”
Wilhelm reser sig och frågar med en blick på Hannas tallrik om hon ätit färdigt. Hon räcker den till honom, med samma irriterande leende. Han lägger in ett till vedträ i spisen och ställer kaffepannan på plattan. Sedan tar han fram två koppar med fat och sockerskålen från skåpet och ställer på bordet, innan han sätter sig igen.
”Inte för att det angår dig, min kära dotter. Men vi är några från fabriken som ska gå på biograf till helgen.”
”Jaså, vilka är det då?”
”Det är inga som du känner.”
När hon inte slutar stirra uppfordrande på honom, som en lärarinna som vill höra hela utantilläxan innan hon låter en gå, fortsätter han. ”Om du nödvändigtvis måste veta är det Arvid och Arne och Ivan … jag menar Simon.”
Till sin förargelse blir han varm i ansiktet. Han hör Hanna fnissa när han reser sig och hämtar kaffet som är färdigt.
På kvällen när Hanna har lagt sig inne i det lilla rummet bakom köket öppnar Wilhelm garderoben i sovrummet. På översta hyllan under de varma tröjor som Agnes stickat åt honom ligger ett brunt kuvert. Det har ett tunt lager av garnfibrer från de stickade tröjorna. Nu tar han fram det och sätter sig på sängen. I kuvertet som är stämplat i England ligger ett vykort. Den korta texten kan han utantill. Frågan som aldrig besvarades. Under den Ivans namnteckning. Wilhelm trycker läpparna försiktigt mot hans namn innan han lägger tillbaka vykortet.
Mia 1990
Mia kisar mot solen. Det ser ut att bli ännu en varm dag. Efter några svala sommarveckor har skiftet från juli till augusti fört med sig en kvävande värme som förvandlat Härnösand till en tryckkokare, med stillastående luft och en känsla av instängdhet.
Hon har inte sovit många timmar inatt. Trots vidöppna fönster och ett tomt påslakan vaknade hon vid flera tillfällen blöt av svett. Med blicken i taket låg hon och försökte stoppa tankarna från att börja snurra i de där oändliga cirklarna som nätterna tycks vara så bra på att framkalla. Vid något tillfälle måste hon ändå ha somnat och när klockan ringde vid fem kunde hon knappt ta sig ur sängen. Svalkan som duschen gav var kortvarig och redan efter några minuter blev hon varm och klibbig igen.
Här ute är morgonluften ännu frisk och hon kyls ned under den korta cykelturen till jobbet som går längs med Södra Sundet och Mellanholmen över till östra delen av staden. Mia njuter av vinden i håret när hon susar förbi det glittrande vattnet och den skog av master som möter henne när hon svänger ned mot kajen vid Skeppsbron. Fritidsbåtar samsas med fiskeskutor och en och annan långseglare som lagt till för att proviantera i Härnösand på sin väg upp eller ned längs Höga kusten.
Mia parkerar cykeln i gränden bakom stenhuset, rättar till kläderna och samlar ihop håret i en stram hästsvans. Trots att
den gamla ägaren aldrig sätter sin fot inne på 7:ans ölkafé längre, insisterar han på att serveringspersonalen ska klä sig propert. Som när det begav sig.
Hon känner sig som en prudentlig frikyrkotant när hon svänger runt hörnet iförd veckad kjol och knytblus. Pumpsen som hon bar första veckan har hon sedan dess vägrat att använda. Hon är inte beredd att förstöra fötterna för den dåliga lönen. Särskilt inte nu när hon gått från tillfälliga inhopp till en heltidstjänst. Hon hade sagt något om sned ryggrad, vilket väl kunde klassas som en vit lögn.
Lena har inte kommit än och Mia halar upp nycklarna ur väskan. Det har bildats en kö utanför porten, trots att klockan bara är kvart i sex. Hon känner igen de flesta och nickar god morgon åt gubbarna – en trogen skara gammpojkar och änklingar som av någon outgrundlig anledning fortsätter att stiga upp i ottan, trots att ingen av dem arbetat på många år. När hon låser upp ytterdörren fimpar de och följer efter henne in.
De sätter sig vid sina stambord och tänder nya cigaretter, småpratar eller läser morgontidningen under tystnad medan de tålmodigt väntar på sin frukostgröt eller filtallrik.
Mia tänker som hon alltid gör när hon kliver in i lokalen, att hon har hamnat mitt i en pilsnerfilm. Det svartvitrutiga golvet är blankt efter att kvällspersonalen har svabbat bort lera från grova kängor blandat med brödsmulor och cigarettfimpar.
Platsbyggda träbänkar följer väggen ända från disken till ytterdörren. Repade bord utan dukar eller blommor. Inredningen har funnits med sedan starten för över sjuttio år sedan – tunga omålade trämöbler som skänktes av bryggeriet vars pilsner och sedermera mellanöl har stannat kvar på menyn.
Det första Mia gör är att knäppa på radion som står på en hylla intill de dammiga tavlorna som har hängt där i decennier. Intetsägande landskap och havsmotiv i en brokig blandning.
Räkan, en av stammisarna, har redan plockat fram ritblock och penna ur sin portfölj och lagt framför sig på bordet. När väderleksrapporten i slutet av morgonekot är avklarad ser han på henne genom de tjocka glasögonen som får hans ögon att likna en ugglas och håller upp tre fingrar. En kaffe och tre limpsmörgåsar vill han ha idag. Alltid med ägg och matjessill.
”Såvida ni inte har börjat med räkmackor”, säger han.
Räkan har tjatat på henne sedan hennes första dag att börja servera ordentliga räkmackor, sådana som han åt i Göteborg när han var ung.
”Inte så länge det bara är du som äter dem.”
”Nänä”, svarar han. ”Men om ni hade räkmackor på menyn kanske fler skulle beställa dem. Det är allt jag har att säga om saken.”
Mia ler åt honom och får en antydan till leende tillbaka, innan han sätter blyertspennan i mungipan och tankfullt tuggar på den.
Hon går in i köket och knäpper på båda kaffebryggarna och slänger sedan en blick i kylskåpet. Det behöver fyllas på med öl. Innan hon går och hämtar ett gäng flaskor från backarna ute i serveringslokalen spolar hon en kastrull full med vatten och lägger i ägg till äggmackorna.
”Vad ska du ha för smörgås idag?” frågar hon Lennart Larsson som kommit fram till disken. Han håller en stålkam i handen som han drar genom det tunna håret. Hans huvud skakar som det alltid gör, symptomet av någon sjukdom eller bara hög ålder, men rösten är stark och klar.
”Idag, madam, blir det en leverpastejare.”
Han blinkar och trummar med fingrarna mot disken mellan dem, som är det enda som hindrar honom från att försöka sig på att nypa henne i rumpan. Det vore inte första gången hon skulle behöva smälla till honom på fingrarna. Tyvärr har det inte hjälpt. Lennart Larsson och de andra gubbarna hör till samma
generation som inredningen, lika omöjliga att modernisera.
”Det ska bli”, svarar Mia, men tvekar sedan. Hon vill inte ställa frågan men vet att hon måste.
Lennart Larsson lägger märke till pausen och fingrar på askfatet som står på disken. Studerar Svenska Tobaksmonopolets logotyp med de tre kronorna omgivna av en ljusblå blomsterkrans som om det vore första gången han såg den.
”Har du pengar idag då, Larsson?” frågar hon lågt.
”Jo, det var så sant det”, säger han. ”Det är ju inte pension förrän om ett par dagar, så kanske det skulle vara möjligt att få ta det på krita …”
Det är bara början av månaden och Lennart Larssons skulder är redan uppe i en ansenlig summa. Mia ser hur han sneglar mot Nya Norrland som ligger på disken. Med ena handen drar han tidningen ett stycke mot sig medan blicken flackar mellan texten och henne. Han ser ut att försjunka i en recension av Tillbaka till framtiden 3.
”Leverpastej, säger du.” Mia skriver ned beställningen i sitt block. ”Jag ska gå ut och se så att vi har någon kvar.”
Hon lämnar disken och går in i köket. Lena har kommit in via personalingången från baksidan och ser förvånat på Mia som står med handen på kylskåpet utan att öppna det. Som att hon frusit i ögonblicket.
”God morgon. Är allt okej?”
”Hej, Lena. Tyvärr har leverpastejen passerat sitt bäst-föredatum. Den är fortfarande bra men vi kan inte ta betalt för den.” Hon talar högt så att det ska höras ut till kassan. Sedan går hon tillbaka till Lennart Larsson. ”Vill du ha den ändå?”
”Jaså? Ja, nog kan jag offra mig, alltid. Kanske ska jag ta två på en gång då. Så ni blir av med pastejen, menar jag. Och inte råkar servera den till någon med mer delikat mage än jag.”
Han klappar sig på magen och släntrar tillbaka till sitt bord, nöjt visslande.
