Ingmar Karlsson
”Om ni vill det är det ingen dröm”
Om sionismens historia
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2025
Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström
Omslag: Pär Wickholm Omslagsbild: Unsplash.com
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-670-0
Innehåll
Förord 7
1 Den judiska diasporan i Europa 13
2 Föregångarna 38
3 ”Om ni vill det är det ingen dröm” 54
4 ”Det blev en pojke” 74
5 Sionismens första vägval 96
6 Sionismen, Bibeln och rätten till Heliga landet 123
7 Israel och judarna i arabvärlden 148
8 Antisemitismen som politiskt vapen 171
9 Israel och apartheid i Sydafrika – en orättvis jämförelse? 190
10 Den kristna sionismen i USA 217
11 Sionismen efter den 7 oktober 2023 241 Litteratur 263
Förord
År 1894 befann sig den österrikiske judiske journalisten Theodor Herzl i Paris. Han bevakade rättegången mot Alfred Dreyfus, en fransk officer som också var av judisk börd och som utan grund dömdes till livstids straffarbete för spioneri. Händelsen har gått till historien som Dreyfusaffären.
Ropen ”Död åt judarna!” i detta upplysningens hemland övertygade honom om att den antisemitism som i århundraden plågat den europeiska judenheten var obotlig. I boken Judestaten, som publicerades sommaren 1896, skrev han att endast en egen stat skulle kunna lösa ”judeproblemet”. Målet måste därför vara att skapa ett hemland för det judiska folket med stöd av en eller flera stormakter. Religionen spelade ingen roll för honom. Judarna utgjorde visserligen en nation, med bas i förfädernas tro, men i den stat han hade i åtanke skulle det också finnas plats för ateister och fritänkare.
I augusti 1897 lyckades han samla drygt 200 delegater till en kongress i Basel. Där bildades World Zionist Organization (WZO). Ett program antogs som inleddes med meningen: ”Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem – Heimstätte – för det judiska folket i Palestina.” Målet skulle nås med kolonisering och förhandlingar under stormakternas paraply. I sitt tal till kongressen sade Herzl:
”om ni vill det är det ingen dröm”
Det är av större och större intresse för de civiliserade nationerna och för civilisationen i allmänhet att man etablerar en kulturstation på den kortaste vägen till Asien. Palestina är denna station och vi judar är kulturens bärare som är beredda att ge våra ägor och våra liv för detta ändamål … Vi skulle där utgöra en del av Europas fästningsmur mot Asien, en civilisationens utpost mot barbariet.
(Min översättning, liksom övriga citat i boken.)
I romanen Altneuland som publicerades 1902 utvecklade Herzl en utopi om en stat i Palestina som skulle styras av förnuft och bli ”ett ljus för andra nationer” där judar och araber skulle kunna leva tillsammans som likaberättigade medborgare; ”om Ni vill det är det ingen dröm”, säger romanens huvudperson.
Herzl hade bräcklig hälsa och dog den 3 juli 1904, endast 44 år gammal. I januari samma år hade han vänt sig till Vatikanen för att be om stöd för sitt projekt, vilket påven
Pius X bryskt avvisade: ”Judarna har inte erkänt vår Herre, därför kan vi inte erkänna det judiska folket. Jerusalem får inte falla i judarnas händer.”
Herzls efterträdare, Chaim Wiezmann, lyckades övertyga den brittiska regeringen om att det eftersträvade judiska hemlandet skulle tjäna dess politiska och koloniala intressen.
Resultatet blev Balfourdeklarationen, daterad den 2 november 1917: ”Hans Majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sitt bästa för att underlätta uppnåendet av detta syfte; varvid det står klart att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättig-
heterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina.” Genom deklarationen utlovade den brittiska regeringen ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där samtidigt som man inte tog hänsyn till de befintliga invånarnas intressen och önskemål. ”De icke-judiska befolkningsgrupperna” utgjorde 92 procent av befolkningen.
I ett brev kort före sin död skrev Herzl: ”Gör inga dumheter medan jag är död.” Enligt hans vision skulle den judiska staten bli en magnet för världens judar, men 108 år efter Balfourdeklarationen och 77 år efter staten Israels tillblivelse stannar en majoritet av judenheten kvar i diasporan samtidigt som ett växande antal israeliska medborgare föredrar att leva sina liv utanför sin egen stat. Mer än en miljon israeler har skaffat dubbelt medborgarskap under de senaste två decennierna. Enligt uppskattningar lever mellan 600 000 och 750 000 israeliska medborgare i USA.
Syftet med essäerna i denna bok är att ge en bakgrund och förklaring till varför Herzls dröm om en stat där judar skulle kunna föra en normal tillvaro slagits i spillror.
Antalet palestinska araber i Israel, på Västbanken och i Gaza är nu 7,4 miljoner. De är fler än de 7,2 miljoner judarna i Israel plus de ockuperade områdena. Hela 90 procent av alla palestinier har fötts under en ockupation och lever i ett apartheidsystem som har avhumaniserat dem och berövat dem deras värdighet. På Västbanken expanderar bosättningarna och nationaliseringen av mark i snabbare takt än någonsin under det senaste decenniet, samtidigt som extremistiska bosättares våldsamma attacker och pogromer mot civila palestinier har nått rekordnivåer. För 80 procent av alla israeler är ockupationen ett normalt tillstånd, oavsett det dagliga lidandet och den ofta omänskliga behandling
som palestinierna på Västbanken och i Gaza utsatts och fortsätter att utsättas för.
Samtidigt har det israeliska judiska samhället splittrats i två läger som inte kan finna en gemensam grund. Det ena består av sekulära europeiska judar som var statsbärande till slutet av förra århundradet, med en strävan att de judiska medborgarna skulle leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Det andra utgör den väljarbas som säkrade Netanyahus seger i valet i november 2022. Det har sina rötter i 1967 års krig och ockupationen av Västbanken, framväxten av bosättarrörelsen och visionen om en etnisk-religiös teokrati som sträcker sig över hela det historiska Palestina. Stödet för den judiska staten, dess rätt till självförsvar och det judiska folkets förment inneboende rätt att återta sitt urgamla land på det palestinska folkets bekostnad försvagas drastiskt. Denna process inleddes långt före den 7 oktober 2023 men har intensifierats sedan dess, vilket inte minst återspeglas i Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens ställningstaganden. Den förra fastslog den 19 juli 2024 att Israels fortsatta närvaro på de ockuperade palestinska områdena är olaglig. Israel är förpliktat att så snabbt som möjligt lämna de ockuperade palestinska områdena. Internationella brottmålsdomstolen säger att FN:s säkerhetsråd, generalförsamling och samtliga medlemsstater har en skyldighet att inte erkänna ockupationen som laglig och att inte ge stöd som kan innebära att den fortsätter. Den har utfärdat en arresteringsorder på Benjamin Netanyahu för att ha använt svält som metod för krigföring, beordrat avsiktliga attacker mot civilbefolkningen samt burit ansvar för brott mot mänskligheten i form av mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar.
Israel har blivit en belägrad fästning i en omvärld som man varken vill eller kan anpassa sig till. Resultatet har blivit ett ökat beroende av USA.
Donald Trump sade under de första timmarna av sin andra period i Vita huset: ”Det är inte vårt krig. Det är deras krig.” Gaza var i hans ögon en intressant rivningstomt. Den palestinska tragedin reducerades till en fastighetsaffär. Tomten ska enligt hans planer rensas från sin befolkning, vilken ska deporteras till Jordanien och Egypten. Ett av hans första beslut var att häva bojkotten av israeliska bosättningar på Västbanken. De evangelikala kristna och fundamentalistiska väljare som utgjorde basen för hans valseger skulle tillfredsställas. I deras föreställningar ingår Israels grundande 1948, erövringen av Västbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 i ett gudomligt scenario som förutsägs i Uppenbarelseboken och som kommer att leda till Kristi återkomst, Harmagedon och judarnas omvändelse till kristendomen.
Inte ens Netanyahu kunde ha valt ett mera Israelvänligt utrikespolitiskt team. Den för sitt leverne omstridde försvarsministern Pete Hegseth betonade i sin utfrågning i senaten att han var omvänd kristen och skulle ge ett kraftfullt stöd till Israel och dess existentiella krig i Gaza. Han har ett kors och ett svärd tatuerat på ena armen, en referens till Matteusevangeliet 10:34: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Han pryder sig även med andra tatueringar med korsfarartema.
Parallellerna till detta tidigare tusenåriga koloniseringsförsök i Mellanöstern blir alltmer oroväckande. Även korsfararna försökte förverkliga en dröm byggd på kolonisering och erövring och var helt beroende av det stöd de fick utifrån.
Trots sin militära överlägsenhet tvingades de leva i ständig fruktan. Korsfararstatens fall blev att fanatikerna fick överhanden och att den förlorade stödet utifrån.
Benny Morris, som i detalj beskrivit fördrivningen av palestinierna 1948 och är en av förgrundsgestalterna bland de så kallade nya israeliska historikerna, sade i en intervju med tidningen Haaretz 2019:
Palestinierna ser på allt ur ett brett och långsiktigt perspektiv. De ser att det just nu finns fem-sex-sju miljoner judar här, omgivna av hundratals miljoner araber. De har ingen anledning att ge upp, eftersom den judiska staten inte kan bestå. De är tvungna att vinna. Om ytterligare 30 till 50 år kommer de att besegra oss, vad som än händer.
Sumud, ”motståndskraft”, är en djupt rotad palestinsk idé om personlig och kollektiv ståndaktighet. Begreppet syftar på olika sätt på att överleva under ockupation och på förmågan att uthärda och stå emot förtryck i alla dess former, fysiskt, psykologiskt och kulturellt.
Burseryd den 27 januari 2025. Ingmar Karlsson
Den judiska diasporan i Europa
Den tidiga judiska historieskrivningen baseras på Bibelns berättelser. Enligt dessa fick patriarken Jakob namnet Israel sedan han brottats med Gud. ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” (Första Moseboken 32:28) Jakob blev far till tolv söner som blev upphovsmän till Israels tolv stammar. Efter en period på några hundra år i fångenskap i faraonernas Egypten flyttade dessa stammar cirka år 1500 före vår tideräkning till våra dagars Israel/Palestina, som då kallades Kanaan efter landets invånare. I Gamla testamentet beskrivs utförligt hur det judiska folket under Josua i hårda strider besegrade det kanaaneiska folket.
Efter århundraden av svag styrning och splittring under så kallade domare enades de israelitiska stammarna omkring 1 100 före vår tideräkning om att välja Saul från Benjamins stam till konung. Han efterträddes av herdepojken David från Betlehem som efter sju års styre i Hebron erövrade Jerusalem som blev huvudstad för ett enat rike. David efterträddes av sin son Salomo som byggde det första templet i Jerusalem. Efter Salomos död splittrades riket upp i en nordlig del, Israel, och en sydlig, Juda, med Jerusalem som huvudstad.
Tid efter annan låg dessa riken i krig med varandra. Det norra gick under efter ett assyriskt anfall år 722 före Kristus, det södra efter en babylonisk attack år 586. Judarna fördes då bort i den babyloniska fångenskapen.
När Babylonien föll i persernas händer omkring femtio år senare tilläts ett antal judar att återvända till Jerusalem. Ett andra tempel byggdes upp på den plats där Salomos stått. Under århundradena före Jesu födelse levde det judiska folket i huvudsak under olika ockupationsmakter med avbrott för kortare perioder i frihet. Efter Pompejus intåg i Jerusalem år 63 före Kristus blev Judéen en romersk vasallstat vilket innebar slutet för en judisk statsbildning. En sådan skulle först bli verklighet igen efter drygt två tusen år.
Motståndet mot den romerska ockupationen knäcktes inte. År 64 efter Kristus utbröt ett allmänt uppror som slogs ner först år 70, då kejsar Titus förstörde Herodes tempel. Kampen fortsatte trots detta nederlag med fortet Masada som det mest kända exemplet. År 73 begick dess försvarare kollektivt självmord för att undgå romersk fångenskap, en händelse som genom historien blivit en symbol för judiskt motstånd mot främmande herravälde. Nya uppror ägde rum åren 115 och 132 under ledning av Simon bar Kokhba, vilka i sin tur ledde till Jerusalems förstörelse år 135. Simon bar Kokhba stupade och med honom dog också hoppet om en oberoende judisk teokratisk stat.
På Jerusalems ruiner byggde romarna staden Aelia Capitolina. På den plats där det förstörda judiska templet stått uppfördes ett tempel för dyrkan av Jupiter. De ledande skikten i den judiska befolkningen i Judéen deporterades, förbjöds att återvända till Jerusalem och spreds i alla väderstreck.
Redan före denna nationella katastrof bodde större delen
den judiska diasporan i europa
av judenheten utanför de områden som hade utgjort de historiska rikena Israel och Juda. I Bagdad hade judar levt kvar sedan den babyloniska fångenskapens dagar 600 år tidigare och även i Egypten fanns ett urgammalt judiskt samfund. Med undantag för religionen var dessa judar assimilerade. I Egypten talade de grekiska. Där hade redan på 300-talet före Kristus ett sjuttiotal judar översatt Gamla testamentet till detta språk, därav namnet Septuaginta. De judiska samfunden fick nu nya medlemmar och judar sökte sig även till Jemen, Italien och Grekland.
Redan under antiken fanns det ett judiskt samfund i Rom. Judar flyttade också till andra delar av Europa. Från början av det första årtusendet finns det spår av en närvaro i Spanien, Provence och olika delar av Gallien. Med undantag för Spanien var dessa bosättningar inte permanenta.
Det första större judiska samfundet i Västeuropa fanns på Sicilien och i södra Italien, områden som fram till 1091 låg under Bysantinska imperiets kontroll. Från och med 800talet var det tillräckligt starkt för att ha sina egna akademier i rabbinsk rätt i Bari, Oria och Otranto.
De frankiska kungarna – i synnerhet Karl den store, hans son Ludvig den fromme och deras efterföljare – uppmuntrade italienska judar att flytta till Provence och till Rhenlandet för att som handelsmän utveckla och diversifiera utpräglade jordbruksregioner. De blomstrande judiska samfund som etablerades under denna tid i städer längs floden Rhen, som Köln, Mainz, Worms och Speyer, blev grunden till en permanent judisk bosättning i Väst- och Centraleuropa. Detta område kallades Ashkenaz på hebreiska.
Redan i de ashkenaziska judarnas ursprung fanns särdrag som skulle komplicera deras relationer med den icke-judiska
omvärlden. De hämtades på grund av sin skicklighet som handelsmän. Eftersom de varken var markägare eller bönder ingick de inte i den feodala hierarkin utan deras status var direkt beroende av en konungs, furstes eller biskops gunst och nycker, en anomali i dåtidens Europa där en persons samhälleliga status framför allt definierades av markägande.
Den medeltida europeiska antisemitismen
Judarnas speciella ställning lade grunden till en permanent social och ekonomisk skillnad mellan dem och deras europeiska omgivning, vilken förstärktes av religionen. Judarna gavs vissa privilegier men blev också pantobjekt i de växlande maktkonstellationerna mellan adeln, prästerskapet och massorna. Inte ens en högt uppsatt feodalherre kunde alltid garantera dem skydd. Deras beroende kunde utnyttjas för utpressning och de kunde helt enkelt fördrivas och få sin egendom konfiskerad.
Det faktum att de inte fick äga mark ledde till att de koncentrerades till städerna där de huvudsakligen var verksamma inom handel och hantverk, vilket gav dem ekonomiska möjligheter som bönderna saknade.
Relationerna mellan judar och kristna var i stort sett stabila fram till slutet av 1000-talet, då pressen på judarna växte i samband med korstågen. Den våldsamma religiösa entusiasm som dessa framkallade riktades inte enbart mot de avlägsna muslimerna utan också mot judarna under motiveringen: ”Nu går vi till krig mot de otrogna i det Heliga landet men vi har också otrogna mitt ibland oss.”
När det första korståget drog över Europa på sin väg österut under våren 1096 blev de rhenländska judiska samfunden
den judiska diasporan i europa
de första offren för den mobb som följde i dess spår. Vissa lokala feodalherrar och kristna dignitärer försökte skydda judarna men saknade resurser att förebygga och förhindra attackerna. Resultatet blev massakrer och tvångsdop. För att inte riskera att hamna i händerna på den kristna mobben begick många judar, som i Masada, kollektivt självmord genom att först döda sina hustrur och barn och sedan sig själva.
Detta var det första stora trauma som drabbade den ashkenaziska judenheten men fler väntade under de påföljande korstågen. Även i England begick judar massjälvmord år 1190 för att inte falla i händerna på deltagarna i det tredje korståget, en händelse som fortfarande blir ihågkommen varje vecka i många ashkenaziska synagogor.
De kristnas fientlighet mot judarna berodde delvis på rädsla. En medeltida europeisk bonde, analfabet och vidskeplig, såg i judarna med deras seder och religiösa handlingar och mystiska hebreiska böner inte bara sociala och ekonomiska avvikare utan djävulens agenter och utövare av en svart magi riktad mot både människor och Gud. En vida spridd föreställning var att judar regelbundet mördade icke-judar, särskilt barn, och använde deras blod i magiska eller religiösa riter. Detta påstods i synnerhet ske i samband med den judiska påskhögtiden. Sådana anklagelser (the blood libel) hade funnits redan under den hedniska hellenistiska tiden, då de riktades mot både kristna och judar, men de nådde nu sin värsta och mest destruktiva form i det medeltida kristna Europa.
Första gången riktades denna falska anklagelse mot judarna i Norwich i England år 1144. De anklagades för att ha rövat bort en pojke och hängt honom på långfredagen för att
”om ni vill det är det ingen dröm”
iscensätta tortyren och korsfästelsen av Kristus. De påstods ha gjort detta enligt en överenskommelse inom världsjudenheten som innebar att ett kristet barn skulle mördas varje
år. Judarna i Norwich blev massakrerade.
Liknande anklagelser riktades sedan mot judar över hela Europa och späddes på med påståenden att de använde offrens blod i degen till sitt särskilda påskbröd, matzot. Anklagelserna varierade i sina detaljer men konsekvenserna var desamma. Judiska familjer, ibland hela samfund, blev mördade och ofta brända till döds.
Efter ett sådant övergrepp i den tyska staden Fulda år 1235 tillsatte den tyske kejsaren Fredrik II en kommission för att studera anklagelserna. Resultatet blev att de betecknades som absurda inte minst mot bakgrund av att judarnas religiösa lagar förbjöd dem att ens äta ett ägg med en blodfläck. År 1249 fördömde påven Innocentius IV dessa påståenden, men präster och predikanter fortsatte att hetsa sina åhörare mot judarna med dessa lögner och genom att peka ut dem som ansvariga för korsfästelsen av Jesus.
Flera andra historiska skeenden bidrog till att förvärra judarnas livsvillkor i Väst- och Centraleuropa på 1100- och 1200-talen. Under korstågen skaffade sig de italienska stadsrepublikerna monopol på handeln i Medelhavsområdet, vilket förminskade den roll som judarna spelade genom sina kontaktnät och språkkunskaper. I många städer etablerades skråväsendet, som tog över kontrollen av hantverk och handel och inte bara reglerade sina medlemmars yrkesutövning utan även deras religiösa och sociala liv. Därmed uteslöts judarna. Den politik som påvarna förde mot judarna följde principen att de skulle leva i fattigdom och förödmjukelse men att deras liv och egendom skulle beskyddas. Kyrkomötena,
den judiska diasporan i europa
de så kallade Laterankoncilierna, utnyttjades ofta för att stifta lagar som påverkade judarnas situation.
Tredje Laterankonciliet, som hölls 1179, blev en negativ milstolpe eftersom sedan länge avskaffade restriktioner som syftade till att separera judar och kristna i vardagslivet återinfördes. Judar förbjöds att ha kristna som tjänstefolk eller anställda. Kristna förbjöds i sin tur att bo i judiska kvarter. En kristens vittnesmål skulle accepteras inför domstol men inte en judes.
Det fjärde konciliet 1215 tog ett avgörande steg mot segregering genom att skapa judemärket, oftast ett orangefärgat hjul som bars på bröstet eller kappan och markerade bäraren som en skamlig utomstående. Judar förbjöds också att inneha offentliga ämbeten och att visa sig i offentligheten under påsken och vissa andra kristna helger.
Båda dessa koncilier instiftade också lagar som bidrog till att judarnas roll i det kommersiella livet minskade. Särskilt ödesdigert var Tredje Laterankonciliets beslut att förbjuda ränta på lån mellan kristna, ett beslut som syftade till att rena de kristna från ockrande. Eftersom förbudet inte gällde judar blev hela penninglåneverksamheten lämnad åt dem och detta just under en tid då de uteslöts från nästan alla andra ekonomiska utkomstmöjligheter.
Fjärde Laterankonciliet begränsade hur mycket ränta judarna kunde ta ut. Det slog också fast att en kristen låntagare som förlorade sin egendom till en judisk fordringsägare var tvungen att fortsätta att betala tionde till kyrkan. Den slutgiltiga effekten av alla dessa regler och bestämmelser blev att judarna vid slutet av 1200-talet i stor utsträckning hade blivit en klass av pantlånare, kringvandrande krämare och försäljare av begagnade varor.
”om ni vill det är det ingen dröm”
Vid samma tid inleddes en lång och för judarna smärtsam process som syftade till att driva ut dem från Västeuropa.
I England ogiltigförklarade Edvard I år 1275 alla skulder till judar och förbjöd dem att låna ut pengar. Därmed miste de en av de sista återstående möjligheterna att försörja sig. Han satte samfundets ledare i fängelse och krävde enorma summor för deras frigivning. När han erhållit den begärda summan år 1290 utvisades alla judar. Det skulle ta fyrahundra år innan de tilläts återvända.
I Frankrike följde Filip den sköne kung Edvards exempel. År 1306 konfiskerades judarnas ägodelar och de utvisades. De tilläts dock återvända under hans efterträdares regeringstid, men år 1320 marscherade, under vad som gått till historien som herdarnas korståg, 40 000 herdar och bönder från Agen till Toulouse och dödade alla judar som vägrade att låta sig döpas. I Verdun flydde 500 judar till en befästning och begick kollektivt självmord när de belägrades. 120 judiska samhällen i södra Frankrike och norra Spanien utraderades. 1321 blev 5 000 judar brända till döds efter rykten om att de skulle ha förgiftat brunnsvattnet. Året därpå fanns ett fåtal judar kvar i Frankrike och de förbjöds slutligen att vistas i landet år 1394. Mellan 1348 och 1351 hade Europa plågats och decimerats av pesten. Denna farsot gjorde ingen åtskillnad mellan kristna och judar och en tredjedel av befolkningen dukade under. Panikslagna människor sökte sin räddning i en extrem religiositet. I den hysteri som bröt ut började rykten spridas om att judarna förorsakat plågan. Påven Clemens IV försökte undertrycka påståendena att de judar som låg döende vid sidan av de kristna skulle vara ansvariga för dessas öde men massorna krävde judarnas blod. Under 1400-talet utvisades de från flera tyska stater i Centraleuropa.
den judiska diasporan i europa
De sefardiska judarna
Den största katastrofen var dock fördrivningen av judarna från Spanien vid 1400-talets slut. Ett oberoende muslimskt emirat hade grundats redan år 756. Efter den mardrömsliknande tillvaro som det tidigare västgotiska kristna styret inneburit för Iberiska halvöns judar kunde de nu, med periodiska undantag, leva i fred under århundraden. Södra
Spanien, al-Andalus, blev för dem Sefarad, en plats där de utvecklade en rik kultur och gav nytt liv åt det hebreiska språket som tidigare bara använts i studiet av Talmud.
Hebreiskan återupplivades under arabiskt beskydd. Judar använde visserligen arabiska när de skrev om filosofi eller vetenskap men hebreiskan var poesins språk. Judiska författare använde nu, för första gången sedan biblisk tid, hebreiska inte bara för att skriva poesi och böcker om metafysiska och religiösa mysterier utan även om jordnära ting som vin, krig och erotik. Judar strömmade till det arabiska Spanien, och inte minst Granada fick en judisk prägel.
De sefardiska judarna arabiserades i stor utsträckning. De nådde höga statliga poster och svarade för sin beskärda del av de rikhaltiga vetenskapliga, filosofiska och litterära verk som skapades med Córdoba som centrum. Sefardiska köpmän utnyttjade framgångsrikt sina kontakter med trosfränder i de judiska samfund som levde utspridda i den muslimska världen. Judiska lärda och läkare tjänade som flerspråkiga ambassadörer för al-Andalus.
Från 1000-talet och framåt skedde en gradvis kristen återerövring av förlorat land i Spanien. Toledo föll 1085, Córdoba 1236, Valencia 1238 och Sevilla 1248. Den katolska kyrkans ledarskap betraktade alla kontakter med muslimer och varje kompromiss som en seger för Antikrist. Den sista
