Det luriga Göteborg Leif Dernevik
Omslagsfoto: författaren
Ada: Menvad iall sindar är detsom Poseidon hålleri näven?
Kålle:Jo, detärjuenstorfisk, serduväl.
Ada: Åh vadskönt attdusadet.Jag trodde detvar något mycket värre.
DetlurigaGöteborg
Leif Dernevik
©LeifDernevik2024
Illustrationer:författarenominteannatanges.
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8057-719-9
Innehållsförteckning
DetlurigaGöteborg8
Hurjag undvek attdrunkna iRio
Militära malörer56
Mina värsta professionella motgångar67
FHMoch paraplyer84
Åren
Spontanmodellför
Dentunna blålinjenfråndet förflutna121
Denblå näsan123
DetlurigaGöteborg
Jagvar av födelsen en sävlig östgöte, sommåste kompletteramina studentbetyg medrealämnen.Det måstebli iStockholm ellerGöteborg. I Stockholmhadejag varitmånga gånger,och därhadejag släktingar,men någoti migfickmig attvälja detför migokända Göteborg.Äventyrslusta? Villejag kanske blisom göteborgarna varenligtvissa romantiska uppfattningar: sällskapliga lustigkurrar?Lättsamma,slagkraftigasom boxare?Fastutanknutnanävar.Jag villeträffa någrasom Kålle,Ada och Ossborn. Sådana personer villejag gärnagegodavitsord.Jag villesmaka saltvattnet, se Vingaoch Feskekyrka,åka spårvagn,umgås medtångoch maneter. Kanske ta ettdoppsprittnaken ihavet?Fypåmig,klä på dig! Menbättreobscent än aldrig.Jag villeförstås så attsägataskedendit jag kommer.
Detvar dock inte så lätt attkomma underfundmed staden.Det var någotlurtmed alla namn iGöteborg, fördet första hetteintegrundarentill staden Göte Borg,som mankunde ha trott, ochden fina nöjesparken, som nyligenfyllt 100år, hade inte namngettsavnågon Lise Berg.BillDal hade ingetatt göra medenvissstadsdel, ochKalle Bäck hade jagjuträffatpåen begravning.Han varhistorieprofessor ochbodde iLinköping.Göteborg hade haninget medatt göra.JohannesBerg, ellerAgnes Berg fannsdeöver huvud taget? Menstadsdelarnasom de kundehagettupphovtill existerade.Ojdå, dethär är kanske exempelpåGöteborgshumorn,men jagkände migjudragenvid näsan. Jagförsökteundersökasammanhangen ochtog bussentill Balltorp.Det skulle kanske vara en roligplats,men tji fick jag. Detvar inte ballaredär än någonannanstans. Bukärr tänkte jag undersökaockså.Jag letade efternågon slagskirurgisk verksamhet där, jag är ju självkirurgmåste jagavslöja nu.Men jaghademissuppfattatsaken. Uttaletvar inte buk –ärr somjag hade antagit, utan istället bu-kärr. Vadär detta? Ettkärrsom vill skrämmas kanske,ellersom manvillskrämmas
med? Nej, jagblirinterädd, barabesviken. En delnamnvar ju direkt motbjudande, texFis-kebäck. Därfanns detnog en fis-kaffärockså.
En kompis till migfrånmedicinutbildningen blev infektionsläkare.Han älskadeatt skäraupp bölder,klämmautvar ochgörarent. Hans valspråk blev:”Detärkul så längedet varar”. En annankompisville blienså fenomenalhudläkare atthan ensamskulle kunnabotaenhel blåsorkester. Självbörjade jagpåhjärtkirurgen,och detförstajag fick lära migvar att hållaklaffen.När jagblivitvarmi kläderna,hörde jagenkollegas morgonrapport.Det varenakutoperation, förstvar detlitesvårigheter, sedanflötdet på bättre mensåblevdet plötsligtproblem igen. ”Ja, då var jagpåtunnisigen” sa operatören medenpassandemetafor,men alla brast iskratt. Varför?Jo, hanvar ju ursprungligenfrånTunisien!
Linnéplatsen,där varjag ofta på dagen. Menpåkvällen då,säger man då Nattlinneplatsen? Detvoreväl likt de därroligagöteborgarna. Jaggillar attåka spårvagnar ochprova olikalinjer. Göteborgarna är stolta över sina spårvagnar,förutom de italienska förstås. De bara gnisslar,gnäller och krånglar.Eninsattpersonberättade attvihadeförhållandevismycket spårvagnar.I London,t ex harman tunnelbana,dubbeldäckare, somjuär bussar, menintesåmånga spårvägslinjer.Nej,det är klart. Om staden hade gott om spårvagnar skulle detjubarabli en massa ”trams”. Senvar det någotmed de hörselskadadeinvånarna.Dehadetydligennågot ställe att samlas på.Kan dethavarit någonstans på Va sa?– platsen?
Slottsskogen är en finoch lummig stadspark, mennågon skog är detju inte.Något slottskymtas inte heller, ochhar aldrig funnits här. Dethörde dock till Älvsborgsslott förr ivärlden,men detvar ju en brabit bort.En gammal göteborgsvitslyder ”Det är ju självklart gräset somärslått!” Spårvagnshållplatsen därman stiger av heterkonstigtnog inte Slottsskogen,utanBotaniska Trädgården,som ligger på andrasidan av den bredaDag Hammarskiöldsleden.
Om manändåäri Slottsskogen,kan mantitta in på Naturhistoriska museet,som liggeralldelesintill.Där harman en vali naturlig storlek, fast detärenung blåval,som hade fastnatpåett skär iAskimsviken.Närboende
skyndade inte till valens hjälp, utan de dödadevalen föregenvinningsskull, de lymlarna.Muséethadeenskylt därdet stod attman skulle få se jordens farligaste djur.Sedan fick mansesig självi en spegel.Jo, detstämmer nog, vi är mycket farligaför alla andrainvånarei världen. Valenblevflådd och hudenspändesupp på en träställning.I valens gapfanns träbänkaroch ett bord,och därkunde mansitta.Omman då hade medsig någotatt festa på,såhademan helt enkelskapatsig en egen festival.
Mångastora hus har balsalar,men bara dettamuseumhar en valsal, ochdär valsar maninte. Plötsligtkan manupptäcka attvalensskelett finns utställd bredvidvalenskropp.Det väcker förståsförvåning,det kanju”ske lätt”.
Närjag kördebil iGöteborgoch försökte orienteramig,körde jag tydligen förlångsamtenligtvissa medtrafikanter,som tutade otåligt. Det försökte jagsätta migöver. Möjligen gavjag tillbaka närjag komframtill en huvudled,där jaglåtsadesfåmotorstoppför attsätta dempåplats.Jag varstillamed bilenoch vrängdeoch vred på migsåatt detskulleseutsom om jagförsöktestarta. De kunde inte köra ut på ledenförränjag ”fåttigång bilen” igen ochflyttat på mig. Vidett tillfällekörde en person om migoch gavmig samtidigt”fingret”,vilketförstås varenförolämpning. Jagblev vrålargoch satteavefter honom, Jaghängdeefter inågra kvartertillsilskan runnitavmig,och jagavbrötförföljelsen. Någotgottade jagmig åt att förarenkanskeblivitliteängslig ändå.Ytterligare en gång gavnågon mig fingretoch jagsatte av efterhonom,men efterbaraenliten bitåktejag av vägen, mendet varengrässlänt ochinteett dike,sådet händeinget farligt. Då ochdåhänderdet fortfarandeatt någonåkeralldelesför nära bakom mig. Jagkallarsådanaför ”bögbilar” eftersom de tycksvilja nosa migi ändan.
Efterall dennaförvirringärjag mycket tacksamöveratt Sahlgrenska sjukhusetfinns,och därfickjag arbete till sist.Sjukhuset är ju namngivet efterenpersonsom verkligenhette Niclas Sahlgren.Han tjänadepengar på Ostindiska kompanietoch användemedlenför attstartasjukhuset. Förresten liggerodontologiska fakulteten mitt emot Sahlgrenskauppepå
Bokenbestår av personliga berättelser,varav den första handlar om mina första intryck av Göteborg. Många företeelser verkadelite "luriga"påett charmigt sätt. Även företeelser på senare tid som kan verka "luriga"eller överraskandebeskrivs.Jag komatt uppfattadessa saker somtypiskt göteborgska. Lite vitsande på göteborgskt vis förekommer.Det finns även många illustrationer från Göteborg. Det beskrivs andra roliga saker,som en lokalrevy ienliten by iVärmland, spexiga musikframträdandeav Chalmers barockensemble, Cortegen,mm. Glimtar av min yrkeskarriär med fokus på förtal av kirurgiska resultatoch svartmålning ipressen förekommer.Negativa upplevelser i detmilitäralyfts fram och jämförs med publicerade skandaler av militärt negativt beteende. Därutöver förekommer en hel del uddahändelser som beskrivs på ett förhoppningsvis roandesätt.