Del 1
Derasvärld är vägen till mindöd
”Allt varför verkligt föratt detskulle kunnavarainbillning.”
JOHANNA EISENE
FÖRSTA DELEN
Eventuellalikheter medkaraktärer, platsereller händelser är en ren tillfällighet.
Städerna ochbyarnaärfiktiva menplacerade iutvalda stater iUSA. Miljöbeskrivningarnaäri en blandningavfiktion ochfakta.
©Johanna Eisene, 2024
Omslag,grafisk formgivningoch sättning: Johanna Eisene
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
Första upplagan
ISBN: 978–91-8057-870-7
Tack till vänneroch familj –särskilt till Sophia somlyssnade, ochlyssnadeoch lyssnade på Moonrose undervårapysselstunder. Ochtill Sandra,Gunillaoch Sophie somvarit fantastiskai sitt stöttandeoch peppande.
Tack till Språkrådet,lektörJenny Bäfvingoch alla testläsare somföljt medpåmin ochMoonrose utveckling.
Ni är alla guld värdaoch haft så bratålamod medmig närjag kommit medfrågor, behövt bolla lösningarellerbaravelat läsa uppvad jagåstadkommit.
Särskilt tack till MarieJenevall– korrekturläsareoch språkvetare,som gjortett fantastisktredaktörsarbete ochhjälptmig att utvecklassom författare.
Vill även tackamin mamma– ochbästa vän, somtroddepå migfråndag ettoch varmittstörsta fan.
R.I.P. Carina Bodin, 1964–2021
”Mamma,jag gjorde det!”
Moonrose
Derasvärld är vägentillmin död
JohannaEisene
KA PI TE L1
Denkalla novemberluften fylldeminalungormedan jagstannade till ochdrogdjupa andetag, fleragångeromtills detrusandeblodetlugnadesner.In… ut.In… ochut. Vita,tunna små moln skapadejag.In. Ut.Känslan förblevkvar, jagkände den ända neri maggropenoch svalde nermagsyransom togsig upp. Visst varkänslan bekant,jag hade ofta känt obehag ochkäntmig förföljd.Men aldrig underden härvägen och… inte så här. Det brukadeintehellervarasåhär kallt iAlabama redannu, den kalla perioden börjadevanligtvisi december ochgav sigavi mars.Nuvar detminusgrader till ochmed.
Längsögonvrånblickadejag uppmot skyn.Den mörka, smygandedimridånlängs himlen hade gjortsig kännbarförr. Både på dagaroch på kvällarhadejag sett den. Ochävenomkvällarna denna årstid hade ettliknandemörkersåkunde jagskiljadem ifrånvarandra. Förutomatt detsåg ut somomdimmanförsökte slukadeljusa delarnafrånkvällen, la densig över allt annatljus denkunde hitta isin vägframåtellersåskapade denskräckinjagandeskuggmönster.
Mina musklerspändesig,jag röstill ochlät armarnapressa sigtättmot kroppen, mendet släpptebarainmer kylasom följd. Medslutnaögonsänktejag axlarnaoch fylldeminalungormed luft medanjag gned händerna motvarandra. Blodet cirkulerade
snabbare ochhöjde mintemperatur. Jagriktade blickenupp mot gatlyktanintill. Lyktan lysteintelikastarktsom denbrukade. Ingenavlampornahadesamma sken somvanligt.I mitt steg framåt togett vibrerande ochknäppande läte över,det påminde om närett lysrör höll på attgåsönder. Olikanyanser av dova ochljusa sken om vartannat.
Trotsatt jagdeladetrottoarenmed andramänniskor verkade jagvaraden enda somuppmärksammadeden mörkadimridån längshimlen, lampornasskrämmandeläteoch flackandesken. Somomjag vari en egen bubbla.Som om jagvar likaosynlig somridån ochlampornas beteende.Allt annatruntomkring var diffust förminaögon. Detspelade ingenrollhur hårt ellerhur mångagångerjag blinkade,allt utanförmin bubbla varfortfarandesuddigt efteråt. Kisande, sneglade jagupp motlampan medanjag gick förbi. Denåterficksittnormala läge.Nästa lampa framförmig börjadeblinka.Sakta vändejag migmot denförsta igen,vibrerandet ochknäppandetvar tillbaka. Jagpressadeaxlarna ochnackenbakåt medblicken upp. Försiktigttog jagmig närmare. En smällhördes. Jagskrek ochhöll upparmarna över ansiktet föratt skydda migmot glassplittret somfor nerframför mig. Detklingade till närglasetnådde marken. Medhandenöverbröstkorgen försökte jaglugna nerblodflödet somrusademellanbrösten.Andas in …och andasut. Spändi kroppenvände jagmig motden andralampan, denvar normal igen.Magsyranvar tillbakai sinväg upplängs strupen, jagsvaldehårt. Medblicken motmarkengickjag medsnabba steg underalla lamporsnuflackande sken. Medett tjut hoppadejag till närmin mobilbörjade ringa, bubblanjag vari sprack.Allt somvarit diffust förminaögonblev klartoch jagmotades bort av människor somgickini migmedan fler Knight Rider-signaler komurmin handväska. Visstföljdejag serien närden gick,jag älskadebilen.Men så galenatt jagville ha någotfrånseriensom ringsignal varjag inte.Utandetta var
ettsprattfrånvännernaefter attjag förlagtmobilen på en fest –försnart treårsedan.
”Hej detärAnnabelle”, svaradejag hastigtoch lutade mig mothusväggen.Aj. Ojämna tegelplattorskavdemot ryggen, jag fick böka runt föratt undvikadevassa kanterna.
”Hey Abe. DetärSoey. Vadgör du?” Ettljust sken vardet enda jagsåg,det blev starkare.
”Hallå?Annabelle?”
Detstarkaljusettog allmin fokus. Jaghöjde armenframför ansiktet föratt försökaskymmaljuset. En armslötsig runt min midjaoch en hand höll förmin mun. Jagdrogs iväg.I en snabb rörelseblevjag slängd in ienmörkgränd.
På alla fyra försökte jagresamig uppmen ramladeihop. Hastigheten hade varitsåsnabb attallt snurrade inågra sekunder. Detbörjade lugnaner sig. På knäkände jagmig fram medhändernalängs marken.Det varverkligen mörkthär.Jag stötte till minhandväska somlåg intill mig. Iställetför attbäraden över armenmed väskanskortare handtag, trädde jagväskans långa axelremöverhuvudet.Det gjorde ont, hela kroppenömmade.
Mobilenlåg imarkrännanlängs enahusväggennågra meter bort,skärmen slocknadejustsom minblick nådde den. Soey måstehalagtpå. Jämrande ljud komurmig närjag restemig uppoch stapplademig ditför attplockaupp den. En blöt hinna täckte displayen, denverkade fungeraändå. JagdrogframSoeys nummer. Fast larmcentralenvorenog bättreatt ringa, jagtryckte in numret.
En vägglyktatändes. Jagtittade upp. Mobilenfor ifullfartner irännanigenoch detvar bara toppen av mina tårsom nådde marken.Med handen om minhalstryckte en mörk manmed svarta kläder uppmig mothusetstegelvägg.Hansfingrar gick djupareoch mitt huvudvinklades uppnär jagvar så nära väggen jagkunde.Med allkraft jagkunde åstadkomma pressade jag mina händer mothansarm,försöktefåhonom atttappa greppet.
Hälarnaslogi tegelväggennär jagsparkademed fötterna. Tårna kominteens inärhetenavhonom,minaben gick knappt attböja. Hanspottade ut någoturmunnen ochkramade åt minhals ännu mer. Syrebristenförsvagademinasinnen, dentycktes till ochmed ge mighallucinationer eftersom mannens ögon lystei mörkanyanser av orange ochgultoch ...endjup, spinnande morrning ekadeurhansstrupe. Lätetblevgrövrejumer hanandadespåmig.Han flämtade ochflåsade.Omdet varpågrund av upphetsningelleransträngningvarkenville ellerkunde jag tyda,men andedräktenvar besk ochfylld medluktenavtuggtobak. Samma sort sommin farfar alltid användenär hanlevde.
Golden,Oliver Twist. Mannentog uppenstorknivursin bakficka ochhöllden framförmittansikte.Entill vägglykta tändes ochbländadebladet, denvar så blankatt jaglyckadesskymtaendel av migsjälv iall hast.Mössanhöllpåatt åkaavoch mina blågråaögonskimrade.Jag försökte blåsabortdeguldfärgade slingornafrånmitt hår, de hade lossnat ur deninbakadeflätanoch fladdradelängs ansiktet.
Mannenpressadeovansidan av knivbladet undermittena öga. Detpep från mina stämband mellan kippningarnaefter syre.Han la huvudetpåsidan,blicken smalnade ihop medett vagt leende medanhan drog hårslingornabakom mitt öra. Han drog sidanavknivbladetövermittansikte ochlängs mina ärr, lätden vassa undersidan vila vidhalspulsådern.Den smalnande blickenövergicktill en uppspänd ochhansleende varsåstort att varendatandsyntes. Tårarslingradesig neröverminakinder, jagknepihopögonen. Ettskorrande tjut pressadesförbi mina spända läppar.
Ettjätteljustskenlös upphelagränden ochdolde ossi det, jag sågingenting förutomskenet. Mannen släpptetaget om minhals ochjag föll ihop på marken.Jag lätarmen täckaögonenfrånljusetsom saktatonades neroch försvann.Mannenvar islagsmål
medandra somkommithit.Bilderna framförmig varsuddiga. Meningar uttalades, enbart somgrumligtmummeli mina öron. Mannenförsöktetasig till mig, menmed en armlängd ifrånmin kragefickdeandra honomatt flyuturgränden medandeföljde efter.
Snörvlande lågjag kvar på marken,kroppen skakadeoch jag varhelttom ihuvudet,tänkteintepånågonting alls.Efter etttag börjadejag snegla eftermobilen ialla fall. Denlåg inom räckhåll. Utan attresapåmig sträckte jagmig efterden ochtorkade av displayenmot jackan.
Ettsvagt,glittrande sken uppkom iögonvrån, iminatankar fick jagupp en vacker sommarängfullavharmoni.Det lillaskenetoch vynförsvannmen efterlämnade en känsla av trygghet. Rädslanoch mina gråtande andetaglugnadesner.Pulsenoch minhjärtrytm blev intakt.Jag förstodingenting,intevarföreller hur?!Men nu närrädslan varborta fick jagork attsätta migpå knäigen. Dettog etttag till innanminasinnenbörjade återhämta sig. Detsattnågot på murenframför mig, menvad detvar för någotvar förtidigtatt se.Mobilen la jagner iväskanoch ställde migupp.Oj, försnabbt.Allt omkringmig snurrade.Jag togstöd motväggenmen böjdes till en hukandeställning, börjadehosta ochhulka.
Detkändeslitebättrenu.
Minsyn fick tillbaka sinskärpai sambandmed attjag rätade på mig, ochjag sågdåden storafågelnpåmuren.Det varenörn somlahuvudet på sned närvårablickar möttes. Ettskriandehördesfrånskyn, detvar ytterligareenörn!Örnar …i en grändhär iAlabama,den hade jaginteväntatmig.Nog föratt detfanns mångafåglaravolika artersom gillade vårt klimat.Men ien gränd… Örnenpåmuren skriadetillbakamot deni skyn men medblickenfästpåmig innanden flaxademed vingarna ochflög iväg.Storögt flämtade jagtill ochrättade till mössan. Jagtog upp astmamedicinen ur jackfickan ochandades in en dos. Nässprejen
fick ocksågörasittmedan jagletadeframmobilen ur handväskan.
Somsagthadejag ingenaning om varför ellerhur,trygg kändejag migi alla fall ochlyckadessamla migsåpassmycket föratt börjatamig därifrån.Enbit bort ifrångränden stannade jagtill föratt ta någraextra lugnande andetag. Medanjag svalde hårt tittade jagmot denmörka dimridån somlättadesupp på himlen.
Ledmotivet till Knight Riderbörjade dåna på nytt.
”Hallå …” svaradejag medlåg röst ochbörjade röra mig framåt.
”Hej Abe! DetärSoeyigen. Du svaradeinte, så jaglapå. Vad hände?”
”Jag …jag blev indragen iengränd.Han …försöktedöda mig…”
”Va?!Vad sägerdu? Varärdu?!” utbrasthon.”Stanna därdu är,jag kommer ochhämtardig!” tilladehon innanjag hann svara. ”Jag fattar inte attjustduska råka ut förallthelatiden. Dethär är liksom inte första gången!”
Soey mumladeframdesista ordenmedan jaghörde hurhon skramlademed nycklaroch letade efterett parskor.
”Soey, nej. Jagärokej! Jagbehövde bara få säga dethögt. Det känns bättrenu, ochjag harintesålångt kvar.Men du fårgärna hålla migsällskapett tag. Okej?”
”Ärdusäker,jag skaintehämta dig?”
Jaghörde hurorolighon var.
”Hjärtat,jag mårbra.Det är okej”, sa jagmed en tonsom jag visste atthon skulle acceptera.
”Vill du berätta vadsom hände?”
Jagsuckade.”Detgicksåfort. Jagvar inte riktigtmed och… jagsåg så dåligt.”
”Men hurkom du undan, Annabelle?Och är du oskadd?”
”Liteömoch inga synligaskadorså, menkanskepsykiska! Ja, detåterståratt se.Tur ioturenatt detskedde idag,med tanke på varjag är på vägmenar jag.”Jag skrattade.
”Annabelle!Det härärinteroligt!”
”Förlåt. Jagärnog fortfarandei chock. Detbrister antagligen närjag kommerhem sedan. Precis somnär jaghöllpåatt bli överkörd av denstora traktorn förravintern.Minns du det? Jag varnormalefter olyckanändatills jagvar innanför ytterdörren. Jaggrätoch hyperventilerade iomgångari fleratimmar.”
”Jo, jagminns.Jag satt viddin sida …Men hurkom du undan? Hanärväl inte efterdig?!”
”Det komnågra ochtog bort honom. De slogsoch sedan sprang alla iväg.Jag lämnades ensamkvari gränden, föringen komtillbaka. Menjag kändemig bättreoch gick ut.Sedan ringde du ochnu… är jaghär.”
”Och du är säkerpåatt du verkligen är okej?”
”Ja!”Jag suckadesom iett ursäktande.
Detvar blandade känslor. Visstvar jagokej, ialla fall fysiskt. Lite öm varjag fortfarande, menjag hade varitmed om betydligt värre våld motkroppen än så.Gedet en dagellertvå så varkroppensom vanligtigen. Menden underliggandechocken fanns kvar.Ävenomrädslan försvann spårlöst ut medvinden, somom någonannan sugitupp den, så hade jagnyssblivit utsatt förett mordförsök!Men,jag varokej.
”Jaja. Jagfår trodinaord.Hur långthar du kommit?Ärdu framme snart?”
Honvar kort itonen.
”Någon minutkvartillskogsgången.Härifrånser jagkorsningen före.Shit! Minmobil börjar pipa.Batteriet dörsnart.Jag harladdareni väskan,trorjag.Jag ringer så fort jagfår igång mobilenomden dör. Så attduvet.”
En djup suck sprakade ifrånhenne genomtelefonen.”Okej,vi pratar så längeden håller då.”
Soey ställdeflerfrågoromhändelsen.Det kändes sköntatt prataomden medhenne,såjag läthenne leka detektiv.
Framme vidkorsningenväntade jagpåatt få gå över,stoppljusen verkadeintefungera.Påtok förlångtid förmitttålamod hade jagstått där, så jaggickuti vägennär jagintesåg någonbil. Soey hade jagkvar, tjatande på andrasidan luren. Samtalet bröts, jagfickdåligtsamvete föratt jagintehadelyssnat så noga på det honsa. Tankarna hade flödat iväg på allt annat, menmed en död mobilvar detsvårt attställadet till rätta.
Mobilenhöllpåatt glidamellanminafingrar närjag pressade nerden ibehån.Som turvar lyckades jagfåden på platsinnan en olycka varframme. Minväska varöverfullsom vanligt, jag flyttade runt någraföremål innanjag sågatt laddaren varmed, bra. En bilkom irasande fart,jag sågden iögonvrånoch hann just vändaupp blickennär förarenfickstopp på bilen. Bilenvar så nära attjag kundelägga nerhändernavilandepåmotorhuven.
Andasin… andasut. In.Ut.
”Ärduokej? Förlåt.Förlåt, förlåt!” ropade förarenmedan han klev ut ur bilenoch höll på attrivabortsittmörka hår, somdet sågut. ”Jag sågdig inte,förlåt! Minfru är ibilenoch skaföda. Jagförstår inte hurjag kunderiskera så mångaliv nyss!”Han vankadeframoch tillbakamed kortasnabba steg,öppnadeoch stängdeden brunavindjackan.
Från bilenhördesett högt ihållandeskrik.Enkvinnamed långtsvart håroch tajt gråklänningsattmed benenuppepåinstrumentbrädan.Hon hade rosa kanintofflor på fötterna, och hennesmun ändrades från putandetill ettspänt öppetleende fram ochtillbaka.
”STEEFAAANNOOO …”
”Gå, gå!Jag är okej,ingen skadaskedd.Din frubehöver dig. Gå!”
Mannenrycktetill ochåterfickfattningen. ”Gud välsigne dig, ossalla”, utbrasthan ochkramade om mig.
Frun skrekpånytt. Stefanoskyndade sigtill bilen, rivstartade ochkörde iväg.Själv skyndade jagmig över gatan, muttrande att Jagärokej börjat bliett på tokför vanligtuttryckhos mig.
KA PI TE L2
Skogsgångens början bestod av en cirkel av buskar ochbänkar ochmed en fontän imitten. Fontänen hade trecirkulära våningar somblevfåglarnas samlingsplats. På grundavdet hade mansatt uppfågelholkar på de tvåträdeni närheten ochpågranarnai början av skogsgången, samt gjortmatstationerför fåglarna.
Tunnasnöflingorbalanserade längsgrenarnaoch klädde fontänen. Bänkarna hade folk borstatav. Helt sjuktmed snö. De år snön hade besökt ossvar deti en ytterstliten mängd. Menjag klagadeinte, förävenomdet mest varsnö blandatmed regn så värmde detupp känslaninför juleninommig,den högtid som jagälskade mest.Lekfulltdrogjag fingreti en bitsnö på fontänen, togupp litetill en boll mellanfingrarna.Det smälte direkt till en pölmed vatteni handflatan. Jagtorkade av handen mot jackan.
Detvar inte långtkvar, menjag ville ta denhär möjligheten atthämta andanenstund.För på dagarnavar dethär ställetsmåbarnsmammornas hak, om kvällarnavar detalkisarnas, menjust nu vardet mitt. Ingenannanmänniskasyntestill. Ihop meden lång ansträngande inandninglajag migpåryggmed knänauppböjdapåenavbänkarnaoch andadesut, likgiltig införomjag blev blöt,och minstora luva fick agerakudde.Att ta igen mig ochåterfåkraft ochmod innanden sistabiten varverkligen
”Det härkunde bara inte hända, inte mig! Detmåste vara någon somdrevmed mig, försådanthär existerade inte.Det existerade enbart iandrasoch minegenfantasi,som jagkämpatmed att övervinna, av hela minsjäl!”
Sedanbarnsbenhar Annabelle käntsig förföljd.Besattheten av naturväsengjordeintesaken bättre.Hon såg saker andra inte gjorde,och råkadeutför flertalet olyckoroch överfall. Psykologbesöken hade hjälpt en del, menmest stöttningfick hon av sina vänner. Nu närmade sigAnnabellestrettioårsdagoch allt började blivärre.Men en dagefterjobbetförändrades allt, ochtuffaprövningaroch tunga beslut lågpåhennesaxlar.Men framförallt behövde hon få detbekräftat, atthon inte var galen.
Dethär är första delenavserienMoonrose– en spännande berättelse medinslagavromance, somutspelarsig i vår vanligavärld mendär även vampyrer, magiker,varghundaroch andraväsen befinnersig –fast ihemlighet.
Rekommenderadfrån15åroch uppåt.
