Ett särskilt tack till redaktör Mats Holmström
Anpassning till döds : i narcissismens skugga
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Eva Nilsson & Anna Cederstam
Grafisk form: Emelie Bohman
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-843-9
”Den här boken tillägnar jag dig, min älskade dotter. Jag vet att du hade varit stolt om du hade kunnat vara vid min sida när den nu blir till. Det gör så obeskrivligt ont i mig att du inte finns kvar i livet. Men vet du vad? Nu gör vi det här tillsammans. Du vet, det där som vi borde ha gjort för länge sedan. Nu gör vi det som vi aldrig trodde skulle vara möjligt. Låt oss båda vara stolta.”
/Mamma Eva
1. Inledning
2. Mötet
3. Det var nog inte så bra att jag kom till världen
4. Vändningen i Marstrand
5. Vägen bar till Adam
6. C’est fini
7. Han kunde prata omkull vem som helst
8. Fascination och varningsklockor
9. En Emil i Lönneberga
10. Bröllop, Maria och ensamheten
11. Paradiset, helvetet och arbetslägret
12. Barnen, förnedringen och mina försvarsmekanismer
13. Maria rymmer hemifrån
14. Den gyllene örnen
15. Vad gör man när man inte vet vem man är?
16. It´s a girl!
17. Återkomsten
18. Hemligheten
19. När jag andades min rygg rak
20. Äventyr på en vespa
21. Adam blir sjuk
22. Maria möter Erik
23. New York
24. Försoningen, slutet och Adams knutna hjärta
25. ”Tänk att du har varit mot mig som jag aldrig varit mot dig”
26. Gråten från Adams hjärta
27. Efterarbete och slocknad kärlek
28. Maria
29. Närvaro genom frånvaro – drömmen
30. Louise
31. Jag ser tillbaka på min resa – vad har räddat mig?
32. Mossfrun och den gröna älgen
33. Annas syn på Evas terapeutiska resa
34. Evas syn på sin terapiresa och personliga utveckling
35. Brev från Eva till Anna (som hon en dag hade med sig och läste upp för Anna)
36. Till sist: Vad är NARCISSISM?
Till min enda mor! (brev från Maria, 1994)
Du skriver så vackert. Men är detta vår kontakt, att skriva? Kanske.
Jag ser så mycket, och för mycket. Jag ringde till Louise, berättade om min besvikelse. Hon förstod inte. Sorgligt! Jag har krupit ut ur mörkret ännu en gång. Kraften har segrat, men nu är det annorlunda. Aldrig mer ska jag spela spelet inför pappa, att försöka vara den rätta såsom han menar rätt. Är det verkligen värdigt att en vuxen man ska spela schack med tre levande människor?
Han har varit smart, mycket beräknande, planerande smart. (Om man nu kan kalla det så. Egentligen är det sjukt, så infekterat.)
Han valde dig mamma, du är på sätt och vis det bästa som hänt honom. Att du dök upp i hans liv är som en bön till högre makt som gick i uppfyllelse. Du var oförstörd och vacker. Ovetande och känslig.
Du var ärlig och ren, du var även skör och behövde trygghet. Du var idealet, hans ideal för framtida planer. Du var ensam och för svag för att säga ifrån, det passade honom perfekt.
Hans planer kunde fullföljas, hans sjuka bild om en ”lycklig” familj kunde börja byggas upp. Du din stackars arma, vackra flicka, blev ett kort i hans lek. Du blev grundbiten i hans pussel.
Jag ser allt så tydligt nu. Stackars dig min vackra mamma, du blev en sträng på hans till synes vackra fela. Men denna fela kan bara han spela på, och kanske Louise, som trollbundits i hans spindelnät. Du sitter i utkanten av hans nät men är ändå SÅ fast.
Mitt lilla barn, min lilla mamma. Du är mitt barn, vare sig jag
vill det eller ej. Jag har själv spindelnätsklister kvar, det sitter inuti och fräter. Men jag har i alla fall tagit steget ut ur spindelnätet.
Den spindelart pappa härstammar från är unik. Ett planerat liv med uträkningar in i minsta detalj. Han har fått oss att tro att han är unik, otrolig, fantastisk. Han är sjuk, obotlig.
Han tror att han gjort något enastående, men den sten han har slipat på så länge kan sluta, eller kunde ha slutat i katastrof. Ibland önskar jag att jag kunde visa honom den katastrofen, men jag vet att det inte tjänar någonting till.
Jag har skurit i min kropp med köksknivar, mattknivar och rakblad. Jag har skrikit, gråtit, skakat, hyperventilerat, men inget har nått fram.
Det jag länge sökt, kärlek, trygghet, mor och far, syster, familj, har jag nu förstått att jag aldrig kommer att få. Jag är ensam, lämnad för att jag ser och känner. För att jag är känslig får jag betala ett högt pris. Men hellre ensam och hel än fastbunden och splittrad.
Jag är ibland (och var framförallt den här gången) rädd för att det skadade, ensamma barnet i mig ska ta över. Då vet jag inte vad som händer, för då har jag ingen. Eftersom det bara är jag som vet, och förstår.
Hur förklarar man för folk att ens pappa är en sjuk spindel? Hur förklarar man psykisk tortyr? Min älskade vackra mor, om jag kunde ta ner himlens stjärnor så skulle jag ge dem till dig. Om jag hade pengar och en rymningsplan skulle jag röva bort dig till ett främmande land där vi får vara oss själva. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta helvete. Han har fått oss beroende, det ingick i planen.
Vi är manipulerade att tro på det han säger och gör. Jag har alltid, precis som du, någonstans känt att det inte stämmer. Nu vet jag! (Det gör inte det, stämmer alltså.)
Jag har hört mig för hur familj, liv, ekonomi och s.k. samlevnad fungerar på annat håll, och det vi snurrats in att leva efter är så rabiat sjukt.
Splittrad, kluven, 18 identiteter minst, delade känslor, kluven personlighet. Det är det jag har representerat länge nu. Min kamp
mot mig själv har pågått i hela mitt liv. Min strävan att hitta mig själv i alla falska och förvridna idealbilder har blivit en strid mellan att ”leva eller försvinna”.
Så skönt det skulle vara att bara försvinna bort, slumra in, men något håller mig kvar. ”Det ska han inte få. Han ska inte få mitt liv.”
Förut var pappa en ros för mig, en ros med många taggar, men ändå en vacker röd ros. Men rosens glans har för länge sedan falnat och i dagens läge finns inte många kronblad kvar.
Så länge jag håller mig här, här borta i den värld jag skapat omkring mig av vänner, styrka, konstverk och ork, så lever jag vidare fast fortfarande i ovisshet.
Så fort jag kommer i kontakt med er stiger det som sura uppstötningar av obekväm, vidrig och främmande ångest i mig. En påminnelse om att detta kapitel inte är klart.
Jag måste ta avstånd, mamma. Det är bara så, jag står inför mitt livs uppgift. Men jag vet ännu inte hur. Vilken väg jag än väljer blir jag ensam, ensam om det jag gör. Min längtan att slippa vara ensam har nu släppt, jag har accepterat tunga fakta.
Jag ger mig själv en klapp då och då, jag tänker på dig. Vi trakasseras för att vi ser och känner, jag tänker knappt på pappa och
Louise. Louise tycker jag bara synd om, men hon har själv valt eller låtit sig väljas.
Han säger att jag ska respektera honom för att han är 66 år. Hans ålder är för mig i dagens läge bara ett minus i mina ögon. En man på 66 år är inte så här feg, beter sig inte som en skolpojke som kastat bort sin finaste kula och tror att den ska rulla tillbaka av sig själv.
Mäns beteende är för mig en gåta och har alltid varit, och gåtan blir bara större genom min så kallade fars beteende.
Han har lyckats med en sak, han har verkligen blivit en käpp i mitt hjul, en sten i mitt bröst, ett kaos i min hjärna, en okrossbar mussla. En djävul med sammetsblick. En ängel med djävulshorn och svans. En blodpropp i mina ådror. Jag ryser, fryser, blir skrämd men ändå hånler jag. Han ska inte få spela schack med mig!
Ni tyckte att jag var hemsk förut, en oärlig, odräglig rebell, en
hemsk dotter. Undrar varför? Jag fick ingen tröst då för att jag var som jag var. Sedan, nu, blev jag studerande, snäll, ärlig och underbar, representativ. Men vad hjälper det, jag får ingen tröst ändå. Det är alltså inte mig det är fel på utan er, eller framförallt pappa.
Det spelar ingen roll om man spottar på hans fötter eller slickar dem. Han är densamma vilket som. Kom ihåg det kära mor!
Respektera däremot hans nyckfullhet, djävulen med sammetsögon, han kan skapa helveten som är snudd på omöjliga att ta sig ur (så länge man är beroende). Att skapa ett oberoende av en far som man dessutom aldrig egentligen haft, är också snudd på omöjligt.
Medan han gnider sin kristallkula och smider nya planer, lappar jag ihop min slitna själ. Jag känner vibbar ända hit. Då blir jag som en katt som går runt het gröt.
Jag har, min arma vackra mor (flicka), utsatt mig för så många saker i brist på sådant som jag aldrig fick. Saker jag aldrig kan eller ska berätta, för ni kommer aldrig förstå.
Jag bär så mycket med mig och du är en av bördorna. Du i dig själv är ganska lättburen, men din livssituation är för mig väldigt tung. Vi bär båda vetskapen om en sanning vi ej kan prata om för ingen skulle förstå. Denna börda är tyngst. Den är fylld av bakterier och baciller, sjukdom och personlighetsklyvning. Men vi är duktiga bärare, vi är vana. Vi har burit länge.
Tack för dina vackra ord, min enda mor. Tack för dina oändliga tårar, jag behövde dem. Tack för att även du finns, vad hade vi gjort utan varandra?
Gör som fåglarna, bygg ett fågelbo högt uppe i ett träd och fly dit när verkligheten blir för tung och titta ner på allt patetiskt och känn friheten. Sträck ut dina skadeskjutna vingar och låt dig bara vara, vara som du är.
Din enda levande dotter!
/Maria
Mamma! (brev från Maria, 1995)
Jag fick impulsen, du vet, så där som jag får ibland. Helt plötsligt slog det mig att man aldrig nog kan tala om hur mycket man älskar någon eller hur mycket någon betyder för en. Denna någon är du, MAMMA, min mamma.
Jag får tårar i ögonen när jag skriver detta. Jag tänker på dig, 22 år gammal, utan ett eget liv, utan egna pengar. Isolerad i en helt ny, kall tillvaro, och dessutom med ett nyfött barn i dina händer. Lilla jag. Du, denna vackra flicka, sökandes efter ett bättre liv med meningsfullhet, lek, skoj, vad vet jag, hamnade i händerna på en utstuderad man på jakt efter just en sådan som du.
Han kunde alla tricks, skämt, fraser … allt. Han var beredd att ge vad som helst för att få dig. Och han lyckades!
Min mamma, min älskade mamma som egentligen bara var en liten knopp, ett litet frö fullt av liv och energi, manipulerades in i ett mönster. In i en plan där Eva som person, som flickebarn glömdes bort och det enda som var intressant var att hon fanns där som en skugga. Ett skal, en mask, men massan och själen inuti var fullkomligt ointressant.
Vad skulle du göra min älskade mor? Du hade ju för guds skull inte haft någon egen mor eller mamma, och nu skulle du själv vara ”en sådan”.
Vart skulle du ta vägen? Du satt ju fast. Din största längtan när du bröt dig loss hemifrån var frihet och nu satt du fånge igen, i ett annat fängelse. Idag är ordet som betyder mest för dig FRIHET!
Att sitta här och sätta ord på ditt liv och din tillvaro känns befriande, det känns som att jag hjälper dig att hitta de ord du aldrig fann. Eller aldrig haft kraft och tid att finna. Jag känner idag att jag burit med mig dig och ditt liv, din misär och dina känslor. Jag kan känna med dig just nu, lika starkt som om jag själv var 22 år med Maria i din famn och var fånge (usch, jag gråter så nu så jag ser nästan ingenting) i mitt eget liv, som egentligen inte är ”mitt liv” utan någon annans.
Du var ett mycket viktigt redskap i en noga uttänkt plan. Jag, Maria, var också med i planen, ännu ett redskap eller en pusselbit för att planen skulle se så komplett ut som möjligt.
Vi var inga individer, vi var marionetter i en teater som vi knappt än idag fått veta manuset till. Man kan inte begära att någon någonsin ska förstå. Man kan knappt begära att vi ska förstå, så utstuderat är detta manus.
Åh mamma, du var så vacker, du var så full av liv och livslust. Det gör så ont i mig när jag tänker på vart den tog vägen. Det är som att stänga in ett barn som vill leka i ett tomt rum, förbjuda barnet att vara barnsligt (vilket naturligtvis är det enda barnet kan vara), dra ut alla tankar av fantasi, stoppa en levande baby i armarna på barnet och beordra det att bli vuxet. Bli mor, se bra ut, uppför dig exemplariskt, fråga inte för mycket, sköt dina sysslor och var jävligt tacksam, FÖR ATT DU HAR DET SÅ FÖRBANNAT BRA!
Du var så strålande, och mycket av den utstrålningen var ju din livslust, ditt barnasinne, ditt sökande. Men du sprang in i en vägg som du trodde var en öppning. Din naivitet utnyttjades och när du väl vaknade upp ur din törnrosasömn, då var det för sent.
Att våga bryta upp nu hade du inga krafter till. Du var för svag, och även om tanken hemsökte dig att det enda som kunde få dig att andas igen var att bryta dig loss, så sa verkligheten till dig att den brytningen skulle bli som att springa med alla krafter man har in i en motvind så stark att du knappt skulle komma någonstans. Dessutom med ett barn på armen. Alla världens bekämpningsmedel skulle användas mot dig, och vem var du?
Du hade inga kontakter som distribuerade bekämpningsmedel, du hade inga utstuderade planer eller hysteriskt elaka hot att sätta emot. Stackars vackra flicka, du förstod att fastän du knappt kunde andas och fastän din livsglädje försvunnit och du bara var ett vackert nervvrak med ett barn på armen, så var det nog lugnare att stanna, stanna i fängelset.
Att vi har varandra idag är en gåva så stor så det finns inga ord. Att kunna förstå dig, att kunna sätta ord på ditt liv och på dina
tankar känns som ett av mitt livs viktigaste uppdrag. Jag känner så mycket med dig så att jag ibland nästan tror att jag upplevt det du gått igenom på riktigt. Jag har lättare att sätta mig in i ditt liv, dina tankar, känslor och lidande än i mitt eget liv.
Fastän det funnits en tid i våra liv då våra vägar inte möttes, så känns det idag som om den tiden bara var nödvändig för att vi skulle komma varandra ännu närmare och förstå ännu mer.
Det gör inte alls ont på samma sätt längre när jag tänker tillbaka på den tiden. Vi var båda så tilltufsade och desperata i våra egna sinnen, att vi utsatte varandra istället för att hjälpa varandra.
Mamma, jag bär på din mage. Jag bär dina eksem, jag bär på din rygg, jag bär din stora byst. Jag bär din djupa svank och jag bär samma smärtor i nacke, axlar, mellan skulderbladen och ner i armarna. Jag har samma tendens till blåsor i munnen. Vi har nästan samma fötter, hårda naglar, födelsemärken, små rumpor, hög midja, långa ben. För att inte nämna alla lika intressen, känslor, tankar och värderingar. Jag bär på dig precis som du burit på mig.
Jag låg nog och kände in vad du tänkte när jag låg i din mage. Därför har du varit en börda och en lättnad för mig, liksom jag har tyngt och lättat upp tillvaron för dig. Du är en fantastisk konstruktion.
Du är en förunderlig varelse. Du är något för mig, med mig, bredvid mig, bortom mig, under och ovanför som jag inte kan förklara.
Trots att du aldrig fick leva, andas och känna dig fri, vara dig själv, så har du ändå blivit ett livsverk. Jag njuter, fröjdas, gläds och skrattar med värme när jag ser dig hoppa, skutta, leka och skratta. Ett bevis på att knoppen/fröet finns kvar, att ingen plan har lyckats stjäla det.
Knoppen/fröet gick bara i dvala.
Du är mitt barn, du är den bebis (MARIA) som lades i dina armar när du var barn. Likaså lades du i mina armar när jag var barn. Jag har aldrig ammat dig med bröstmjölk, men jag gav dig, och jag ger dig, annan näring.
Jag vaggar dig till sömns i mina tankar. Jag lindar mig runt dig som en gasbinda, lager på lager för att ingen ska göra dig illa i min
fantasi. Jag tar dig till en fristad där du kan ”vara”, andas, läkas och skaffa kraft i min vision.
Du är mitt barn, mitt kall, mitt uppdrag. Min gåva, min förståelse, min mamma. Du är också min bästa vän! (Fast på ett mycket speciellt sätt.)
När jag växte upp fick jag alltid höra hur lik jag var pappa. Det var inte alls fint eller lika märkvärdigt att vara lik mamma. Det hade man inpräntat i hjärnan, i ryggmärgen, så därför var man bara lik pappa, inte mamma.
Sedan kom Louise in i bilden. Hon var först mest lik mamma, men allteftersom tiden gått och hon blivit overkligt duktig i skolan, nyhetsintresserad, diplomatisk och till synes ganska okänslig + smart och beräknande hade hon blivit den som är kopian av pappa, medan Maria med sina känslor nog är mer lik mamma. Först tog jag det som ett bakslag, men inte längre. Ju mer ingående jag tänker på det, desto mer anser jag att jag inte vill vara lik pappa.
Jag är gärna lik mamma, hemskt gärna. Du är i alla fall äkta. Även om det finns bitar hos dig dit man inte når. Även om det finns saker du aldrig säger så förstår jag att det antingen är sår som fortfarande blöder eller är under läkning. Eller att det är din integritet där du inte släpper in någon.
Jag vet inte om du förstår, men var man som sagt indoktrinerad från barnstadiet så är det en stor process att skaffa sig en egen uppfattning om vad som egentligen är rätt. Man måste börja om från början, från barnstadiet och bearbeta bit för bit. Idag när jag äntligen börjar hitta Maria kan jag med stolthet, (trots att pappa fortfarande är en påverkande faktor) säga att jag är mest lik mamma, och dessutom vara stolt över det utan att det tar emot någonstans.
Det som ”tar” är pappas sätt att använda det som ett vapen, när han tittar på mig och säger: ”Visst är lillasyster fantastisk, jag börjar förstå att hon är mer och mer lik mig!” Detta gör ont för det är någonstans meningen. Det är uträknat att det ska göra ont. Det är ett nederlag i vår familj att inte vara lik pappa.
Men, min kära mor, även om pappa medvetet eller omedvetet
fortfarande manipulerar vill jag att du ska veta att jag bär tusentals gånger hellre dina egenskaper än hans. På den punkten får han inte in mig i sitt spindelnät. Jag kan känna vibrationerna, knivsudden men han kan inte förvrida min inställning.
Detta att vara lik dig eller pappa har blivit ett ganska långt kapitel, kanske förstår du inte varför? Kanske gör du det. För mig har det varit en jätteprocess där inte bara detta ingår, men det är ett stort och bra typexempel. Det kan liknas vid en tatuering du måste gå igenom, en nästan overklig reningsprocess för pappas begrepp och ”de rätta värderingarna” står inristade i din hud. De kryper likt maskar under ditt skinn, och bearbetar du dem inte dag och natt i flera år med redskap, tankar, terapi, känslor, blod, svett och tårar, så äter de upp dig inifrån och ut.
Jag vägrar och vägrade att bli ett formbart skal. Jag valde den värsta och svåraste vägen, men det var också den enda vägen om jag ville bli fri. Om jag ville bli jag.
Du min vackra, strålande mor. Du valde också en väg, den enda väg du såg. Den tuffaste, hårdaste, kallaste, men kom ihåg en sak: DU KLARADE DET!
Hur ofta ger du dig själv ett skratt, ett leende, en eloge för att du står, sitter, går här idag relativt hel och med förmågan att orka? Att våga skratta, gråta, hoppa, leka … UTVECKLAS och gå vidare, vidare dit ”han” inte kan nå dig. Där ingen kan nå dig (om du vill). Det är DU som bestämmer.
Tänker du någonsin tanken att du har hela livet kvar, att du har det framför dig? Barn och barnafödande är klart, äggstockarna (eller vad det nu var) är borta.
Pappa bearbetas bort till ett slags mål av totalt oberoende och opåverkan. Du är en 22-åring i 50-årsåldern. Anledningen till att du knappt ser ut som 40 är att din dvala, alla känslor, barnasinnet, fantasin, tankarna och energin har legat på is. Och nu börjar islossningen.
Han valde den vackraste dockan. Han band fast den i trådar. Han drog i trådarna, annars låg dockan slängd i en ask där ingen kunde se den. Han skrev manuset till hela föreställningen. Han bestämde tid
och plats. Han bestämde att två smådockor skulle passa bra in. ”Det skulle se bra ut”, och även dessa bands fast i trådar. Varje kroppsdel hade sin tråd. Le! Sjung! Skaffa bra betyg! Jobba! Var representativ! Tyst!
Nickedockor, tomma dockor, ledsna dockor, tysta dockor, gråtande dockor, blyga dockor, ensamma dockor, mobbade dockor …
Men att dockorna var tomma, tysta, blyga, mobbade, ledsna, gråtandes, ensamma etcetera, det ingick inte i manuset så det brydde sig inte regissören om. Tyst! In på rummet! Hur kunde dessa dockor vara så otacksamma, visa känslor och gråta, när de fick bo som de gjorde och när de dessutom fick åka utomlands, fick mat och åka fin bil. Detta måste straffas!
Min vackra mor, fortfarande den vackraste av dockor. Men du har slitit dig loss med alla medel i din egen tystnad. Nästan inga trådar finns kvar, men ärren från trådarnas före detta fästen kommer alltid att påminna dig/mig om de år då vi inte levde, då vi var levande döda.
Nu ska vi leva, njuta av att få känna smaken av och aromen av ordet frihet. Vi ska känna, tycka, sväva och dansa. Hoppa, skutta, gå och tänka hur vi vill, när vi vill, om vi vill.
Vi försöker forma våra sinnen till fjärilshåvar där vi fångar in det vi behöver och sållar bort det som bryter ner. Du och jag, två ”äldre barn” på upptäcktsfärd i livet, med en picknickkorg som ska fyllas på vägen.
Utflykter bortom påverkan. Resor vid sidan om regler. Äventyr ovanför indoktrinering. Längtan förbi ord!
Du och jag min älskade mamma!
/Maria
95-09-19
”Nej, det här går inte”, sa jag till Anna.
”Nähä. Varför inte det?”
”Vi måste ta det från början.”
”Jaha, men då gör vi väl det”, svarade hon.
Det var inte alls likt mig att säga ifrån på det här sättet, särskilt inte under ett allra första möte med min nya samtalsterapeut. Det som hände när jag träffade Anna var att jag omedelbart uppfattade henne som en helt annan typ av person och terapeut än jag tidigare varit van vid. Det uppstod omgående en slags kemi oss emellan. Personkemi, för den som vill.
Någonting hände där i behandlingsrummet.
Anna tittade vant på mig, så där som terapeuter gör. Jag hade sökt hjälp för mitt sorgearbete efter min dotter Marias död men jag kände i denna stund att jag inte bara kunde sitta och tala om sorgen.
Om det ska fungera måste jag ta allting från början. Hela mitt liv. Jag kände nästan omgående att jag ville göra den resan tillsammans med Anna och jag kan inte säga att jag ångrat det beslutet en enda sekund. Jag är tacksam när hon utmanar mig utan att jag vet om det. När jag inte hinner förbereda mig. Äntligen skulle jag, vid 75 års ålder, få utvecklas lite.
Innan vi började vår terapi sa jag till Anna: ”Jag har alla pusselbitar, men du får hjälpa mig med ramen.” Jag känner mig trygg med Anna. Det är viktigt.
När jag hade börjat hos Anna satte vi igång att jobba intensivt med att titta på flera olika delar av mitt liv. Både dåtid, nutid och framtid avhandlades och knöts samman på ett sätt som fick mig
att se vilka mönster och överlevnadsstrategier som uppkommit i mitt liv. Jag berättade om att jag alltid hade känt mig värdelös och att känslan av sorg ständigt hade varit närvarande. När jag nu började öppna upp ordentligt och släppa in någon helt på djupet så var det väldigt mycket som kom upp. Jag insåg att jag trots alla självhjälpskurser som jag genomgått under åren hade tryckt bort och stoppat undan massor av tankar och känslor under hela mitt liv.
Anna blev inte rädd för allt som kom upp utan mötte mig med empati och respekt och jag började snart att känna tillit. Tillit är det vackraste ord jag vet, det är dessutom samma ord vilket håll man än läser det åt. TILLIT är en kraftfull bro mellan två människor.
Den bron byggde jag och Anna mellan oss och då blev jag trygg och vågade äntligen möta mig själv och mina minnen.
Terapeut Anna:
Många gånger under resans gång har Eva tackat mig för att jag hjälpt henne med att finna sig själv. Varje gång svarar jag sanningsenligt: Jobbet har vi gjort tillsammans, Eva.
Utan vårt samarbete hade det aldrig gått. Tack för att jag fick förtroendet du gav mig och jobbet du själv lagt in för att hamna där du är idag.
Många som kommer för terapi vill bli ”räddade” och den som skall rädda dem är terapeuten. Det är inte så det fungerar. En terapeut kan aldrig rädda någon som inte själv vill hjälpa till och ta ansvar för sin egen del. Jag kan lyssna, stötta, utmana, spegla, hålla, visa empati, installera nya tankesätt och verktyg, ingjuta mod osv., men det spelar absolut ingen som helst roll hur mycket jag än gör och levererar till en klient som inte vill berätta om hur det är och känns på riktigt, som inte vill förändra sig själv, som inte vill pröva nya metoder, tankesätt eller beteenden. Om man som klient inte vill titta på orsaken till varför man mår dåligt och/eller inte får till det, så kommer grundorsaken
ligga kvar. Eva lät mig följa med in till hennes innersta och vi kunde då se orsak, verkan och symptom och börja jobba med att finna roten till allt.
Vid ett av våra samtal berättade jag för Anna att jag funderat på att skriva en bok. Jag berättade även att jag till och med dryftat detta med en bekant som blev eld och lågor över detta. ”Ja, men det håller jag med om”, sa Anna. ”Det tycker jag verkligen att du skall göra, den boken skulle vara mycket intressant för andra att ta del av.”
Jag trodde henne inte. Varför skulle någon vara intresserad av mig och mitt liv, vilket jag också uttryckte för Anna.
”Din historia, ditt liv och din utveckling är väldigt intressant och unik”, sa Anna.
Anna anförtrodde sig till mig om att även hon funderat på att skriva en bok. Hon berättade att många tyckte att hon borde skriva något om de verktyg hon arbetar med. Hon hade dock aldrig riktigt känt att hon hittat någon bra ingång eller idé om hur ett sådant projekt skulle kunna bli något som hade det lilla extra.
”Men du, om du inte vågar skriva din bok själv, så skulle vi ju kunna skriva den tillsammans”, utbrast Anna plötsligt under vårt möte. Så skulle det också komma att bli och det är just detta som har utmynnat i den bok du nu läser. Vi hade många möten kring boken efter denna konversation. Samtal, under vilka vi vände och vred på hur processen skulle gå till.
Boken du håller i din hand är därför ingen vanlig roman eller biografi. Istället är det en bok som bygger på att jag under många långa timmar blivit intervjuad av min och Annas spökskrivare Mats Holmström, som sedan skrivit ner hela min livsberättelse. Vidare har boken kompletterats med kommentarer, inlägg och texter från Anna.
Terapeut Anna:
Det magiska ordet som gjorde att boken blev till var TILLSAMMANS. Utan samarbete, tillit och respekt hade
det aldrig gått, men när detta fanns så blev allt möjligt.
Vi gick långt utanför vår bekvämlighetszon, utmanade oss själva och varandra och lyckades då skapa något som vi tillsammans är mycket stolta och glada över att kunna dela med världen.
Med detta sagt så går vi nu tillbaka till starten av resan. En dag när jag kommit hem till min lägenhet efter ett av mina samtal med Anna, kom jag att tänka på alla minnen från Maria som jag sparat i en låda i mitt sovrum. Jag beslutade mig för att jag nu verkligen skulle ta det från början och gå igenom alla dessa fantastiska minnen från min älskade dotter.
Jag gick andäktigt fram till lådan och öppnade den. Snart fick jag syn på breven som jag fått från Maria för numera många år sedan och jag insåg att det var länge sedan jag hade läst dem. Efter hennes begravning 2018 hade jag tittat på flera av minnena men inte just breven. Nu tog jag upp dem och bestämde mig för att läsa dem i sängen innan jag skulle sova.
Väl i sängen, där jag låg och hade börjat läsa, slog det mig plötsligt: Men oj, herregud! Här står ju allting! Jag måste ta med breven till Anna och fråga henne om hon vill läsa dem. Antingen säger hon väl att hon vill det eller annars kanske hon tycker att de inte hör hit. Då får jag väl ta det i så fall, tänkte jag. När jag kommit till Anna berättade jag ivrigt att jag hittat två brev som Maria skrev för många år sedan.
”Ska jag läsa dem för dig?” frågade jag henne.
”Om det är ok, så vill jag gärna läsa dem högt för dig istället”, svarade Anna på sitt tvärsäkra sätt.
”Varsågod”, svarade jag henne, lite förundrat.
Det blev en annorlunda och omtumlande upplevelse för mig. Det kändes makalöst starkt när Anna läste upp Marias ord för mig. Upplevelsen blev faktiskt tio gånger starkare än då jag hade läst breven själv. Tårarna rann ner för kinderna på oss båda och det blev en oerhört fin, äkta och märkvärdig stund. Jag kände att
här finns någon som verkligen ser. Det var nästan det största som jag varit med om.
Sedan blev jag upplyft till himlen när vi båda hade torkat våra tårar och Anna utbrast: ”Vet du vad? Vi ska tillägna boken Maria!”
Både Anna och jag kände det som att detta är något som Maria hade velat att vi gör.
Tänk att Maria har en kvarvarande själ fast hon inte lever. Det var ett stort ögonblick för mig att inse detta.
Jag vill kunna lämna det som hänt bakom mig och se mitt liv i ett nytt perspektiv. Det är därför jag går i terapi.
Men nu tar vi det från allra första början:
”Jag har inte suttit i min mammas knä en enda gång, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått någon kram. Aldrig heller någon tröst. Vad har räddat mig?”
/Eva
”Hur förklarar man för folk att ens pappa är en sjuk spindel? Hur förklarar man psykisk tortyr? Min älskade vackra mor, om jag kunde ta ner himlens stjärnor så skulle jag ge dem till dig. Om jag hade pengar och en rymningsplan skulle jag röva bort dig till ett främmande land där vi får vara oss själva. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta helvete.”
/Ur Marias brev till mamma, 1994
När Eva kommer till samtalsterapeuten Anna för att bearbeta sorgen över sin dotter Marias död, visar det sig snart att hon levt med narcissister i hela sitt liv. Under uppväxten i form av sin mor, som vuxen när hon träffat sin make. Anna kommer snart fram till att detta är något som behöver bearbetas för att Eva ska komma till rätta med sin sorg, och att hela hennes livsresa därför behöver berättas.
En dag har Eva med sig två brev från sin döda dotter när hon kommer till Anna. Breven, som inleder den här boken, visar att Maria sedan hon var liten har varit ”seismologen i familjen”. Hon har genomskådat sin pappas alla metoder och beteenden, och även analyserat hur mamman anpassat sig till sin make och andra människor under hela sitt liv.
Med den här boken vill Eva och Anna berätta om, och ur olika perspektiv belysa, hur en narcissist fungerar, och framför allt hur det är att leva med en människa med denna personlighetsstörning. Boken ska fungera som inspiration och ingjuta hopp för den som befinner sig i en liknande situation. Om Eva kunde överleva, komma ut på andra sidan och hitta kärleken till sig själv och andra, så kan även du.
www.vistoforlag.se