STJÄRNA
När en slocknar tänds en ny
ASTRID LIVIJN
Tidigare utgivning:
Berättelsen om Vallmoskolan (2022)
När en stjärna slocknar tänds en ny
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Astrid Livijn Omslag & sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-910-8
STJÄRNA
När en slocknar tänds en ny
ASTRID LIVIJN
Förord
Denna berättelse är en fiktiv historia med påhittade karaktärer, miljöer och händelser. Dock är det viktigt att påpeka att inspiration har hämtats från verkliga upplevelser.
Kapitel 1
”Agnes, jag skulle vilja prata med dig.”
Pappas ord försvinner i surret bland alla röster i korridoren och trots att jag hör vad han säger lyckas jag ändå inte ta in det. Mitt fokus är någon helt annanstans. Blicken har fastnat på Melissas gäng längst bort. På avstånd ser jag hur tjejerna skrattar, viftar med händerna och kramas. Undrar vad de pratar om.
”Agnes?” Pappas röst är angelägen.
När jag vänder mig mot honom och möter hans blick ser jag ett par sorgsna ögon samtidigt som han håller Hugo, min fem år yngre lillebror i handen, som med sin andra hand kramar om sitt gosedjur.
Jag vet vad pappa vill prata om. Det har någonting med honom och mamma att göra, det måste det ha. Trots att mina föräldrar har bråkat ett bra tag nu var det någonting som fick bägaren att rinna över igår kväll. Synen jag möttes av när jag klev in genom hallen fick mig att stanna upp. På golvet låg ett sönderslaget glas, inne i köket hade någon dragit
ut besticklådan och hela köksgolvet var ett silverregn av knivar, gafflar, smörknivar och teskedar. Jag gick och la mig med en mycket vag och oroande känsla i kroppen, om att min absolut största rädsla var på väg att befaras. Den om att mamma och pappa skulle skilja sig.
Idag hade skolan öppet hus, då både föräldrar och elever var inbjudna till att beskåda de senaste elevarbetena, hälsa på lärarna och småprata med andra föräldrar. Motvilligt hade jag klivit upp ur sängen i morse, medan pappa och Hugo gjort mig sällskap till skolan. Obehaget i magen hade också följt med.
Vi hade precis tittat på ett sångframträdande från skolans kör och stod nu alltså i korridoren utanför mitt klassrum. Pappa vill att vi tillsammans ska gå hem, då han tydligen har något att berätta. Ändå är fötterna som fastklistrade i golvet när jag möter pappas blick. Det värker i bröstkorgen när jag ser Melissa skratta sitt klingande skratt. Jag vill inte hamna utanför, inte igen. Besvikelsen över att jag inte blivit bjuden till Stephanies lantställe förra helgen, som jag vet att både Marie och Melissa var, har satt sig som en klump i magen. Att mina föräldrar bråkar är förstås jobbigt, men känslan av att inte få vara med är nästan värre.
”Jag kommer hem sen”, svarar jag svävande. ”Jag ska bara höra vad Melissa och de ska göra”, tillägger jag snabbt och börjar gå bortåt, jag kan bara inte ta in pappas sorgsna blick. Det skär ändå i hjärtat när jag lämnar honom och Hugo och när jag vänder mig om ser jag hur de båda står kvar i korridoren och stirrar på mig. Pappa ser nu bekymrad ut. Nu är jag bara någon meter ifrån Melissa, Stephanie, Alva och Marie. Jag sträcker på nacken och tvingar fram ett leende, försöker intala mig själv att jag visst har en plats hos dem. Att jag faktiskt blev inbjuden till Maries tjejmiddag förra veckan, men typiskt nog inte kunde den dagen för att vi skulle fira någon släkting som fyllde jämnt.
”En annan gång kanske”, hade Marie sagt, samtidigt som jag tycktes ana en ton av lättnad i rösten. Hon log lite för övertygat, svarade lite för snabbt. Eller så kanske jag bara inbillade mig. Nu känner jag doften av hårspray och deras välbekanta parfymer och trots att vi bara går i sjuan sminkar sig alla redan sedan en lång tid tillbaka.
”Hej”, säger jag så avslappnat jag kan. ”Vad ska ni hitta på sen?”
Marie och Alva ler lite smått mot mig, Stephanie likaså men Melissa ger mig inte så mycket som en
blick. Jag blir inte särskilt förvånad. Melissas humör är som stormvågor och man vet aldrig vad man kan förvänta sig när det gäller henne. Det blir tyst en stund, ingen säger något på flera sekunder innan Melissa till slut vänder sig mot mig.
”Vi tänkte dra till Donken i Fältöversten och möta upp Jocke och dem”, säger hon svalt. Jocke och Melissa är tillsammans eller på G. I vilket fall är situationen komplicerad, har Melissa uttryckt.
”Får jag haka på?” frågar jag, fastän det bultar i bröstet och rädslan ligger som en tung filt över kroppen. Det tar inte många sekunder innan Marie säger:
”Ja, men det är klart att du får.” Klumpen i bröstet av att inte få vara med har släppt, i alla fall för en stund och jag hoppas att jag inte ser alltför tacksam ut när jag ler, samtidigt som jag inombords bubblar av lycka. Marie betraktar mig roat, medan Melissa har blicken långt bort i horisonten.
Bladen på träden är gröna när vi går längs med Karlavägsallén på väg till McDonalds i Fältöversten. Det är friskt och skönt ute och något som förmodligen många skulle beskriva som en härlig lördagseftermiddag i maj. Kanske en aning sval, men i jämförelse med hur kall och mörk vintern har varit går det inte att klaga.
Melissa och Stephanie går längst fram och bakom dem går jag, Alva och Marie. Marie är ändå snäll, tänker jag, det har hon kanske alltid varit. Men ibland vet jag inte riktigt var jag har henne, för ena dagen kan vi skratta tillsammans och ha hur kul som helst och nästa dag är hon tyst och ser knappt på mig när jag pratar. Ganska mycket beror det på Melissa. Men jag är inte heller helt oskyldig. Jag kämpar också om att få bli omtyckt av Melissa och ibland gör jag saker som jag innerst inne vet inte är så schyssta. Som senast förra veckan då Melissa krokat sin arm i min när vi gick från gympan, då pirrade det i magen som tusentals små fjärilar. Hon fnittrade i mitt öra och viskade att Stephanies lår såg stora ut i de vita jeansen och jag fnissade tillbaka, trots att jag inte ens tänkt på vilken färg Stephanies jeans hade. Känslan är oslagbar när Melissa skrattar sitt klingande skratt och ser på en som om man vore hennes bästa vän i hela världen. Alla dansar runt Melissa som om hon vore solen.
Kapitel 2
När vi klivit in på Donken ser vi dem vid ett av de stora borden. Det är Edvin, William, Kristian, Philip. Och Jocke såklart. Jag ser hur Jocke drar sin hand genom håret, förmodligen för att Melissa ska se honom, och ett sting av ilska far genom kroppen. Jag kan inte placera känslan riktigt, men jag känner igen den väl. Avundsjuka. Avundsjuka på Melissa, och en önskan om att få ta hennes plats. Vara henne, se ut som henne, ha hennes kläder, hennes hår. Jag sväljer känslorna, tvingar dem in i kroppen. Jag har aldrig riktigt brytt mig om hur jag ser ut. För bara något år sedan kunde jag och Marie dansa på rasterna så att vi såg helt galna ut, vi brottades i soffan och kittlades tills vi skrek. Jag brydde mig inte om jag hade tovor i håret eller om jag hade sprungit mig svettig. Men det var då, och nu är nu.
Även om jag fortfarande inte tänker på mitt utseende så ofta, så märker jag att det är viktigt. Alla verkar tycka det, till och med Marie.
Direkt när vi satt oss ner börjar alla prata med
varandra. Jocke såklart med Melissa. Philip och William med Alva och Stephanie. Men ingen pratar med mig, eller Edvin pratar väl med både mig och
Marie då vi sitter närmast. Men det är som om han inte inkluderar mig i samtalet, han tittar mig inte i ögonen. Tankarna far iväg och plötsligt slår den sorgsna känslan till. Känslan av ensamhet hugger tag i mig med en enorm kraft. Jag börjar tänka på mamma och pappa och grips av en sådan smärta att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, halsen börjar kännas trång.
Jag greppar jeansjackan som jag lagt över mina bara knän, och försöker le när jag reser mig upp och
säger att jag måste gå. Men det är ingen som hör eller ser mig. Med ett ryck sliter jag upp dörren från McDonalds och möts av den svala vårbrisen. Runt
omkring mig kryllar det av människor. Mammor rullar sina barnvagnar, pensionärer står och småpratar med varandra och torgfloristen plockar ivrigt ihop en fin helgbukett till en äldre dam. Ingen ser mig, men den här gången känns det också skönt.
Jag gråter längs hela Karlavägen hem och ser hur folk jag passerar stirrar på mig. Förmodligen undrar de vad som har hänt och känner sympati när de ser
en ung tjej på stan gråta helt utan någon tanke på sin omgivning. Men jag orkar inte bry mig. Det där med att stänga av och hålla inne sina känslor som jag hört att vissa gör finns inte i min värld, eller snarare vet jag inte riktigt hur man gör. Melissa vet säkert. Hon gråter nog aldrig, tänker jag medan jag drar med baksidan av handen under näsan.
Jag rycker tag i ytterdörren till vår stora lägenhet på Styrmansgatan 24. Direkt när jag kliver in genom dörren märker jag att något är fel, att det är en märklig energi som ligger likt en dimma i luften. Jag tar av mig mina vita Converse och lägger jeansjackan på hallpallen. Därefter slinker jag in på vår gästtoalett och tittar mig i spegeln. Mitt ansikte har blivit rött och svullet efter alla tårar och febrilt börjar jag spola i kranen och försöker låta tiden gå så att rodnaden ska lägga sig. Jag vill inte att mamma eller pappa ska se mig gråta. Tänker att det inte är så farligt och försöker samla mig. Det är naturligt att vara ledsen ibland. Jag hoppas att Hugo inte blev ledsen för att jag stack så där förut. Hans dörr är stängd, men jag vet att han är därinne och spelar som vanligt. När jag öppnar dörren till hans rum kan jag se hur han sitter på golvet och spelar tv-spel. Han verkar inte ens ha märkt att jag kommit hem. ”Var är mamma
och pappa?” frågar jag honom, samtidigt som jag i samma stund märker att pappa kommer in. Hela han osar ångest. Oroskänslan griper tag i mig igen. ”Bra att du är hemma nu Agnes”, säger han och försöker låta glad. Han lyckas inte. ”Ja, jag kom hem nyss”, säger jag och märker att gråten i halsen fortfarande sitter kvar. Därefter går pappa fram till skrivbordet där fjärrkontrollen ligger. Demonstrativt tar han tag i den och trycker på stäng av-knappen. Hugo reagerar kraftigt.
”Men pappa”, skriker han. ”Jag höll på att klara banan!”
”Jag vill att vi alla samlas inne i vardagsrummet”, säger pappa. Både Hugo och jag märker direkt på pappas ton att det inte är läge att protestera, utan i stället gör vi som han säger. Mörkret har börjat lägga sig och utanför det vidöppna fönstret kan man höra skramlet av porslin från restaurangen nedanför oss, som gör sig redo för stängning. Vi sätter oss alla tre i soffan. Mamma kommer tyst in i rummet. Jag försöker registrera stämningen mellan henne och pappa. Jag tittar på dem båda. Noterar att de inte möter varandras blickar, som om de ignorerar varandra. Som när jag frågade Melissa förut om jag fick följa med, tänker jag hastigt, men slår undan minnesbilden.
Det är nu det händer, tänker jag. Det som jag har förnekat för mig själv så länge kommer nu att inträffa. Hugo märker också att något är på väg att hända. Hans ögon vandrar storögt mellan mamma och pappa som om han försöker förstå varför ingen säger något. ”Jag och mamma har bestämt att vi ska skilja oss”, säger pappa tomt ut i luften. Ljudet av porslinet från gården blir plötsligt ännu mer markant mot den totala tystnaden som lägger sig i rummet.
Även om det är de orden jag väntat mig blir reaktionen stark, min kropp grips av en obehaglig och skrämmande känsla av att jag faller handlöst ner i marken. Plötsligt känns det svårt att andas och jag märker att mitt hjärta har accelererat i hjärtslag. ”Det får ni inte!” utbrister jag, samtidigt som jag känner att tårarna återigen trillar längs kinderna. Hugo tittar på mig och när han ser min reaktion börjar han också gråta. Han håller sitt favoritgosedjur krampaktigt i handen och kryper upp hos pappa som kramar om honom. Jag gråter hejdlöst mycket nu och då brister det för pappa med. Stora tårar rullar nedför hans kinder och han snyftar högljutt. Att se min vuxna pappa, min stora trygghet, så ledsen går knappt att ta in. Alla tre ligger nu i soffan
och snyftar. Hela familjen, utom mamma. Jag tittar på henne, hon sitter bakåtlutad i vår gula soffa med armarna i kors och iakttar oss. Varför gråter hon inte? Jag önskar att hon också bröt ihop och gick med oss i sorgen. Mitt ansikte är rött och svullet, tårarna tycks aldrig vilja ta slut och det börjar gå upp för mig vad pappas ord verkligen innebär. Skiljas! Mina föräldrar! Världens bästa familj, där man alltid kan vara sig själv. Ska det förändras nu?
Allt börjar den där dagen då mamma och pappa berättar att de ska skiljas. Agnes liv vänds upp och ned, och trots att hon vet att de inte är kära i varandra längre kommer beskedet som en käftsmäll.
Dessutom är det inte bara där hemma som problemen hopar sig. I skolan härskar Melissa, sjuans snyggaste tjej, och Agnes får vara med ibland.
Tur att Agnes har sitt staffli. När hon målar stannar tid och rum och hon kan se bortom stjärnorna till parallella universum. I en av världarna håller hon hand med Johan, i en annan fnissar hon med Melissa.
Men hur överlever man egentligen i den verkliga världen? Och hur vet man att man är kär?
När en stjärna slocknar tänds en ny är en relaterbar ungdomsbok med relationer i fokus, både till varandra och till sig själv.
www.vistoforlag.se