9789180739153

En avbruten resa utan slut

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Kjell Pettersson

Grafisk form och sättning: Visto förlag

Omslag: Emelie Bohman

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8073-915-3

Förord

En notis i morgontidningen berättar om att en singelolycka inträffat tidigt på morgonen, orsakad av underkyld vägbana, men föraren var lindrigt skadad. Det var en notis inte mycket värd att höja på ögonbrynen åt. Det här är en berättelse om vilken historia och dess följder som kan dölja sig bakom en liten oansenlig tidningsnotis som denna, och hur livet kom att se ut och utspela sig sett från insidan av ett sjukhus i början av 70-talet under några år efter de, enligt tidningsnotisen, lindriga skadorna som föraren ådrog sig. Den är skriven till stor del med sjukhussängen som utsiktspunkt och vägen att hitta tillbaka.

Detta är alltså mitt försök att återberätta min historia som tog sin början för drygt ett halvt sekel sedan från när detta skrivs, och blev starten på en kedja av händelser som utspelade sig över flera år och lämnade fysiska spår i mig. Det orsakade även andra, dock för omgivningen mer osynliga, spår i form av minnen som vissa är bitterljuva och andra mer plågsamma, men gemensamt för dessa minnen är att de är mina och vare sig de är ingraverade i kroppen eller minnet så kommer de inte att försvinna.

Frågan som då infinner sig är om man kan minnas allt korrekt så långt tillbaka, och framför allt hur återberättar man en händelse i sitt liv som tog sin början för idag ungefär 50 år sedan? Ja det har inte varit lätt utan bitvis har det varit en utmaning, för rimligtvis kan man ju till att börja med inte begära att man ska minnas exakt hur allt utspelade sig in i varje detalj. Det hade jag

naturligtvis inte förväntat mig heller, eftersom vi pratar om en period på minst tre år som jag tillbringade mer eller mindre i någon form av vård eller rehabilitering.

Men att en del små detaljer fallit i glömska är som sagt inte så konstigt, och man upptäcker även att det inte heller är så lätt att minnas rätt tidsföljd på en del händelser. Saker som hur alla ord föll vid en del av de tillfällen och upplevelser som jag tar upp och hade under den här tiden är naturligtvis omöjligt att minnas korrekt. Det är heller inte avsikten att denna berättelse ska vara en exakt redogörelse för ett händelseförlopp dag för dag, timme för timme, vilket inte låter sig göras, utan snarare att berättelsen i allt väsentligt överensstämmer med en sanning som jag kan stå för.

Detta är alltså framför allt en berättelse om en speciell period i mitt liv och de personer med olika öden som jag mötte, och hur de har påverkat mig. En del händelser hade en direkt avgörande inverkan på mitt öde, och därmed naturligtvis mitt liv, i en ibland mindre önskvärd riktning men det fanns även möten med personer som gett mig stöd och erfarenheter i positiv riktning. Kanske jag inte förstod det då men idag minns jag dessa personer med värme och jag kommer aldrig att glömma dem.

Det här är också en berättelse från en annan tid med en annan tidsanda då en läkares ord inte ifrågasattes i någon större utsträckning, och känslan av att de skulle respekteras var påtaglig i som jag tror högre grad än idag, och det tror jag kommer att bitvis framgå i berättelsen längre fram. Det är även en historia om hur man klarar att från en sekund till en annan gå från fullt frisk med alla möjligheter och början på ett till synes nytt lovande kapitel i livet inom räckhåll. För att i nästa sekund befinna sig i fritt fall och de eventuella lovande utsikterna jag alldeles nyss tyckte mig se i horisonten rycktes undan som mattan man stod på, bara för att falla ner i en okänd framtid. När man faller är det skönt om man kan landa mjukt så det bara är att resa sig upp och borsta av sig och gå vidare där man hamnade, men jag landade inte så

mjukt som jag hade önskat och de lovande utsikterna skulle visa sig rinna som sand mellan fingrarna. Vilket har fått mig att inse att allt eftersom minnena dras fram kommer denna berättelse att bitvis bli lite av ett personligt utlämnande. Det är nog också den enskilt största orsaken till att jag behållit detta för mig själv så länge, för som alla vet så när man petar i ett gammalt sår kan det göra ont men att sårskorpan var så tunn förvånade mig. Jag behövde inte peta så länge förrän jag var djupt inne i såret och rev och då kom en del mycket smärtsamma minnen upp igen, och vissa av dem kommer nog aldrig att läka.

Så varför vill jag då riva i detta gamla sår nu, undrar man kanske? Ja det är en mycket bra fråga som jag inte vet om jag har ett bra svar på faktiskt. Jag har funderat lite på den frågan men har inte kommit fram till något entydigt svar därför att det kan finnas flera anledningar, men kanske inget slutgiltigt svar.

Det finns naturligtvis fler människor som har eller kanske känner någon med liknande erfarenheter som mina. Vi har väl alla hanterat det på olika sätt, allt efter egna förutsättningar, och om någon läser denna historia kanske det kan ge något minne, en känsla eller beröringspunkt att känna igen något av det jag skriver om eller bara få en känsla av hur det kändes.

Men det är inte drivkraften och heller inte anledningen till varför jag skriver detta.

Jag vill hellre se det som en berättelse om hur en liten händelse eller kanske slumpen om man vill, kan förändra ens hela liv i ett ögonblick, ett litet missförstånd eller ett dumt beslut.

Eller kanske hur den lilla tuvan kan stjälpa ett helt lass, men om ni frågar mig så tycker jag att hela livet är kantat av små tuvor och i mitt fall kändes det som en serie felaktiga val eller missförstånd den morgonen när allt började.

Förhoppningsvis kan denna historia, eller min sanning som man numera lite populärt skulle kunna kalla det, vara en berättelse som för andra kan fungera som en påminnelse om att

människan har en förmåga att anpassa sig i långt större grad eller klarar större tuvor än man tror. Man kanske bara ska vara tacksam för det man har så länge man har det, för när som helst kan det ryckas ifrån oss.

I mitt fall var det nog ganska nära men jag klarade mig nog trots allt rätt bra, fast det begrep jag nog inte då eftersom jag vid den här tiden var i en ålder då man trodde sig vara odödlig. Det skulle dock komma ett tillfälle då den övertygelsen inte längre kändes så självklar, när den insikten träffar dig är du inte längre samma människa. Min erfarenhet är att man bearbetade detta genom att tänka på de man träffade som inte var så lyckosamma, eller att det framför allt fanns så många som satt i samma båt i denna nya ”sköna värld” man hade hamnat i. Man tänkte väl att det enklaste är att bita ihop och förtränga tankarna, men man är trots allt sig själv närmast och till slut hinner din historia i kapp dig.

Så här långt efteråt har jag också insett att jag nog trots allt lämnade en bit av både mig och mina minnen kvar där i den byggnaden som jag fick spendera så mycket tid. Det är bara att ta en promenad på området idag för att förstå att så är fallet, framför allt en bit som blev kvar är en tacksamhet till all personal.

Nu är det som sagt över 50 år sedan det hände och jag inser redan innan jag börjat skriva detta hur svårt det är att formulera allt i ord och text, och det är naturligtvis som sagts tidigare omöjligt att minnas allt. Det är nog bekant för vem som helst av oss, för vem känner inte igen situationen att man ibland haft svårigheter att minnas vad man gjorde igår. Minnet är förrädiskt, det kan både vara korrupt och selektivt ibland, så det må vara mig förlåtet att minnet sviker lite på en del detaljer ibland. Speciellt har mycket av det vardagliga bruset om vad som hände försvunnit men det är kanske inte så konstigt för tristessen blev med tiden en ständigt närvarande följeslagare. Man vaknade med den varje morgon och den följde dig större delen av dagen och du gick till sängs med den varje kväll, men det var ingen trevlig och

kärleksfull sängkamrat. Men i sak är allt som jag tänker berätta om det som verkligen hände, men det är en sak som framför allt irriterar mig mest och det är att jag inte längre minns namnen på de många fantastiska personer jag mötte. Alla dessa som tog hand om mig, de stöttade och gav mig hjälp och alltid hade de ett vänligt ord över och var dagens lilla ljuspunkt. Ibland med skoj och lite skämt, och med de som man fått mest förtroende för kunde man även ha en liten stund över till samtal när man bäst behövde en vän eller någon att anförtro sig till, när man mådde som sämst eller var orolig för hur man skulle ta sig ur detta. Men det var ju inte bara då utan de fanns ju där hela tiden när man behövde. Fast ärligt talat blev man rätt bra med tiden på att dölja hur man mådde emellanåt. Jag var ju trots allt en man, visserligen bara 18 år men inlärningskurvan var brant.

Under min vandring genom och under min tid inom sjukvården var det just biträdena och sjuksköterskorna, som utförde vad som ibland kallas ”marktjänsten”, som oftast var de människor som fick utföra allt ifrån att stå till tjänst med lite personlig stöttning och ens allmänna välmående och samtidigt alltid hade koll på läget och som visste vad som hände.

De var kanske inte högst upp i näringskedjan som läkarna, men de var så viktiga. Det var just dessa människor som gjorde att det inte alltid kändes som en ökenvandring utan de var vår oas och livlina, de betydde så mycket för oss på golvet höll jag på att säga men vi hade faktiskt sängar att ligga i. De fixade det mesta som exempelvis när en äldre dam var förvirrad p.g.a. sin situation och hennes gamla minnen ville få henne att gå upp i ottan för kossorna behövde mjölkas. Då lugnade biträdena ner henne och talade bara om för henne att hon kunde ligga kvar för mjölkningen hade de tagit hand om. Naturligtvis blev hon tacksam mot de hjälpsamma töserna som varit så snälla och hjälpt henne med mjölkningen så att hon för en gångs skull kunde ligga kvar och vila sig. En liten sak kan man tycka eller rent av komisk,

men för damen i fråga fanns det ingen komik i detta utan tjejerna hade befriat henne från hennes pliktkänsla, och hon var tacksam kan jag lova.

Att minnet kan vara selektivt har jag redan nämnt eftersom att tillbringa så mycket tid i sjukhussängen, som blev min fasta punkt, kunde vara själsdödande med tristessen som sängkamrat, så jag tänker inte tjata om det igen, men vissa saker glömmer jag aldrig. De har etsat sig fast på näthinnan och bränt sig in i minnet med en precision som hos en laser och det är dessa minnen jag nu vill försöka berätta om. En sak är dock säker, min berättelse är hur jag upplevde den och den är inte medvetet förstärkt eller pyntad på något sätt med något som inte fanns, för verkligheten var mer än tillräckligt brutal ibland som en omväxling till vardagens själsdödande tristess däremellan.

Det finns ett talesätt som lyder ungefär som så att ”när Fan blir gammal blir han religiös”. För egen del så har religiösa grubblerier inte drabbat mig i någon större omfattning men i Djävulens fall, om han finns, beror det väl på att samvetet hunnit i kapp. Men för oss andra som har rent samvete, vitt som snö måste väl om det skulle hända bero på något annat eller?

Man brukar också säga ibland att ju äldre man blir ju känsligare eller blödigare blir man. Vad det beror på kan man ju dock fundera lite mer på, kan det vara så enkelt att man som ung hade ett ganska obelastat samvete eller så hade man bara brist på erfarenhet att relatera till? Jag tror jag väljer det senare alternativet för det låter troligare.

Om inte annat så var det ju då lättare som ung att ha fungerande förträngningsmekanismer eftersom din historia bakåt som sagt var relativt kort, och man var mest fokuserad på vad som låg framåt i tiden. Däremot som äldre, enligt min uppfattning, har det blivit omvänt förhållande eftersom dina minnen och historia växt och är inte längre den lilla biten av livet och därför har man nu lättare att få kontakt med sina känslor.

Så sammanfattningsvis tror jag mig kunna säga att den troligaste anledningen till att jag vill berätta den här historien är väl helt enkelt, om sanningen ska fram, att jag nog bara vill ha den här berättelsen ur mig, att bearbeta den på något sätt för den har skavt i mig så länge nu och som alla vet är skavsår ganska obehagliga.

Om man ska försöka sig på en väldigt kort sammanfattad beskrivning eller en bild i huvudet av hur livet på sjukhuset kunde kännas, och då speciellt den första tiden, så var det lite som en vandring på en spikmatta med änglar på båda sidor som stöttade och fångade mig när jag riskerade att falla. De var alla klädda i sjukhusets vita rockar och någonstans i horisonten hoppades man bara se något ljus i tunneln som förhoppningsvis kunde vara slutet på vandringen, ett ljus som lös i varierande styrka och ibland slocknade för att lite senare börja glöda igen.

Den här berättelsen är som sagt mitt försök att så här långt efteråt försöka djupdyka långt tillbaka i mitt grumliga minne, jag har varit osäker på hur man tar sig an en sådan uppgift men jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det och det är väl att kasta sig ut i det okända.

Så i en tid långt tillbaka i minnenas dimmor började en gång en resa som avbröts på ett brutalt sätt. Det var en resa som ibland kändes som den aldrig egentligen slutade utan bara fortsatte. Fast i stället för att färdas i en bil gick färden vidare med min kropp som farkost. Resan var bitvis svår men den lättade lite med tiden som även dimman brukar göra. Så för de som vill följa med, här är min berättelse. Men kom ihåg att allt var inte bättre förr.

Frukost och tankarna vandrar fritt

Dagen som skulle förändra mitt liv för all framtid börjar med att jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe hemma i mitt föräldrahem, och frukosten är framdukad och det är bara jag och morsan vid bordet för tillfället.

Det är en fin klar aprilmorgon tisdagen den 4 april 1972, och när jag tittar ut genom köksfönstret ser jag att solen skiner och det ser ut att bli en fin dag, men så här tidigt i april kunde man misstänka att det var kyligt i luften, men en härlig morgon med sol från klarblå himmel var det. Jag hade sovit över hemma i föräldrahemmet som var beläget strax utanför Karlsborg. Huset var beläget längst ner på en avtagsväg från huvudvägen i det området som kallades Hanken. Jag bor inte längre hemma vid den här tiden och tankarna vandrar lite när jag sitter där och funderar inför vad som är tänkt att bli ett nytt kapitel i mitt liv. Innan vi går vidare med vad ödet hade i beredskap för mig efter frukosten, kan vi först dra en kort beskrivning av föräldrahemmet och hur mina tidigaste år såg ut där som man tillbringat sin barndom och uppväxt. Det var en tid när de flesta mammorna som man kände till var hemmafruar, så man fick klara sig utan dagis och lära sig att sysselsätta sig på egen hand eller med grannens barn samt mina syskon, vilket kunde ha sina sidor, alla vet ju hur syskonkärlek brukar fungera och jag hade fem så det kunde vara en utmaning ibland. Om man först skulle dra en väldigt kort presentation av mina syskon så skulle det kunna se ut så här.

Äldst var ju Leif, han var 10 år äldre än mig så han var ju vuxen

i mina ögon då man var 8 år för han hade ju körkort och egen bil, och som alla grabbar i hans ålder var ju bilen hans intresse då och det gick väl lite vilt till ibland även på hans tid och det är speciellt en händelse som dyker upp i minnet.

Det fanns väldigt mycket harar som sprang omkring överallt uppe på fästningsområdet och det hände ibland att en del grabbar tyckte det var kul att jaga dem med bilen. Vid just det här specifika tillfället som jag tänker på, så åkte Leif förbi fästningstorget när han fick han syn på en hare som skuttade omkring mitt på torget. Leif hade ju farten uppe så han svängde helt sonika in på fästningstorget och tog haren med överraskning och körde över den, men var noga med att den inte hamnade under något av hjulen. Stannade bilen, sprang ut och tog tag i haren, som antagligen var lite groggy efter att ha slagit i huvudet i bilens underrede och därmed var lätt att få tag i, och avslutade hans eventuella lidande, slängde därefter in den i kofferten på hans PV. Hoppade därefter in i bilen igen och drog i väg hem till morsan och den skulle så småningom hamna på middagsbordet. Till saken hör dock att på fästningstorget stod just då ett sällskap turister som väntade på att följa med guiden på en tur runt fästningen. Enligt Leif, som upptäckte sällskapet först efter hans improviserade jakt var avslutad, så stod sällskapet med stora ögon och öppen mun och följde hela händelseförloppet, nu med en upplevelse rikare att berätta hemma om hur man gör i Karlsborg.

Berit var näst äldst och 8 år äldre än mig, efter skolan började hon jobba hos en läkarfamilj i Karlsborg med att sköta deras cancersjuka son ända tills han slutligen förlorade kampen. Läkaren var djupt tacksam över hur hon hade tagit hand om deras son och ville ge tillbaka på något sätt, och därför hjälpte han Berit in på en vårdutbildning vilket innebar att hon fick flytta till Stockholm och hon blev sedan kvar inom vården i Stockholm, vilket var en uppgift som passade hennes varma personlighet. Tyvärr skulle hennes livsöde sluta tragiskt, först med att hennes lilla dotter

drabbades av cancer och gick bort innan hennes liv ens hade börjat på allvar, ett antal år senare gick hon samma öde till mötes och slutade sitt liv på samma sätt som den lilla pojken hon tog hand om som ung flicka. Jag har svårt att finna ord för ett sådant grymt öde.

Iris var fem år äldre än mig, hon började tidigt jobba i affär och sedan utbildade hon sig till dekoratris i Skara. Här var ålderskillnaden inte så stor som mellan mig och Leif och Berit, så både hon och Björn var mer delaktiga i våra lekar och senare semesterresorna i folkabussen med morsan och farsan.

Björn var ju fyra år äldre än mig, hans intresse skulle bli att jobba inom lantbruket. Skolan var nog inte hans grej och som en följd av det så hjälpte rektorn honom så att han fick tillbringa årskurs 9 på Sötåsens lantbruksskola i stället. Det var nog en bra lösning för jag tror inte skolan fungerade så bra för honom. Det finns väl en historia fram till beslutet som föranledde detta men det höll morsan och farsan oss yngre syskon ganska ovetande om. Mikael kom väl lite på sladden som man brukar säga och fick utstå allt som man kan få göra som yngst i en syskonskara, och som yngst i familjen fick han även för att spara på slantarna ofta ärva de äldres syskonens kläder. Jag minns en händelse som kanske relaterar till just hur det kunde vara att vara yngst i barnaskaran. Mamma städade Leifs rum på andra våningen och hade hängt ut lite sängkläder i fönstret för vädring. Mikael var nyfiken och ville kika ut genom det öppna fönstret, men mamma tyckte väl att Micke var lite för nyfiken så hon sa till Micke att häng inte ut genom fönstret, för då kan du ramla ut och då har vi ingen liten Mikael mer. Han tittade lite på mamma och funderade ett tag sedan sa han, nej då har ni ingen som sliter ut alla gamla kläder. Det var visa ord från en liten människa som kanske fick mamma att reflektera lite. Det fanns fler tillfällen när Mikael delade sina tankar, som när pappa jobbade med fönstren för de skulle målas om och Mikael frågade pappa vad han gjorde. Jag

ska måla fönstren, sa pappa, Mikael funderade lite igen och sedan sa han: Men då kommer vi ju inte att kunna se ut mer, vilket var ett helt logiskt svar om man tänker efter.

Det var alltså en väldigt kort beskrivning av mina syskon men nu så här efteråt undrar man lite varför det är förhållandevis så många år mellan oss syskon, var det vanligare förr? Detta innebar att, eftersom vi var många syskon och huset inte var jättestort, vi fick dela rum med varandra. Det var bara Leif som hade eget rum eftersom han var äldst, och jag och Micke som var yngst fick dela sovrum med farsan och morsan när vi var små. Men om vi fortsätter beskrivningen av föräldrahemmet och hur det såg ut där, så finns det mycket minnen från framför allt tidig barndom naturligtvis. Vårt hus låg längst ner på vägen med undantag för ett litet hus nedanför vårt som användes som sommarstuga av ett äldre par. De brukade även ha ett sommarbarn vilket inte var så ovanligt på den tiden. Det var väl ett sätt för familjer som hade plats att tjäna någon krona och en möjlighet för barn som av en eller annan orsak behövde miljöombyte. Problemet dock, som vi barn tyckte, var att frun i paret lastade över tillsynen till stor del på oss barn på gatan. Hur som helst, vi hade nära till naturen eftersom vårt hus var mer eller mindre omringat av skog, som mer eller mindre var vår värld ett tag. På den tiden fanns även ett dike på andra sidan vägen, inte så stort kanske men tillräckligt stort för oss barn att åka skridskor på under vintrarna. Det var detta dike som jag i väldigt unga år ramlade ner i men hittades som tur var av mina syskon som ibland fick hjälpa till med barnpassning. Jag har inget minne av detta själv eftersom det hände i gryningen av mitt liv, jag var kanske 2–3 år på sin höjd. Då var det i alla fall väldigt bra att ha syskon, för som det berättats för mig så hade jag bara näsa och mun kvar över vattenytan när de hittade mig. Men som sagt så låg huset nära naturen, skogen på baksidan av tomten var väl den delen som låg närmast till hands och som vi tillbringade så mycket tid i och var vår variant av lekland som

barn. Träden bakom vårt garage var fulla med trapetser där vi klättrade som apor en gång och man testade hur långt man kunde ta sig genom att hoppa från träd till träd utan att nudda marken, det innebar att man fick ta sig ganska högt upp i träden för att nå grenarna på intilliggande träd, men efter lite träning blev det en avsevärd sträcka. Det blev även en del dåraktiga rekord som när jag tog mig upp i det högsta trädet, som var en ståtlig björk, och när jag var så högt upp som det gick så kunde jag titta ner på vårt hus som då såg ganska litet ut. Man förstod dock att det var inget man skulle berätta för mamma eller pappa när man kom hem. Vi använde även träden till lite mer ofarliga projekt som när vi med gemensamma krafter från grannens pojke och mina syskon byggde en hydda i träden. Hyddan utrustades även med en balkong där vi kunde sitta och spela kort och för att komma upp gjorde vi en repstege. På andra sidan av vägen fanns då vad som gick under namnet gärdet av oss barn och då var obebyggt. Där spelade vi fotboll och det var även en utmärkt yta att anlägga påskbrasor på, vilket var en uppgift för oss barn att släpa ihop ris och grenar till. Detta arbete sysselsatte oss i veckor för vi var lovade dagen till ära att få vara uppe och med så länge brasan varade, så det gällde att bygga upp en rejäl hög så att vi fick vara uppe länge. Det var anledningen till att vi ett år fick den lysande idén att stoppa in ett par bildäck i botten av brasan som vi hittat på soptippen. Resultatet blev att farsorna på gatan fick vakta brasan halva natten för det ville aldrig sluta brinna, men när våra pappor till slut hittade resterna av bildäcken så blev det första och sista gången för liknande kreativa idéer. Jag minns också att vi hade en massa 1-öres-smällar som de kallades, och som vi sprang omkring och smällde till höger och vänster. Det var vid ett sådant tillfälle som jag slängde en 1-öres bakom brorsan Björns fötter för att skoja med honom, men jag såg att den av misstag ramlade ner i hans stövelskaft. Jag insåg direkt att det var för sent att varna honom och göra något åt saken. Det hördes en dov puff

och Björn skrek av smärta, vad fan gör du! Den lilla 1-öres fick ju extra kraft i det trånga utrymmet, men tack vare tjocka strumpor blev det inga bestående men.

Gärdet gränsade också till skog där man kunde ta sig till ”stora stenen” som då var mäktig i våra ögon och för att vara tuff skulle den ju bara bestigas från den branta sidan. Med dagens ögon är den nog inte lika imponerande. Men på stigarna kunde man ta genvägen ner till Bottensjön och ibland på cykel, då stigarna var väl upptrampade på den tiden av bärplockande föräldrar och framför allt av oss ungar på gatan och därför lämpade för cyklar, men rötter och stenar kunde fresta på cyklarna lite vilket kunde uppenbara sig på lite olika sätt. Jag hade en väl använd cykel som en gång i tiden blivit svetsad i ramen, så vid ett tillfälle när det gick lite hårt över stenar och rötter så kände jag att det plötsligt kändes så mycket mjukare och skönare att cykla. Jag hade helt plötsligt fått en cykel med fjädring, orsaken var att ramen gått av i svetsen. Det blev till att åka hem och vad gör man när farsan inte hade någon svets och man inte kunde vara utan cykel? Jo man tager vad man haver som det heter och det blev en enkel lösning, jag borrade ett hål på var sida om där ramen gått av och tog farsans grövsta järntråd och sydde ihop ramen, sedan var det bara ut och cykla igen och faktiskt höll den primitiva lagningen så länge jag hade cykeln. Det var en tid då man tillbringade ganska mycket tid i cykelsadeln och det var inte alltid det gick så bra. Som exempelvis den gången när jag cyklade uppe i Hanken och hörde ett irriterande ljud i framhjulet, troligen berodde det på något man ”fixat” på cykeln, så när jag passerar en i mina ögon äldre kvinna som var ute och gick så testar jag att sparka till på navet i framhjulet för att få tyst på ljudet. Jag minns inte något alls av luftfärden för allt gick så snabbt. Jag hade missat framgaffeln och sparkat in foten i hjulet istället vilket resulterat i århundradets snabbaste framåtvolt. Jag låg nu på gatan mitt framför kvinnan som sprang fram och undrade hur det gick, men jag låg och vred

mig i plågor lika fördelat mellan höger knä och skammen över denna klumpiga manöver. Det är bara bra, försökte jag övertyga kvinnan och hoppades innerligt att ingen mer hade sett min volt, och reste mig upp och trotsade smärtan i knäet bara för att komma därifrån. Väl hemma upptäckte jag att framgaffeln på cykeln hade vridit sig och var nu så skev att hjulet inte gick fritt, den tvärniten hade nog varit rätt effektiv. Så det blev till att låna farsans slägga och ge sig på att hamra ut det så pass att det gick fritt igen. Konstigt nog kände jag inte så mycket i foten vilket kanske får tillskrivas träskornas skyddande inverkan. Den cykeln fick dock vara med om andra ännu mer pinsamma situationer som när jag en gång skulle cykla upp till kiosken i Hanken för att köpa lite godis. På vägen dit så hörde jag ett annat litet ljud vilket berodde på att cykelstödet hängde ner en bit igen eftersom fjädern var lite slapp vilket orsakade att pedalen tog emot lite vid varje varv.

Inte nu igen, tänkte jag, men det är inte värre än att jag fixar det när jag kommer fram, tänkte jag. När jag närmar mig kiosken så ser jag två söta flickor som kommer gående mot mig på vägen utanför kiosken. Nu glömde jag allt vad cykelstöd hette för här fanns ju ett tillfälle att visa sig på styva linan. Det är nu jag får den lysande idén att det skulle det cyklas fram till kiosken i en väldig fart och avslutas i en snygg stoppsladd, vad gör man inte för att imponera på två söta flickor. Nu kanske jag skulle ha skänkt cykelstödet en tanke men det var som bortblåst i samma sekund som jag såg flickorna, vilket innebar att när jag svängde av vägen och ner mot kiosken och ska utföra stoppsladden i gruset, vilket måste ske i rätt sekund eftersom utrymmet var lite begränsat, så låser sig pedalen mot mitt lätt hängande cykelstöd och all bromseffekt uteblir och jag befinner mig åkande i en full fart rätt in i kiosken. Framhjulet träffar kiosken och även papperskorgen som hängde på väggen vilken flyger all världens väg och allt innehåll sprids över tomten. Liggande i gruset kan jag höra skratten från två flickor på andra sidan häcken ute på vägen. Jag

tror inte jag hade imponerat i någon större utsträckning, den styva linan var nu ganska slak och jag kände en tydlig smärta från en annan kroppsdel som också var ganska slak för tillfället. Men jag hade nog trots allt förgyllt deras dag, dock på ett sätt som jag inte tänkt mig. Hon som förestod kiosken bodde i huset bredvid och man fick ringa ut henne på en klocka från kiosken, men denna gång behövde jag inte ringa hon kom ut ändå och hjälpte mig att plocka ihop allt skräp som spritts över hela trädgården.

Men oj vad allt skräp blåser idag, sa hon, jag stönade lite till svar delvis beroende på ett tilltagande illamående och en gnagande misstanke att hon både hört och sett min kollision med kiosken, men jag kunde fortfarande lite svagt höra två skrattande flickor längre bort på vägen. Jag bad en stilla bön att slippa träffa dem inom den närmaste tiden.

Man kan också för att byta ämne säga att det hade ju tidigare inte saknats andra områden heller att utforska för oss barn, som ganska tidigt hade lärt oss att hitta i skogen och därmed lära sig vad man kunde äta som mellanmål av det som skogen bjöd. Vilket även ledde till att vi provade att tappa björkarna på sav, och förutom att dricka det direkt från grenen fick vi också den lysande idén att tappa saven direkt i flaskor som vi hängde på grenarna, och därefter provade vi att göra vin på saven som vi samlat, men när vi ansåg att vinet var klart upptäcktes vår lilla vinproduktion av mor och far och tyvärr, eller kanske som tur var, beslagtogs den efter en provsmakning av de vuxna. Så efter vad som vi tyckte hade varit en lysande idé så skulle det bli den första och sista gången vi provade just det receptet att göra vin.

Det var en ganska sorglös och rolig tid, jag menar släpp ut några barn vilka som helst i en skog så kommer deras fantasi snart få dem att glömma tid och rum.

Utmed hela vägen var det från början fyra hus vilket skulle öka till sju hus så länge jag bodde kvar och man kan säga att det var lugna gatan för oss på den tiden och är nog fortfarande.

En notis i morgontidningen berättar om en singelolycka som inträffat tidigt på morgonen. Orsak: underkyld vägbana. Föraren lindrigt skadad. Det var knappt värt att höja på ögonbrynen åt.

Notisen är början på en berättelse om en resa som avbröts på ett brutalt sätt. Det var en resa som ibland kändes som om den aldrig egentligen slutade, utan bara fortsatte. Fast i stället för att färdas i en bil gick färden vidare med min kropp som farkost.

För vilken historia och vilka följder kan dölja sig bakom en liten oansenlig tidningsnotis som denna? Och hur skulle livet komma att utspela sig för den unga mannen på 18 år?

Berättelsen utspelar sig från insidan av ett sjukhus i början av 70-talet, under några år efter tidningsnotisen. Med sjukhussängen som utsiktspunkt skildras möten med olika livsöden samt vägen att hitta tillbaka.

Jag blev så mycket äldre då, jag är mycket yngre idag, fast alla minnen har en sak gemensamt: att de inte kommer att flytta någonstans.

www.vistoforlag.se