Rim vers ochkanske lite poesi
av Lars-Owe Eriksson
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analysera text och data idigital form isyfte attgenerera information,enligt15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©Copyright 2024 Lars-OweEriksson
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: Libri Plureos GmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-142-3
Detgamla trädet
Detgamla trädet harnugjort sitt, föråldersstrecket detfaller.
Imånga år hardet skugga spritt, tålmodigtlyssnat till allsköns skvaller.
Detärnog ingensom rätt förstår vaddet betytt genom livet ochhurusomdet satt sina spår, detfinns nu ingenstans skrivet.
Detsom finns kvar,det är minnen blott ochgamla fotografier ochsågottsom signån förmått atthasnickratsmå etuier.
Militant pacifist
Vadska mangöra om ej manvillkriga, om då en dagondskan knackarpå?
Närondskan förstöra, bara stådär ochtiga, bara betrakta demilldåd begå?
Detärejnågon nytta idealhålla högt, attbarasepåsom defaitist.
Mednävarna hytta ochsen stirra vildögt. Kanske manblirmilitantpacifist.
Luffardröm
En luffare satt videnlandsvägskant. Hanspelade handklaver.
Hansjöng om sånt somvar nästan sant ochomsåntsom ilivet sker.
Hanspelade upptill dans en kväll, iett vägskälstrax utanförbyn. Handansade självnär hanspelade, detvar en förunderlig syn.
Närsolen sjönkner bakgranskogengrön, folket dansadesom utitrans, blinda ochdövaför sommarkväll skön, somommorgondag alls inte fanns.
Närdansenvar slut,var ochengicktillsitt. Även luffarendrogdååstad.
Hanförsvannini mörkret, ochhar såvitt jagvet, spelat sinsista ballad.
Jagluffarensåg videnlandsvägskant. Hanspelade handklaver.
Detvar nog en dröm,tysom bekant, såna luffare finnsintemer.
Denvitaduvan
På hoppets vita vingar iöst-och västerled, en liten duva bringar en dagett hopp om fred.
Denhar så svårtatt hinna. Detkivas överallt.
Så offren,ska denfinna, de ökar tusenfalt.
Du vita lilla duva, somfar kringjordenrund ochsöker digentuva attvilapåenstund.
Jagundrar– kandutänka? Vadtänkerdupådå? Närduser vapnenblänka, högtuppifrån detblå.
Välkommensåduhälsas av demsom lider svårt. Nu kandekanskefrälsas, somnidingdrabbat hårt.
En tuva duvanfunnit attvilapåtillslut. Mensnart ditnidinghunnit medkulor ochmed krut.
Blottfjädrar är på tuvan, ty detdröjdeejförrän, denvitalilla duvan blev ett offerävenden.
Deträckernu
Jagmötte en damhäromkvällen, därhon saktagickvägen fram.
Honsaatt hon hette Ellen. Honverkade allvarsam.
Hon varliten ochspäd, av ålderböjd, menögonenglittraavliv.
Tycktes medtillvaronganskasånöjd ochsamtidigt kontemplativ.
Tystasågjordevisällskapenstund. Senbörja hon tala så smått.
Småningomkom jagsåunderfund medatt minnesriktliv hon fått.
Vi stannade senvid en kyrkogård. Hontittade tystdit in.
Somsökte hon därenminnesvård, somför attfåroi sitt sinn.
Innanviskiljdesjag hade på känn attnågot annatförthenne dit. –Det räcker nu,mumla honsen. –Jag hoppasdom snartbär migdit.
Lars-Owe Erikssonärsedan många år pensionär.Han har då och då, under flera decennier när inspirationen infunnit sig, skrivit ner en del tankar om livet och mycket annat.
Iden härboken är dessa tankar samlade. Här finnsbland annat sådant som handlar om hur man kan känna sig som människa, ochhur människor betersig mot varandra. Lite handlar om natur.Annat har anknytning till livets slut. Allt är på rim.
ISBN 9789180801423
9789180 801423