9789180801553 by Smakprov Media AB

Sara och Theo

En människa

En maskin

Båda är

konstruerade

Sara ochTheo

Illustration omslaget:Totte Jonsson

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN:978-91-8080-155-3

Till kärleken och

allasom älskar

Prolog:Laura ochMaxweel

Laurakämpade emot begäretatt klia sigpåhakan,något somhon lätt kundehemfalla till närhon blev spändoch nervös.Justidagkrävdes detett stortmåttavsjälvkontroll föratt undvikadet.Hon knäpptehändernahårti knät för atthålla demi styr.Hennesbruna ögon kastadeenhastig ochstressadblick uppmot klockanpåväggeni denstora vänthallen därdesatt. Femi tre— ännu minstfem minuter innandet vardags. Inte mycket egentligenmen förLaura kändes detjust nu outhärdligt.

Nästahastiga blickvar merirriteradänstressad. Till vänsteromhenne satt Maxweel,hennesman —och läste dagsnyheternai sitt eBlad. Hans lugnaattityd gjorde henne frustrerad.Bryrhansig inte alls om dethär?tänktehon ochsuckade.

»Stårdet någotintressant?«, sa honmed etttonfall som egentligen betyddeungefär: »Hur iall världenkan du bara sittapådet därviset ochstirra idittförbannadeeBlad just nu?Har du över huvudtaget fattat vadsom håller på att ske? Ellerstruntardui det?«

»Tja …«,svarade Maxweelhalvt frånvarande. »Det är mest detgamla vanliga.« Detvar uppenbartatt Maxweel inte alls hade uppfattatLaurasegentliga budskap. »Det har visst dykt uppett nytt förbjudetanslagmed en av de därså kallade tesernaigen. Nummer35var detvisst denhär gången —som vanligtfår vi inte veta vaddet stod.Undrar vaddet därskall betydaegentligen? De harfortfarande inte lyckatsgripa densom sätterupp demheller.«

»Jaha– så viktigt detvar då«, fräste Laura. »Framförallt just nu.«

Maxweel tittadeförvånatupp frånsin läsningoch

verkadetillslutförståvartLaura villekomma.Långsamt vekhan ihop sitt eBladsom genast slocknade.

»Ja, ja Laura— lugnadig.Dekommerjusnart.Vad tjänar dettillatt stressa?«

»Jag stressarinte« hojtade Laura, »Jag vill bara attdu visarliteintresse.Det härärväl en stor sakför ossbåda? Ellerhur?«

»Jovisst, detärdet Laura, menjag vill möta dethär sansat ochmed bibehållet lugn.Det lederingenstansatt vara stressadoch nervös.«

»Jag är inte nervös«, stönadeLaura ochslängde sigbakåt motsoffans ryggstödmed armarnai kors.

»Nej,nej.Jag vet, jagvet.« Maxweelvissteatt detvar en mycket dåligidé attpåstå någotsådantsådet fick bara passera.Han lutade sigtillbaka iden bekvämasoffandär de båda satt ochsträckteframsin hand.»Härvännen. Ta min hand så väntar vi tillsammans.«

Lauratog handen ochtog ettpar lugnande andetag. »Men nu bordedekomma snart.Tänkom detintehar gått bra?«

»Jo, visst hardet gått bra.«Maxweel tryckteliteextra hårt sinfrushand. »Varför skulle detintegöradet?«

Laurahimlade medögonen. »Varför skulle detintegöra det? Nej, detvoreväl förståsförstagångeni världshistorien somnågot gått snett,eller hur?«

Maxweel fann förgott attintesvara.Klockan på väggen hoppade precis övertilltre.Nuvardet dags.Laura kunde inte hållasig stilla ochlutadesig framåt ochtittade otåligt bort motden storavitadörrendär de snartskullekomma ut medleveransen. Meninget hände.

Laurablevtvungen attsläppa dörren medblicken ochsåg sigiställetnervöstomkring.

Denstora vänthallenvar vältilltagen ochjustidag föreföll denonödigt stor iförhållande till detfaktumatt det

bara varLaura ochMaxweel somvar där. Femstora soffgrupperfanns utplacerade på golvet ismå öarmed växter ochbelysning menalla, utom densom Lauraoch Maxweelsatti,gapadetomma.

Luftkonditioneringensstillasusande iventilernahögt uppe vidtaket på väggen ovanför demtycktes iLaurasöron snarareförebådaenannalkandestorm.Tillhöger fannsett stortpanoramafönster somvette motgatan utanför. Ljuset strilade in genomtunna ljusblå gardiner somtäcktehela fönstret menintemer änatt mankunde analivet utanför.

»Vad skulle kunnagåfel?« muttrade Lauraigen. »Har du redanglömt vadsom händeförra gången?«

Maxweel skruvade på sigbesvärat —i sammaögonblick hanställde dendär idiotiskafråganomvad somskulle kunna gå felsåförstod hanatt dettanaturligtvisskulle kommaupp även om hanhadenärtenfåfängförhoppning om attslippa detden härgången.

»Nej«, suckadehan.»Hurskullejag kunna göra det?«

»Ja, då så«, fnös Lauratriumferande. »Dåhar du ju sett attett ochannat faktiskt kangåfel.«

»Jo«,saMaxweel lågt ochnästa ohörbart ochfortsatte ostadigt:»Mendehar inte rådatt misslyckasengångtill— jagärsäker på att de görsittallra bästanu, denhär gången gördeverkligen det.«

»Den härgången. Detärjuobegripligt attdeinte lyckades förra gången.Den härinstitutionen skall vara de absoluta bästa— toppklass,utanjämförelse, ochsåklantar de till sigpådet sättet.Det är obegripligt.«

Maxweel togett djupt andetagoch blundade.»Mendet är extremtsällsyntatt detgår fel. De harensäker metod.«

»Ja, iallafallärdedyrast. De skulle bara våga misslyckasengång till.«

»Det gördeinte. VarlugnLaura. Detgår fint denhär gången.«

Laurareste sigför attgåframtillendricksvattenfontän en bitbort. »Ja, jaghoppasduhar rätt«, svaradehon medanhon fyllde en engångsmuggmed vatten.»Jagorkar inte medenrättsprocessmed stämningaroch allt tjafsen gång till.Det skulle ta kålpåmig.«

Laurasveptesnabbti sigvattnetoch torkadesig sedan om munnen medenliten sidenservett somhon alltid bar medsig ijackfickan. Sedangickhon så lugnthennes nervositet medgav,tillbakatillsoffanoch sattesig nästan.Halvvägsvände honupp igen ochvände sigmot Maxweel:»Jagmenar— vi harväl rätt attkräva förstklassig kvalitet?Ellerhur?«

»Jo, självklart Laura.Självklart— mensaker ochtingkan alltid gå fel. Detvet du ju.Inget är någonsin hundraprocentigt garanterat.«

»Nej visst nej.«Laura viftadeavfärdandemed en hand. »Fastdet varväl det du försökte påstå alldeles nyss —att ingetskulle kunna gå fel.«

Maxweel lutade huvudet bakåtmot soffans ryggstöd och blundade.Han drog en djup suck.Det blev en lång paus i samtalet.

Laurasatte sigtillsistigen. Klockanvisadefem över tre ochi Lauras inre väcktes en irriteradfråga om denhär institutionenverkligen ansågsig ha rätt att behandla henne på dethär sättet.

»Jag tycker vi gjorde rätt iallafall. Då,förra gången.« Lauraverkade försöka drivabortsin irritation.»Detvar rätt attlösautgarantinmenar jag. Detvar det. Vadska de annars ha en garantitillomdet inte är föratt manska vara helt nöjd,att manharrättatt krävadet manbetalat för? Ellerhur?«

»Mm, så är det väl«,saMaxweel tyst ochtittade med frånvarandeblick ut genomdet storapanoramafönstret motgatan.»Jo,det är välså«,fortsatte hannästan

ohörbart ochvänd bort från Lauraströk hansåomärkligt hankunde bort någotstrax underena ögat.Hansblick vandrade frånvarandeutgenom dentunna gardinen i panoramafönstret bort överstaden sombreddeutsig därutanför.

De befann sigpåenhöjdoch bakomtrottoarennärmast fönstret restesig ettsvart stålstaket ochbakom detvek marken undanoch staden avtecknadesig långtutöveren dalgång. Längst bort mothorisontenavtecknadesig de väldigaangöringstornenvid flygplatsen. Medjämna mellanrumkunde hansesvävandefarkoster ankommatill tornen ochandra avlägsnasig ochförsvinna uppmot molnen.Flygplatsen lågalldelesvid utkanten av deras stadsdel PalatinusAlpes vidgränsen motCapitolium Brittanica.

På lite närmarehållrusadeett lokaltåg på sinljudlösa bana ienvid båge åthöger innandet försvann in under fundamententilltvå skyskrapor somreste sigblänkande av glas ochmetall. Denblå himlen speglade sigi huskropparna ochreflekteradesolljuset nermot gatannedanför. Strax efterkom ettlängre, lilafärgat tågpåenangränsande bana: Mediterra-pendeln,påväg till CaeliumMediterraneo. Det varett tågmed lite speciellaegenskapereftersomdet trafikeradeensträcka sompasserade in ochutgenom serviusmuren,gränsen mellanPalatinus Alpesoch omvärlden. Endast betrodda ochidentifierade invånare i PalatinusAlpes komingenom kontrollernavid serviusmuren ochutkom bara de somkunde uppvisaskäl attlämna stadsdelen.Alltför invånarnas egen säkerhet förstås.

Mellan virrvarret avandra huskunde manskymta farleder därmängderavsmå personliga farkosterrusade fram.Stadenpulserade somett hastigtblodflöde.Tusentals ochåtertusentals människori ständigförflyttning.

Maxweelkom på sig medatt funderaöverommänniskor egentligen hann göra så mycket annat än attförflytta sig.

»Ursäkta fruoch herr Resquem« En tjänstvillig eSlav stod framfördem ochbugade sigdjupt.»Kanjag serveraer någotmedan ni väntar?«

Maxweel väcktesursinameditativatankar. Hanoch Laurakastade en hastig blickpåvarandra, ochtycktes genomdet genast kommaframtillden gemensamma slutsatsen attdenog inte kundefåi signågot just nu.

eSlavenvände tvärtoch gled tyst iväg.Maxweel följde denlänge medblicken.

»Jag förstårbara inte varför de inte villegåmed på det först.«Laura verkadeintekunna släppa detpåbörjade diskussionsämnet.»Detvar ju uppenbart,dehöllintevad de lovade.Vifickintedet vi hade beställt.« Laurareste sig hastigtigenoch börjadegåomkring på golvet framför soffan. Hongestikulerade häftigtmed armarna. »Jag varju helt tydlig medminaspecifikationer —eller hur? Ochinte kanman välsägaatt jagställde någraorimligakrav? Det varinget de inte bordehakunnatuppfyllautanproblem. Nej, detvar detinte. Detvar obegripligtatt de valdeatt ta stridomdet.Devar ju dömdaatt förlora.Egentligenvar de det— attdet inte begrep det?«

»Sågivet vardet noginteegentligen«,försökteMaxweel. »Vihadeskickliga advokater,det varnog mycket deras förtjänstatt du …vificksom vi ville. Ochviväntade kanske lite förlänge —fem år.Det …« Maxweel tystnade igen.

»Bah«, viftadeLaura nonchalant.»Inte vetjag om de var så väldigtskickliga egentligen.Det varjuöppetmål.Jag var väldigttydlig. Ochgarantitidenärjuför dendelen sjuår— så femårborde inte vara någotproblem.Och inte …«

Lauraavbröts plötsligtavatt denbreda vita dörreni andraänden av vänthallen klickade till ochsakta började öppnas.Maxweel restesig saktaoch högtidligt ochtittade

medspänd blickbortmot dörren.Laura,som blivit avbruten mitt iensvepandegest medarmen,stodförst som en statymen vändesig sedansaktamot dörren medanhon sänkte armen. Ingenavdem sa något.

Närdörrengåttupp nästan helt komfyravitklädda figurerutgenom den. Tvåkvinnor,enman ocheneSlav. eSlavenskötenröd ochvit vagn medstora hjul framförsig.

En av kvinnornavände sigmot Lauraoch log. »Dåvar det dags.Här är vi nu.Ursäktaförseningen —viville göra en extrakollinnanleveransen, bara föratt vara riktigtpåden säkrasidan.«

Förtrollningen släppte från Lauraoch Maxweeloch båda gick högtidligt fram till vagnen ochdet vitkläddasällskapet. Närdekom fram till vagnen ställdedesig på varsin sida av denoch tittadener.Demöttesavett parintensivt blåögon ochensvart kalufs på ettalldelesunderbart nougatfärgat spädbarnsansikte.

»Hej Sara«, sa Lauraoch logförväntansfullt.»Mitt älskadebarn. Välkommentillvärlden.«

Barnaåren

Sara är ettgenetiskt designatbarn, framavladpå Farmen ienlighetmed föräldrarnas önskemål.Deras förhoppningoch,enligtdem helt rättmätiga krav,äratt

Sara fårexakt de egenskaper somdebeställt.Saras framgång ilivet skalldärmed vara säkrad.Ominte, så finns en sjuårigåterlämningsgaranti.

NärSarafyllersex år fårhon en humanoid ifödelsedagspresent. Sara döperden till Theo.Han blir Sarastrogne följeslagare genomlivet,styrd av ettheligtlöfte attalltid göra allt förSara.

Allt...

Dethär är första deleni en seriepåtvå om Sara och henneshumanoidTheo.

Totte Jonsson, född 1958 i denlilla hälsingebyn Viken, utanförAlfta,ärnumerabosatt iGävle.Tillvardags arbetar hansom lärare vidHögskolan i Gävledär hanundervisari digitalaverktyg för visualisering.

Förutomromaner skriverhan ocksånoveller. Författandet kretsaroftakring samhällsaktuella ämnensåsom AI, DNA-manipulation medmera.

Läsmer på hans blogg TotteJonsson.se