På andra sidan horisonten
En novellsamling av Liselott”Lotta” Lindberg
©Liselott Lindberg 2025
Förlag: BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm,bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8080-803-3
Automatiserad teknikvilken används för att analysera text och data idigital form isyfte attgenererainformation, enligt 15a, 15b och 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
Innehåll:
Till allasom hänger kvar ochser efteross.
MinAdonis Golem
Jagvet inte riktigt hurdet började ellervad somhände, menjag ska försökaberätta:
Sedan det tog slut med min pojkvänhadefrilanslivetlyckligtvis hållit mig upptagen de flesta av dygnets vakna timmar(och storadelar av de jagsov med, förden delen). Uppdragen hade haglat in ochjag tackade inte nej till något. Mest för atthålla mig upptagenoch slippa alla tankarna som annarssipprade in.Sågick ettstörreprojekt istöpet isista sekund,dåstod jagdär utan planerdenärmasteveckornamed tankarna som knackade på: ”du kommer aldrig träffanågon igen, du är ful och värdelös. Hurkunde du sabba någotsom varså… bra?… någon gång ibland ialla fall.”
Jagbehövdenågot att göra,alla kompisar jobbade så klart ochdet närmaste jagkom att träffanågon varett prel-bokat fika om tvåveckor medtvå kompisar.Jag fick skylla mig själv som hade varit begravd först iexetoch sedanijobb.Vad görman nu då?Ett stort projektvar precis vadjag behövde. Jagville verkligen jobba medhänderna,inte bara sitta framför datorn så jagletade fram dendär gamla leran ochbörjade formaden. Först gjorde jag en liten sko, sedan enliten rolig sköldpadda men jag behövdenågot större.
Ibland vetman intevar inspirationenkommer ifrån, ibland känns detinte som inspiration utan mersom att manblirbesatt. Så näridén slog mig fannsdet baraensak attgöra: beställa hem mängder med lera, ett robust stativ och verktyg. Klartdet blev dyrt,men attbegrava sig iarbete imånaderhadegjortatt jag hade dragitinmer pengar än vanligt och inte heller haft tidatt spenderadem. Jagbörjade röja undan isovrummetoch allt varfärdigt närleran kom redanredan dagenefter. Jagtackade gudarna för ‘tilldörrenleverans’av den tungaleran. För
att få plats med allt hade jag vikt uppsängen stående motväggen och förberett golvet med plast.
Attmonteraställningentillmin skulptur gick smidigt, trots att det varlänge sedan jag gjortdet.Jag drog igångenlång spellista ochbredde en macka. Medan jag åt tittadejag på pallen medlerasom nu stod imitt sovrum, hade jaghelttappat det? Strunt samma. Vardet här starten på mitt livs höjdpunkt ellermittlägsta?Tiden fick utvisa, tänkte jag och torkade händerna på byxorna.Jag slet uppdet förstapaketet med lera ochsatte igång.
Jagvar helt slut på kvällarna,skulpturen tog tid. Inte minstför att jag hade fuskat och inte ritatigenomden heltinnan, så jag fick ofta gå tillbaka och görastörreändringar, brytaavenarm föratt hela ställningen varilite fel vinkel. Kanske borde jag förbanna mig själv förmitt dåliga grundarbeteoch slarvigaprocess, men istället bara fortsatte jag framåt och såg hurskulpturentog form. På kvällarnavärkte händerna och kroppen som baravar vanatt sittavid datorn,jag hade träningsvärk imusklerjag inte visste fanns. Jagsov på soffan ochåtnär jag varhungrig. Dygnetstimmar flötihop.
Skulpturen började närma sigklar men jagville inte slutajobba på Honom. Ja,skulpturen hadegått frånett ”den” till ”honom”.Det kändessom jag hade lärt känna någon under processen, en mystisk mansom på ett sätt kändes som en gammal vän, på ett annatsom en total främling. Vemvar han?Jag visste inte, menjag villeveta. Det enda som hade ändrats fleragånger under processen varhans ansikte. Bilden jag hade inom mig varsvåratt fånga iverklighetenJag fortsatte smekavecken på hans kläder med min mjukagummiskrapa,till slut kundejag inte göra mer utansjönk ihop ienhög bredvid den nu nästan tvåmeter höga skulpturen. Klockanvar långt eftermidnatt, men ännu inte gryning. Jagsletåtmig lite smutsiga kläder som lågpågolvet och knölade ihop till en kudde och somnade direkt.
Närjag vaknade hadesolengått upp,leran på händerna hade stelnat tillden grad att jag knapptkunde röra fingrarna. Jagtittade upp på mittmästerverk,han varfantastiskt vacker men jagvar fortfarande inte säker på om detvar mitt livs höjdpunkt eller ettlågvattenmärke.
Jagsåg migruntisovrummet ordentligtför förstagången på flera dagar och konstaterade att det förmodligen varett lågvattenmärke, hela sovrummet vartäckt ilerstänk. Jagdoppadehänderna ihinken medvatten för att mjuka upp leransamtidigt som telefonen ringde. Jag hoppadetill ochlyckades vältahela hinken medvattenövergolvet. Det måste varit då något hände. Tioliter vatten på golvet är jättemycket vatten och det spred sig snabbt ihela lägenheten. Av någonanledning svarade jag itelefonen först, telefonförsäljare. Jagkastade på luren. Jag försökte rädda all elektronikurvattnet mennågot sprakade och hela lägenheten blev tyst och mörk.Fan.
Vadtar man först? Vattnet eller elen?Omjag inte fick bort vattnet så skulle ju elen gå igen, så jagbörjade lägga ut handdukarför att begränsa spridningen. Detgicksådär och när jagla dom fina handdukarna jag fåttavmammai julklapp idet lerigavattnetbörjadejag inse katastrofen, dethär skulle innebäraförluster. Pengar som bokstavligen flöt ut över golvet ienlerig sörja. Samtidigt, detvar ju bara materiell skada. Allt skulle nog gå attersätta.Jag fick torka golvet ilägenheten många gånger föratt få bortden leriga hinnan som det geggiga vattnetlämnat efter sig.
Jagtog mod till migoch återställde jordfelsbrytaren, sedan höll jagandan, skulle allt fungera?Ljuset blinkade igång ochallt verkade normalt, när jag plötsligthörde ettsprakadeljud frånsovrummetföljt av ett gällt skrik. Jagstelnadeavskräck. Jagletadeefter vapen, hur långt kommer man med en blöt mopp?Jag sågverktygslådanoch rotade fram morakniven jag fått av pappa. Jagsmöguturförrådet och tittade runt ilägenheten, den varjuganskaliten så det gick ganska fort.Men närjag kom till sovrummethörde jagatt någonvar där inne. Hjärtat rusade. Jaghöll hårti knivennär jagförsiktigtkikadeförbidörrkarmen. Skulpturen varborta. Vemfan hannfåutdet åbäket?Den gick ju inte ens genomdörrhålet utanhjälp.Jag kikade vidare irummetoch där stodskulpturen ochsträcktepåarmar och ben.Han såg ut attstretcha. Vadgör man? Ringer manpolisen? Prästen?
Någonstans längs vägenhadejag börjatkalla honom Adde,efter Adonis, ni vet, han greken som varsåsnyggatt till ochmed Afrodite blev käri honom. Denhär Adde varinteriktigt likasnygg,jag varinte tillräckligt bra på att skulptera. Hanrörde sig lite märkligt,det märktes
Liselott Lindberg