Sigrid
westerbergs
Del 1 - Charlotte
Del 2 - Elsa
Del 3 - Karolina
Del 4 - Birgitta
Del 5 - Marianne
Del 6 - Sara
Del 7 - Julstjärnor
Del 8 - Sigrid
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
© Karat och Anna Alemo 2025
omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co
omslagsbilder Shutterstock och Digitalt museum
tryck Latgales Druka, Lettland 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8083-097-3
Ystad 1956
Kapitel 1
Sigrid lägger upp gröt i en djup tallrik och ställer ner den framför Arne. Sonen gäspar och tar sedan en stor klick sylt.
”Ta inte för mycket”, förmanar hon.
”Det gör jag inte.” Arne sträcker sig efter mjölktetran på köksbordet. Han får använda båda händerna för att få grepp om kartongen.
”Jag hjälper dig”, säger Sigrid.
”Jag kan.”
”Det är inte helt lätt att hälla upp mjölken.” Sigrid får lägga band på sig för att inte ta tetran ifrån honom. Hon brukar hälla upp mjölken innan hon ställer fram skålen till honom, men av någon anledning glömde hon det idag.
”Mm.” Arne fokuserar på mjölktetran och tippar den långsamt. Vips blir lutningen för stor och det rinner ut mjölk över både skål och bord. Snabbt griper Sigrid tag i förpackningen och ställer ner den. Mjölken sprider sig och närmar sig bordskanten.
”Oj!” säger Arne.
”Så kan det gå.” Sigrid rusar bort till diskbänken, sliter tag i trasan och skyndar tillbaka. Hon hinner precis hejda mjölkens framfart innan den rinner över kanten.
”Du var snabb”, säger Arne och hon skrattar.
”Jag har gjort det förr.” Hon vrider ur trasan över vasken och torkar sedan av bordet ytterligare en gång.
”Jag vill ha lite mer mjölk på gröten”, ber Arne.
”Självklart.” Hon hjälper honom att hälla upp och han protesterar inte.
”Tack”, säger han istället och hon ler.
”Nu äter vi.” Hon slår sig ner bredvid honom och tar en klunk kaffe. En ljum vind letar sig in genom det öppna köksfönstret och hon vrider på huvudet. Gardinen fladdrar lätt och utanför syns en klarblå himmel. Det verkar bli en fin dag. ”Vet du vad det är för datum idag?”
Hon gör en nick mot scouternas almanacka på väggen och Arne far upp. Snabbt river han av gårdagens datum och synar de nya sifforna som uppenbaras.
”Eeh.” Han kliar sig i huvudet.
”Kommer du ihåg att det var tjugofyra igår?”
”Mm.” Han håller upp lappen han just rivit av.
”Idag är det då tjugo…”
Arne tittar på almanackan igen.
”Fem!” säger han glatt.
”Ja, precis. Måndagen den tjugofemte juni.”
I samma stund går köksdörren upp och Karolina kliver in från trapphuset.
”God morgon.”
Hon är klädd i blå byxor och matchande kofta. Det mörkblonda håret har hon satt upp i en enkel fläta. Förr hade det varit otänkbart, då ville hon alltid ha det senaste både när det gällde frisyrer och kläder. Inget fel med det, men numera är Karolina en betydligt gladare och tryggare person. Hon hittade sitt kall i bakningen och kärleken i Oskar.
”Karolina!” Arne springer fram och ger henne en kram.
”Hej.” Hans storasyster lyfter upp honom och snurrar ett varv med honom i famnen.
”Kan du flytta hem igen?” säger Arne när hon sätter ner honom.
”Vill du det?” Karolina skrattar.
”Ja.”
”Jag hade gärna gjort det, men då hade Oskar blivit så ledsen. Så jag tror att det är bäst att jag bor kvar.”
”Gifta par vill gärna bo tillsammans”, säger Sigrid även om hon måste tillstå att hon också saknar dottern.
”Vad har du där?” Arne pekar på burken i Karolinas hand.
”Jag har bakat drömmar och tänkte att ni kanske ville ha några.”
”Ja!” Arne tar kakburken ifrån henne.
”Vi ska inte äta kakor nu”, säger Sigrid och vänder sig mot Karolina. ”Vill du ha lite gröt?”
”Nej, tack. Jag har redan ätit. Nu måste jag vidare till konditoriet.”
”Kan jag följa med?” frågar Arne.
”Jag är ledsen, men det går inte.” Karolina stryker honom över kinden. ”Du har det dessutom mycket roligare här med Maria.”
”Ja, din barnflicka kommer faktiskt snart. Och dessutom ska både Susanne och Bertil vara här idag”, säger Sigrid.
”Då kan vi äta kakor”, säger Arne med ett leende.
”Ni ska få smaka kakor allihop”, lovar Sigrid.
”Ha en fin dag! Adjö.” Karolina höjer handen i en vinkning och försvinner sedan ut genom dörren igen.
Arne slår sig ner och återgår till sin gröt. Kakburken har han placerat på bordet och tycks inte kunna släppa den med blicken.
”Jag ställer undan den”, säger Sigrid och tar med sig burken bort till det stora skafferiet. Hon stegar bort till hyllan där de förvarar sötsaker. Inte för att det finns några andra bakverk där för tillfället, bara tomma plåtburkar.
”Jag tar mer sylt”, säger Arne och Sigrid skyndar tillbaka. Om den gossen fick välja skulle han äta sylt med gröt till frukost istället för tvärtom.
Hon låter honom lägga upp en sked till innan hon tar syltburken ifrån honom.
”Var är Karlsson?” frågar Arne och ser sig om efter den svarta katten.
”Hon är fortfarande ute.”
Sommartid föredrar Karlsson att tillbringa nätterna
utomhus, såvida det inte regnar förstås. Vatten som faller
från himlen är nog det värsta som finns.
”Ska vi kalla på henne?” Sigrid pekar på fönstret.
”Ja!”
De går bort till fönstret och Sigrid lyfter upp Arne
så att han kan titta ner på gården. Fönstret är haspat, så han kan inte ramla ut. Ändå kramar hon lite hårdare om honom.
”Karlsson!” ropar Arne. ”Karlsson!”
Sigrid ler för sig själv.
”Där!” jublar Arne. ”Jag ser henne.”
”Var?”
”Där!” Han sätter pekfingret mot rutan.
Sigrid lutar sig närmare och jo, katten sitter på andra sidan innergården och tittar mot deras fönster.
”Ja, jag ser henne också.”
”Jag kan hämta henne”, säger Arne.
”Jag gör det. Sätt dig och ät. Maria kommer snart och
då måste jag gå till kontoret.”
”Men jag vill.”
”Det är bättre att jag gör det. Ät nu.”
Arne rynkar pannan, men gör som hon säger.
”Jag är snart tillbaka.” Sigrid öppnar köksdörren och hastar nerför trappan. Den är ganska brant och hon vill inte att Arne ska ramla. Hon skakar av sig den inre synen som genast dyker upp. Innan hon blev mor förstod hon inte hur sårbar det skulle göra henne. Barnen är hennes
allt och hon bär på en ständig oro för att något ska hända dem.
Hon öppnar ytterdörren och drar in den friska morgonluften. En koltrast flyger över innergården och sätter sig på hustaket på andra sidan.
”Karlsson”, ropar hon och katten kommer genast springande. En snabb strykning mot Sigrids ben hinner katten med innan hon jamar uppfordrande och kilar uppför trappan.
”Jag skyndar mig.” Sigrid följer skrattande efter henne.
”Hej, Karlsson”, hör hon Arne säga. ”Vill du ha gröt?”
Sigrid skakar på huvudet och ökar takten. Gröt är inte för katter.
Fem minuter senare har Sigrid ätit upp sin portion och druckit upp sitt kaffe. Arne har säkert hälften kvar på sin tallrik.
”Ät upp nu”, säger hon och sneglar på köksklockan.
Snart åtta, då borde Maria vara här när som helst.
”Jag är mätt”, säger Arne och lägger ner skeden.
”Du måste äta lite till.” Sigrid kastar ett öga på klockan igen. Det extrainsatta mötet på firman börjar om drygt en halvtimme och hon måste göra sig klar innan dess. Hon tittar ner på sin vita blus och den beigea kjolen. Klädd
är hon åtminstone, men hon måste borsta tänderna och lägga på lite makeup.
”Oj”, säger Arne och i nästa stund landar hans kladdiga sked i Sigrids knä.
”Nej, vad gör du?” Sigrid tar skeden och far upp. Hennes kjol har nu en stor, kladdig fläck.
”Det var inte meningen.” Arne tittar olyckligt på henne. Hon tar ett djup andetag. Givetvis var det inte meningen, men nu måste hon även hinna byta kläder.
”Det är ingen fara”, säger hon vänligt och kikar återigen på klockan, som precis blir åtta.
”God morgon.” Maria kliver in i köket.
”God morgon!” Sigrid, som är på väg bort till diskbänken, vänder i steget. ”Arne måste äta lite till och jag behöver göra mig klar till mötet som börjar halv nio.”
”Givetvis. Jag tar hand om Arne.” Maria ler. ”Kila iväg ni, så tar jag över här.”
”Tack!” Sigrid vänder sig till Arne. ”Var nu en duktig gosse och ät några skedar till.”
”Ja, mamma”, säger han.
”Bra.” Hon kysser honom på kinden och skyndar sedan iväg.
Kapitel 2
Sigrid öppnar garderoben i sängkammaren och far med handen över de upphängda klädesplaggen. Färgerna är neutrala och enkla att matcha. Vintertid är det mörka färger som svart och grått som gäller och under sommaren blir det framförallt blått, beige och vitt. Starka och skrikiga kulörer är inget för henne.
I samma stund skymtar hon något rött på en galge. Så märkligt. Konfunderat drar hon ut klädesplagget.
Ett par byxor? Hon rynkar pannan. Var kommer de ifrån? Så drar hon sig till minnes att Berit varit på väg att slänga ett par fullkomligt användbara byxor bara för att de inte passade. Ett sådant slöseri. Skräddaren i huset ordnar snabbt och lätt sådant. Hon borde lämna in dem snarast så att Berit kan få tillbaka dem, men nu finns inte tiden.
Snabbt hänger hon in byxorna igen och letar upp en kjol.
Ombytt och klar tar Sigrid sig en titt i hallspegeln och rättar till hårknuten. Hon ler och konstaterar nöjt att det inte
finns några lösa hårslingor. Kjolen har nästan samma nyans som den hon nyss bar och blusen är ordentligt nedstoppad. Det smala, svarta skärpet är diskret, men ger ett intryck av elegans. Hon ger sig själv en nick och styr stegen mot kontoret. På vägen sticker hon in näsan i köket, men det är tomt. Det gör detsamma, både Arne och Maria vet att hon ska iväg på möte. Och om inte förr, så ses de till lunch.
Berit har hon inte sett till, men dottern brukar komma i tid. Hon är visserligen ingen morgonmänniska, men pliktkänslan är hög. Så även om en del av Sigrid skulle vilja knacka på dotterns dörr, låter hon bli. Det bästa brukar vara att låta henne sköta sig själv.
Sigrid stegar bort till kontoret och låser upp dörren.
Nattetid brukar hon hålla den låst eftersom kontoret även har en dörr som leder ner till lagret. Visserligen litar hon på sina anställda, men det känns ändå bäst så. Hennes make hade samma rutin och hon har inte sett någon anledning att ändra den.
”God morgon.” Lars, det vill säga kamrer Nyman, är redan på plats. Som vanligt. Ofta kommer han först av alla och lämnar sist.
”God morgon.” Hon möter hans vänliga blick och kan inte låta bli att le. ”Hoppas att helgen har varit bra.”
”Tack, det har den. Och din?”
”Jag har haft det bra, jag med”, säger hon.
”God morgon.” Ingrid, Sigrids svärmor, kliver in på kontoret. ”Ni är på plats i god tid, som vanligt.”
”God morgon.” Lars drar ut den stora karmstolen vid skrivbordet och den äldre kvinnan sjunker ner. ”Givetvis är vi det.”
”Tack ska du ha.” Sin vana trogen duar Ingrid alla. ”Jag ser fram emot det här mötet.”
Första måndagen i varje månad, förutom i augusti, är det möte på grosshandlarfirman. Men det här mötet äger alltså rum en vecka innan det planerade. Det är Ingrid, som oftast inte är med på de återkommande mötena, som initierat dagens sammankomst. Sigrid vet inte vad som står på agendan och måste erkänna att hon funderat en hel del över vad Ingrid tänker ta upp.
”Har vi någon dagordning?” frågar Sigrid.
”Nej, det behövs inte.” Ingrid plirar med ögonen.
”Jag förstår”, säger Sigrid, trots att hon inte alls gör det.
Hon anser att en dagordning alltid behövs så att man vet vad som ska tas upp och så att alla kan förbereda sig.
Kort därefter ansluter Oskar, Karolinas man, som är anställd som ekonom i firman, och sedan kommer lagerföreståndare Svensson tillsammans med sin fru som arbetar både i handelsboden och som sekreterare. Deras dotter Ulla, som arbetar i handelsboden, släntrar in och efter henne följer Håkan och Jan. Sigrid tittar förvånat på sina två äldsta söner. Hon visste inte att de skulle vara med på mötet.
”Är ni här?” frågar hon.
”Farmor bjöd in oss och då var vi naturligtvis tvungna
att komma”, säger Håkan glatt. ”Karolina hade inte möjlighet och det är lite långt för Birgitta och Wilhelm.”
”Det förstås.” Sigrid kan inte låta bli att undra varför Karolina inte sa något om att hon var inbjuden, men hon är inte särskilt intresserad av firman. Och dessutom är ju hennes man med.
När klockan just passerat halv nio kommer Berit. Hennes hår är kortare än någonsin och Sigrid undrar om dottern ens har hunnit kamma det. Själv har hon alltid haft långt hår, och det lär hon ha till den dagen hon dör.
Dottern är iklädd blus och ljusa byxor. Kjol och klänning har hon nästan aldrig på sig numera. Berit går sin egen väg, precis som hon alltid har gjort. Sigrid har aldrig burit ett par byxor och ämnar inte göra det heller.
Kontoret är rymligt med bokhyllor längs två av väggarna och ett dubbelfönster ut mot Stora Östergatan.
Klappstolarna som står i biosittning ger alla en sittplats.
Ingrid sitter med knäppta händer och spejar ut över den lilla församlingen.
”Välkomna allihop!” säger hon och slår ut med armarna.
”Jag är glad att ni alla kunde komma på detta extrainsatta möte som jag kallat till.”
Alla nickar artigt och väntar på vad som ska komma.
”Nu har det gått lite mer än ett år sedan min son Gustaf, grosshandlare Westerberg, lämnade oss.” Hon tystnar en stund. ”Ett år som präglats av sorg, men också av hårt arbete. Firmans papper var inte helt i ordning,
men Lars och Oskar har lagt ner ett enormt arbete för att få rätt på allting. Samtidigt har Ulla fått handelsboden att blomstra. Och Berit är en klippa som hjälper till både där och här på kontoret.”
Ulla skiner som en sol och Oskars kinder har fått en lätt rodnad.
”Firman grundades av min förste make Wilhelm Westerberg och hans bror Carl Westerberg, och som tjugotreåring klev Gustaf in i firman”, säger Ingrid. ”När Wilhelm rycktes ifrån oss för snart trettio år sedan, blev det Gustaf som tog över. Numera är det Sigrid som är huvudansvarig. Min svärdotter driver firman exemplariskt och det är jag väldigt glad för.”
”Tack, det var vänligt.” Sigrid skruvar på sig.
”Ja, jag vet att du har svårt att ta emot beröm, men du förtjänar det här.” Ingrid ser bestämt på henne. ”Det här mötet har jag kallat till för att berömma er alla för allt ni har gjort. Och så tänker jag att det är på sin plats att prata om framtiden.”
”Framtiden?” säger kamrern frågande.
”Ja, precis. Så vitt jag vet så är det endast ett av mina barnbarn som är intresserat av att driva firman vidare, och det är ju du, Berit.”
Berit rätar på ryggen och nickar. Den yngsta dottern tog studenten för någon vecka sedan och till hösten ska hon flytta till Göteborg för att studera på Handelshögskolan. Det kommer göra henne rustad att driva firman i framtiden.
”Givetvis vet vi ännu inte vad Arne vill, det finns en möjlighet att även han vill vara delaktig”, fortsätter Ingrid.
”I så fall kan vi driva firman tillsammans”, säger Berit.
”Bra, bra.” Ingrid knäpper händerna. ”Det är väldigt fint att du redan är involverad i firman.”
”Jag tror att Berit kommer bli utmärkt som grosshandlare”, säger Håkan.
”Jag med.” Brodern Jan håller med. ”Och vi syskon är givetvis glada för att hon tar på sig det ansvaret.”
Berit ler från öra till öra och Sigrid blir varm i hjärtat.
Dessutom fylls hon av en stor lättnad. Allting har ordnat sig så bra med firman, trots att det har varit ett kämpigt år. Framtiden ser riktigt ljus ut.
Kapitel 3
Sigrid för kaffekoppen till läpparna och tar en klunk av den svarta drycken. Himlen är klarblå och inte ett moln syns till. Lyckligtvis skyddar det röda parasollet mot solens varma strålar. Katten Karlsson ligger utsträckt i rabatten och tycks, trots den svarta pälsen, inte besväras av värmen.
Borta vid magasinet står Sigrids nyinköpta cykel, en röd Crescent med verktygslåda under pakethållaren, bärhandtag på ramen och brun skinnsadel. Den kostade hela trehundrafemtio kronor, men hon kunde inte motstå den.
Fast hon kan inte låta bli att undra vad hon ska med en världsmästarcykel till.
”Det måste vara sommarens varmaste dag hittills”, säger
Inga-Lill och Sigrid släpper cykeln med blicken.
De sitter i varsin trädgårdsstol och gungar lojt. Det är inte så mycket annat man orkar med i värmen. Efter morgonens möte har dagen rullat på i ett raskt tempo. Nu är det tidig eftermiddag och både Sigrid och husfrun förtjänar att sitta ner en stund.
”Ja.” Sigrid nickar.
”Tänk att både bröllop och student nu är avklarade.”
Inga-Lill tuggar njutningsfullt på en av kakorna Karolina hade med sig i morse.
Sigrid nickar återigen. Första halvåret av 1956 har varit intensivt med bröllop, student och så Karolinas flytt.
Dottern och Oskar tog över Lars lägenhet när han köpte ett gathus en bit bort. Det är märkligt att han har flyttat. I över trettio år bodde han i Westerbergs fastighet och Sigrid är van vid att han jämt ställer upp. Medan hennes egen make drack för mycket och roade sig med andra kvinnor, var det Lars som fanns där. Genom vått och torrt. Han var inte bara en klippa i firman, utan har tagit hand om både henne och barnen.
”Mår du bra?” Inga-Lill lutar sig fram och synar henne.
”Jadå”, säger Sigrid. ”Det är skönt att allting är uppklarat efter Gustafs död och att alla festligheter är avklarade. Jag ser fram emot en avkopplande sommar.”
”Det förstår jag. En sommar utan familjehemligheter”, säger Inga-Lill glatt.
Husfrun arbetade hos familjen Westerberg redan innan
Sigrid träffade Gustaf och har numera blivit mer av en vän än en anställd. Särskilt under året som gått sedan
Gustaf dog. Förra sommaren vid den här tiden var allting upp och ner. Först Gustafs plötsliga död och så avslöjandet att han hade ett utomäktenskapligt barn. Det var en riktig röra.
