DE FÖRSVUNNA
av Karin Erlandsson &
Mattias
Andersson
Till min guddotter Ines Haglund.
1. ÖN
Det är bara vi som kör i land på ön. Inte en människa syns till. På hela Norvika bor bara tusen personer. Färjan från fastlandet tar bara iland två gånger per dygn. Jag kan inte fatta att det är här vi ska bo.
Mamma vevar ner rutan.
– Känner du lukten? säger hon. Xen, känner du?
Det är omöjligt att missa lukten. Det luktar fisk. Hamlets svans dunkar i sätet.
För en hund kanske det luktar äventyr. För mig luktar det bara ännu en flytt. Mamma har fått jobb på en fiskfabrik och jag, jag ska förstås följa med.
Färjan tutar en gång bakom oss, och så glider den ut i mörkret. Jag lutar mig bakåt och ser när den försvinner bort. Jag skulle göra vad som helst för att vara ombord. För att få åka från världens minsta plats i världens tråkigaste liv.
– Jaha … säger mamma. Vi skulle till vänster …
Medan mamma försöker hitta rätt funderar jag på fiskfabriken. Det är en fabrik för glasfisk, den fisk som Norvika är känd för. Glasfisk ser ut att vara gjord av glas, men fjällen är stenhårda och nästan okrossbara. Det sägs vara en vacker fisk, men den luktar vidrigt.
Mamma krypkör över bryggan, billyktorna sveper över fiskebåtar och nät.
– Stopp! Stanna!
En man står plötsligt framför oss.
Mamma stannar tvärt. Mannen går mot oss. Det är en fiskare, han har gummistövlar och en lång, svart regnrock.
– Vi kan fråga honom om vägen, säger mamma.
Hon lutar sig ut genom fönstret.
Hamlet morrar intill mig, han känner det också. Fiskaren vill inte ha oss här, han är arg på oss fastän vi nyss har kommit hit.
– Hallå hallå, säger mamma som förstås inte märker något.
Hamlet morrar högre och jag lägger handen på hans rygg.
– Det är bara en fiskare, viskar jag men jag fattar ju varför Hamlet morrar.
Bakom mannen syns långa linor med något som ser ut som glasbitar. De är stora och alldeles genomskinliga. Skärvorna har olika färger: röd, blå, grön, gul och knallrosa. Det måste vara bitar av glasfisk.
– Det är du som ska jobba på fabriken? säger mannen.
Mamma skrattar till.
– Hur vet du det?
– Här vet vi allt om alla, säger fiskaren.
Han sträcker in handen genom den nervevade rutan.
– Du kan ge bilnycklarna till mig, säger han. Så parkerar jag bilen med de andra.
– Va? säger mamma.
Hennes röst är gäll, precis som den alltid blir när hon är stressad.
– Bilnycklarna? fortsätter hon. Vad ska du med dem till?
– Det är en bilfri ö, säger fiskaren. Har ingen sagt det?
Några minuter senare står vi på bryggan och ser baklyktorna på vår bil försvinna.
Vi fick med oss varsin väska, resten av vår packning finns i bilen. Hamlet slutade morra så fort fiskaren försvann. Han vädrar i luften och nickar med huvudet så där som han brukar göra när han är ivrig.
– Det gör ingenting, säger mamma. Vi får hämta allt imorgon, han sa att det inte var långt att gå till centrum.
– Inte långt, säger jag. Inte långt? Har du sett något mer öde än den här ön?
Så ser jag mammas blick och tystnar.
Hon har redan dåligt samvete över att vi flyttar. Hon sa att Norvika är världens vackraste ö. Hon sa också att det är enkelt att få vänner på en ö med bara tusen invånare. Hon lovade att Hamlet skulle trivas.
Hittills är det bara det sista som är sant.
2. Fest
Från hamnen leder en smal väg upp mot stadens centrum. Månen skymtar bakom ett moln och det blåser en rå vind. Jag fryser. Mamma försöker se namnet på en gatuskylt.
– Vi ska ta andra till vänster, säger hon.
Det borde vara … Jag förstår inte …
Vi har kommit till ett torg. Här finns en Ica-butik och en fontän. Ovanför butiken finns en klocka. Den visar på strax före två.
På marken runt fontänen ligger nertrampad konfetti och en trasig girlang flyter i fontänen.
– Varför är det konfetti överallt? frågar jag.
– Är det? svarar mamma utan att riktigt lyssna. Vad festligt.
Jag fattar ingenting. Varför är hela stan pyntad till fest? Fiskaren vi nyss mötte verkade inte vara på festhumör direkt.
– Vi ska ditåt, säger mamma och pekar.
Vi går fram till ett hus med lejonstatyer utanför porten. Det ser ut som ett litet slott.
– Ska vi bo här?
– Nej, svarar mamma. Där!
Hon pekar på huset bredvid slottet.
Det är ett hus byggt på pelare, precis som nästan alla andra hus vi sett. Husen ligger tätt intill vattnet och till varje hus går en trappa från den smala vägen.
Hamlet springer före. Han viftar på svansen som om han är på väg till någon han känner.
Dörren slås upp och en man i svart kostym kommer ut.
Både mamma och jag stannar, men
Hamlet springer fram och nosar på mannens svarta lackskor.
– Välkomna, välkomna. Det är jag som är Balder, säger mannen.
Han är alldeles kal på huvudet, men ur näsan
sticker två buskar av hår fram. Det ser ut som om han odlar bomull i näsan.
– Jag tog mig friheten att gå in och sätta på kaffe, fortsätter Balder. Det kan bli lite ödsligt så här på natten.
Xen känner direkt att den isolerade ön Norvika inte är någon bra plats. Människorna beter sig konstigt och de skar en sk som ser ut som glas.
Men mamma har fått jobb på skfabriken så Xen och hunden Hamlet får bara följa med. Som vanligt.
Snart förstår Xen att Norvika döljer något bakom det karga landskapet och stanken av sk. Folket här bär på en hemlighet. En hemlighet om människor som försvinner.
De försvunna är den första delen i serien Havets väktare. En isande berättelse om mystik, mod och att våga göra det rätta.
