9789181170399 by Smakprov Media AB

FELICIA

Felicia är sen som vanligt. Snöret på den vita sneakern har gått upp, men hon stannar inte. Det pendlar mot hennes ben när hon småspringer den sista biten samtidigt som hon dubbelkollar i mobilen vilken sal hon ska vara i. Framför henne tornar den stora gymnasieskolan upp sig. Hon minns första gången hon gick genom de stora portarna, hur förvirrande och skrämmande det var med den stora röda tegelbyggnaden och alla nya människor.

Men nu när hon har gått här i två år känner hon sig hemma på skolan och ser fram emot sitt sista år.

Den tunga dörren slår igen bakom henne och med stora kliv tar hon två trappsteg i taget upp till andra våningen. I klassrummet är det allmän oordning. Anders verkar inte ha startat upp lektionen, utan står nerböjd över några papper framme vid tavlan. Felicia smiter in och sätter sig på en ledig plats bredvid

Johanna. Några ser att hon kommer och vänder sig mot henne. De hejar samtidigt som Anders harklar sig för att få uppmärksamhet.

Johanna skiner upp och lutar sig fram och ger Felicia en kram.

Det känns fint, kramen känns varm och äkta, även om hon och Johanna inte känner varandra så väl.

– Mår du bra? viskar Johanna.

Felicia nickar, men frågan väcker en oro i henne. Hon biter sig i läppen och känner hur det bränner i ögonen.

Längst fram i klassrummet ser Anders ut över klassen med de nyblivna treorna. Han är brunbränd och på gott humör. Med stor entusiasm slår han ihop händerna och hälsar dem välkomna tillbaka. Felicia har svårt att fokusera på lärarens ord. Hon är kvar i gårdagen, hos pojkvännen. I huvudet blixtrar minnen förbi, hur han gränslat henne och stirrat på henne med vansinnig blick. Hon

känner slagen som brännande minnen mot huden. Johanna tittar forskande på henne och Felicia skakar urskuldande på huvudet.

– Har du haft en bra sommar? viskar hon tillbaka till Johanna. Johanna nickar, ler till svar och viskar ett ”awesome”. Anders säger att de ska få tid att förbereda nollningen av ettorna och påpekar att det är viktigt att allt sker på ett respektfullt sätt. Det får inte förekomma något som är förnedrande, kränkande eller våldsamt.

Felicia tar fram ett kollegieblock ur väskan. Det brukar skingra tankarna att låta pennan flöda på de tomma sidorna. Hon slår upp det någonstans i mitten och börjar rita små krumelurer. Snart blir de till bokstäver: Ska kärlek kännas så här? Han säger att han älskar mig. Ena stunden snäll och mjuk, andra stunden elak och hård. Han tänder min eld och trampar på min låga. Han säger att jag är hans allt. Sen kallar han mig för hora.

Johanna stöter till henne i sidan, och hon slår snabbt ihop blocket.

– Va?

– Vi skulle diskutera med den som sitter bredvid.

– Jaha, okej, förlåt.

Hon möter Johannas glada ögon och försöker tränga undan oron. Allt kommer bli bra nu, intalar hon sig själv.

SAGA

Solen gassar, äntligen en riktigt varm sommardag. Saga drar handduken runt kroppen och hakar fast den. Stenplattorna är varma under hennes bara fötter. Max sitter lydigt och väntar på henne i en vit plaststol. Så fort han får se henne reser han sig upp och lämnar kvar handduken på stolen. Hon ser sig omkring, till sin lättnad ser hon ingen hon känner. De flesta på det lilla utomhusbadet är barnfamiljer med barn i Max ålder. Hon lägger sin handduk på samma stol och följer med sin lillebror till bassängen.

Sommaren har varit regnig och kall, men hon har kvar lite solbränna sedan semesterresan till Grekland i början av sommaren och hennes armar är brunprickiga av små fräknar. Max vill ha hjälp med sina simglasögon. Han håller i glasen och försiktigt drar hon gummibanden runt huvudet på honom. Motvilligt tar hon några kliv ut i vattnet. Max är redan i och dyker ner under ytan.

Det är många barn i bassängen, ett gäng killar i kanske 11–12-årsåldern klättrar på en stor flytande badleksak. Det är fyra pelare med en platta underst där hela gänget försöker få plats. Vårdslöst blir någon utknuffad, följt av ett skrik och ett plask. Längre bort i bassängen övar en liten flicka sig på att simma tillsammans med sin pappa och från startpallarna hoppar och dyker barn i vattnet.

Max tar några simtag under ytan och dyker upp igen. Saga sätter sig på trappan som går ner i bassängen. Tänk så många gånger hon varit här. Alla somrar i hela sitt liv har hon varit på det lilla bassängbadet, det var här hon lärde sig simma en gång för längesen. Nu är hon bara här för Max skull. Med ett sting av avund tittar hon på gänget vid badleksaken. Tänk på den tiden hon kunde leka. Det känns både avlägset och alldeles nyligen.

En liten kille dyker upp bredvid Max. Det är Mohammed,

Max klasskompis. Skönt, då har han någon att leka med, tänker

Saga. Hon följer dem med blicken när de går upp från bassängen och kutar bort till startpallarna för att hoppa. Hon huttrar till, trots värmen blir det kallt att sitta still i vattnet, så hon går upp och sätter sig i plaststolen med handdukarna i stället. Den blöta huden klibbar mot plasten. Nu kan hon kanske jobba lite på brännan, det hade ju knappast skadat om hon hade lite färg imorgon.

Första dagen på gymnasiet.

När de kommer hem till lägenheten några timmar senare möts de av musik. Nirvana. Mamma älskar Nirvana, hon lyssnar nästan alltid på dem när hon städar eller lagar mat. Om hon inte har huvudvärk, vilket hon har ganska ofta, då måste det vara knäpptyst. Hon kommer ut från köket med en stekspade i handen. Hennes bruna hår är uppsatt i en hästsvans och hon drar undan en hårslinga som hamnat i ansiktet.

– Hej mina älsklingar!

Hon kramar om Max som genast släpper kramen och utmattat lägger ner sin badpåse på golvet och sig själv bredvid.

– Oj, är du så trött?

Max nickar med huvudet på golvet. Mamma skrattar lite åt honom.

Max drar till sig badpåsen och stoppar den under huvudet som kudde.

– Snart är det mat, då kanske du får lite energi. Glöm nu inte att hänga upp era badkläder, påminner mamma över axeln och går tillbaka till köket.

En stund senare sitter de vid det runda matbordet. Ända sedan de flyttade hit har mamma klagat på att köket är för litet. Och det blir inte bättre av att köksbordet ständigt blir fullt av papper, läxor och leksaker.

– Var det mycket folk på badet? undrar mamma.

– Ja, ganska, svarar Saga.

– Mohammed var där, berättar Max.

– Jaha, vad kul, säger mamma.

– Han kan nästan dyka och vi gjorde värsta kanonkulorna, bara splash, så det skvätter upp på land, säger Max och låter gaffeln landa med ett klafsande ljud i potatismoset.

Saga torkar irriterat bort lite potatismos som skvätt på hennes arm.

– Och imorgon börjar allvaret, säger mamma.

Hon tittar på Max som suckar djupt vid tanken på att skolan börjar.

– Men visst har vi haft en ganska fin sommar? Man kunde ju önskat sig lite bättre väder bara, säger mamma.

– Ja verkligen, säger Saga. Det har ju regnat typ varje dag.

Det är inte bara vädret som varit skit för Saga. För Ronja, hennes bästa vän, har flyttat och det känns verkligen som en katastrof.

– Det var allt tur att vi kom i väg på resan till Kreta, tänk vad fint vi hade det, säger mamma drömmande. Du har fått brev förresten, fortsätter hon, vänd mot Saga.

– Brev? Vadå för brev?

Mamma vänder sig om och öppnar köksfönstret och en ljummen vind blåser in i det varma köket.

– Ingen aning, jag la det på din säng.

Saga stänger dörren till sitt rum och ljuden av Max padda och mamma som pratar i telefon dämpas. På hennes säng ligger brevet mamma pratat om. Hon känner genast igen handstilen på kuvertet. Ronja.

Hon sätter sig på sängen och plockar upp det vita kuvertet. Försiktigt öppnar hon det, rädd att förstöra det som finns inuti det. Det är ett litet brevpapper med rosor på. Hon skrattar till, det känns så märkligt att få post, vem skickar ens brev nuförtiden?

Dessutom på blommigt brevpapper. Egentligen passar det ganska bra in på Ronja, att göra sådant som ingen annan gör.

Hej Saga!

Läget?

Jag var hos gammelmormor innan vi flyttade och gissa vad jag fick? Det här brevpappret! Visst är det gulligt? Rosor liksom. Hon hade det i en byrålåda, säkert asgammalt. Hon tyckte jag skulle ha det så jag kunde hålla kontakt med mina vänner =). Alltså ok att hon är gammal, men jag tror faktiskt att hon har koll på att man inte skriver brev längre =). Jag har visat henne Snapchat. Men jag misstänker att hon ville att jag skulle skriva till henne, så det har jag gjort. Men så tänkte jag att jag kunde skriva till dig också. När jag nu ändå har så fint brevpapper. Vi har snart kommit i ordning i lägenheten, men det står fortfarande en massa kartonger i vardagsrummet. Lägenheten ligger ganska centralt i Malmö. Rätt fett faktiskt. Annars går jag mest och väntar på att skolan ska börja. Har ju inget att göra här när jag inte lärt känna någon. Har varit och kollat lite på skolan. Svinstor. Är sjukt taggad i alla fall.

Lycka till på gymnasiet nu Saga! Tro på dig själv! Var inte blyg! Ta för dig! Puss och kram.

/Ronja

Förresten, skriv gärna tillbaks!

Saga läser igenom brevet en gång till och lägger det sedan bredvid sig på sängen. Hon blundar och framkallar en inre bild av Ronja. Var inte blyg! Lätt för henne att säga. Ronja har alltid varit självsäker och tagit för sig. Hon kommer att ha tio nya kompisar imorgon eftermiddag när skolan börjat. Men Saga är inte sådan. När hon var liten stod hon helst och gömde sig bakom mamma.

Ibland blev mamma irriterad på henne när hon inte ens svarade på tilltal. Det har blivit bättre sedan dess, men hon känner sig fortfarande blyg, särskilt med nya människor. Hon hade så gärna velat vara mer som Ronja. Men hon vet inte hur man gör. Ronja och hon har alltid hängt ihop och det har nästan varit som att Ronja tagit över mammas plats som den som Saga kan gömma sig bakom. Plötsligt blir tanken på gymnasiet skrämmande. Imorgon ska hon träffa en massa nya människor. Utan Ronja som tar täten.

Saga tittar sig en sista gång i spegeln. Hon drar handen genom det långa, röda, lockiga håret, försöker tvinga mittbenan att ligga rätt.

Hon håller in magen och skjuter fram bröstet, rättar till sin bh. Nu måste hon gå.

I köket sitter Max och äter frukost, hans ben vevar fram och tillbaka under bordet. Mittemot honom sitter mamma och dricker kaffe. Hon ser trött ut.

Saga kollar att nycklarna ligger i väskan.

– Hejdå, ropar hon till mamma och Max med handen på dörrhandtaget.

Det hörs ett stolskrap från köket. Sekunden senare kastar sig Max runt halsen på henne i en snabb kram.

– Max, du måste äta klart, ropar mamma.

– Lycka till i skolan, Max. Försök sitta still, säger Saga.

Han springer tillbaka till köket. Max ska börja tvåan idag, Sagas lillebror som hon älskar i mängder men ibland kan vara så trött på så hon inte vet vart hon ska ta vägen. Nu är han lika gammal som hon var när han föddes. Det känns konstigt, han är ju så liten. När han föddes kände hon sig så stor. Hon hade burit på honom, bytt blöjor och stolt fått dra barnvagnen.

Hon lämnar lägenheten och rusar nerför trappan. Lisa väntar utanför porten, precis som de bestämt. Hon har det ljusa håret utsläppt och är snyggt sminkad som vanligt. Saga har känt Lisa i över tre år, de lärde känna varandra när de började i samma klass i sjuan. Lisa hade varit nyinflyttad då och Ronja hade genast tagit henne under sina vingar. Saga hade känt sig avundsjuk. Nu i efterhand skäms hon över det. Men då hade det känts som om Ronja ville byta ut henne mot den nya spännande tjejen i klassen.

Dessutom hade Lisa snabbt blivit ganska populär. Hon är utåtriktad, social och söt.

Det är redan varmt ute, trots att klockan bara är åtta på morgonen. Det är en bit att cykla, men det är mest nerför. Morgontrafiken är tät i lilla Värnamo.

Gymnasieskolan är en stor, mörk tegelbyggnad som breder ut sig åt alla håll. De ställer sina cyklar på den stora cykelparkeringen som redan är full av cyklar och en och annan moped. Saga känner nervositeten som ett litet illamående. Hon har sett fram emot den här dagen, men nu vill hon mest att den ska ta slut.

– Ser jag okej ut? frågar hon Lisa innan de går mot ingången.

Lisa tittar allvarligt på henne och nickar, sedan lutar hon sig fram och rättar till Sagas hår en aning och rufsar sedan lite i sitt eget. De är redo.

Aulan ligger i ena änden av den stora byggnaden. En strid ström av elever är på väg dit och det nervösa illamåendet blir värre och värre för varje steg. De går in genom dörrarna längst bak i rummet, några lärare står uppradade och hälsar dem välkomna. De flesta av dem är lite uppklädda den här första dagen på terminen. Saga undviker att se dem i ögonen och håller sig nära Lisa när de tittar efter sittplatser. De sätter sig på en rad i mitten av salen.

Det viskas och pratas runtomkring dem. Saga ser några kända ansikten från högstadiet. En medelålders man i grå kostym gör entré på scenen. Det sprakar lite i högtalarna när han sätter i gång mikrofonen. Det är förväntan i luften. Han harklar sig och tittar ut över sin publik. Precis när han ska börja prata hejdar han sig. Han tittar upp mot dörrarna som öppnas och tre killar ramlar skrattande in. En lärare som står längst bak vid dörren hyssjar på dem.

– Sorry, säger en av killarna högt och håller upp handen i en hälsningsgest mot rektorn på scenen. Det orsakar lite spridda fniss i aulan.

Efter informationen i aulan ska de samlas klassvis. Under sorl och skratt ska alla elever lämna aulan samtidigt. Illamåendet har börjat släppa, men Saga känner hur hennes händer är fuktiga av svett. Klassrummet som Sagas klass ska samlas i ligger på andra våningen i byggnaden. Deras mentor heter Leif. Han är samhällslärare och de kommer att ha många lektioner ihop, berättar han med ett vänligt leende. Rösten är djup och lite skrovlig. Han har jeans och skjorta och grått hår som står lite på ända. På huvudet har han ett par glasögon som han flyttar ner på näsan när han går igenom klasslistan.

Saga sneglar på sina nya klasskamrater. Alen och Viktor från deras gamla högstadieklass sitter längst bak. Alen höjer handen som hälsning till henne och Lisa. Hon får ögonkontakt med en kille som sitter snett bakom henne och slår nervöst ner blicken. Tjejen framför drar handen genom sitt långa mörka hår och killen bredvid henne skakar oavbrutet på ena benet. Rummet är tungt av doften av parfym och hårprodukter. Leif flyttar upp glasögonen till det yviga håret och tittar ut över sin klass.

Efter en ganska kort introduktion är det dags för rundvandring i skolan. Det är några elever från årskurs tre som ska hålla i det. Tre killar och två tjejer väntar på dem utanför klassrummet när de kommer ut. En av dem harklar sig och presenterar sig som Ahmed.

De följer efter honom och de andra genom byggnaden. På andra våningen är det fullt med skåp, lektionssalar och lärarrum. Saga får en skymt av mammas kille, Robban, genom ett glasfönster till ett av lärarrummen. Hon tittar snabbt bort för att undvika hans blick. Matsalen, aulan och biblioteket ligger på första våningen. En rund bibliotekarie vinkar glatt åt dem. Saga och Lisa fnissar. Hon ser precis ut som en bibliotekarie ska göra, läsglasögonen hänger i en kedja på bröstet och hon har en liten scarf runt halsen.

Till sist går de in i skolans café. En kille med Downs syndrom står och torkar ett bord och tittar upp när de kommer.

Ahmed höjer handen till hälsning åt honom och han vinkar glatt tillbaka.

– Honom är ni snälla mot, fattar ni? säger Ahmed till gruppen. Annars får ni med mig att göra. Okej?

De nickar samstämmigt och killen nickar också stolt och ler mot dem.

– Min kompis, säger han och pekar på Ahmed.

Ahmed ger honom en high-five. Saga får ögonkontakt med Lisa som ger henne en menande blick. Hon tycks tänka samma sak som Saga: Ahmed verkar vara en schyst kille.

– De har skitgoda köttbullemackor, säger en av de andra eleverna i trean.

Efter rundvandringen är det lunch. Matsalen ser ut ungefär som på högstadieskolan, lite större kanske. Det serveras köttbullar och makaroner. Saga sätter sig tillsammans med några tjejer från klassen. Hon önskar att hon bara kunde känna dem på en gång, att hon kunde skruva fram tiden, eller att hon åtminstone kunde komma på något bra att säga.

När Saga och Lisa cyklar hem efter skolan är de trötta och varma. Den ljumma sensommardagen är som ett löfte om den tid som ligger framför dem. Nu ska gymnasieskolan vara deras i tre långa år. Oceaner av tid. De är svettiga när de skiljs åt utanför Sagas port och de bestämmer att de ska höras senare ikväll. Lisa hoppar upp på sin cykel igen för att cykla vidare till villaområdet där hon bor. Saga ser efter henne. De känner egentligen inte varandra så jättebra, de har aldrig umgåtts bara de två, Ronja har alltid varit med. Nu är hon tacksam för Lisa.

Lisas cykel kränger till när hon håller på att krocka med en tant med rullator när hon ska runda huskroppen. Så försvinner hon bakom huset.

Lägenheten känns instängd och kvav. Saga slänger ifrån sig

väskan i hallen och går in i badrummet för att svalka ansiktet och tvätta sig under armarna.

– Kan du hämta Max på fritids? Mammas röst kommer från hennes säng i vardagsrummet.

– Nu?

– Ja, egentligen skulle jag hämtat honom för en halvtimme sen. Jag har sådan migrän.

Migrän. Ständigt denna migrän. Saga suckar och tittar på sig själv i badrumsspegeln. Hennes kinder har fått en röd ton av värmen. Försiktigt tar hon bort lite mascara som kladdat under ögat. Jävla skitmascara som inte håller för lite svett. Jävla skitmamma som inte hämtat Max på fritids. Irritationen väller upp i henne utan förvarning. Hon lämnar badrummet och drar på sig skorna igen.

– Jo, tack, jag har haft det bra i skolan! ropar hon mot vardagsrummet. Hon stänger dörren lite för hårt och hör inte om mamma svarar.

Fritidspedagogen som möter henne är en ganska ung kille. Ganska snygg också, tänker Saga och känner att hon rodnar. Han är nog ny. Hon hämtade Max flera gånger förra läsåret, men hon känner inte igen honom.

– Jag ska hämta Max, säger hon.

– Jaha, är du storasyster?

– Ja, mamma mår inte bra.

– Okej, jag skulle behövt prata med henne. Det har varit lite bråkigt idag, säger fritidspedagogen.

Åh nej, vad har han gjort nu?

– Du kanske kan ringa henne? föreslår Saga.

– Det kan jag göra.

Hans leende är varmt. Det ser ut som om han vill säga något mer, men det gör han inte. En liten flicka står och knackar honom i ryggen.

– Hallå, Jonathan, kan du stryka min pärlplatta?

Max kommer ut från ett angränsande rum. Han ser varm ut, luggen är fuktig. Linnet han har på sig är nedsmutsat. Saga försöker rufsa honom i håret när han kommer emot henne, men han väjer undan huvudet och springer ut i korridoren.

Hon tittar efter den snygge fritidspedagogen som tydligen heter Jonathan, men han har gått till ett annat rum för att stryka pärlplattor och hon följer efter sin lillebror. Max hämtar sin ryggsäck och keps på hyllan i hallen.

– Vad har du gjort nu, din skitunge? frågar hon när de kommit ut på skolgården.

– Inget, svarar han och springer några steg i förväg.

– Har du bråkat? ropar hon efter honom och skyndar på stegen.

Max kastar sig i gräset i sluttningen där skolgården tar slut.

– Varmt!

– Ja, jag vet, kom nu jag vill hem.

Max kravlar sig upp ur gräset.

– Var är mamma?

– Hemma. Hon har migrän.

– Igen?

Saga vet inte vad hon ska svara och rycker bara på axlarna.

– Har det varit bra i skolan? frågar hon, men han hinner inte svara. Han har börjat springa igen.

Det känns som hundra grader i köket när Saga en stund senare steker falukorv och kokar makaroner. Mamma ligger fortfarande i sängen. Lampan är släckt, persiennerna nerdragna och de vet att de inte får störa.

De senaste åren har det varit så där ibland. Mamma har migrän, ont i kroppen. Hon har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Det är klart att det är synd om mamma, men ibland känner Saga sig mest irriterad på henne. Kan hon inte bara skärpa

sig? Hon har barn att ta hand om! Hon vänder en falukorv lite för snabbt och hoppar bakåt när stekflottet skvätter upp. Helvete. Det känns som om det kliar inne i kroppen på henne. Det är första skoldagen på gymnasiet, livet ska börja. Men lägenheten är nedsläckt och tyst.

Hon häller av vattnet till makaronerna och dukar fram maten. När hon passerar vardagsrummet på väg till Max rum slänger Saga en snabb blick på mamma. Hon ligger på sidan i sin säng med ena armen över ansiktet. Saga kan inte avgöra om hon sover eller är vaken. Hon knackar försiktigt på Max dörr och tittar in.

– Kom nu Max, maten är klar, halvviskar hon.

Hon får ingen reaktion, Max sitter på sin säng med paddan framför sig och hörlurar på.

– Max!

Hon drar iPaden ur handen på honom och han måttar en spark. Den träffar henne på låret.

– Aj, vafan, jävla skitunge, utbrister hon och drämmer till honom på axeln med en kudde. Jag har lagat mat.

Han följer motvilligt efter henne. Vid matbordet upptäcker han att det saknas ketchup. Saga har letat i kylskåpet, men den måste vara slut.

– Man kan inte äta korv utan ketchup, säger han.

– Jo, det kan man visst.

– Nej, det kan man inte. Jag tänker i alla fall inte äta.

Han kastar i väg en falukorvsskiva över golvet och springer tillbaka till sitt rum.

– Slipp då! ropar hon efter honom och glömmer bort att hon måste vara tyst.

Irriterat tar hon upp korvskivan och slänger den i soporna. Så sätter hon sig och lägger upp mat till sig själv. Hon tänker inte tjata, det är inte hennes uppgift att se till att han äter och att det finns ketchup hemma. Ändå gnager det i henne. Hon sitter ensam och tuggar den lite brända falukorven. Det känns eländigt, det här

var ju en speciell dag. Hon öppnar Snapchat. Inget verkar hända.

Och Lisa har inte hört av sig.

Hon suckar, tuggar i sig de sista makaronerna på tallriken och går in till Max igen.

– Snälla Max, kan du inte äta lite makaroner i alla fall?

– Inte utan ketchup.

Hon suckar igen.

– Jag går till affären och köper ketchup och mjölk. Lova att du äter då. Okej?

Han nickar lite frånvarande, med blicken fast på paddan.

Hemma från affären ligger hon på sängen och scrollar TikTok. Från köket hörs ett pling från mikron. Mamma verkar ha stigit upp, hon hör både hennes och Max röster från köket. Utanför hör hon ljudet av lekande barn på gården.

Det är nu livet ska börja, tänker hon. När högstadiet äntligen är slut och gymnasiet börjar. Hon fingrar rastlöst på telefonen. Det känns som om livet pågår någon annanstans, inte här i hennes rum.

NÄR GYMNASIET SKA BÖRJA är Saga mest nervös. Hennes bästa vän Ronja har flyttat till en annan stad, så Saga känner sig ensam och alldeles för blyg. Men på insparksfesten möter hon den några år äldre Jim. Hon lägger direkt märke till hans vackra ögon och när de börjar ses känns allt plötsligt så lätt. Hon kan prata med honom och han ser henne. Han är galen i henne. Saga är förtrollad, men hennes mamma och mammas kille Robban verkar inte vara förtjusta i Jim. Måste hon välja mellan sin pojkvän och sin familj?

FELICIA SKA BÖRJA sitt sista år på gymnasiet och för henne är skolan en trygg plats. Där slipper hon våld. I sina kollegieblock skriver hon om sin oro och rädsla. Hur ska hon göra för att lämna sin våldsamma pojkvän?

Alla känslor mellan oss är en berättelse om två unga tjejer och om våld i nära relationer.

9789181170399

MARIE ALBERTSSON

ROMAN

ALBERTSSON

AUGUSTI

FELICIA

SAGA