Marita Min fru,
Marita Min fru,
CHRISTER FÄLT
Min fru, Marita
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Christer Fält
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-041-2
Innehållsförteckning
Inledning
Bakgrund
KAPITEL 1: Beskedet
KAPITEL 2: Vad gör jag nu?
KAPITEL 3: Sjukvård och medicinering
KAPITEL 4: När ens partner förändras
KAPITEL 5: Beteendeförändringen, en del av sjukdomen
KAPITEL 6: Att befinna sig mitt emellan
KAPITEL 7: Kampen
KAPITEL 8: Att skapa en ny vardag
KAPITEL 9: Den sista tiden tillsammans
KAPITEL 10: Reflektion
Inledning
Plötsligt stod han där framför mig, Sven Wollter. Denna gigant till skådespelare som lyssnat till mitt anförande idag. Hans engagemang i Alzheimerföreningen hade fört honom till Örnsköldsvik. Han frågade publiken med sin karaktäristiska stämma: ”Varför använder man uttrycket brukare, istället för medmänniska?”
Det kändes overkligt att äntra talarstolen efter denna auktoritet. Tankarna tumlade runt inuti, tillsammans med den smått melankoliska känslan som alltid efterföljde föreläsningarna om min hustrus sjukdom. Många var det som ville prata efteråt, många delade erfarenheter och tårar med mig. Också Sven.
”Du borde skriva en bok”, sa han plötsligt och låste sin blick i min.
Och det gjorde jag. Det kan tyckas märkligt att en skådespelares uppmaning, som jag dessutom inte ens känner, kan ge en sådan stark drivkraft. Men så var det i alla fall.
Under åren har boken blivit något annat – nämligen ett sätt att bearbeta alla flyktiga känslor och sätta ord på den djupa sorgen som alzheimer medför.
Jag ville ge min hustru ett bättre innehåll i livet med Alzheimers sjukdom än den typiska vårdformen. Med boken vill jag visa på hur tillvaron skiljer sig mellan att förvaras på institution och att bo kvar hemma. Jag vill också avfärda
stigmatiseringen av personer som drabbas av demenssjukdom. Jag vet, efter att ha vårdat min hustru under 20 år, att hon fanns kvar som den person som hon alltid varit. Jag är övertygad om att Marita, känslomässigt, kunde minnas behagliga, roliga och tråkiga saker. Det som jag vet att hon alltid har gillat uppfattade jag att hon också mådde bra av hela sjukdomstiden även om hon inte kunde tala.
I boken får läsaren följa med oss i den hopplösa kampen mot sjukdomen, men också hur vår omvärld ter sig inifrån vår levnadsbubbla. När Marita så småningom tappar talförmågan blir det svårt att tolka hur hon upplever olika situationer, men min kännedom om hennes personlighet gör att jag ändå kan inse och förstå hennes känslor. Samtidigt smärtar det mig oerhört att tolka känslorna, då de ofta är fyllda av smärta eller oro. Vi lever i en symbios. Jag kan berätta för andra, men ingen kan ens förnimma plågan som Marita drabbas av.
Vårt liv tillsammans blir 49 år varav 20 år med Alzheimers sjukdom. Jag försöker möta de svårigheter som hennes hjärnskada utsätter henne för. Jag sover tätt intill Marita och vänder henne under natten varannan timme under flera år. Att Alzheimers sjukdom är de anhörigas sjukdom är ett vedertaget uttryck, men ingenting kan jämföras med det lidande som min kära hustru går igenom från de första symtomen fram till döden. Sjukdomen slår skoningslöst mot henne. Marita har inte en chans att komma undan. Hon är totalt hjälplös. Marita är min stora kärleksdröm från tidig ungdom och mitt allt. Maritas bortgång krossar mig och jag genomlider en existentiell härdsmälta. Att skriva den här boken hjälper mig att bearbeta min sorg och saknad.
Min återberättelse grundas på 600 mejl framför allt under åren 2009–2012. Dagböcker och anteckningar 2010–2022. Personliga tankar och reflektioner. Bilder, filmer och inlägg på Facebook. Berättandet är inte alltid kronologiskt, utan ofta fragmentariskt
– så som livet ter sig när man lever så många år tillsammans.
Jag har försökt att få med många viktiga delar, även om man aldrig kan beskriva en människas liv så som det verkligen var. Ord räcker inte till.
Bakgrund
Vad är alzheimer?
Alzheimers sjukdom utgör 60 procent av samtliga fall av demens. Varje år insjuknar 20 000 till 25 000 svenskar av någon demenssjukdom och totalt finns det idag 140 000 med demenssjukdom varav 10 000 är under 65 år. Forskare räknar med att detta kommer att fördubblas till år 2050.
Alzheimers sjukdom handlar inte bara om minnesförlust.
Tidiga symtom är ofta personlighetsförändringar som irrationalitet, humörsvängningar, ilska, vredesutbrott, förlust av förmågan att resonera. Forskning förklarar att det bildas ett protein som blockerar hjärncellerna, men man vet inte varför proteinet lagras i hjärnan. Det finns ingen medicin mot alzheimer. Svenskt demenscentrum delar in Alzheimers sjukdom i fyra faser: begynnande demens, mild demens, medelsvår demens och svår demens.
Netdoktorn skriver om Alzheimers sjukdom: ”Inkontinensen blir total och förmågorna att gå, sitta, le och svälja försvinner. Risken att få lunginflammation och liggsår, om den drabbade inte vänds regelbundet, ökar. Den drabbade blir också stel, tappar reflexerna och kan bli omotiverat upprörd och irriterad. Konstant tillsyn är nödvändig i det här stadiet. Trots de svåra symtomen kan den drabbade fortfarande reagera positivt vid beröring och ljudet av bekanta röster.” (Källa: Netdoktor.se)
Marita, ett blixtnedslag i mitt liv
Det var sommarloven som förde mig till Norrland och min blivande hustru, Marita.
Min mamma har sina rötter i Nätra utanför Örnsköldsvik. Hon får rekommendationer från arbetet i Västernorrland om en tjänst i Stockholm. Mamma blir gravid och åker hem för att föda mig i Örnsköldsvik den 6 januari 1949. Under hösten gifter hon sig med min pappa. Prästen i Nätra säger nej till giftermål inne i kyrkan eftersom hon är gravid. Hon får inte bära vit klänning, men kyrkans brudkrona får hon låna.
Mamma och min pappa hyr en lägenhet på Östermalm i Stockholm och får i sinom tid ytterligare tre barn. Vid 70 års ålder gör jag en dna-test, bara på kul, och får beskedet att mina syskon bara är halvsyskon. Det visar sig att mamma var gravid med en annan man när hon gifte sig. Jag lyckas spåra min biologiska far till Vikarbyn i Dalarna. Jag får två nya bröder på köpet. Min nyfunna bror berättar att min biologiske far, Nisse, jobbar i Östermalmshallen vid den tiden.
1952 flyttar vi till Norrtälje. Där står efterkrigstidens typiska 50-talshus nybyggda i kvarter efter kvarter och väntar på de anställda vid regementet. Det är funktionella insatslägenheter med en billig hyra, som lågt betalda underbefäl har råd med. Norrtälje blir en utpräglad militärstad och många av mina kompisar är barn till militärer. Jag går folkskolan upp till årskurs sex och sedan treårig realskola. Det blir mycket kvartershockey och fotboll i Norrtälje. Bordtennis i skyddsrummet. Stav- och höjdhopp på baksidan av trevåningshuset. Jag har många kompisar i Norrtälje, men det är ändå somrarna hos min mormor på det lilla torpet i Ytterböle som fyller min längtan till ängarna, sjöarna och skogarna i norr istället för stadens gator och enformiga lägenheter. Inte långt från mormor i byn Västansjö kommer jag att tillbringa mycket tid hos min jämnåriga kusin Hans-Olof. Min morbror Harry är byggmästare och det öppnar
mitt intresse för byggnationer som sedermera i huvudsak präglar mitt liv som snickare, byggnadsingenjör, konsult med inriktning på särskilt boende för äldre och funktionsnedsatta personer. Det slumpar sig så att jag 2001 blir lärare för Teknikprogrammet på en gymnasieskola i Örnsköldsvik. Ett ödets ironi kan man tänka, att jag blir stationerad inte så långt hemifrån.
Kärlekssagan mellan mig och Marita börjar som ett blixtnedslag i den lilla byn Västansjö år 1965. Det är en berättelse, som ur en saga. Jag är på sommarlov efter Norrtälje realskola och tillbringar sommaren hos min kusin, där vi bor i en bagarstuga. Konsumhandlaren i grannbyn, Skulnäs, anländer med matvaror till min moster. Hans obeskrivligt vackra dotter Marita följer med honom den här dagen. Jag har aldrig sett en så tilldragande flicka och mitt hjärta slår volter där jag sitter på kökssoffan och blygt sneglar på skönheten mitt emot. Marita har mörkt svallande hår och ett vackert leende med stora blänkande tänder.
Tillsammans med några kompisar kör jag moped till Maritas hemby i hopp om att få en skymt av byns skönhet. Det blir en blygsam sommarflört. Marita går småskolan i den lilla byn Bräcke och därefter enhetsskolan i Bjästa. Klasskamrater till Marita berättar för mig om hur speciell hon är. Hon är också skolans vackraste flicka som väcker pojkarnas intresse medan flickorna ser henne som en konkurrent på den nya stora skolan. Min nu obeskrivliga längtan till Norrland gör att jag lämnar uppväxtorten Norrtälje för en ettårig preparandkurs för tekniskt gymnasium, som anordnas vid Bjästaskolan hösten 1965. Marita avslutar samma år nionde klass, men finns kvar som tandsköterskelev i Bjästa. Marita går varje lunch förbi för att hälsa på sin farmor som bor en bit upp i backen bakom skolan där jag pluggar. Grabbarna i klassen står i fönstret och betraktar skönheten i den vita tandsköterskedräkten. Men mina klasskompisar vet inte att
jag dejtar henne så smått och jag suger i mig deras beundran utan att säga något. Marita utstrålar en magisk karisma som totalt fängslar mig. Hon är duktig i skolan och upplevs alltid glad, hon är mån om sitt utseende. Marita är noggrann och ordningsam, konstnärlig och en fena på att handarbeta. Allt detta vet jag redan, trots att vi ännu inte känner varandra så väl. Om någon hade sagt till mig att Marita inte kan ge mig barn och att hon kommer att drabbas av Alzheimers sjukdom vid 50 års ålder, skulle jag tveklöst ändå vilja gifta mig med henne.
Marita flyttar till Umeå och utbildar sig till tandsköterska och försvinner ur mitt närområde under flera år. Men hon finns alltjämt i mina tankar.
Ett nytt blixtnedslag sker 1972 när jag av en tillfällighet besöker dansrestaurangen Dragonen i Umeå. Där vid ett bord sitter Marita med sitt obeskrivligt vackra leende. Vi förlovar oss 1973 och flyttar ihop i en lägenhet i Örnsköldsvik för att genast bygga oss en villa i Bjästa. Vi gifter oss den 6 april 1974, samma dag som Abba vinner Eurovision Song Contest med Waterloo.
Vigseln förrättas i Nätra kyrka och vi flyttar in i vårt egenhändigt nybyggda hus i Bjästa. Vi adopterar tre barn. Marita tar hand om våra barn hemma och engagerar sig i kyrkans barntimmar.
Vi lever ett underbart Svenssonliv och umgås med många andra barnfamiljer. Barnen flyttar ut. Det blir millenniumskifte och Marita får jobb på Bjästagårdens servicehus. Jag tar jobb som gymnasielärare på teknikprogrammet efter ett liv som entreprenör. Marita älskar barn och gamla människor. Hon cyklar ofta för att hälsa på hos äldre och ensamma människor runt om i bygden. När vi 1989 besöker Mayaindianerna i Guatemala får Marita ett kärt möte med ett litet barn med sin mamma och mormor i en by högt uppe i det bergiga landskapet. Barnet och modern har räddats av Sveriges Lions Clubs International. Läkare kunde genomföra ett kejsarsnitt. Det är ett möte som Marita älskar. Maritas jobb på servicehuset i Bjästa passar henne utmärkt.
Ett arbete som hon upplever meningsfullt och som hon trivs med. Hon är omtyckt och ser så glad ut när jag tittar in på hennes jobb. Marita har höga krav på sig själv och vill alltid vara andra till lags. Efter en kort tid, på det nya jobbet, så händer något med Marita. Hon är stressad och mår allmänt dåligt, tappar medvetandet, upplever en utanför-kroppen-upplevelse, känner besvär i nacken, sliter med stress och trötthet. Hon är desorienterad i tid och kan gå upp mitt i natten för att duscha. Marita kan inte förstå vad som händer med henne. Hon tror att hon har problem i nacken efter ett överfall av en äldre kvinna som bor på servicehuset där hon jobbar. Marita skriver i sin rapport om överfallet:
Pensionären stod och tittade i kylskåpet när jag kom in med matkassarna, jag ska fylla på i kylskåpet åt dig, sa jag.
Pensionären säger att hon inte har beställt någon mat. Men det är beställt mat till dig och din gode man har sagt att jag ska göra det. Pensionären går och lägger sig på sängen, jag plockar in i kylskåpet. Pensionären kommer farande i full fart från sängen, tog ett tvättmedelspaket och slog det våldsamt i bordet, kastade sig emot mig och slog. Jag höll händerna uppe som skydd. Pensionären tog tag i mina armar, drog i kläderna, som jag har på mig, väldigt hårt så att det stramade väldigt hårt i nacken. Jag tar tag i mina egna kläder för att lätta på trycket mot nacken samtidigt förflyttar jag mig mot lägenhetsdörren med pensionären hängande i kläderna, öppnar dörren och ropar på hjälp som ingen hörde, i samband med det släpper pensionären taget om mina kläder, pensionären lutar sig mot väggen och jag sa till henne att gå och lägga sig, det gjorde hon. Jag sa till, att så här får du ej göra Jag plockar undan och går på darriga ben därifrån.
En kväll ringer Marita till mig, när jag befinner mig Husum, och berättar att hon känner av hjärtat. Jag kastar mig i bilen
och störtar hem. Marita sitter med telefonluren i handen för att ringa ambulans. Jag kör henne till akuten. Läkaren finner inget fel utan kallar det för stresshjärta.
Marita mår sämre och sämre, känner sig konstig i huvudet, är väldigt trött. Gäspar och gäspar. Pensionären surrar i hennes huvud. Marita besöker företagshälsovården flertalet gånger och får massage på andra kotan i nacken. Marita drabbas av yrsel och näsblod. Går upp och duschar mitt i natten i tron att hon ska till jobbet. Stressen är påtaglig och hon känner stark olust på morgonen.
Under fem år gör Marita ständiga läkarundersökningar. Men det ska visa sig att inget har med slaget mot nacken att göra.
KAPITEL 1 Beskedet
Efter en second opinion av läkare i Umeå och det definitiva beskedet att Marita är drabbad av Alzheimers sjukdom kör vi hem till Bjästa. Jag kände till att man kan begära ett sådant och grep ett halmstrå trots att även den första läkaren var säker på diagnosen. Det gjorde oss mindre chockade andra gången, men också mindre hoppfulla.
Känslor av både kaos och tomhet lägger sig över oss. 55 år och Alzheimers sjukdom. Hur ska livet bli för oss? Vi bara sitter där bredvid varandra. Stannar till vid en rastplats. Går ur bilen, vandrar på ett trädäck över en våtmark. Allt är bara så kusligt tyst. Sista hoppet vid universitetssjukhuset i Umeå släcktes. Vi är uppgivna.
Jag får inte berätta för någon att Marita har en demenssjukdom. Hon vill inte att någon ska veta att hon är sjuk, förutom några av de närmaste vännerna. På jobbet smyger jag mig undan med telefonen ur mitt arbetsrum för att prata med vården. Ingen ska få veta. Det är skambelagt att drabbas av en demenssjukdom, så det vill man hålla hemligt så länge som möjligt, menar hon. Så vi försöker leva som vanligt en tid. Vi försöker leva med hemligheten. Vi bär den med oss. Det känns som om livet bara har tagit slut.
Det värsta med den här tiden är att bevittna Maritas ledsamhet och gråt även om hon lyckas kämpa emot den psykiska smärtan
ibland. Barnen verkar ha svårt att ta mammas sjukdom. De tycker att det är bra att vi får hjälp, men har svårt att prata om vår situation och det känns som att de vill distansera sig från vårt problem. Det är inte konstigt eftersom Alzheimers sjukdom är så obegripligt svår att hantera på så många sätt. De känner till hur svårt det är för Marita, men det är inte mycket som de kan göra. Vi hamnar i ett sorts vakuum. Alzheimer är en obotlig sjukdom. Det finns inte ens ett hopp att luta sig emot. Vi måste bara anpassa oss, steg för steg, till en dyster framtid. Men hur?
När Christer och Marita träffas sommaren 1965 slår kärleken ner som ett blixtnedslag. De gifter sig och skapar ett liv ihop med hus, barn och resor. Men allt förändras när Marita vid femtiofem års ålder insjuknar i Alzheimer.
Hemmet förvandlas alltmer till en plats för vård, och främmande människor med medicin rör sig in och ut ur deras liv. Marita kämpar mot sjukdomen, och Christer finns alltid vid hennes sida. Även fast ingenting blev som paret hade tänkt kvarstår livsglädjen och kärleken mellan dem, och livet ska fortsätta levas!
Min fru, Marita är en biografisk berättelse, där Christer beskriver de sista tjugo åren tillsammans med Marita. Här får läsaren följa med paret i den hopplösa kampen mot sjukdomen, men också hur omvärlden ter sig inifrån makarnas levnadsbubbla.