9789189199743

HOTELL BLÅ LÖGNEN CARINA MEURLINGER

CARINA MEURLINGER

CARINA MEURLINGER

HOTELL BLÅ LÖGNEN

LÖGNEN

Copyright © Carina Meurlinger 2025

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se

info@hoi.se

Formgivning omslag: Jovanna Mendes de Souza

Formgivning inlaga: Malin Björnhager

ISBN: 978-91-89199-74-3

Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Blå lögn (en definition)

En lögn så bra att du tror på den själv. En fantasi som uppfattas som en verklighet.

Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga.

Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.

Prolog

Tora öppnar dörren och smyger ut i trapphuset. Det svaga knarrandet från dörrens gångjärn skär i tystnaden. Tora vill utföra sin gärning obemärkt. Försynt, sådan är hennes natur. Hon reflekterar sällan över sin roll men känner tydligt den låga som brunnit i henne så länge hon kan minnas. På senare tid har den flammat upp kraftigt och oregelbundet som om bränslet är på väg att ta slut. Ett tecken på att det är dags att agera.

Det är tidig morgon och tidningsbudet har nyss klarat av sitt jobb. Belysningen har hunnit slockna och det är tyst och mörkt i det gemensamma utrymmet utanför lägenheterna. Ännu dröjer det några timmar innan husets övriga innevånare börjar vakna. Det är sommar och många är lediga eller bortresta. En tillfällig respit från väckarklockans larm för de som annars tvingas upp i ottan. Tora är vaken alldeles frivilligt. Hennes gamla kropp behöver inte längre mycket sömn. Alla sinnen är pigga och själen tidlös. Hon ska inte långt. Klädd i endast morgonrock och mjuka tofflor, som gör stegen mot det hårda golvet ljudlösa, tar hon sig till lägenhetsdörren mitt emot. I hållaren utanför dörren ligger som vanligt gran­

nens morgontidning. Så skönt att slippa gå ner till brevlådorna på bottenplan även om det förstås blir mer spring för tidningsbudet.

Toras ärende är snabbt avklarat, hon fiskar upp ett kuvert ur morgonrockens ficka och sticker in det mellan sidorna i den hopvikta tidningen. Ett äventyr som påbörjades för sjuttio år sedan ska snart få sin upplösning.

Sjuttio år, fast idag känns det som igår. Så blir det när tillvaron är på väg att slå knut på sig själv. Dagar som sedan länge är förbi kommer plötsligt oväntat nära nuet.

”Sådär ja, nu har vi hjälpt hoppet på traven, resten får hon göra själv”, viskar Tora till alla som eventuellt lyssnar i kulisserna innan hon tassar tillbaka in till sig.

Kapitel 1

Brevet. Så lätt att missa där det ligger inflikat i morgontidningen. Det hör till ovanligheten med ett riktigt brev, ett som inte kommer från banken eller innehåller räkningar. Benvitt, vackert och utan avsändare. Förtjänar att öppnas med brevkniv. Maj håller tillbaka lusten att riva upp det direkt. Ungefär som hon gärna drar ut på paketöppningen på julafton. Den får inte börja för tidigt på kvällen, då blir tomheten när alla paket är öppnade svår att hantera. Ett oöppnat paket, eller kuvert, kan fortfarande innehålla precis vad som helst. När det öppnats försvinner alla möjligheter utom en.

Maj lägger kuvertet åt sidan. En sak i taget. Nyheterna först. Så har hon bestämt. Tummar hon på den regeln riskerar hon att förlora all beslutsamhet. Tidningen är tunn, det är den tiden på året då inga nyheter är goda nyheter. Priset och kvaliteten på årets jordgubbar presenteras, listor listas med de rikaste i just din stadsdel. Här finns solen står det lockande ovanför en Sverigekarta översållad med glada gula solar. Och visst skiner solen, liksom i stort sett alla dagar hittills denna sommar. Skapar blänk i köksbordets vita skiva. Regnet som föll i våras har torkat

in i smutsgrå strimmor över fönsterglaset. Det syns mest i motljus och enligt husmorstipsen ska man inte putsa fönster när solen skiner, så hon låter det vara.

Det är sen förmiddag, ännu tidigt för den morgontrötta Maj. Insidan av ögonlocken känns raspiga som sandpapper. Vakenheten kommer frustrerande långsamt.

Köksklockans taktfasta tickande är det enda ljud som hörs. Vägguret i ljust blå stålplåt kommer från gammelfarmors kök. Det behöver dras upp med jämna mellanrum. Maj har sett att det säljs moderna batteridrivna retrovarianter, förvillande lika hennes men utan den rätta känslan. En klocka som behöver dras upp påminner om tidens gång och känns mer levande. Något som behöver tas om hand.

Kaffet är varmt, står nybryggt i presskannan. Maj häller upp i en av de vita kopparna från Rörstrand med blå bård upptill, hon tror serien heter Koka och tar en klunk. Hon dricker det med så lite mjölk att det knappt räknas. Det kan nästan gå för svart. Värmen sprider sig i kroppen. Servisen kommer från mormor och morfars hem och det var ur dessa koppar Maj lärde sig dricka kaffe. Hon har hela dussinet kvar, och bara en har tappat ett öra. Kaffet är det första hon tänker på när hon vaknar. Utan det fungerar ingenting. Rörelserna, både de kroppsliga och de tankemässiga, behöver den varma kicken. Maj står kvar med koppen vid köksbänken, slår upp dagstidningen och börjar läsa bakifrån. Nu kan även denna dag starta. Ännu en dag i frihet. Maj är mellan jobb. Ledig för att skriva. Resterande sommar och en stor del av hösten ligger blank framför henne. Oskriven.

Men ledigheten som borde förlösa Majs bokbarn är förlamande. Var finns orden som skulle komma forsande när tidsbristens fördämning äntligen brast? Trots alla goda föresatser händer inte mycket hos Maj. De senaste dagarna har hon inte kommit ur morgonrocken innan det är dags att äta middag, och vissa dagar glömmer hon att det ens finns något som heter middag. Förvirrat vaknar hon upp efter timmar av okreativ dvala och inser att ännu en dag har gått. Solen har sjunkit under horisonten och fönsterglaset ser åter skapligt rent ut. Vart tiden tar vägen är en gåta, för den märks inte. Klockan på väggen utgör bevis på att tiden gått men timmarna känns inte. De är bara förbi. Lämnar inget avtryck. Pappret framför henne är lika tomt som innan och hon kan bocka av ännu en dag utan så mycket som en skriven textrad.

Majs blick faller på tidningssidan med kontaktannonser. Hon ögnar igenom dem, fascinerad över att de alls finns kvar, att det inte helt tagits över av nätdejting. Men även den tekniskt ofrälse ska väl ha sin chans att finna tvåsamhetens lycka. Kvinna söker man, man söker kvinna, man söker man, själ söker själ? Maj läser annonserna i rent studiesyfte. Inte för egen del. Hon skulle inte kunna specificera vilken sorts partner hon letar efter och tänker att det vore rena vansinnet att bli kär bara för att en människa uppfyller ens krav på hur den perfekta partnern ska vara. Som en affärsuppgörelse. Så går det bara inte till! Kärleken slår till lika oväntat som en hagelstorm mitt i sommaren, just när fikat i bersån dukats fram. Det är en fråga om personkemi, som det så vetenskapligt kallas

trots att det inte alls går att förklara vetenskapligt. Maj har räddat sig undan förälskelsens rotblöta mer än en gång. Det börjar bli dags att lämna det förnuftiga paraplyet hemma och våga duscha lättklädd i sommarregnet, och en kort annons fångar faktiskt hennes intresse.

Möt mig på halva vägen. Jag kommer från mitt håll, du från ditt. Vi ses i baren!

”There isn’t any me. I’m you. Don’t make up a separate me.” /Ernestly yours

Jisses, vad knäppt! Vem svarar på något sådant? Ernestly yours. Killen kan ju inte ens stava … Eller, är det ett försök att vara rolig, det är väl ett citat av Hemingway? Ja, så är det förstås, lite fyndigt var det ändå. Hon river ut annonsen för att spara bland alla lösa inspirationslappar i sin anteckningsbok.

Maj lägger tidningen åt sidan. Nu är det dags att öppna brevet. Hon stryker med handen över kuvertet. Pappret är av god kvalitet, linnepressat med fin mönstring. Kanske en inbjudan till fest? Namn och adress är vackert handskrivna med bläck i en ovanlig blå färg. Maj Westerlund, men inget postnummer och det är fel adress, som om den som skickat brevet tittat i en gammal adressbok. Men trots att Maj haft många olika adresser känner hon inte igen gatunamnet som en av de hon bott på. Narvavägen 21, en av kexchokladgatorna i Monopol. Det ligger väl på Östermalm och där har hon aldrig haft sitt hem. Det närmaste hon kommit är Gärdet.

Efter visst rotande i kökslådan, där Maj förvarar allt som man sällan använder men ibland behöver, finner hon brevöppnaren. Bland servettringar av bambu och små taxar av porslin att lägga smörkniven på, ligger morfars gamla brevkniv. Handtaget är klätt i svart läder. Hon minns att den alltid låg bredvid det gröna underlägget på hans skrivbord. Maj försöker hålla kniven still men handen darrar och handflatan känns fuktig. Hon är till sin förvåning nervös. När kuvertet är uppsprättat drar Maj ivrigt fram ett tjockt dubbelvikt ark. Hotell Blå lögnen står det tryckt överst på brevpappret. Vilket märkligt namn på ett hotell.

Ta in på Hotell Blå lögnen. Här kommer dina fantasier till liv. Besök denna unika plats, bortom tid och rum. Ditt livs resa börjar här.

Texten följs av ett barnsligt rim.

Alla goda ting är tre. Musan är din goda fe.

Brevet förefaller vara personligt skickat till henne. Det ser inte ut som ett massproducerat reklamutskick. Om det ändå är ett sådant har hotellet hittat en minst sagt kreativ reklambyrå. Och hur har de gjort sitt urval av mottagare? Inbjudan i sig erbjuder inte mycket mer till ledtråd. Inte ens en adress, än mindre någon avsändare. Bara namnet på hotellet.

Vad tusan är detta?

Kapitel 2

Maj hummar för sig själv som för att prova sin röst, vill försäkra sig om att den finns kvar. Att hon själv finns kvar. Hon har ingen att prata med och rösten förblir oanvänd hela dagar. Det är mest bara Tora, grannen i lägenheten mitt emot, som hon träffar numera. Trevande har de lärt känna varandra under månaderna Maj suttit ensam hemma i ett annars vardagstomt hyreshus. I ärlighetens namn är det helt Toras förtjänst. Det var hon som lockade in Maj på fika en eftermiddag då de möttes i trapphuset. Båda råkade öppna sina ytterdörrar samtidigt och stod där och stirrade på varann likt förskrämda kaniner i strålkastarljus. Eller åtminstone en kanin, Toras blick var mest nyfiken. Inte ens försiktiga Maj kunde finna en anledning att tacka nej till erbjudandet om kaffe hos den vänliga gamla damen, och på den vägen är det. Umgänget känns otvunget och inte det minsta förpliktigande. Tora är bra på att småprata om stora saker. Hon smyger in dem så det knappt märks. Hennes konstateranden är just bara sakliga utan inbyggd besvikelse eller anklagelse. Det känns aldrig uppfordrande när Tora säger saker som Maj behöver höra.

Den sporadiska kontakten med grannen har blivit allt viktigare i takt med att Maj försjunkit mer och mer i sig själv, men större delen av tiden tillbringar hon ändå ensam. Somliga pratar med sig själva, med katten eller krukväxterna. Inte Maj. Hon lyssnar så intensivt efter sin inre röst att den yttre glöms bort. Ibland kommer hon på att hon faktiskt har en röst. Kanske skulle hon använda telefonens inspelningsfunktion och berätta med ord? Men, nej usch, Maj är inte bekväm med hur hon låter. Vass i tonen, närmast snorkig. Snorkfröken Maj håller sig till penna och papper. När hon nu alls skriver. Saker som inte alls måste göras blir till en bekväm undanflykt. Som att läsa tidningen noga, varenda artikel och annons. Sedan ledigheten inleddes har det blivit en oantastlig vana. Maj är på flykt från sitt skrivande. Prokrastinerande heter det. Låter tjusigt, som att något krackelerar. Gammal målarfärg i solen som bubblar och spricker i flagor på husväggen. Så härliga att pilla loss. Ordet är närmast onomatopoetiskt, fast det bara betyder att skjuta upp. Hon är duktig på det. Att inte komma till skott. Fast bara när det gäller skrivandet. I övrigt är hon snabb och vet alltid vad hon vill och vart hon ska. Möjligen beror det på att hon tycker att allt annat kan kvitta. Det är inte viktigt och därmed lika bra att snabbt få ur vägen. Avklarat. Så att hon sedan kan ägna sig åt väsentligheter. Som att skriva.

Problemet är att det oväsentliga nu tagit över totalt och stjäl all tid ifrån det fina utmejslade sedan. Det är som en hägring. Hon når aldrig fram. Det går alltid att skjuta på lite till. Tidningen är inte utläst ännu. Nyhetstexterna

blir som ett tvång. De måste läsas klart innan något kan bli skrivet. Ett magiskt kontrakt. Du läser – sedan får du skriva.

Det är bara att harva på och ta sig igenom tidningen.

Hon låter sig försjunka i andras ord om en verklighet där hon inte fullt ut tycker sig höra hemma.

”Åk dit! Bryt ditt skrivarcelibat! Det här är vad du sökt och längtat efter.”

Orden hörs klart och tydligt, som att de uttalats av någon inne hos henne. Maj ser sig omkring men ingen finns där. Kan ljudet ha kommit från lägenheten bredvid? Och förresten, vadå sökt? Maj har aldrig varit förtjust i ordet sökare och vill inte bli sedd som en sådan. En sökare är en osäker och förvirrad stackare. Det perfekta offret för en penning­ eller själahungrig sekt. Kan Blå lögnen vara en sekt? Blå dunster har hon hört talas om.

Maj går ut i vardagsrummet, ser sig håglöst omkring, rastlösheten river. Huden känns öm på insidan. Ett oroligt djur med vassa klor rusar runt inuti henne. Hon behöver en förändring. Den välbekanta miljön får tankarna att mala runt på tomgång, liksom hon själv mal runt i lägenheten i jakt på något som troligen inte alls finns där att finna.

Maj följer samma upptrampade spår varje morgon. Upp ur sängen, ut i badrummet, hämta morgonrocken från sin krok. In i köket, slå igång vattenkokaren, fyra rågade kaffemått i presskannan. Fram med mugg och mjölkpaket. I med det varma vattnet och tillbaka ut i hallen, rätta till den blå trasmattan som Tora gett henne och som alltid tycks ligga på sniskan, hämta tidningen i hållaren

utanför dörren medan kaffet drar. Samma runda. Ingen variation. Ingen radio, ingen tv. Hon vill ha lugnt och tyst och skulle aldrig komma på tanken att titta på något morgonsoffeprogram eller lyssna på nyheter. Somliga som lever ensamma har de där utsändningarna som en sorts sällskap. Maj tycker tvärt om att ensamheten blir outhärdlig med andras brölande röster i rummet.

Förresten ser hon inte alls på tv längre. Det finns inga filmer eller serier som kan mäta sig med en god bok. Rent krasst kan hon inte komma på mycket över huvud taget som kan mäta sig med en god bok. Det skulle möjligen vara att skriva men med tanke på hur det gått hittills vore det kanske inte så dumt med ett miljöombyte. Hon behöver en utflykt, en tillflykt. Här hemma råder full idétorka, sammanfallande med allmänt eldningsförbud. Sådant håller Maj noga reda på. Eldningsförbud. Hon som inte ens äger en grill och aldrig någonsin gör upp eld i skogen.

Möjligen grundar sig hennes intresse för eldningsförbud i samma behov som barndomens lyssnande på sjörapporten. En känsla av samhörighet. Normalitet. En i gänget med föräldrar som hade industrisemester i juli.

Med ens känns det extra angeläget att komma bort, men frågan är om ett besök på Hotell Blå lögnen verkligen är ett vettigt alternativ. Det hela förefaller minst sagt osäkert.

Tillbaka i köket undersöker Maj brevet noga, skrapar med tumnageln mot papprets ojämnheter. Står det verkligen inget mer? Hur är det möjligt? De kan väl inte förvänta sig att folk ska ge sig iväg mot okänt mål? Våra gäster har utmärkt lokalsinne, det blir säkert inget bekymmer.

Tänkte de så? Maj har urdåligt lokalsinne. Hon har gått vilse bakom sitt eget hus och lyckas ofta åka med tunnelbanan åt fel håll. Hur ska hon hitta dit?

Nej, det här är bara trams! Maj lägger bestämt bort brevet i den växande högen av tidningar, förkastade utkast och annat pappersskräp.

”Och hur kan du vara så säker på det?”

Maj hör åter igen tydligt en röst bakom sig och snor snabbt runt för att se varifrån den kommer.

När Maj vänt sig om sitter en ung tjej, i svårbestämd ålder men inte äldre än sena tonåren, på diskbänken och vippar med Converse­klädda fötter. Sådana skor hade aldrig Maj, men åh vad hon önskade sig. De med höga skaft. Svarta. Nu har hon istället ett par storblommiga Converse, Marimekko, inköpta på Finlandsbåten. Dött lopp mellan gräsliga och spralligt glada. Maj bär dem med känslan av att de borde passa bättre på en ung tjej än en mogen kvinna, men de dagar hon struntar i sådant får de komma ut ur garderoben.

Tjejen med de svarta skorna, hon sitter helt stilla, som en projektion. Är inte helt solid men nära på. Maj studerar henne fascinerat och tänker att hon påminner om ett hologram. De flesta hade säkert blivit ordentligt skrämda av en sådan syn. Tänkt spöke eller hallucination till följd av en psykos, men Maj betraktar fenomenet med vetenskaplig nyfikenhet och inser till sin förvåning att det känns bekant. Det är oklart om flickan ser Maj, det verkar inte så för hon gör inga mer försök till kontakt. Inte förrän hon tittar rakt på Maj och säger:

”Men, kom igen, det här är tröttsamt att se! Sluta låta dig hindras av det som varit. Inspireras istället av det som kunde blivit. Titta på mig!”

”Ja, visst ser jag dig, men jag trodde inte du såg mig. Du satt där så lugnt som i din egen värld. Jag trodde inte du var i min, inte på riktigt.”

”Jodå, jag är minst lika verklig som du. Åtminstone i vanliga fall. Här i din verklighet, som jag antar att detta är, kanske jag är mindre verklig. Äsch, inte vet jag …

Men skärp dig nu, hur blev du såhär seg? Du har inte varit utanför dörren på säkert en vecka. Du lever på gamla konserver och träffar inga förutom hon, russinet i lägenheten mitt emot.”

”Jag är inte alls seg! Jag är koncentrerad och kan väl inte ränna omkring om jag ska få något skrivet. Det begriper du väl? Och Tora är för övrigt inget russin, hon är gammal och klok. Om du har riktig tur kanske det händer dig med en vacker dag.”

”Tiden tycks inte riktigt ha haft den effekten på dig. Då hade du inte suttit här och inbillat dig att du skapar något. Du är rädd! Erkänn. Du är rädd för att släppa ut dig själv i frihet. Bara så du vet, det är inte såhär jag tänker mig min framtid.”

Maj får känslan av att flickan är hennes alterna tiva tonårsjag. En mer ohämmad version av henne själv. Förvisso har Maj inga egna barn men flickans påstridighet ger henne en aning om hur en mors irritation kan kännas.

”Lägg dig inte i! Vad vet du om livet, tror du? Vänta bara så ska du se hur lätt det inte är.” Maj som sällan blir arg fräser som en katt. ”Snorunge!”

”All right, som du vill, glöm det som kunde varit, men dissa åtminstone inte det som kan bli.”

Maj muttrar något ohörbart till svar och vänder bort blicken. När hon tittar mot köksbänken igen är flickan borta. Skönt, nu kanske hon kan få lugn och ro att fortsätta det hon höll på med innan både inbjudan och den irriterande tjejen kom och störde.

Ändå är det något med brevet som drar, hon kan inte släppa tanken på inbjudan. Den ligger där och lockar till sig hennes uppmärksamhet. Hon kommer på sig själv att snegla åt pappershögen som för att försäkra sig om att kuvertet håller sig stilla. Maj kan inte skaka av sig känslan att brevet inte stillatigande nöjer sig med att ha blivit förpassad till pappersinsamlingen. Kanske spelar det ingen avgörande roll om inbjudan är seriös och hotellet finns på riktigt eller inte.

Varför inte bara ge efter?

Någonstans lär hon hamna. Impulsiv skulle ingen anklaga henne för att vara, men såhär trögstartad? Gör hon inget nu kommer hon sitta kvar här överdammad när hösten kommer. Fortfarande vid sitt köksbord, förtorkad, som en försummad krukväxt.

Maj ser på blommorna i köksfönstret. Hon måste komma ihåg att vattna dem, och om hon ska iväg behöver någon annan göra det under tiden. Hon har aldrig haft särskilt många krukväxter och är inte begåvad med gröna fingrar. En svärmorstunga och en liten saintpaulia har klarat sig och står tappert på fönsterbrädan i köket. Maj pillar förstrött på ett brunt blad som fallit ner i en av krukorna, smular sönder det och vaknar till av den frasande känslan mellan fingrarna.

Nej, nu har hon förirrat sig i tankar igen! Om sina krukväxters väl och ve. Varför gör hon såhär med sin dyrbara skrivtid?

Maj som förberett sig så noga och tagit för givet att det är just obruten ledig tid hon behöver för att komma till skott. Så fel. Det hjälper inte. Orden vill inte ut. De ligger envist oåtkomliga strax utom hennes räckvidd. Frustrerande, för berättelsen kan vagt anas, undanglidande som en tvål i ett nyskurat badkar. Förberedelserna i form av en trave oskrivna A4­ark och full kaffemugg talar sitt tydliga språk. Tystnad. Anteckningsboken, full av lösryckta meningar och idéer, ger ingen ledning. Formuleringar som innan ledigheten förefallit briljanta framstår nu som högst banala.

Maj har alltid haft för sig att de flesta riktiga författare använder sig av en helt annan teknik än hon. De gör ett ordentligt förarbete. Efterforskning. Skaffar information om det som de tänker skriva om, från personer de senare kan omnämna i ett förord. Tack till den och den utan vars hjälp denna bok aldrig blivit verklighet och med dedikation på försättsbladet: Till min hustru, mina barn och gud vet vem. De kanske till och med skriver en skiss, tänker ut en början, mitten och ett slut. Maj har ingen klart utformad tanke om vad som ska skrivas i förväg. Varje ord kommer till i farten. Hur det hela ska sluta har hon inte den blekaste aning om. Det slutar väl när berättelsen tar slut. Om hon själv vet redan från början vilka vägar den kommer att ta, blir det inget roligt att skriva. Berättelsen måste få berätta sig själv. Maj är bara den som för ner historien på pränt. Kanske har den ett alldeles eget liv

och existerar någonstans vare sig det är Maj eller någon annan som berättar den.

Finns en berättelse som aldrig blir skriven? Finns en värld som förblir oupptäckt? Ligger de verkligt stora verken oupptäckta i fantasins nedersta byrålåda? Maj tror att det mycket väl kan vara så och är plågsamt medveten om hur ofta hon själv fastnar i annat när hon borde skriva, oftast sina egna tankar som inte låter sig väljas bort eller stängas av.

Stängt av har Maj däremot gjort med många av de sociala medierna. Hon tycker de är osociala, fjärmar människorna både från varandra och sin omgivning. I tunnelbanan häromdagen passerade hon en hel perrong full med människor där alla utan undantag stod med näsan i sin smartphone. Smart? Knappast. Varför är det så sällan någon som bara står och drömmer, eller tittar ut genom fönstret på bussen?

Den sista morgonen på väg till gamla jobbet, mitt på en av stadens broars högsta punkt, såg Maj en soluppgång över fjärden som nästan alla på bussen missade. Vad är det då för mening med att utsikten finns? Som en kuliss på en övergiven teater. Sådant stör Maj. Det verkar inte störa andra. Hon har god lust att trycka upp klisterlappar och tapetsera bussar och tunnelbanevagnar med detta viktiga budskap.

Time waits for no one.

Ett gammalt citat, hon minns inte från var, men det stämmer ju. Det är omöjligt att stoppa tiden. Däremot blir

den mer och mer upphackad. Livet känns alltför fragmenterat. Om inte Maj får långa sammanhängande räckor av tid kommer frustrationen krypande. Ilskan över att inte hinna bli klar med en enda sak, en endaste gång, vänds inåt. Där sitter den fast och irriterar värre än en sticka, från en dåligt slipad bräda på verandan, i vårens ömtåliga fotsula. Vissa saker tar tid, måste få ta tid. Det går inte att skynda på en berättelses tillblivelse, likt allt liv måste det lämnas i fred att bli till i sin egen takt.

Nu är Majs tankar som ett rörigt varulager. Inget ligger där det ska, inget hittas när hon letar. Hon kanske inte ens minns att vissa idéer ligger där på hyllan och väntar. Instängda finns de inom henne, vill ha uppmärksamhet och komma ut i ljuset. Men hon får se upp! När idéerna kommer lös beter de sig som otämjda djur. De kan inte släppas ut fritt. Då rymmer de och är för alltid förlorade. Tricket är att skriva ner tanken direkt men ibland saknas något att anteckna på och då är det kört. Genialiska intriger försvinner som en avlöning och kvar står Maj, med fickorna tomma och en känsla av att det där hade kunnat bli något riktigt bra.

Förbålt irriterande!

På så vis har många idéer rymt till skogs för Maj och aldrig kommer de tillbaka. Annars brukar det sägas att om en idé är bra nog så kommer den igen. Det har hon inte märkt något av. Möjligen var de inte bra nog men snarare finns en misstanke om att hennes idéer lever i högsta välmåga någonstans. De vill bara inte bli infångade och tyglade. Vill inte ligga stilla mellan pärmarna i en bok. Men inga storverk skapas någonsin utan en rejäl insats väl in­

vesterad tid. Räntan som utfaller kan bli riktigt intressant. Interesting interest, so to speak, tänker Maj som aldrig haft mycket pengar på banken. Hon har så hon klarar sig, är billig i drift, behovet av ett nytt jobb är inte akut. Inget hon behöver tänka på nu. Faktum är att det är precis det hon inte ska tänka på. Tänk inte på arbetssökande, tänk inte på en rosa elefant. Tänk på romanen!

Maj har skrivkramp. Hon brukar intala sig att hon skulle skriva storslagna berättelser om hon bara hade tid, sammanhållen tid. Det är antagligen inget annat än en bortförklaring.

Men nu finns inget att skylla på. Maj har gott om tid. Nu ska den här berättelsen ut! Sommaren ligger ännu oförbrukad framför henne. Tillgänglig. Men vad hjälper det? Att skriva ostört under en längre tid är nytt och oprövat och därför förpliktigande. Känslan av allvar skapar krampen. När hon däremot lyckas se skrivandet som en lek, något hon gör bara för nöjes skull, formligen trängs orden, kan inte komma ut på papper eller datorskärm fort nog. Tankarna är snabbare än händerna och fingrarna hinner inte med.

Ett ord poppar upp i Majs huvud, det känns som att någon säger det högt i hennes öra. Klarsyn. Maj ser sig omkring, orolig att Converse­tjejen ska vara tillbaka, men nej, hon är ensam i köket.

Men antagligen är det just vad hon behöver. Klarsyn över sin drivkraft. Varför är det nu så förtvivlat viktigt att skriva? Om hon kommer på det kanske det blir lätta re att komma igång. Maj har aldrig ifrågasatt drivet att

skriva. Behovet har alltid funnits. Kroppen andas, själen skriver. Skrivandet är lika starkt som allt annat som definierar henne. Finns det ens så mycket annat som definierar henne? Insikten slår ner som en rovfågel på hennes huvud, gräver sina vassa klor i hårbotten.

Maj drar irriterat åt sig ett tomt pappersark och skriver snabbt några rader men genast ger sig ett nytt problem tillkänna. Maj lyckas inte namnge sina karaktärer. Genom att kalla dem det ena eller det andra ges de egenskaper som känns fel, som de inte har. Hon vill lära känna sina karaktärer, men de gäckar henne med sina namn. Är hemliga. De avslöjar inget i onödan. Personerna i Majs historia är ännu namnlösa, de kanske presenterar sig mot slutet. För tillfället får Maj finna sig i att ha en ofärdig berättelse med anonyma individer. Hon hoppas kunna locka fram dem. De finns där, de gömmer sig i kulisserna, vill inte riktigt kliva upp på scenen ännu.

Kan romanfigurer ha rampfeber?

Ta in på Hotell Blå lögnen. Här kommer dina fantasier till liv.

När en märklig inbjudan dyker upp hos Maj bryr hon sig först inte om den. Men hon kan inte släppa tanken på hotellet. Det är en plats där författare med skrivkramp samlas, då måste det vara en plats för henne. Hon har en historia att berätta, men trots ambition och massor av tid så kommer hon inte igång med skrivandet.

På hotellet börjar hennes berättelse ta form och snart sitter hennes karaktär Jan, född samma år som Hemingway och Bogart, bredvid henne i baren. Tillsammans utforskar de fantasins gränser och en ömsesidig längtan för dem samman.

Hotell Blå lögnen är verkligen en plats utöver det vanliga, bortom tidens begränsningar.

Hotell Blå lögnen är en fantasiväckande berättelse som hyllar kreativiteten och bjuder läsaren på filosofiska resonemang. Det är författaren Carina Meurlingers debutroman.

978-91-89199-74-3