Loulou Forsell Döden går på Operan
En klassisk svensk deckare
Andr A deck Are Av L ouL ou ForseLL
BRUDGUM EFTERLYSES
En charmig och spännande deckare från 50-talet där kärlek möter brott.
Kriminalreportern Ann Wigert navigerar mellan sitt komplicerade kärleksliv och en mordgåta på den svenska landsbygden. Med humor, romantik och oväntade vändningar dras läsaren in i en nostalgisk värld full av hemligheter och intriger. En oemotståndlig bladvändare!
MORD I PINGST
Saronförsamlingen drabbas av tragiska händelser som hotar dess existens. Konstnären Mikael och hans ex-fru, polisen Maj, utreder fallet och avslöjar mörka hemligheter. Denna psykologiska kriminalroman med oväntade vändningar utforskar kärlek, svartsjuka och religiös fanatism. Berättelsen utmanar läsarens uppfattningar om rätt och fel genom välskrivna karaktärer och en fängslande intrig.
Loulou Forsell Döden går på
Operan
DÖDEN GÅR PÅ OPERAN
Loulou Forsell
Första gången utgiven av Fredborgs , Stokholm, 1946
Originaltexten har bearbetats och moderniserats av Mats Ingelborn
Copyright © 2024
Omslag av Mats Ingelborn med illustration från Midjourney
Porträtt av Lennart Nilsson, 1952
ISBN papper: 978-91-89225-92-3
ISBN e-bok: 978-91-89822-81-8
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
k ApiteL 1
Jag har alltid varit motståndare till klassträfar. Det känns knappast upplyftande att som vuxen återse människor man under skoltiden mest delade matematikproblem med. Och att höra någon säga ”Nej men hej, lilla Stickan!” till en numera välväxt fembarnsmor är rent av pinsamt.
Men inbjudan från Madeleine Agneau var något helt annat. Det var nu nästan åtta år sedan vi tillsammans med kamrater från hela Europa avslutat vår utbildning på den exklusiva fickpensionen i Schweiz. Sedan dess hade jag inte träfat henne men följt hennes väg mot stjärnstatus genom tidningarnas entusiastiska artiklar. Jag mindes henne som ett charmigt energiknippe med gyllene hår som glittrade i solen och med spelande himmelsblå ögon. Och jag mindes hennes klara, vackra sopran-röst som ekade mellan alperna. Redan då stod det klart för mig att Madeleine hade potential att bli en lysande sångerska och scenartist.
Nu var hon i Stockholm för sitt första gästspel på Operan. På mitt skrivbord låg inbjudan till ett cocktailparty samma eftermiddag, skriven på Madeleines vanliga slarviga men självsäkra sätt: ”Du kommer väl, eller hur? Din vän Madeleine...”
Just då störtade Joachim in på mitt rum.
”För fan Ann...”
”Svär inte åt mig! Du verkar tro att ett ordförråd rikt på svordomar är ett nödvändigt journalistiskt verktyg.”
Joachim ignorerade min kommentar helt.
”Ann, kan du trolla?”
”Ja, hur så?”
”Trolla fram en inbjudan till Madeleine Agneaus cocktailparty i eftermiddag. Vi måste absolut ta oss dit, förstår du. Hela Stockholms musik- och kulturvärld kommer dit. Plus en massa societetsfolk förstås...”
”Räknar du inte dem till kulturvärlden?”
”Det kan du ge dig på att jag inte gör. Särskilt inte den där klicken Cecil-kapitalister som dyker upp på varenda stor tillställning där de kan få tillräckligt att dricka för att sedan gå och plocka tulpaner i Kungsträdgården eller hitta på liknande upptåg.”
”Snälla Joachim, ditt kommunistiska patos skiner igenom...”
Sedan en ungdomssynd - en lite väl radikal artikel - sågs Joachim allmänt som redaktionens främsta kommunist. Få saker retade honom lika mycket som att bli påmind om det. I övrigt var han en mycket trevlig ung man och en briljant journalist. Han var tidningens bästa intervjuare och för honom fanns inga omöjliga hinder. Där andra gav upp gick han rakt fram med sin blonda, blåögda uppsyn som fck folk att vilja hjälpa honom. Han kombinerade amerikansk djärvhet med skånsk envishet. Joachim kom nämligen från Lund, vilket tydligt hördes på hans dialekt. Hans ovanliga förnamn var en dyr hyllning till en gammal morbror, som han trots detta inte ärvt. Han hade envetet försökt dölja sitt namn likt Lohengrin och istället antytt att han helt enkelt hette Kim. Det hade resulterat i att alla hans vänner och hela Morgonnyheternas personal, från
springpojkarna och uppåt, konsekvent kallade honom Joachim.
”Nå?” sa Joachim.
”Hokus pokus”, sa jag och gjorde några magiska gester med händerna.
”Visst har du zigenarblod i ådrorna, men du behöver inte spela teater för mig. Hit med kortet!”
”Du kunde åtminstone låtsas bli glatt överraskad”, sa jag besviket och räckte honom Madeleines inbjudan.
”Charmerande!” skorrade Joachim. ”Nu kommer vi båda två, eller hur?!”
Medan Joachim gick till närmaste barberare för att snygga till sitt vanligtvis orakade ansikte, unnade jag mig lyxen av en taxi hem till min lägenhet högst upp i ett gammalt hus i Gamla stan. Jag äger faktiskt en av Stockholms fnaste lägenheter. Nåja, lägenhet är kanske att ta i, men faktum är att jag inte skulle vilja byta min etta med kokvrå och iskall dusch mot någon lyxvåning på Norr Mälarstrand.
Mitt rum är ett stort L-format ateljérum som ovanligt nog vetter mot söder. Det fnns ingen värmeledning, men istället upptar en enorm öppen spis nästan hela ena kortväggen. Mina kvinnliga bekanta säger att mitt rum är ”mysigt och väldigt originellt” med sina gamla gungstolar, fällar, kopparkärl och öronlappsfåtöljer. Mina manliga vänner kallar det helt enkelt trivsamt. Personligen håller jag med de senare.
Det tog mig exakt femton minuter, vilket måste vara rekord för en 26-årig kvinna, att byta om från topp till tå. Jag bytte ut min favorit, den välskräddade dräkten,
mot det vi kvinnor kallar mellanklänning - en rätt anskrämlig uppfnning.
En mellanklänning ser oftast ut som en avklippt aftonklänning men kräver till skillnad från den ett par mycket välformade ben. Min motvilja mot plagget beror nog på att mina ben påminner om ett undernärt föls. Dessutom ska man ha något foroch blomsterarrangemang på högra ögonbrynet som tillsammans med onormalt höga klackar sätter bärarinnans balanssinne på omänskliga prov.
Under tyst protest klädde jag mig, och när Joachim störtade in (det är typiskt Joachim att alltid komma instörtande) var jag klar.
”Herregud så du ser ut!” konstaterade han skoningslöst.
Trots allt kändes det sårande. Man är ju ändå kvinna.
”Kom så går vi!” sa jag och försökte låta oberörd.
När vi tittade närmare på inbjudningskortet förstod vi att mottagningen skulle hållas hos en familjen Lange, eftersom Madeleine inte hunnit skafa egen lägenhet.
Namnet väckte dunkla minnen hos mig. Jag visste att jag borde kunna placera det i något sammanhang, men hur jag än försökte kom jag inte på det.
När vi kom fram till det hypermoderna huset på
Gärdet hördes redan på gatan de typiska ljuden från ett cocktailparty i full gång. Vi tittade uppåt och såg en lätt rökridå sväva i solljuset över husets takterrass.
Ljudet av dansmusik, glas som klirrade och skratt kom uppenbarligen därifrån. En snabb hiss förde oss till vårt mål, och så var det bara att kasta sig rakt in i vimlet! Jag gav Joachim en sista desperat blick, justerade
blomsterarrangemanget så det hamnade närmare näsroten och försökte som en kameleont smälta in i omgivningen.
Med ett ”Hej alla, så länge sen!” hoppade jag in i mängden och var genast hopplöst förlorad i ett hav av skvalande cocktailglas och innehållslösa repliker.
Plötsligt kände jag två armar om mig och mitt ansikte dränktes i energiska, parfymdoftande kyssar.
Jag vänder mig nu enbart till den kvinnliga delen av min publik när jag frågar: Finns det något värre än att bli kysst av en kvinna?! Redan som barn undvek jag alla fastrars, mostrars och tanters välmenande och lavendeldoftande omfamningar, och min motvilja mot sådana ömhetsbetygelser från mitt eget kön har bara ökat sedan dess.
Jag drog mig därför vänligt men bestämt undan.
Det var förstås Madeleine Agneau. Jag borde ha förstått det. Hennes sydländska temperament hade alltid tagit sig sådana uttryck. Nu strömmade en blandning av skorrande och kvittrande ljud från hennes läppar som smärtsamt påminde mig om att jag försummat min franska på ett oförlåtligt sätt.
”Ma chère Anne” återkom regelbundet, och det var ungefär allt jag uppfattade. Själv infikade jag då och då ett ”Mais oui, ma chère”, och det verkade räcka. Under Madeleines inspirerade och oändliga svada, ackompanjerad av livliga gester och klirrande armband, studerade jag henne intresserat. Det roade mig att se att hon utvecklats precis som jag föreställt mig.
Madeleine var säkert vad män kallar ”en farlig kvinna”. Men hon var det utan alla femme fatale-fasoner. Hon
var utan tvekan mycket tilldragande. Håret, som hon bar utsläppt i tjocka gyllene vågor över sina späda axlar, var lika vackert som någonsin. De porslinsblå, oskyldiga ögonen hade sedan jag såg henne sist fått en farlig glans - en sådan där glans som kan få vanliga, normala svenska män att bete sig högst besynnerligt. Samtidigt hade Madeleine något oerhört vekt och hjälplöst över hela sin lilla nätta och rafnerade person, något som jag med mina 172 centimeter förgäves försökt tillägna mig.
Om Madeleine hade velat välja ett efternamn kunde hon inte hittat något som passade henne bättre än just Agneau.
Plötsligt uppfattade jag ordet ”mari” i hennes aldrig sinande ordström. Var hon verkligen gift? Min aning bekräftades när en man med verkligt sympatiskt utseende dök upp i mitt synfält. Han böjde sig över min hand och mumlade något om ”enchanté”.
Så Madeleine var gift! Där hade mitt omdöme i alla fall slagit fel. Jag hade trott att hon var den typ som tycker mycket om män och därför inte gifter sig förrän männen slutat tycka om henne. Hur som helst måste jag säga att hennes val tilltalade mig. Maurice Leroux, som var arkitekt, var en lugnt maskulin och genomsympatisk manstyp. Men jag minns att jag undrade hur dessa två egentligen hittat varandra och vad de kunde ha gemensamt. Leroux verkade inte vara den typ som nöjer sig med att vara sin hustrus man, och jag hade en känsla av att något annat alternativ knappast fanns för den som gifte sig med Madeleine.
Madeleine fortsatte kvittra, och plötsligt märkte
jag att hon höll på att presentera mig för ytterligare en person, en kvinna.
”Ni två känner ju varandra sen gammalt, n’ est-ce pas?”
Jag letade i mitt minne. Kvinnan framför mig var lång och slank med smakfull men diskret klädsel. Hennes anletsdrag var något grova men inte oattraktiva. Hennes utseende skulle varit ganska intetsägande om det inte vore för det kopparröda håret. Hon bar det uppsatt, hårt bakåtstruket från ansiktet och samlat i en tjock knut i nacken.
Jag hoppas att ni kan förstå att jag inte direkt kände igen Elsa Lange efter så många år, skolans rödhåriga fågelskrämma och Madeleines bästa vän och ständiga följeslagare. Jag minns hur vi brukade skämta om det omaka paret - den lilla nätta Madeleine och det långa, rödhåriga spöket. Men trots alla skämt hade Elsa och Madeleine hållit ihop både i skolan och efteråt. De kompletterade varandra på ett märkligt sätt. Elsas lugna, sansade omdöme och klara förstånd var en god motvikt till Madeleines rastlösa intellekt och impulsiva temperament.
Lika beundrad och omgiven av kamrater som Madeleine hade varit, lika isolerad var Elsa. Jag tror jag var en av få som kom henne någorlunda nära vid den tiden. För övrigt höll hon sig mest till Madeleine och verkade hos henne älska allt som hon själv saknadeskönhet, charm, musikalisk begåvning...
”Elsa, nej men är det sant, efter alla dessa år!”
Hon log och visade sina perfekta tänder mellan de smala, distinkta läpparna.
”Du kommer ihåg mig i alla fall?” Den låga, hesa rösten var precis densamma.
Jag log mot henne. ”Du behövde bara öppna munnen så hade jag direkt känt igen dig.”
En skugga drog över hennes ansikte.
”Vad menar du?”
”Jag menar att jag redan under året i Schweiz fäste mig vid din röst. Det är något särskilt med den, Elsa. Den klingar inte som andras.”
Hon betraktade mig liksom prövande. Sedan skrattade hon till. Det lät nästan hånfullt, men det kan ha varit den där hesa undertonen i hennes röst som bedrog mig.
”Visst, Ann, du minns väl att vi brukade skämta och jämföra Madeleines sopran med min pubertetsbas?”
Jag skrattade också och tog den drink som någon räckte mig.
”Skål för året i Schweiz, Elsa. Det var en härlig tid, så ansvarslös och okomplicerad.”
”Skål Ann. Trevligt att träfa dig igen.”
Vi tömde våra drinkar i ett svep. Det var en stark blandning och det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att sällskapet faktiskt bestod av många riktigt trevliga och sympatiska människor. Jag log vänligt mot Elsa och kastade mig huvudstupa in i den vanliga konversationen mellan skolkamrater som återser varandra efter många år.
”Kära Elsa, vad har du gjort under all denna tid? Jag har varken sett eller hört något från dig.”
”Kära du, jag har faktiskt mest varit utomlands och har inte alls haft kontakt med några gamla skolkamrater.
Förutom Madeleine förstås. Vi var ju oskiljaktiga i skolan och det har visst hållit i sig. Jag har till exempel bott långa perioder hos henne i Paris, precis som hon har varit min gäst när jag bodde tillsammans med min bror i Italien...”
”Din bror? Jag visste inte att du hade syskon.”
”Jovisst, jag har en äldre bror, Peter. En riktig slarver, men jag avgudar honom. Det är han som står där borta.”
Jag följde hennes blick och fck syn på en ung man som stod inbegripen i livligt samtal med en man av tydligt sydländskt ursprung, som jag kände igen som Operans förste kapellmästare, svensk-italienaren Vecci. Peter Lange var inte det minsta lik sin syster. Han var mycket mörk med bärnstensfärgade ögon. Den hånfulla dragningen i mungipan och de skarpa linjerna runt näsan gav hans ansikte ett sensuellt uttryck. Den bestämda hakan avslöjade samtidigt en viljestyrka som närmade sig ren envishet. Pannan var hög och de tjocka ögonbrynen bildade ett svart streck över de mest fascinerande ögon jag någonsin sett. Elsa hade tagit mig under armen och ledde mig fram mot brodern. När jag kom närmare märkte jag att det faktiskt fanns en likhet mellan syskonen. Inte i dragen eller färgerna, utan just i ögonens intensiva glans och uttryck. När vi närmade oss hörde jag kapellmästare Veccis temperamentsfulla kritik av operaledningen.
”Jag kan inte förstå detta!” utbrast han. ”Varför alltid hämta krafter från utländska operor så fort det gäller ett större parti?” Han kastade en nästan hatfull blick mot det hörn av rummet där Madeleine underhöll några
gäster. ”Vi själva har underbara sångerskor. Ett sådant ämne som...”
”Linda Manner menar ni?” Det var Peter Lange som avbröt honom.
Jag växlade en blick med Elsa och märkte att hon log. Linda Manner var känd som en hänsynslös karriärist, och det var en ofentlig hemlighet att hon var Tino Veccis älskarinna. Skvallret påstod att det berodde mindre på hans dragningskraft än på det faktum att han var Operans förste kapellmästare.
Tino Vecci verkade inte alls besvärad av Peter Langes tydliga anspelning. Han log och nickade ivrigt och var just i färd med att i översvallande ordalag framhäva sin väninnas musikaliska förtjänster när Elsa och jag kom fram.
”Ja, Ann, detta är alltså min omtalade bror. Som jag redan sagt är han fullkomligt omöjlig och ganska charmig. Han har som genom ett mirakel lyckats ta läkarexamen någon gång, men han ägnar betydligt mer tid åt nöjen än åt sin praktik.”
Peter Lange log mot mig, och jag kände mig för ett ögonblick lika paralyserad av hans blick som kaninen inför ormen.
”Ni ska inte tro ett ord av vad Elsa säger. Jag är faktiskt en mycket anständig och skötsam ung man. Får jag lov?”
Jag tog hans arm och följde honom in i den stora matsalen som var fylld av högljudd jazzmusik och knufande människor.
Jag har aldrig i hela mitt liv haft så roligt av att dansa som den gången med Peter Lange. Och jag har heller
aldrig varit så rädd för att ta ett felsteg. Det vilade ett ständigt retfullt leende i hans mungipor som charmerade mig lika mycket som det höll på att göra mig helt galen.
Jag kände på mig att det skulle roa honom ofantligt om jag trampade fel, och jag märkte också att han ”trixade” ovanligt mycket utan att försöka dölja sitt intresse för om jag skulle kunna följa med eller inte.
När dansen var slut kom det halvt motvilligt: ”Ni dansar faktiskt riktigt bra. Ni har väl inte gått i dansskola?”
”Nej, min mor var pianolärare...”
Jag hörde i samma ögonblick jag sa orden hur dumt det lät, men ni vet, det fnns tillfällen då man kan säga repliker som egentligen låter som ”goddag yxskaft”, men som i det tankespår man just då följer verkar helt normala och relevanta. Och jag såg på min kavaljers leende att han uppskattade det komiska i tankevurpan samtidigt som han förstod vad jag menade.
”Då kanske ni är intresserad av klassisk musik också?”
”Herregud”, utbrast jag, ”det är ju precis vad jag är! Särskilt opera. Ni ser, min mor drömde i sin ungdom om att bli operasångerska, men när det aldrig blev mer än en dröm försökte hon istället få in mig på den banan. Hon lärde mig praktiskt taget varenda viktig sopranaria från pärm till pärm. Men pappa avskydde å sin sida allt som hade med opera att göra. Han brukade säga att han ville se hur länge den människa fck gå fri som i vanliga livet talade och betedde sig som en operafgur.”
Han skrattade.
”Och så blev er fars motvilja mot opera orsaken
till att vår scen gick miste om den sopran den så väl behöver?”
”Inte alls. Jag var själv fast besluten att bli journalist. Även om jag till min död kommer att ångra att jag inte tog chansen att en gång i mitt liv få stå på en riktig operascen.”
”Jag förstår er fullkomligt”, sa han allvarligt. ”Jag vet själv hur det känns att vara så där operabiten. När jag var liten brukade jag skolka från skolan för att smyga in på Operan och se på repetitionerna och lära mig av dem. Det var nog inte utan att också jag drömde om att en gång få stå på operascenen... Men herregud, det är så mycket man drömmer om som aldrig blir verklighet.”
Han såg, för ett ögonblick, verkligen vemodig ut, men ryckte sedan upp sig och log sitt vanliga, retsamma leende.
”En sak är i alla fall säker. Nu när jag för en gångs skull hittat en själsfrände måste ni lova att följa med mig på Operan någon gång. Lovar ni?”
”Gärna!”
Musiken hade slutat, och i samma ögonblick kom
Joachim fram. Han bugade sig överdrivet artigt för mig.
”Dansar damen?”
Joachim dansar lika gärna som illa. Han rör sig som en skadskjuten kråka över dansgolvet, och hans brist på känsla för rytm är helt enastående. Han dansar konsekvent i tretakt, oavsett vad musiken spelar. Jag kastade mig ändå med dödsförakt ut på dansgolvet i hans armar, och när jag överlevt det hela kände jag att jag nått gränsen för vad jag kunde prestera denna eftermiddag.
Jag stack ner handen i hans kavajfcka och fskade upp puderdosa, läppstift och kam. Jag använder sällan handväska av samma skäl som jag undviker att släpa med mig paraply eller handskar. Jag har nämligen en ovanlig förmåga att placera dem på ställen dit jag aldrig hittar tillbaka. Och har man nu ändå en man med sig kan han väl alltid göra någon nytta.
Så utrustad drog jag mig ut mot tamburen där man ju oftast kan hitta en tillfykt även för sådant som rör sminkningen. Det var ganska mörkt därute, och innan mina ögon hunnit vänja sig vid halvdunklet trevade jag mig långsamt och försiktigt fram i den obekanta omgivningen.
Den tjocka mattan och försiktigheten i mina rörelser gjorde att jag råkade ramla rakt in i en scen där ett diskret ljud från min sida i tid borde ha annonserat min ankomst. Man känner sig sällan så löjlig som när man utan egen förskyllan eller värdighet överraskar två vilt främmande människor i färd med att kyssa varandra passionerat. Jag var så nära dem att jag kunde ha rört vid mannen om jag sträckt ut handen. Han stod med ryggen mot mig och dolde med sin kropp kvinnan i sin famn. Det enda jag kunde se av henne var en rund, vit arm slingrad om hans hals. Runt hennes handled glittrade och gnistrade ett armband i form av en orm. Huvudet var ett utsökt arbete i jade och briljanter, och det slog mig i samma ögonblick att jag sett det förut någonstans. Men som vanligt svek mitt minne och jag kunde inte placera det.
Eftersom ingen av de kyssande parterna märkt min närvaro, fann jag att den lämpligaste lösningen för att
undvika ömsesidigt pinsamma känslor var en snabb, strategisk reträtt.
Följaktligen tog jag några försiktiga steg bakåt och såg redan räddningen inom räckhåll, då jag tappade puderdosan. Den gled ur min hand och for med en duns i golvet för att sedan rulla utom räckhåll. Jag hann se mannen snurra runt med ett uttryck av irriterad förvåning över sitt ansikte i samma ögonblick som jag själv kastade mig framstupa efter puderdosan.
Jag hade på det korta ögonblicket hunnit känna igen honom och kände en viss lättnad. Det var Maurice Leroux, och kvinnan i hans armar hade varit hans egen hustru, Madeleine. Jag mindes nu var jag sett armbandet förut. Madeleine hade fått det av sin far när hon fyllde sjutton år, och vi hade alltid beundrat det i skolan.
Någon tände ljuset, och jag såg upp i Maurice Leroux ansikte. Madeleine hade redan försvunnit.
”Ni måste ursäkta mig”, sa jag. ”Det var absolut inte min mening att vara indiskret, och det kunde ju faktiskt ha varit värre.”
”Värre?”
”Ja, att överraska en man som kysser sin egen hustru kan ju knappast vara särskilt komprometterande för någon. Snarare tycker jag det är rörande att se att passion i tamburen kan existera i ett äktenskap efter så många år.”
Han skrattade lite nervöst.
”Visst. Eller hur. Men om ni känner Madeleine så vet ni också att hon inte kan tänka sig något värre än att bli överraskad när hon visar någon form av ömhet. Det verkar som om hon är generad över vanliga mänskliga
känslor, till och med över sin kärlek. Om jag känner henne rätt har den här lilla episoden gjort henne på dåligt humör för hela kvällen. Ni vet, konstnärinnor är så ombytliga. Och Madeleine har ett ytterst känsligt temperament. Hon kastas från den ena ytterligheten till den andra.”
”Ni har rätt. Jag minns en gång i Schweiz när jag råkade komma in i hennes rum just som någon av fickorna - Elsa tror jag förresten - storgrät i hennes famn och hon tröstade henne. Madeleine blev alldeles rasande och talade inte till mig på fera dagar. Inte kunde jag hjälpa att jag kom in just då, och inte förstod jag heller varför hon behövde bli så upprörd för en sådan småsak.”
”Det är bra att ni förstår mig. Jag vore tacksam om ni inte ville nämna den här episoden för Madeleine. Det skulle bara ge henne anledning att bli ännu mer upprörd. Och med föreställningen i morgon kväll och allt. Hon behöver allt lugn hon kan få...”
”Jag förstår fullkomligt. Ni kan lita på mig.”
Han såg lättad och tacksam ut och hjälpte mig att hitta puderdosan. När jag öppnade den föll skärvor av krossat spegelglas ur den.
”Sju års olycka!” suckade jag.
Han skrattade. ”Sådant där tror ni väl ändå inte på?”
”Jo, fullt och fast. Min farmor var zigenerska, förstår ni, och jag har ärvt min vidskeplighet från henne. Ni kan tro att det här bådar olycka!”
Tillsammans gick vi tillbaka in i vardagsrummet och jag sökte genast upp Joachim.
”Tror du inte vi kan smita nu?” viskade jag. ”Jag har fått nog av både sällskapet och cocktailen.”
”Gärna för mig. Behöver man inte säga adjö till någon? Till festföremålet kanske?”
Jag tänkte på vad Maurice Leroux sagt och hejdade Joachim.
”Det är inte alls nödvändigt. Du vet, på sådana här tillställningar kommer och går man som det passar.
Madeleine skulle ändå inte komma ihåg om vi sagt adjö eller inte.”
I dörren var jag nära att krocka med Peter Lange. Han hejdade mig genom att lägga sin hand på min arm.
”Ni tänker väl inte gå redan?”
”Jo, jag har faktiskt en del att göra. Jag måste ner på tidningen.”
”Men ni glömmer väl inte ert löfte att gå med mig på Operan?”
”Visst inte. Ni hör väl av er?”
”Absolut. Går ni och lyssnar på Madeleine i morgon?”
”Jag vet inte...” Jag drog lite på orden och kastade en vädjande blick på Joachim. Men Joachim, den egoisten och musikhataren, såg rakt igenom mig som om jag varit gjord av glas och låtsades inte alls om att han hade två redaktionsbiljetter liggande på sitt skrivbord.
”Jag vet faktiskt inte. Men det är inte omöjligt. Adjö så länge och tack så hemskt mycket.”
”Å, ingen orsak. Adjö.”
När Joachim och jag kommit in i hissen tog jag fram min mest sårade min och teg demonstrativt. Joachim harklade sig och sa något om att det hade varit en ganska trevlig tillställning.
Jag svarade inte. När vi kommit ner på gatan gjorde
Joachim en storslagen gest.
”Jag bjuder dig på bil hem”, sa han och tittade på mig som om han väntade att jag skulle falla i stum beundran inför denna enastående generositet från hans sida.
Jag teg fortfarande.
”För tusan Ann!” brast det ur honom. ”Du vet inte vad du begär av mig. Du vet vad det betyder för mig att genomlida en hel kväll på Operan. Tantaluskval är inget mot det!”
Jag såg bedjande på honom och sa ett enda ord: ”Kim!”
Det var inte långt ifrån att Joachims ögon tårades, och hans motstånd bröts tvärt som en liljas stängel.
”Nåja, om du nödvändigt vill det så...”
k ApiteL 2
Nästa dag tog jag, med Joachims motvilliga godkännande, ledigt från tidningen hela eftermiddagen.
”Behöver du verkligen en hel eftermiddag för att göra dig i ordning för en operaföreställning?” klagade han.
Jag gav honom en mild förebråelse.
”Du om någon, Joachim, borde veta att jag inte är särskilt fåfäng och att jag är snabb på att göra mig i ordning. Men jag kan inte förneka min kvinnliga natur, och ibland ropar den efter ansiktsbehandling och frisör. Detta är ett sådant tillfälle. Jag tänker ägna eftermiddagen åt skönhetsvård!”
Och det gjorde jag. Först gick jag till Centralbadet där jag blev masserad och skrubbad tills hela kroppen värkte. Sedan vilade jag mellan svala lakan medan tre kvinnor samtidigt arbetade med mitt ansikte, mina händer och mina fötter.
Jag avslutade med ett besök hos frisören och lämnade salongen lätt bekymrad och generad över förändringen hon gjort med mitt utseende. Hon hade placerat mina hårtofsar i så ovanliga vindlingar att det kliade i hårrötterna.
Men överlag var jag nöjd med min dag. Jag kände mig helt annorlunda än mitt vanliga jag, och det är en känsla som kvinnor behöver ibland, även om skillnaden bara sitter i frisyren.
Det var en ren njutning att ta på mig de tunna, spetsiga underkläderna jag unnat mig att köpa samma
Mer klassiska deckare från Yabot
Affären på Privilegiet
En brittisk mysdeckare av Josephine Tey i ny översättning och bearbetning.
”En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor”
@tant_edna
När den frade operasångerskan Madeleine Agneau hittas död i sin loge efter en föreställning av Romeo och Julia, dras den unga kriminalreportern Ann Wigert in i en livsfarlig härva av svartsjuka, hämnd och maktspel.
Snart avlöser morden varandra och alla i operans värld tycks ha motiv och möjlighet. Vem kan Ann lita på när hon riskerar livet för att avslöja sanningen? Den charmige läkaren Peter? Den temperamentsfulle dirigenten? Eller kanske hennes egen kollega Joachim?
Med fara för sitt eget liv bestämmer sig Ann för att ta saken i egna händer och göra sin debut som Julia på operascenen. Men kommer hon att överleva föreställningen eller blir det ridå för gott?
DÖDEN GÅR PÅ OPERAN är en nervkittlande deckare full av överraskningar, romantik och operadramatik! Följ med bakom kulisserna i operans glittrande värld där ingenting är som det ser ut att vara och där döden lurar i varje skugga.
LOULOU FORSELL (1922-1954) var en banbrytande svensk författare och journalist vars dramatiska liv blev lika omtalat som hennes litteratur. Som fyraåring överlevde hon ett björnangrepp på Skansen. Med en fygkrasch i Schweiz och en spektakulär sjukhusfykt gjorde hon nationella löpsedlar. Som dotter till chefen på Stockholmsoperan växte hon upp i en konstnärlig miljö, omgiven av tidens celebriteter. Trots personliga utmaningar blev Forsell en pionjär inom svensk kriminallitteratur och vann det prestigefyllda Stora Skandinaviska Romanpriset för sin självbiografska roman “Sångarbarn”.
