Helena Lund-Isaksson Johanna Arpiainen
KAPITEL 1 Pizza och piruetter
Meja var på väg hem från fotbollsträningen. Hon
cyklade på sin skruttcykel, den lila med sneda pedaler och rostigt styre. Men det var inget hon brydde sig om
nu. Nej, för nu bubblade det i hela kroppen och livet var totalt underbart.
– Hej hunden! ropade hon medan hon svischade förbi labradoren bakom grinden vid det rosa huset.
– Hej tjocka farbrorn! sa hon så tyst att bara hon hörde det.
Gubben på rullatorn fick upp handen och vinkade. Men då var Meja redan långt borta.
Det var som om Mejas fötter trampade av sig själva.
Tramp, tramp, tramp, tramp. Hon kunde ha trampat till månen om det nu hade gått. Hon släppte styret, gjorde två klapp och tog tag igen. Släppte på nytt och gjorde tre klapp. En gång till och nu fyra snabba klapp. Hon klarade det med.
Hon körde förbi parken, skymtade Bruno som trixade fotboll. Med …
Va? Hon vände på huvudet igen.
Med Danne, Doris brorsa? Hade Bruno blivit kompis med honom? Bruno gillade ju inte ens Danne. Han skulle ju bara bestämma hela tiden. Och så hade han sagt att Bruno borde sluta spela med den där … barnungen. Och menat Meja så klart.
Barnunge kan han vara själv, tänkte Meja medan hon låste cykeln. Hon drog upp porten, tog trapporna till andra våningen och så var hon hemma.
– Hej pappa! ropade hon samtidigt som hon klev in i hallen.
Hon möttes av en doft hon inte kände igen. Eller, klart hon kände igen den, men inte här.
– Det luktar pizza!
Meja trampade av sig de gröna fotbollsskorna och dansade in i köket med ryggsäcken kvar på ryggen.
– Gör du pizza?
Pappa nickade nöjt.
– Hemmagjord specialpizza, som från och med nu heter Pappa speciaaal.
Han slog ut med armarna och ville nog likna den där pizzagubben i Lady och Lufsen på julafton.
– Du är inte klok! Pizza! Vet du hur mycket jag älskar det?
– Lika mycket som du älskar pappa. Han blinkade mot henne.
– Yes! Och imorgon börjar fotbollsskolan. Och så fyller jag år om du inte visste det!
Pappa kikade fram bakom skafferidörren och såg lurig ut.
– Va, gör du? Det hade jag ingen aning om!
Meja gjorde några piruetter framför kylskåpet och landade på golvet med en duns. Därifrån upp i brygga.
Hon tittade på pappa och köket och såg allting upp och ner.
– Fattar du? Två bästa-grejer på samma dag!
Pappa log mot henne.
– Och nu pizza!
Meja nickade medan världen fortfarande var upp och ner.
Hon landade med ryggsäcken mot golvet och rullade runt.
– Du kommer ihåg att jag önskar mig benskydd, va?
Snälla, säg att jag får benskydd. Och de ska vara nya, inte från second hand.
Hon tänkte på fotbollsskolan som började imorgon.
Hon ville vara en av dem som halade upp ett par glänsande nya benskydd från ryggsäcken. Hon skulle
lägga dem på bänken bredvid sig. Så de andra kunde se. Men inte för tydligt. Bara så de skulle lägga märke
till att Meja var precis som vem som helst. Och inte få en tanke på att hon var en sån där som alltid hade något gammalt och skavt, köpt på second hand för att
pappas pengar inte räckte.
Nej, hon skulle vara nästan som Linn.
– Vi får väl se, sa pappa, när han stoppade in första pizzabiten i munnen. Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Det vet du väl.
Meja suckade.
– Du och ditt kompani kan bara dra någonstans.
Samtidigt log hon medan benen sprattlade under stolen. För hon visste att det var ett gott tecken när pappa svarade så.
KAPITEL 2
Är det så här det känns?
Det var ett par benskydd som låg i det hårda paketet som Meja varit och känt på under pappas säng. Ett par gula med lite orange i mitten, hur snygga som helst. Och med en liten strumpa till, som hon kunde trä på över. Och de var helt nya. Det såg hon, för de låg i en genomskinlig plastpåse som Meja fick dra hårt i för att få upp.
Hon luktade på dem. Nya. Ingen tvekan.
– Vi firar mer ikväll, sa pappa när Meja stod klar i hallen en stund senare. Och då kommer ju mamma också.
– Men … ska den där Håkan med?
– Det tror jag inte. Det blir nog bara vi tre.
Vi tre. Så som det skulle vara. Egentligen. Om inte mamma hade bestämt sig för att hon inte kunde bo med pappa längre. Och tvunget flytta till en annan lägenhet. Utan Meja och pappa.
– Det blir jättebra att det är vi tre, sa hon.
Pappa nickade.
– Det tycker jag med.
Han tittade på klockan.
– Har du med dig allt nu då? frågade han.
– Det ska vara åtta saker, svarade Meja.
Hon räknade på fingrarna samtidigt som hon höll upp sakerna som låg i ryggsäcken. Sko, sko, benskydd, benskydd, liten strumpa, liten strumpa, fotbollsstrumpa, fotbollsstrumpa.
– Vattenflaska, då? frågade pappa.
– Det får vi där. Och en fotboll.
Meja stirrade upp på pappa.
– Fattar du att jag ska få en riktig fotboll? En riktig.
Hon sa ordet så tydligt att alla bokstäverna hördes.
När pappa och Meja kom fram till Bergavallen där fotbollsskolan snart skulle börja, drällde planen av spelare. Småglinen stod för sig och de tuffa som trodde att de ägde planen stod för sig.
Visserligen hade Fia och Rolle, tränarna i Mejas lag, berättat att de skulle bli många, men så här många …
Tur att det var fler från hennes lag som skulle vara
LÄS OCKSÅ:
Meja och de magiska fotbollsskorna (2019)
Meja och Barca-bollen (2021)
ÄNTLIGEN ska fotbollsskolan börja! Äntligen har Meja likadana benskydd som Linn … Ja, äntligen är Meja som alla andra!
Men varför är det aldrig enkelt? Varför kan det aldrig få vara bra? För just som fotbollsskolan startat upptäcks en stöld och Meja är plötsligt intrasslad i lögner. Dessutom berättar mamma en hemlighet som vänder upp och ner på allt. Och varför beter sig Bruno så konstigt?
Böckerna om Meja och Bruno handlar om så mycket mer än fotboll. Om vänskap, lögner, skuldkänslor, mod och om att säga förlåt.