JENNI AHLIN STELLA SPENTE
Karta över Mariestad från 1687, sex år innan branden bröt ut.
Originalet finns på Lantmäteriet, LM-arkivet 16-MAF-6
Barfotabarn
Det kliar. Stina måste riva sig i huvudet. Det går inte att låta bli, fast hon vet att det inte hjälper.
Hade inte lössen väckt henne hade hon nog inte kunnat sova länge till i alla fall. Solen har gått upp och strålarna tränger in genom fönstret. De sticker henne i ögonen där hon ligger, tryckt mot kanten i bädden av halm och fårull. Det är varmt.
Hon är inte ensam i sängen. Tätt intill henne ligger lillebror Axel. Varm som grytan över eldstaden är han, tycker Stina. Det är trångt, men än är det ändå bara de två som delar bädd. Snart blir det en till: Lillasyster, som är alldeles
nyfödd och än så länge sover i en egen korg.
Stina ligger kvar en liten stund. Lyssnar till hur dagen
startar utanför fönstret, på gården där de bor. Någon granne skramlar med en spann, barn skriker, en häst spänns framför sin vagn. Tuppen gal.
Tuppen är signalen. Nu är det verkligen dags att gå upp.
Det är egentligen aldrig tyst i stan. Grannbarnen väsnas även när det är dags att sova, men det brukar inte göra någonting. Stina är så van vid allt som låter att hon alltid somnar hur mycket oväsen det än är utanför dörren. Eller inne i huset för den delen. Det nya barnet skriker en hel del. Och mor och far brukar prata med varandra i sin del av rummet, i sängen som de delar. Fast det är ljud som Stina tycker om. Eftersom det fortfarande är sommar har hon sovit i sin tunna särk. Hon tar på sig förklädet som hänger på stolen intill sängen.
Ute på gården möter hon Ylva. Kamraten ser trött ut.
Det är Ylvas småsyskon som låter mest både morgon och kväll. Hon har fyra yngre bröder.
Men det är något annorlunda med Ylva i dag. Stina ser
genast att hon har knutit ihop håret med ett fint, grönt band. Hon tycker att det är konstigt. Varför har hon gjort sig fin en helt vanlig tisdag? Först vet inte Stina om hon ska säga någonting, men hon ser att Ylva tittar förväntansfullt på henne. Hon vill höra något snällt, förstår Stina.
– Åh, vilket fint band du har i håret, säger hon och ler ansträngt.
Det där om bandet är sant, men Stina är avundsjuk. Hon vill inte att Ylva ska vara finare än hon. Stina tycker om när de är som vanligt; likadant klädda i ofärgade kläder, smutsi-
ga i ansiktet och rufsiga i håret. Precis som nästan alla andra barn i stan. Fast de båda flickorna är egentligen inte alls lika. Stina är lång och mörkhårig, Ylva är kort och alldeles ljus.
– Tack! Far gav det till mig i går, svarar Ylva. Han hade fått två band på köpet av skräddaren när han bytte bort baggen mot några lamm.
– Du passar i grönt, säger Stina.
– Jag tog med det andra bandet som du kan få låna, säger Ylva och binder upp Stinas hår i en lös tofs på ryggen.
Ylva är snäll. Den snällaste Stina vet.
– Hörrni töser, varför står ni där och dräller? Se så! Iväg med er nu!
Mor står i dörren med händerna i sidorna. Hon tycker inte om slöseri – inte ens med tid.
Flickorna skyndar ut på gatan med varsitt tomt ämbar i handen. De går samma väg varje dag.
Vattnet hämtas på en annan gård, längre bort mot torget.
Där finns en brunn som alla får använda. I dag är det lång kö och flickorna ställer sig i den för att vänta på sin tur.
– Det var värst vad alla är törstiga i dag, säger någon som hamnar bakom dem.
– Ja, en skulle kunna tro att alla saltat fisken för hårt, skrattar kvinnan framför dem. Det är Jonssons fru.
– Fast det kommer nog an på värmen, säger en fru som Stina vet är mamma till Fredrik och Otto. De bor ett kvarter åt andra hållet.
– Undrar hur länge vattnet räcker, fortsätter hon allvarligt. Nu har det varit torrt bra länge.
– Ja, det är tur att vi har sjön. Den kommer i alla fall inte bli tom på vatten i första taget, säger Jonsson-kvinnan.
Samma sak varje dag, tänker Stina. Alla bara pratar om vädret.
Det är bra att vara två och hjälpas åt. Först måste de slänga ner en tung spann i brunnen och sedan hissa upp den igen – full av vatten. När de häller över vattnet från spannen till sina egna ämbar hamnar en del utanför, så det blir en stor pöl runtomkring dem. Ylva fnittrar. I vanliga fall gör det inte någonting att de sölar och Stina brukar också skratta åt deras slarv, men i dag tycker hon att det känns dumt att slösa med vatten. Tänk om det kommer att ta slut! Fast de vuxna är upptagna med att prata med varandra, så de verkar
inte bry sig om flickornas slöseri. Och förresten så spiller också de när de häller upp sitt vatten. Det är alltid geggigt runt brunnen.
Stina och Ylva går med små, små steg tillbaka på de krokiga, backiga och jordiga gatorna. Det är inte någon särskilt lång promenad och det är tur, för ämbaren är tunga. De stannar och byter hand flera gånger.
2. Mot feber och törst
Eftersom det inte har regnat på flera veckor är gatorna torra och det dammar runt barnens bara fötter. Stina tycker att det är skönare så här än när det är lerigt. Men de måste se upp så att de inte trampar i de färska högarna av hästbajs. Nästan alla hus i stan är likadana; låga, gråa trähus med torvtak. Ja, till och med stall och bodar ser ut så, fast de har halm på taket istället. Stina tycker ändå att hennes hem är lite finare än alla andras. Det kan bero på alla blommorna som hänger på tork under öfset längs framsidan. Eller kan-
ske helt enkelt på att hon tycker om personerna som finns innanför väggarna. Hon förstår i alla fall att det mest bara är en känsla.
– Ska vi ses sen? frågar Stina när de är framme. Eller ska du göra något särskilt?
– Vi får se. Det är jag som ska laga maten i dag. Mor är sjuk, och lillebror också. De har feber.
Stina tänker på Axel, som var så varm när hon vaknade.
Är han också sjuk? Det är nog bäst att hon berättar för mor om febern hemma hos Ylva.
Men hon behöver inte säga någonting. Mor vet redan.
När Stina kommer in sitter Axel i bädden och dricker något. Det ryker ur träkoppen.
– Jag gav honom älggräs mot febern, förklarar mor. Du kan också få lite, för säkerhets skull – ni sover ju så nära varandra.
Stina nickar. Älggräsdrycken smakar faktiskt riktigt gott.
Stina låter den svalna innan hon dricker upp. Den släcker törsten.
Sen ser mor det gröna bandet.
– Vad är det du har i håret? Varför har du åbäkat dig så
Det är en varm och blåsig sommar, sommaren 1693.
När Stina känner röklukten har elden redan spridit sig för mycket. På bara några timmar har staden brunnit ner.
Stadsbranden i Mariestad den 18 augusti 1693
lämnar alla invånarna hemlösa. Det här är berättelsen om Stina, med början en helt vanlig vecka i augusti.
I alla fall är det vad hon tror att det är.
Branden i Mariestad har en given plats i historieböckerna. Några få sparade dokument berättar om vilka beslut som fattades och hur kungen agerade. Men vad hände – egentligen?
Jenni Ahlin, författare och kulturskribent, berättar här barnens historia.
Vad oroade de sig för? Vad lekte de? Hur hungriga var de? Det kan vi förstås bara föreställa oss. Liksom hur dramatisk den förödande branden var för de som hade staden som sitt hem.