”Jag är så trött på detta slott!
Det är så dammigt, trist och grått!” klagar grevinnan Griffelgast medan hon hytter med sin kvast.
”Och jämt kommer det folk som lever!” fnyser hon åt några skolelever.
”Ni skojar och stojar och stör, precis som allt som andas gör!”
Men det tjänar inget till att stå och ropa, så Griffelgast tystnar och fortsätter sopa.
Det är så orättvist att nästan ingen hör vad spöken säger eller ser vad spöken gör.
Hon minns hur det var när hon själv var i livet. Då var slottet putsat, rent och övergivet. Inte som nu, fullt av ovälkomna gäster som skrattar, skräpar ner och lämnar sina rester.
Dörrar stängs,lampor släcks och klockan klämtar fem.
Allt blir lugnt igen när besökarna går hem.
Griffelgast hon svävar genom slottets alla rum och ångrar att hon låtit det förvandlas till museum.
”Jag var nog inte den mest intelligente, den där dagen då jag skrev mitt testamente. Men hur skulle jag ha vetat att jag skulle bli kvar och städa efter småglin i hundra tusen dar?”
”Att kalla barn för småglin är inte särskilt snällt.
Speciellt när barnen tvingats hit av lärare som gnällt.”
Rösten är så oväntad att Griffelgast blir grå.
”Vem är det som pratar? Vad är det som står på?”
Hon virrar och irrar och stirrar runt omkring men hur hon än letar så ser hon ingenting.
”Här är jag”, säger rösten. ”Om du bara står still och tittar extra noga så syns jag om du vill.”
”Vem är du som smugit in i slottet och gömt dig?”
”Jag har inte gömt mig. Det är de andra som har glömt mig.”
När grevinnan Griffelgast upptäcker ett kvarglömt barn i sitt museum efter stängning blir inget som förut.
Griffelgasts läskiga spökerier skrämmer nämligen inte alls det besvärliga barnet!
För både spöket och barnet verkar vara likadana – nämligen såna som ingen annan lägger märke till …
Mötet mellan grevinnan Gri elgast och det besvärliga barnet bäddar för en stund av läslycka! Det är spökerier, sorgligheter, skratt och skruvade rim i en salig blandning.
