DU MÅ STE G LÖM M A !
Den starke gör som han vill.
Den svage gör vad han måste utstå.
thukydides
(grekisk historiker, 400-talet f.kr.)
© Jozef Zapotoka 2024
Utgiven 2025 av Blue Publishing, www.blue.se
omslag Eva Karlsson
redaktör Stefan Lundström
tryck Scandbook, Falun 2024
isbn 978-91-89963-02-3
Innehåll
Ungdomsår
I högstadiet förstod min hemspråkslärare att jag inte mådde bra. Han tog kontakt med en psykolog och hos henne skulle jag göra ett test för att komma fram till orsaken. När han skulle informera mig om detta, bad han mig stå upp. Sedan sa han inför hela klassen att jag skulle testas av en psykolog. Alla vände sig mot mig, en del skrattade och själv blev jag både rädd och ledsen.
Testet skulle jag få göra hos en kvinnlig psykolog på hennes praktik i stan. Mamma följde med mig och vi tog bussen dit, men hon fick stanna utanför under testet.
När jag kom in i psykologens rum gav hon mig ett vitt papper och en blyertspenna och sa att jag skulle teckna en plats som jag tyckte om. När jag bad henne om att få några färgkritor, svarade hon surt att hon bara hade blyertspennor.
Det första jag tänkte på var mormor och jag ritade direkt ett stort tjockt pilträd med hål i stammen som stod intill en flod, som jag symboliserade som floden Hornad och med fiskar som simmade. Under trädet ritade jag en bänk, likt den bänk jag brukade sitta på när jag väntade på mormor, när hon kom till stan. Ovanför trädet flög fåglar.
När jag var klar tog hon teckningen utan kommentarer och sa adjö direkt. Ingen förklaring eller vad hon skulle göra med denna teckning.
Det kändes som att det inte var till någon nytta. Varför pratade vi inte tillsammans om det jag ritat och om varför mina tankar hade gått direkt till mormor, som var tryggheten i mitt liv. Psykologen frågade inte heller varför jag kände som jag gjorde. Innerst inne visste jag själv orsaken, men det var inget jag vågade prata om och kanske ville hon inte veta det heller. Det skulle kanske leda till mer arbete för henne.
Det blev inget mer möte med psykologen. Att läraren hade berättat om detta inför hela klassen gjorde att jag kände mig mera utsatt och ensam. Jag blev ännu blygare och fick panik när jag skulle stå inför klassen och berätta något eller läsa högt.
Skoldagarna blev en mardröm och jag fick ännu svårare att koncentrera mig. Min blyghet utnyttjades av de »duktiga« killarna. De höll mig utanför gruppen och retade mig. För att trösta mig och känna mig stor började jag smygröka. Cigaretterna tog jag från fars ask.
I klassen fanns även en mobbad tjej som jag drogs till då jag kände att vi råkade ut för samma behandling. Men hon var tuffare och mer avancerad än jag och tog med mig till en källare. Där lockade hon mig att prova att sniffa läkemedlet Tolvon. Detta rus gav mig total avslappning och en overklig känsla. Jag kände att jag gled fram i luften. Ända tills jag kräktes.
Efter att ha provat på det vid ett par tillfällen slutade jag med det.
Läraren meddelade mamma om resultat på testet. Hon förstod att jag behövde lugn och ro. Mitt testresultat gav henne en möjlighet att skaffa en lägenhet i stan där hon och jag kunde dra oss tillbaka och vara själva.
Vi fick hyra en liten lägenhet i centrum i ett nybyggt klassiskt kommunistiskt betonghus och mamma köpte sängar och nya möbler. Denna lägenhet blev vår tillflykt, här kände vi oss fria och behövde inte vänta på en arg make eller far som kom hem.
Far fick dock veta om lägenheten. Ibland kom han dit och stod nedanför och skrek fula ord till mamma. Då fick hon skynda sig ut och tysta honom.
Hon pendlade mellan denna lägenhet och den vi hade i familjehuset, för att kolla hur min far klarade av att bo själv. Jag föredrog att stanna kvar i vår lilla lägenhet i centrum.
Några framtidsutsikter hade jag inte, jag visste inte vad jag ville bli. Visserligen hade jag en dröm om att få bli lärare, för då skulle jag inte vara elak mot de elever som hade det svårt. Men jag var medveten om att mina betyg inte skulle vara tillräckliga.
Tänk om jag skulle kunna spela teater på scen. Hos mina kusiner spelade vi ofta teater tillsammans och då var jag alltid djävulen Jag ville absolut inte vara snäll som Santt Nicholas eller vara en ängel.
Jag sökte till gymnasiet och fick tillsammans med många andra göra ett intagningsprov innan skolstarten och föräldrarna kunde följa med och stå utanför skolan som stöd för sina barn och även ha med smörgåsar och dryck som de kunde äta på rasten.
Smörgåsar och dricka fick jag ordna själv då mamma var upptagen och inte kunde närvara. Hon pekade på tvätthögen i badrummet.
»Jag har att göra och kan inte stå vid skolan hela dagen och vänta på dig.«
Jag klarade provet och kom in på gymnasiet, på linjen post-och telekommunikation. Första året var positivt, mycket beroende på att vi fått en bra och mänsklig klassföreståndare.
Innan vi fick börja på höstterminen åkte alla elever buss till ett lantbrukskollektiv vid Tatrabergen för att plocka potatis. Något betalt för jobbet fick vi inte, men kollektivet ordnade boendet för oss. Varje klass bodde för sig i hus men vi hade gemensam matsal och en lokal att ha roligt tillsammans i på kvällarna. Då spelade vi spel, spelade teater eller hade disko till ABBA-musik. För mig var detta ett äventyr och framför allt skönt att komma hemifrån.
Mellan boendet och åkrarna åkte vi buss och då sjöng vi och skrålade. Plocka potatis var ganska trist men vi killar hade roligt åt att det fanns möss och sorkar i potatisåkern och när tjejerna upptäckte detta blev det full kalabalik.
På vintern åkte klassen upp till lilla Tatrabergen under några dagar. Detta fick föräldrarna betala och vi bodde i stugor och åt på restaurang. På dagarna åkte vi skidor och de som inte kunde åka sedan tidigare, fick lära sig. På kvällarna roade vi oss med olika aktiviteter och lekar. Bland annat hade vi maskerad i samband med skidåkning och då klädde jag ut mig till troll.
Andra året i gymnasiet fick vi en ny ämneslärare i matematik. En liten rödhårig, stressad kvinna som skrämde de flesta elever. Jag kände mig mobbad av henne och eftersom jag inte kunde prata med henne eller få matematikproblem förklarat för mig så beslöt jag mig för att sluta skolan.
Under utbildningen hade jag praktiserat på stadens postkontor. Jag gick dit och presenterade mig och frågade om det fanns något arbete.
Jodå, det fanns jobb men för att jag var så ung fick jag börja med att sortera brev. Men med åldern ökade mina arbetsuppgifter och jag började arbeta på nätterna med att följa med tågens postvagnar eller med postbussen som gick till olika orter i landet. Det var ett hårt men roligt arbete och jag tjänade bra med pengar. Här stannade jag tills jag blev inkallad till militärtjänstgöring som sedan varade i två år.
Militärtjänstgöring
På inkallelseordern stod det att jag skulle göra militärtjänst i en liten stad nära Bratislava, där jag aldrig hade varit.
Det var som jag förväntat mig stramt och stelt att komma dit. Alla nya rekryter var tysta och såg rädda ut men det var bara till att följa flocken. Jag hade hört att första tiden kunde vara ett helvete på jorden, att vi skulle bli mobbade och det stämde också.
Vi blev uppdelade i grupper och placerade i sovsalar där var och en hade sitt metallskåp för sina kläder. Befälen och de äldre militärerna började direkt diri-
gera oss och gav oss olika överdrivna sysslor, som att passa upp dem, putsa deras skor eller hämta cigaretter. De panerade disktrasor och stekte dem som wienerschnitzel, som vi naturligtvis fick kasta och fick då klara oss utan mat. Våra klädskåp kunde de välta och ibland väckte de oss mitt i natten och kommenderade oss att springa en runda.
Ja, vi blev som väntat mobbade och det syntes att de njöt av att kunna göra så här mot oss. Allt detta var väl känt av militärledningen men ingen reagerade på det.
Intill militärförläggningen låg ett kärnkraftverk och vi värnpliktiga gick vakt kring inhägnaden. Och vid en av mina kvällsvakter upplevde jag mitt svåraste minne från militärtjänsten. Jag skulle avlösa den värnpliktige som gjort klart sin vakt, och när jag kom närmre honom började han berätta om sina katter. Jag påpekade att det var förbjudet att prata med varandra om privata saker under vaktavlösning. Då tittade han konstigt på mig, skrattade och höjde sin Kalasjnikov och siktade mot mig. Jag blev så överraskad att jag inte hann bli rädd.
»Ta bort vapnet och gå till förläggningen och lägg dig«, röt jag.
Han vände sig om och gick därifrån, fortfarande skrattande. Nästa morgon fick vi höra av vårt befäl att han hade skjutit sig ute i ett sädesfält.
Det blev ingen uppföljning. Inga överordnade reagerade på detta eller samlade oss rekryter för att prata om det. Själv vågade jag aldrig berätta hur han betett sig mot mig vid vaktavlösningen. Än idag kan jag se
honom framför mig, en udda, ensam ung man som troligtvis hade svårt med det sociala livet.
Efter halva tjänstgöringstiden blev jag förflyttad till en intilliggande stad där vi fick bevaka ett stort militärt kontorshus. Här var det mycket lugnare och vi var kvar tills vår militärtjänstgöring var klar.
Hålla fasaden
Tidigt i livet inpräntade mamma i mig att jag skulle hålla hårt på familjehemligheter. Detta kunde annars utnyttjas av andra människor som skulle kunna behandla mig illa. Man fick aldrig visa sina svagheter och känslor, man måste hålla dem inom sig. Känslorna fick bara komma fram vid kyrkobesök och då genom att sjunga, bikta sig eller be till Gud.
Mamma sa ofta att det var skönt att sjunga av sig.
»Gå till kyrkan och till mässan« blev som ett mantra och jag hörde det till leda.
Om vi inte skulle till domkyrkan skulle jag klä mig snyggt och vara där i god tid för att, tillsammans med de andra killarna, hinna klä mig i ministrantkläder (vi hade kjol, lång vit skjorta och över detta en kåpa).
Detta började redan när jag var sju–åtta år och fortsatte sedan upp i tidiga tonåren, ända tills jag vägrade att sätta min fot i kyrkan.
Men mamma kunde inte alltid hålla inne tankar och känslor. Vid ett tillfälle när hon kom från sitt arbete och var stressad brast det för henne.
»Jag känner på mig att du inte kommer att stanna kvar i det här landet och vara med mig, därför ska jag
skaffa ett barn till, bara så du vet det«, skrek hon till mig.
Vad skulle jag, en 15-årig kille, säga om detta? Det kändes mest spännande att jag kanske skulle få ett syskon. Men vem skulle hon få detta barn med? Relationen till min far var inte den bästa. Han anklagade ofta henne för att ha en annan man. Han skrek och var mycket vulgär i sitt språkbruk.
Ett år senare föddes i alla fall en liten flicka, min lillasyster. Hon var som en liten docka och högt älskad av släktingarna. Jag blev avundsjuk, för jag tyckte att allt som jag önskat att mina föräldrar och släktingar skulle ha gjort för mig lade de på denna lilla flicka.
Ändå var jag väldigt glad för min lillasyster. Hon var lekfull och hade stor fantasi när hon växte upp, men blev även en envis flicka som bestämde över vilka kläder hon skulle ha, att hennes naglar skulle vara rödmålade, och om mamma hade hatt på huvudet när de skulle gå ut skulle hon också ha det, annars stannade hon hemma.
En gång skjutsade mamma henne till mormor för att hon skulle komma ut på landet och stanna där några dagar, men det ville hon inte. När mamma åkt därifrån tog hon bussen tillbaka till stan och gick sedan ensam från busshållplatsen till mammas jobb, med sin docka i dockvagnen.
Hur hennes uppväxt och skolgång var vet jag inte så mycket om då jag redan lämnat stan och arbetade på annan ort. Mamma var säkert frånvarande en hel del precis som under min uppväxt och min syster fick nog ta egna beslut.
Mitt liv i kyrkan
När skoldagen var slut gick jag som sagt till fritids. Här åt jag och fick hjälp med mina läxor. Därefter gick jag till kyrkan och detta gladde mamma. Hon trodde att det var för prästernas och religionens skull, men jag gick mest dit för att slippa gå hem och riskera att träffa min far eller bli tvingad att äta tvångssoppa.
I kyrkan träffade jag, förutom prästerna, även andra jämnåriga och några äldre pojkar. Här fanns också en kvinnlig kyrkvaktmästare som vi alla tyckte mycket om. Hon var duktig på att delegera ut uppgifter till oss och hade dessutom en varm humor, vilket jag inte var bortskämd med.
Uppgifterna bestod bland annat av att ringa i kyrkklockan inför kvällsmässan och tända ljusen efter att vi plockat bort gammalt stearin. Jag älskade att ringa i kyrkklockan och stå under den och höra hur den dånade.
Inför mässorna klädde vi oss i ministrantkläder som fanns i olika färger beroende på vilken mässa det skulle vara. Ofta var för de långa för oss yngre ministranter, så vi fick fästa upp dem med gummiband i midjan, dra en vit skjorta utanpå och knäppa en krage runt halsen. Vid mässan fick vi hjälpa till med olika sysslor. Till exempel att förbereda och tända rökelsen eller samla in kollekt. Någon fick stå intill prästen och vända blad i mässboken. När det var nattvardsmässa fick de äldre ministranterna hålla en bricka under hakan på kyrkobesökarna så att inte oblaten föll ner på golvet. Detta krävde koncentration, då man inte fick hålla brickan så högt upp att den nuddade hakan.
Roligast av allt var att få ringa i bjällrorna, särskilt om vi ringde i otakt, vilket inte uppskattades av prästerna. Då tittade de skarpt på oss.
En annan sak som vi roade oss med var att ta tiden på de olika prästernas mässor. De var olika långa och vi tävlade om vilken präst som hade längst eller kortast mässa.
När mamma såg mig vid altaret tillsammans med prästen och de andra ministranterna, blev hon helt exalterad. Om det var för min skull eller för att prästen stod där blev jag aldrig klok på. Alla i församlingen hade stor respekt för prästerna och det gällde även mamma. Hon var nog stolt över att jag var ministrant, tänk att grannarna fick se hennes son så här, tänkte hon säkert.
Efter en påskmässa fick jag beröm av henne, vilket var ovanligt.
»Dodo, vad bra du skötte dig, och att du orkade hålla korset så fint under hela mässan, du gick som en ängel«, minns jag att hon sa.
Åh vad glad jag blev, jag kände mig så stolt att hon fick se mig så här.
Vid andra tillfällen kunde det hända att hon klagade på att jag inte hade kammat mig ordentligt eller att jag inte höll händerna som jag skulle utan knäppta på mitt eget sätt. Dessutom hade jag sett för glad ut, jag skulle varit mer allvarlig.
Att stå framför församlingen och läsa bibeltexter ville jag absolut inte, jag var rädd att jag skulle staka mig och säga fel.
Mamma hade kanske en förhoppning om att jag någon gång skulle bli präst, men jag sa bestämt till henne att så kommer det aldrig att bli.
Prästerna hade ofta god kontroll på hur våra familjer levde och de hade som uppgift att komma till skolan vissa dagar, speciellt tiden innan första konfirmationen, då vi skulle lära oss katolska kyrkans katekes. Det blev dock inte så ofta på grund av det politiska styret i landet. Prästerna visste att Säkerhetspolisen kontrollerade dem, vad de sa och hur de framförde detta. De fick inte säga något som var förbjudet i det politiska systemet, ett system som i grunden förbjöd alla att uttrycka sina åsikter eller sin religiösa tro.
Det var också känt att skolornas lärare inte borde besöka kyrkan, eftersom de då kunde bli influerade av den kristna tron och sedan påverka eleverna.
Övergreppen börjar
En dag ville vår kyrkvaktmästare att vi ministranter skulle samlas i kyrkan för hon hade något att berätta för oss. Vi satte oss förväntansfulla i kyrkbänkarna.
»Vi ska få en ny ung präst till församlingen, som heter Marko«, sa hon med högtidlig röst. »Han kommer i morgon och ska bo i ett rum på prästgården, och ni ska alla hjälpa honom att bära in hans flyttlådor. Ingen får hålla sig undan.«
Det var ovanligt att det hände något nytt i församlingen så det var nog ingen risk att någon skulle hålla sig undan, alla var nyfikna.
På eftermiddagen nästa dag kom en gul flyttbuss in på kyrkans parkering, och ut steg en ung, krullhårig glad präst med ett stort leende och som från första stund charmade hela församlingen. Han var mycket humoristisk, vilket var ovanligt för oss barn och ungdomar som bara hade träffat sura, slutna och allvarliga präster.
Vi hälsade artigt, presenterade oss och sa att vi skulle hjälpa honom. Han sken upp och började organisera arbetet. Chauffören och han lyfte ut flyttlådorna som visade sig vara fyllda med böcker, porslin och blom-
mor. Alla tog en låda, men lådorna med böcker var så tunga att vi fick vara två om att bära dem.
Till sist lyfte han ut sina prästkläder, som var väl inplastade, och eftersom han var extra försiktig med dem bar han dem själv.
Marko skulle bo på övervåningen i prästgården och för att komma upp till hans rum fick vi gå genom en lång smal vitmålad korridor och sedan uppför några knarriga trappor och in genom dubbla dörrar. Det var slitsamt men spännande.
Direkt innanför dörren skulle vi ställa hans tofflor och skor på rad och de inplastade prästkläderna hängde han bakom dörren. Här skulle vi också ställa hans herrbetjänt.
Rummet han skulle bo i var inte stort. Det var trist möblerat med en utdragssoffa och en säng i ena hörnet. Intill sängen stod en bönpall och där lade han sin bibel och ovanför hängde han ett träkors med Jesus på.
Mitt i rummet stod två gamla fåtöljer och ett litet fyrkantigt bord på en brun sliten matta. Längst in i rummet stod ett gammalt skåp och en sekretär. I rummet fanns det endast en vask, toalett och dusch fanns nere i korridoren och den skulle han dela med en annan präst.
De som ville fick gärna hjälpa honom att packa upp lådorna och jag var en av dem som tyckte detta var spännande, för jag ville veta vad en präst hade med sig.
I lådan jag packade upp låg det några tallrikar och glas, men även kyrkliga symboler av porslin, bland annat små änglar, som han ställde på sekretären. Glas och tallrikar ställde han in i det gamla skåpet. Här fick
även en del av hans böcker plats, men bibeln och de kyrkliga böcker han skulle använda vid sina mässor lade han på sekretären.
När vi var klara tackade han för hjälpen och lovade att han skulle bjuda oss på förfriskningar vid ett senare tillfälle när han fått allt i ordning.
Redan dagen efter var det dags för honom att presentera sig för församlingen. Han var högljudd och dynamisk och hans sätt att bemöta folket med sitt karismatiska leende gjorde honom snabbt populär.
Detta gjorde också att han drog till sig många ungdomar. Prästgården blev som en ungdomsgård där vi ministranter träffades och här bjöd han oss på den utlovade förfriskningen som tack för flytthjälpen.
Efter predikningar och övriga träffar i kyrkan bad Marko ofta oss ministranter att komma upp till hans rum. Då bjöd han generöst på saft och kakor som han fått av församlingsborna. De skämde gärna bort honom.
Det var roligt att höra när han skämtsamt berättade historier från sin tidigare arbetsplats och hur busiga ministranterna hade varit där.
Alla tyckte om honom och han blev likt en fadersgestalt för många av oss, men vad som dolde sig bakom denna fasad var det ingen som anade.
Men det skulle visa sig.
Kyrkan hade hittills varit en plats där jag tillbringat många timmar, både frivilligt, men även efter mammas tjat. Då fanns bara gamla präster och den humoristiska kyrkvaktmästaren där, men nu när Marko kommit till
kyrkan, blev det en frisk fläkt. Det blev roligt att tillsammans med de andra ministranterna, hjälpa till med våra vanliga förberedelser inför mässorna.
Efterhand som vi barn och ungdomar umgicks med Marko blev vi mer och mer bekanta med honom och ibland skyndade jag mig till kyrkan och kom tidigare än de andra ministranterna.
En dag kom han in till mig i kyrkan för att se vad jag gjorde.
»Dodo kan du komma upp till mitt rum när du gjort färdigt dina uppgifter du fått av kyrkvaktmästaren?« sa han.
»O ja, jag ska skynda mig, så kommer jag sen.«
Det kändes spännande att gå uppför trapporna och knacka på dörren.
»Kom in Dodo, jag har saft till oss. Vi sätter oss vid bordet. Jag ska berätta en sak för dig. Jag har blivit opererad för blindtarmsinflammation när jag var så gammal som du är nu.«
Jag visste vad detta innebar för jag hade opererats för samma sak några år tidigare. Varför berättade han det? Det var ju inget spännande att höra, tänkte jag.
Vi satte oss i de slitna fåtöljerna och han bjöd på saft som han lovat. Jag kände mig helt plötsligt dum och visste inte vad jag skulle säga. Han tittade bara på mig med konstig blick, men var helt tyst. Efter en stund reste han sig och sa att jag kunde gå hem och att vi kunde träffas en annan dag.
Några dagar senare då han bett mig komma upp till honom hade han dragit ner rullgardinen. Han satt i
soffan och sa att jag skulle sätta mig bredvid honom.
Plötsligt skrattade han.
»Dodo, du ska få se mitt ärr efter blindtarmsoperationen, sen får jag se ditt ärr och så mäter vi vilket ärr som är längst.«
Det var väl inget märkvärdigt att se, tyckte jag. Men plötsligt tog han min hand och lade på sin lilla renrakade penis. Han visade hur jag skulle massera den, samtidigt som jag skulle visa mitt operationsärr. Vilken konstig lek och varför blev det kladdigt?
»Leken« höll på tills han fick utlösning i sina silkeskalsonger. Efteråt gick han direkt till vasken och tvättade sig. Jag var helt förvirrad, vi brukade bara prata och dricka saft. Varför gjorde han detta?
Det var äckligt men ändå uppfattade jag inte att det han gjort var fel. Precis som han sa, med mycket humor, tog jag det som en lek. Men det kändes ändå obehagligt och jag behövde gå på toaletten som låg i korridoren, men då blev han arg.
»Du får inte gå ut till toaletten, du måste använda vasken här i rummet, för ingen får se att du är ensam med mig här.«
Han tittade återigen på mig med den konstiga blicken.
»Detta är vår hemlighet. Förstår du det? Ingen får veta att du och jag är här själva och hur vi lekt. Då kan jag bli straffad av Statspolisen, StB och det kanske du också blir«, sa han skarpt.
Efter denna första gång bad han mig ofta att komma upp till honom. Jag blev givetvis rädd när
han hotade med StB och kunde inte säga nej. Jag vågade inte berätta för någon, framför allt inte till mina föräldrar, vad han gjorde med mig. Min mamma skulle aldrig tro på det, för henne var prästerna ofelbara.
Varje gång jag var hos honom drog han ner sina byxor och tryckte sig mot mig. Nu skulle vi leka, som han kallade det och för att stå ut koncentrerade jag mig på lukten av hans rakvatten och hans fula skäggstubb.
Ibland stirrade jag på hans porslinsänglar, som jag hjälpt till att packa upp när han flyttade in. En annan gång fäste jag blicken på taklampan, som var lik den mamma och far hade i sitt sovrum.
Leken accelererade mer och mer efter varje besök och ibland klädde han av sig naken och försökte utföra både oralsex och analsex, vilket jag absolut inte klarade av.
Idag förstår jag att han troligen kände till att jag kom från en familj där ingen såg mig. Min far var frånvarande, och mamma som var katolsk fanatiker var glad att jag tillbringade så många timmar om dagen i kyrkan för att hjälpa till. Marko upprepade hela tiden att det vi gjorde tillsammans var vår hemlighet och att ingen, framför allt inte StB, fick veta något.
Trots det jag fick uppleva var jag överraskad och glad över att någon vuxen tyckte om mig och ville stötta mig. Ibland, när han själv var upptagen med kyrkliga angelägenheter, bad han mig att gå till biskopsgården, som låg bredvid kyrkan inne i centrum, och hämta mat i en lunchtermos till honom. Detta gjorde jag gärna, då kände jag mig stolt och behövd.
Efterord
Om jag inte hade berättat för mamma om övergreppen och min konfrontation med katolska kyrkan, skulle hon då bemött mig som den son jag var?
Katolska kyrkan är som en stor andlig familj och man fördömer inte en familjemedlem, så att ta detta steg och våga skriva om övergreppen, kändes för mig som att bestiga ett berg. För mamma var det den bästa religionen på jorden. Var det därför hon blev så fruktansvärt upprörd över att jag konfronterat kyrkan, eller var det för att jag lämnade landet som hon blev så bitter att hon gjorde mig arvlös? Det får jag aldrig veta!
Att jag efter tolv år fick ett brev från Vatikanen, där de bekräftade att det jag skrivit om övergreppen jag utsatts för var trovärdigt, kan aldrig radera ut vad dessa övergrepp gjorde med mig.
Här tänker jag tillbaka på min egen terapiprocess, på den resa jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag fick lufta mina känslor, tankar, drömmar och rädslor.
Skulle jag bli tagen på allvar? Kunde jag tro på att jag inte blir dömd utifrån det jag berättar?
Under många år bar jag på stenarna, men genom psykodynamiska och visualiserande psykoterapier och
tillit till mig själv och till psykoterapeuterna kunde jag lägga dem ifrån mig och konfrontera både förövarna och mina närmaste.
Det jag var med om har inte fått mig att känna mig som ett offer. Det var inte mitt fel och min önskan med boken är att ge mod till alla de barn som liksom jag har blivit eller blir utsatta för övergrepp av katolska präster. De måste våga berätta.
Samtidigt blir detta en uppmaning till alla föräldrar att lyssna på sina barn och inte sätta religionen i första hand.
Många minnen som kommit fram under skrivandets gång, har gjort mig mer sårbar och väckt mycket ilska och stress, som den gången jag cyklade hem från arbetet och var ouppmärksam på cykelbanan. Jag cyklade omkull och bröt vänster ben och höger axel och fick en senskada på vänster axel.
Dessutom har vi haft inbrott i vårt hem två gånger. Att okända personer tagit sig rätten att kasta ut innehåll i lådor och skåp och ta allt av värde har även det känts som en form av övergrepp.
Trots alla upplevelser har de inte tryckt ner mig utan har gett mig styrka att på min praktik, med terapeutiska metoder, hjälpa och stötta andra människor i deras liv.
TACK
Jag vill tacka min sambo Lena som skrivit och lyssnat, utan henne hade boken aldrig blivit till.
Tack till Lenas dotter Cecilia för all hjälp med den engelska korrespondensen och översättningarna samt min första psykoterapeut Annika för allt stöd.
Ett postumt tack till min moster, som tyvärr hann avlida under tiden vi höll på att skriva på boken.
Slutligen tack till mina kusiner, som har bidragit med berättelser och minnen.
Jag växte upp i 70-talets Tjeckoslovakien, ett samhälle styrt av kommunistpartiet, men som även var starkt influerat av katolska kyrkan. Jag var ett ensamt barn och jag sökte trygghet i kyrkan, men det skulle visa sig vara den största otrygghet ett barn kan uppleva. Från tio års ålder fram till jag var tretton utsattes jag för grova sexuella övergrepp av två präster.
Den här boken handlar om mitt liv i en diktatur, om min familj, om avhoppet och min nya tillvaro i Sverige. Men framförallt om vad övergreppen gjorde med mig.
Först i vuxen ålder inledde jag min kamp för att få upprättelse av kyrkan. Och först då berättade jag för min mamma om vad jag utsattes för. Hon fick mig att lova att inte berätta detta så länge hon levde.
»Du måste glömma!«
