| Deolätus
Och är ej dikten den egentliga naturen? ej materiens liv och mönster?
Ej alla formers odelbara urform?
Har något kallt beräknande förstånd, en klokhet, lik den mänskliga, väl bildat den borg av ljus och natt, där skaparn bor, de bloss, som tindra från dess höga tinnar?
Tror du, att solens brand och hjärtats slag, och minnets suck och blommans morgondoft, och vårens lust och ungdomens förtjusning, på någon slutkonsts lagar grunda sig?
Nej! ur en lågande inbillnings fullhet en kärlek, som ej fann sin like, födde den härliga naturen, för att träffa ett föremål att älska och att se.
Giv mig en mänsklighet, så skön som världen, ett släkte, som det eviga förstår, och sedan enligt det förstådda handlar; Ett folk, som ej begapar dumt och kallt vad hjälten vågar och den vise tänker, vad målarn ger en kropp med penselns trollstav, och sångens lyra sist odödligt gör!
Med denna ätt jag vore strax försonad, jag flydde ej från människorna mer, ja, till och med från hovet ej, Cyprino!
Men säg mig du, vad jag förmår beställa med dess varelser, som likna djur, för vilka jag en gåta är, ett spöke; som, när jag talar, undra vad jag säger, och, när jag tiger, undra nästan mer!
| Florinna
Naturens själ är människans i stort; den helga modrens stora hjärta känner vart pulsslag av de myriader små, som i en ständig kretsgång av minuter gemensamt vaggas vid gemensamt sköte vartett med avmätt ögonblick för sig, en blink, att, levande atom, i den uppvirvla, leka, sucka och försvinna.
Hos älsklingsbarnen dock har hon förlängt den knappa solskensblinken med att d e m förtro en del av sina hemligheter. Nu, när en dödlig lyssnar till sitt inre, i trenne andetoner dröja där grundorden evigt kvar av vad hon sagt: h o p p, k ä r l e k, t r o h e t – underbara ljud! –ej någonsin förklarade, och dock av ingen, som dem hört, än missförstådda!
Men vad inom oss klingar, såsom ton, detsamma lyser utom oss, som stråle, och gör i f ä r g e r uppenbarar sin glans: så, på allmodrens mäktiga gestalt de virka vårens drottningsskrud, och tala i gröna lunden aningsfulla skymning, i rosens vällust och i azurns klarhet –till oss med livets hulda färgmusik.
| Föresång
Jag gick på Mälarns rand, det led mot kvällen, av skog ännu jag var från hyddan skild; med ens förbyttes nejdens kända ställen till annan skepnad, till en drömsyns bild. I löv stod granen klädd, i rosor hällen, en lustpark sågs, men skum, förvuxen, vild; melodisk spelte vinden dock i bladen, och skön av ek och lind var ingångsraden.
Jag blickade omkring, och se! i träden där hängde harpor kvar från forna dar; vart namn på dem, som sjungit deras kväden, i stammen nedanföre ristat var.
Jag tänkte, rörd, på all den ädla säden av tro, av fröjd, av frid, av himlasvar, som, strödd av dessa män i dikter ljuva, framlockat skörd ur skarpa nordens tuva.
Och bäst jag gick, emellan berg en kjusa mig tog emot, en sällsamt formad dal; med skuggor dunkla, blomstermattor ljusa, halvt nord-, halvt sydländsk i sin fägrings val. Där mellan björkar fanns orangen susa, där sjöngo skiftvis trast och näktergal.
Hemkänsla, öm och underbar, jag rönte, och barndomsluftslott höjderna bekrönte.
Längst fram i än en lind en harpa hängde, och under den en yngling stod, allen, uppå en gravhög: silverbäckar svängde kring lind och grav sitt lopp i soligt sken. Han såg sig om – men vilken häpnad trängde vid denna anblick genom märg och ben!
Det var min egen bild från flydda åren, med alla dragen än av morgonvåren!
Där kommo, svunno rörligt om varandra blyg kärlek, vemod, glättigt överdåd, beundran, aning, trots mot dem som klandra, orolig handlingslust, förmäten, bråd, begär att tankens rymder genomvandra, behov av bön vid korsets fot om råd: allt detta ömsom i det anlet röjdes, som upp mot skyn ur ljusa lockar höjdes.
Välan! – så tänkte jag – min levnads öden sig närma till en länge väntad gräns: att se s i g s j ä l v – det bådar ju för döden; i dessa under visst hans grannskap känns. Men huldrik kommer han, i välljudsflöden av toner, lika en förlorad väns!
Ty ynglingen försvann, men aftonvinden dem smekte fram ur strängarna i linden.
Likt späda fåglar, äntlig återkomma till fadersnästet från sin arlafärd, så i mitt hjärta, som begynt att domna, de sökte upp sin första gryningsvärld. Och varje längtan där, som hunnit somna, och varje sällhetsdröm, där fordom närd, i boet väckt, flög ut med vingar unga att diktens kval och diktens glädje sjunga.
Och hastigt sjönk, liksom en skingrad dimma, bortom mig all de sista årens tid, då mödsamt jag följt en sparsam strimma, som lett min stig bland mänsklig vishets strid. Ånyo såg jag klarblå himmel glimma utöver sjö och skog och blomsterlid; naturens lära, ensam övrig bliven, stod överallt så skönt som läsligt skriven.
Om till mitt f ö r s t a själv, om till ett a n n a t förvandlad nu jag var – det lämnas må; men med den harpa, vid vars ljud jag stannat, jag skyndade att hem till tjället gå.
Ren under vägen blev mitt hopp besannat att än min hand förstod att henne slå; min barndoms älvor mig till mötes sprungo, som egna barn, när hennes strängar klungo.
De räckte kransar, förde mig med gamman till hemmets dörr; en huld gestalt däri log, vänligt solbeglänst av nedgångsflamman, vid ropet: »Mamma, han är glad som v i!«
Och jordens prakt och himlens smälte samman, och sände ned ett flor av trolleri, som, sedan det i luften utbrett viftat, på harpan sjönk, i tusen färger skiftat.
Bekant det var mig – var just samma slöja, som mig en fe, vid vaggan redan, gav; nu återskänkt, att ständigt hos mig dröja, att luftigt skimra över liv och grav.
Evar den slöjan fladdrar, än förnöja de syner, dem ej tidens kvalm vet av; av dikt och sanning vävd, evar hon fläktar, odödlig vår går fram med sång och nektar.
En genius, ur lätta guldmolns ringar, nedsvävar med dess dryck i bräddfull skål. Allt som han nalkas – närmre, högre klingar, av jorden talat, himlens tungomål. Glad oskuld kransen om hans panna slingar; från bröllopsfacklan till martyrens bål, är allt, vad mänskor njuta och beklaga, för honom blott en enda sinnrik saga.
Till e t t där bliva levda, drömda dagar; Morganas torn ur västerfjärd stå fram: på hennes tavlor döden själv behagar, och skön, som lagerns, är cypressens stam. Hon mannens bragd som gossens lek ledsagar, gör sorgen säll, gör glädjen allvarsam; i hennes famn han sist, med nya vingar, ur griften flyr till änglars stjärneringar.
En vårtid måla dessa kväden. Hösten kom ren – så sägs – och lien fälten skar: men var ännu en lärka hörs, i rösten ännu är livets förstlingsålder kvar. Allt mänskolarm förgår! men lugnet, trösten bo i vad evigt är från dar till dar; och d e t t a speglar sig alltjämt i samma natur, och tänder samma hjärtats flamma.
Så kommen, vänner, I, som stån mig åter, och I, dem än, kanske, jag vinna skall! Vid feens vink min lustpark upp jag låter, med mången sydfrukt mellan björk och tall. Bortom ett regnbågsvalv i fjärran gråter en sky sitt särladugg på ljusgrön vall; men svalka doftar, frisk, mot alla sinnen, och aftonsolen ler med morgonminnen.
Den levande fullhetens yppiga prakt, den eldiga kyssens berusande makt, sötman av livets festliga dag –skänkte mig hulda nornors behag.
Spinnande årens ändlösa garn, smycka de vårens skönaste barn: kinder i purpur! mun av korall! pärlor om halsen av daggens kristall!
Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm? omlindar ej klara rubinen min arm? Av grönskande sammet min livklädnad är, och skor av smaragd jag på fötterna bär.
En näktergal plågar mig, tidigt och sent, med sånger, där himlen blott vet vad han ment! Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår, och blint är mitt öga för sångarens tår.
Men kommer min fjäril, så grann som till dans, då sänker min törnvakt båd sabel och lans; på solstrålen rider han in i min borg, och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.
I ensliga valvet av bok och av lind han kysser skön jungfrun på glödande kind, den rodnar, lik jorden, av vällustens vin vid brudkvällsmusiken från surrande bin.
Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart: som vattnets och ilens är kärlekens fart! Men tröttsamt på längd är en enformig vän, och fagrare lockar min fägring igen.
Gemensamt, som solens, är skönhetens sken: en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andar så friast som störst, oändligt hon stillar det ändligas törst.
E t t hjärta blott slår i det eviga allt! En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod, och alla sig läska ur varandets flod.
Så delar jag med mig, till tidens fördriv, den flödande strömmen av tjusande liv; vad mer, om där skummar förgängelsens våg, blott rytm är i störtande timmarnas tåg?
Så kyssen i ådrorna blixtrande kraft, och nektarchampagnens astraliska saft, och ambran, som höjs från mitt purprade bräm, förklara dig blommornas drottnings system.