9789176450802

BR A N D ON S A N DER SON

M I S T B OR N SIS TA R IK E T

Brandon Sanderson

M I S T B OR N s i s ta r i k e t

Översättning av Lottie Eriksson

Modernista stockholm

Stålporten

As

kg

t yt

re

C

t

A s p l ä n g or n a

Sl

i

r ng

or n

H o t el l d i s t r i k t e

t

e

Jä r nporten

a

r

Ga

m l e p or

t

1. Fontäntorget 2 . Kredik Shaw 3. Renlärighetsbyråns H a n d el s högkvarter di s tr 4 . Ekonomibyråns högkvarter ikt 5. Luthadelgarnisonen et 6 . Ventureborgen 7. Hastingborgen 8 . Lekalborgen 9. Erikellerborgen 10. Clubs snickeri 11. Camons lya 12 . Gamla murgatan 13. Kentongatan 14 . Ahlstromtorget 15. Femtonde korsvägen 16 . Kanalgatan 17. Skaamarknaden Bronsporten 18 . Resursbyråns högkvarter 19. Inkvisitionsbyråns högkvarter

6

e

Tennporten

C

h

gyttret

Mjuktennsporten

Gamla murbron

a n Blockgatan

n

e

S ot

Zinkporten

l

f l

In d u s t r i d i s t r i k t e

Sy

o

d br

d

o

or

na

e n

R

n 채m

M 채 s s i n g e p o rt

M채ssingsporten Kopparporten

7

t

ld vä a r st Vä

et

N

o r

ra

te

et

l de t

de t

Yt

vä l de t vä l

de

t

vä

a

ld

et

öar

Ö

Syd

st

ra

Sö dr

l vä

ntral a Ce

M åns käreväldet

a

ld vä

rs

t

Terrisvä

na

Bort

9. T y r i a n sjön

re väldet

13. Norr a Sear ansjön

10. Lu t h a del sjön

14. Södr a Sear ansjön

1 1 . S va rta sjön 1 2 . Se a r a n floden

A sk bergen

T

S

A R IK T I S 1. Lu th a del E

2. T yrian

3. Zer ina h

4. Fa le a st

5. Dor iel

6. Mor ag 7. K a lling 8. Tor inost

15. Channerelfloden

M IS T B OR N

Ibland oroar jag mig för att jag inte är den hjälte som alla tror att jag är.

Filosoferna försäkrar mig att detta är rättan tid, att tecknen har visat sig.

Men jag undrar fortfarande om de har tagit fel på person. Så många människor förlitar sig på mig. De säger att jag kommer att hålla hela världens framtid i min famn.

Vad skulle de tänka om de visste att deras förkämpe – Tidernas hjälte, deras frälsare – tvivlar på sig själv? Kanske skulle de inte alls bli chockade. På sätt och vis är det detta som oroar mig mest. Kanske undrar de, innerst inne – precis som jag gör.

När de ser mig, ser de då en lögnare?

PROLOG A s k a föll från himlen.

Lord Tresting rynkade pannan och kastade en blick mot den rödaktiga middagshimlen medan hans tjänare kilade fram och fällde upp ett parasoll över Tresting och hans förnäme gäst. Ask­ regn var inget ovanligt i Sista riket, men Tresting hade hoppats slippa få sotfläckar på sin eleganta nya kavaj och röda väst, som precis hade kommit med kanalbåt från självaste Luthadel. Lyck­ ligtvis var det inte blåsigt; parasollet skulle nog ge gott skydd.

Den lilla terrassen där Tresting stod tillsammans med sin gäst låg på en kulle med utsikt över åkrarna. I den fallande askan arbetade hundratals människor i bruna särkar med att sköta om grödorna. Det gick rätt trögt för dem – men det var förstås sådana skaana var. Bönderna var slöa, ineffektiva typer. De klaga­ de naturligtvis inte, de visste bättre än så. I stället arbetade de bara med böjda huvuden och skötte sysslorna med stillsamma, apatiska rörelser. När en uppsyningsmans piska snärtade till 11

tvingades de röra sig målmedvetet en liten stund, men så snart uppsyningsmannen gått förbi återgick de till sin slöhet.

Tresting vände sig till mannen som stod bredvid honom på kullen. »Man hade kunnat tro«, noterade Tresting, »att tusen års arbete på fälten skulle ha lett till att de blev lite effektivare.« Förpliktaren vred på huvudet och höjde ett ögonbryn – rörel­ sen gjordes som för att framhäva hans mest påfallande drag, de invecklade tatueringar som prydde huden runt ögonen. Tatue­ ringarna var enorma och sträckte sig hela vägen över pannan och ner över näsvingarna. Det här var en fullfjädrad prelan – sannerligen en mycket viktig förpliktare. Tresting hade egna, personliga förpliktare borta på herrgården, men de var bara lägre ämbetsmän, med endast några få märken runt ögonen. Den här mannen hade kommit från Luthadel med samma kanalbåt som haft med sig Trestings nya kostym. »Ni skulle se skaana i staden, Tresting«, sa förpliktaren och återgick till att betrakta de skaaiska arbetarna. »De här är faktiskt riktigt flitiga jämfört med de i Luthadel. Ni har mer… direkt kontroll över era skaa här. Hur många skulle ni säga att ni för­ lorar per månad?« »Åh, runt ett halvt dussin«, sa Tresting. »Några dör av prygel­ straff, några av utmattning.« »Rymlingar?« »Aldrig!« sa Tresting. »När jag ärvde den här marken efter min far hade jag några rymlingar i början – men jag avrättade deras familjer. De andra förlorade snabbt modet. Jag har aldrig förstått mig på folk som har problem med sina skaa – jag tycker det är lätt att kontrollera dem om man bara styr med ordentligt fast hand.« Förpliktaren nickade där han tyst stod i sin grå skrud. Han verkade nöjd – vilket var bra. Skaana var egentligen inte Trestings egendom. Liksom alla skaa tillhörde de Överstehärskaren; Tres­ ting hyrde bara arbetarna från sin Gud, på ungefär samma sätt som han betalade för Hans förpliktares tjänster.

Förpliktaren sänkte blicken, tittade på sitt fickur och kastade 12

sedan en blick upp mot solen. Trots askregnet var solen stark i dag och lyste i strålande karmosinrött bakom himlens rökiga svärta. Tresting tog fram en näsduk och torkade sig i pannan, tacksam för den skugga som parasollet gav mot middagshettan. »Nåväl, Tresting«, sa förpliktaren. »Jag ska framföra ert förslag till lord Venture, som ni önskade. Han kommer att få en fördel­ aktig rapport från mig om er verksamhet här.« Tresting höll inne med en lättad suck. En förpliktare krävdes för att bevittna alla avtal eller affärsöverenskommelser mellan äd­ lingar. Visst kunde även lägre förpliktare, som de som var anställda hos Tresting, tjänstgöra som sådana vittnen – men det var extra betydelsefullt att göra intryck på lord Ventures egen förpliktare.

Förpliktaren vände sig mot honom. »Jag åker tillbaka via kanalen i eftermiddag.« »Så snart?« frågade Tresting. »Vill ni inte stanna och äta kvälls­vard?« »Nej«, svarade förpliktaren. »Däremot är det en annan sak som jag vill diskutera med er. Jag kom inte enbart på lord Ven­ tures befallning, utan också för att… undersöka vissa saker för inkvisitionsbyråns räkning. Det ryktas att ni gärna förlustar er med era kvinnliga skaa.« Tresting rös till.

Förpliktaren log. Hans avsikt var antagligen att det skulle vara avväpnande, men Tresting tyckte bara att det såg kusligt ut. »Oroa er inte, Tresting«, sa förpliktaren. »Om det hade funnits någon verklig oro över era förehavanden skulle en stålinkvisitor ha skickats hit i mitt ställe.« Tresting nickade långsamt. Inkvisitor. Han hade aldrig sett en av de där omänskliga varelserna, men han hade hört… historier. »Jag är tillfreds vad gäller era förehavanden med de skaaiska kvinnorna«, sa förpliktaren och tittade ut över fälten igen. »Det jag har sett och hört här tyder på att ni alltid städar upp efter er.

En man som ni – effektiv, produktiv – skulle kunna gå långt i Luthadel. Ytterligare några års arbete, några inspirerade handels­ avtal, och vem vet?« 13

Förpliktaren vände sig bort och Tresting kom på sig själv med att le. Det var inget löfte eller ens en rekommendation – förplik­ tare var framför allt byråkrater och vittnen, mer än de var präster – men att få höra sådana lovord från en av Överstehärskarens egna tjänare… Tresting visste att en del ädlingar ansåg att för­ pliktarna var oroande, somliga ansåg till och med att de var till besvär, men just då hade Tresting kunnat kyssa sin förnäme gäst.

Tresting vände sig åter mot skaana, som arbetade stillsamt under den blodiga solen och de loja askflagorna. Tresting hade alltid varit en lantädling, som bodde på sin plantage och drömde om att kanske flytta till självaste Luthadel. Han hade hört talas om balerna och festerna, glamouren och intrigerna, och han tyckte att det lät fantastiskt spännande.

I kväll måste jag fira, tänkte han. Det fanns en ung flicka i kyffe fjorton som han hade haft ögonen på ett tag…

Han log igen. Ytterligare några års arbete, hade förpliktaren sagt. Men kanske kunde Tresting skynda på det, om han arbetade lite hårdare? Hans skaabestånd hade växt på sistone. Om han pressade dem lite till kunde han kanske bärga en extra skörd i sommar och uppfylla sitt kontrakt med lord Venture med råge.

Tresting nickade när han betraktade gruppen med lata skaa, varav en del arbetade med sina hackor och andra stod på alla fyra för att borsta bort askan från de små plantorna. De klagade inte. De hoppades inte. De vågade knappt tänka. Det var som det skulle, för de var skaa. De var…

Tresting stelnade till när en av skaana tittade upp. Mannen mötte Trestings blick och en gnista – nej, en eld – av trots syntes i hans ögon. Tresting hade aldrig sett något liknande, inte i en skaas ansikte. Tresting tog instinktivt ett steg bakåt och en rys­ ning genomfor honom när den märkliga, rakryggade skaan höll kvar hans blick.

Och log.

Tresting tittade bort. »Kurdon!« gläfste han.

Den kraftige uppsyningsmannen rusade uppför sluttningen. »Ja, min herre?« 14

Tresting vände sig om och pekade på…

Han rynkade pannan. Var hade den där skaan stått någon­ stans? De var så svåra att skilja åt där de arbetade med sänkta huvuden och kroppar smutsiga av sot och svett. Tresting stod tyst och sökte med blicken. Han trodde att han visste var det var… en tom fläck, där det nu inte stod någon.

Men nej. Så kunde det inte vara. Mannen kunde inte ha för­ svunnit från gruppen så snabbt. Vart skulle han ha tagit vägen?

Han måste finnas där, någonstans, och nu arbeta med huvudet passande nerböjt. Ögonblicket av uppenbart trots var ändå oursäkt­ligt. »Min herre?« frågade Kurdon igen.

Förpliktaren stod ett stycke bort och iakttog honom nyfiket.

Det vore inte särskilt klokt att låta mannen få veta att en av skaa­ na hade uppträtt så fräckt. »Driv på skaana i den där södra sektionen lite hårdare«, beord­ rade Tresting och pekade. »Jag ser att de är långsamma till och med för att vara skaa. Piska några av dem.« Kurdon ryckte på axlarna men nickade. Det var inte mycket till anledning för bestraffning – men han behövde heller inte mycket till anledning för att piska arbetarna.

Det var ju trots allt bara skaa.

Kelsier hade hört historier.

Han hade hört viskas om en tid, för länge sedan, när solen inte hade varit röd. En tid när himlen inte hade varit igentäppt av rök och aska, när plantor inte hade behövt kämpa för att kunna växa och när skaana inte hade varit slavar. En tid före Överste­ härskaren. Den tiden var dock nästan bortglömd. Till och med legenderna började bli vaga.

Kelsier betraktade solen och följde den jättelika röda skivan med blicken när den kröp mot horisonten i väster. Han stod stilla en lång stund, ensam på de öde fälten. Dagens arbete var över och skaana hade fösts tillbaka till sina kyffen. Snart skulle dimmorna komma.

15

Till slut suckade Kelsier och började leta sig fram över plog­ fårorna och stigarna, sicksackade sig fram mellan stora askhögar.

Han undvek att kliva på plantorna – även om han inte visste riktigt varför han brydde sig om det. Grödorna verkade knappt värda ansträngningen. De glåmiga växterna med slokande bruna blad verkade lika missmodiga som människorna som skötte om dem.

Skaanas kyffen reste sig framför honom i det avtagande ljuset.

Redan nu kunde Kelsier se hur dimmorna började ta form, grum­ la luften och ge de jordhögsliknande byggnaderna ett overkligt, vagt utseende. Kyffena var obevakade: det fanns inget behov av väktare, för inga skaa skulle våga sig utomhus när väl kvällen kom. Deras rädsla för dimmorna var alldeles för stark.

Någon gång måste jag bota dem från den rädslan, tänkte Kel­ sier när han närmade sig en av de större byggnaderna. Men var sak har sin tid. Han drog upp dörren och slank in.

Alla samtal upphörde genast. Kelsier stängde dörren och vän­ de sig sedan med ett leende mot de cirka trettio skaana där inne.

I en eldgrop mitt i rummet brann en liten brasa och den stora kitteln som stod bredvid var fylld med vatten och lite grönsaker – början till ett kvällsmål. Soppan skulle förstås vara menlös. Men lukten var ändå lockande. »God afton, allesammans«, sa Kelsier med ett leende, ställde ifrån sig ränseln på golvet och lutade sig mot dörren. »Hur har ni haft det i dag?« Hans ord bröt tystnaden, och kvinnorna återgick till sina mid­ dagsförberedelser. En grupp män som satt vid ett grovt tillyxat bord fortsatte emellertid att betrakta Kelsier med missnöjda miner. »Vår dag var fylld av arbete, vandrare«, sa Tepper, en av skaa­ nas äldste. »Något du lyckades undvika.« »Lantarbete har aldrig riktigt passat mig«, sa Kelsier. »Det är alldeles för påfrestande för min ömtåliga hy.« Han log och höll upp händer och armar som var randiga av lager på lager av smala ärr. De täckte huden och löpte på längden, som om ett vilddjur upprepade gånger hade dragit klorna längs armarna.

Tepper fnös. Han var ung för att vara en äldste, antagligen 16

bara strax över fyrtio – han kunde vara högst fem år äldre än Kelsier. Den skinntorre mannen hade dock uppsynen hos någon som tycker om att bestämma. »Detta är inte rättan tid för lättsinne«, sa Tepper barskt. »När vi ger skydd åt en vandrare förväntar vi oss att han ska uppföra sig och undvika misstankar. När du smet i väg från fälten i efter­ middags hade du kunnat orsaka att männen runt dig fick prygel.« »Sant«, sa Kelsier. »Men de männen kunde också ha blivit pryglade för att de stod på fel plats, för att de tog för lång rast eller för att de hostade när en uppsyningsman gick förbi. Jag såg en gång en man bli piskad för att hans herre hävdade att han hade ›blinkat opassande‹.« Tepper satt med smala ögon, stel hållning och armen vilande på bordet. Hans min var obeveklig.

Kelsier suckade och himlade med ögonen. »För all del. Om ni vill att jag ska gå så gör jag väl det.« Han hängde ränseln över ryggen och öppnade nonchalant dörren.

Tjock dimma började genast välla in genom öppningen och gled lojt över Kelsiers kropp; den lade sig i en pöl på golvet och kröp över jordgolvet som ett tveksamt djur. Flera personer fläm­ tade till av fasa, men de flesta var för chockade för att ge ifrån sig något ljud. Kelsier stod stilla ett ögonblick och blickade ut i de mörka dimmorna, vars föränderliga strömmar lystes upp svagt av kolen i eldgropen. »Stäng dörren.« Teppers ord var en vädjan, inte en befallning.

Kelsier gjorde som han begärde, sköt igen dörren och hejdade floden av vit dimma. »Dimman är inte det ni tror. Ni fruktar den alldeles för mycket.« »Människor som vågar sig in i dimman förlorar sina själar«, viskade en kvinna. Hennes ord väckte en fråga. Hade Kelsier vandrat omkring i dimmorna? Vad hade då hänt med hans själ?

Ni skulle bara veta, tänkte Kelsier. »Jaha, jag antar att det här betyder att jag stannar.« Han vinkade åt en pojke att komma med en pall åt honom. »Och det är ju för väl – det hade varit synd om jag hade gett mig av innan jag delat med mig av mina nyheter.« 17

Den kommentaren fick mer än en person att spetsa öronen.

Detta var det verkliga skälet till att de tolererade honom – skälet till att till och med de lättskrämda bönderna gav skydd åt en man som Kelsier, en skaa som trotsade Överstehärskarens vilja genom att färdas från plantage till plantage. Han må vara en avfälling – en fara för hela gruppen – men han förde med sig nyheter från yttervärlden. »Jag kommer norrifrån«, sa Kelsier. »Från länder där Överste­ härskarens grepp är mindre märkbart.« Han talade med klar röst och folk böjde sig omedvetet mot honom medan de arbetade.

Dagen därpå skulle Kelsiers ord upprepas för de flera hundra per­ soner som bodde i de andra kyffena. Skaana må vara undergivna, men de var oförbätterliga skvallerbyttor. »I väster styr lokala härskare«, sa Kelsier, »och de befinner sig långt ifrån Överstehärskarens och hans förpliktares järngrepp.

Några av dessa fjärran ädlingar har upptäckt att lyckliga skaa är bättre arbetare än illa behandlade skaa. En man, lord Renoux, har till och med beordrat sina uppsyningsmän att sluta med icke auktoriserade pryglingar. Det viskas om att han överväger att betala lön till skaana på sin plantage, precis som hantverkare i städerna kan få.« »Struntprat«, sa Tepper. »Jag ber om ursäkt«, sa Kelsier. »Jag insåg inte att husfar Tepper hade varit till lord Renoux gods nyligen. När du senast dinerade med honom, berättade han då något för dig som han inte berättade för mig?« Tepper rodnade: skaa gjorde inga resor, och de åt sannerligen inte middag med höga herrar. »Du tror att jag är en dumskalle, vandrare«, sa Tepper, »men jag vet vad du håller på med. Du är den som kallas för Överlevaren, de där ärren du har på armarna avslöjar dig. Du är en bråkmakare – du reser runt mellan plan­ tagerna och rör upp missnöje. Du äter vår mat, berättar dina storslagna historier och dina lögner, och sedan försvinner du och överlåter åt sådana som jag att ta itu med de falska förhoppningar du ger våra barn.« 18

Kelsier höjde ett ögonbryn. »Såja, såja, husfar Tepper«, sa han. »Din oro är helt obefogad. Jag har inte alls för avsikt att äta upp er mat. Jag har med mig egen.« Med det sträckte sig Kelsier fram och kastade sin ränsel på marken framför Teppers bord.

Den halvöppna säcken sjönk ner på sidan och diverse matvaror tömdes ut på marken. Fina bröd, frukter och till och med några tjocka, rökta korvar studsade ut.

En sommarfrukt rullade över det stampade jordgolvet och dunsade lätt mot Teppers fot. Den medelålders mannen betrak­ tade frukten med chockad blick. »Det där är ädlingars mat!« Kelsier fnös. »Nätt och jämnt. Vet ni, för att vara en man med erkänd prestige och rang har er lord Tresting anmärkningsvärt dålig smak. Hans skafferi är pinsamt med tanke på hans upphöj­ da ställning.« Tepper bleknade ännu mer. »Det var dit du gick i eftermid­ dags«, viskade han. »Du gick till herrgården. Du… stal från herrn!« »Just det«, sa Kelsier. »Och jag kanske får tillägga att även om er herres smak ifråga om mat är bedrövlig, så är hans blick för soldater betydligt mer imponerande. Att smita in i mangårds­ byggnaden på dagtid var en verklig utmaning.« Tepper stirrade fortfarande på säcken med mat. »Om uppsy­ ningsmännen hittar detta här…« »Ja, då föreslår jag att ni får det att försvinna«, sa Kelsier. »Jag kan slå vad om att det smakar betydligt bättre än vattnig trövsoppa.« Två dussin par hungriga ögon studerade maten. Om Tepper hade tänkt komma med fler invändningar gjorde han det inte snabbt nog, för hans förskräckta tystnad uppfattades som ett instämmande. Inom loppet av några minuter hade innehållet i säcken inspekterats och fördelats, och den puttrande soppkitteln stod bortglömd medan skaana kalasade på en betydligt mer exotisk måltid.

Kelsier lutade sig bakåt, med kyffets trävägg som ryggstöd, och såg på medan människorna slukade maten. Han hade sagt 19

som det var: det skafferiet hade haft att erbjuda var nedslående vardagligt. Men detta var ett folk som sedan barnsben hade ätit enbart soppa och välling. För dem var bröd och frukt sällsynta delikatesser – något de vanligtvis åt endast i form av gamla rester som tjänstefolket i huset tagit ner. »Ditt historieberättande blev avbrutet, unge man«, konstate­ rade en äldre skaa som linkade fram och satte sig på en pall bredvid Kelsier. »Åh, jag misstänker att det blir mer tid till det senare«, sa Kelsier. »När alla bevis på min tjuvnad väl har blivit ordentligt uppätna. Vill du inte ha något av det?« »Behövs inte«, sa den gamle mannen. »Förra gången jag provsmakade herremansmat hade jag magknip i tre dagar. Nya smaker är som nya idéer, unge man – ju äldre man blir, desto svårare har man att tåla dem.« Kelsier betraktade honom. Den gamle mannen var inte ­direkt någon imponerande syn. Den läderartade hyn och den kala skal­ len fick honom att se mer bräcklig än vis ut. Ändå måste han vara starkare än han såg ut: få plantageskaa blev så gamla. Många herremän tillät inte de äldre att stanna hemma från det dagliga arbetet, och de ofta återkommande pryglingarna som en skaas liv bestod av tog fruktansvärt hårt på de äldre. »Vad var det du hette?« frågade Kelsier. »Mennis.« Kelsier kastade en blick på Tepper. »Jaha, husfar Mennis, tala om en sak för mig. Varför låter du honom leda er?« Mennis ryckte på axlarna. »När man kommer upp i min ålder måste man vara väldigt försiktig med vad man slösar bort sina krafter på. En del strider är helt enkelt inte mödan värda att ut­ kämpa.« Det fanns något menande i Mennis blick: han syftade på mer betydelsefulla saker än hans egen strid mot Tepper. »Så du är alltså nöjd med det här?« frågade Kelsier och nicka­ de mot kyffet och dess halvsvultna, utarbetade invånare. »Du är tillfreds med ett liv fullt av prygel och ändlöst slit?« »Det är åtminstone ett liv«, sa Mennis. »Jag vet vad löner, 20

missnöje och uppror för med sig. Överstehärskarens blick, och stålministeriets vrede, kan vara betydligt värre än att bli piskad några gånger. Män som du predikar förändring, men jag undrar jag. Är detta verkligen en strid vi kan utkämpa?« »Ni utkämpar den redan, husfar Mennis. Det är bara det att ni förlorar stort.« Kelsier ryckte på axlarna. »Men vad vet väl jag?

Jag är bara en kringresande skurk, här för att äta upp er mat och imponera på era ungdomar.« Mennis skakade på huvudet. »Du skämtar, men Tepper kan ha haft rätt. Jag fruktar att ditt besök ska vålla oss sorg.« Kelsier log. »Det var därför jag inte sa emot honom – åtmins­ tone inte vad gällde det där om att vara en bråkmakare.« Han satt tyst ett ögonblick och leendet blev bredare. »Faktum är att det antagligen är det enda som stämmer av det Tepper har sagt sedan jag kom hit.« »Hur gör du det där?« frågade Mennis med fundersam min. »Vad då?« »Ler så mycket.« »Äsch, jag är bara en gladlynt person.« Mennis kastade en blick på Kelsiers händer. »Vet du, jag har bara sett ärr av det där slaget på en annan person – och han var död. Hans kropp skickades tillbaka till lord Tresting som bevis på att hans straff hade verkställts.« Mennis tittade upp på Kelsier. »De hade kommit på honom med att prata om uppror. Tresting skickade honom till Hathsins hålor, där han arbetade tills han dog. Pojkvaskern klarade sig inte ens en månad.« Kelsier kastade en blick på sina händer och underarmar. Det hettade fortfarande i dem ibland, trots att han var säker på att smärtan bara fanns i hans huvud. Han tittade upp på Mennis och log. »Du frågar varför jag ler, husfar Mennis? Jo, Överstehärska­ ren tror att han har skaffat sig ensamrätt på skratt och glädje. Jag är ovillig att låta honom få det. Det är en strid som inte kräver någon större ansträngning att utkämpa.« Mennis såg på Kelsier, och för ett ögonblick trodde Kelsier att den gamle mannen skulle återgälda hans leende. Men till slut 21

skakade Mennis bara på huvudet. »Jag vet inte. Jag vet helt…« Skriket avbröt honom. Det kom utifrån, kanske norrifrån, även om dimmorna förvrängde ljud. Människorna i kyffet tyst­ nade och lyssnade på de svaga, gälla ropen. Trots avståndet och dimman kunde Kelsier höra vilken smärta som fanns i skriken.

Kelsier brände tenn.

Det var lätt för honom numera, efter flera års övning. Tennet fanns tillsammans med andra allomantiska metaller i hans mage, nersvalda tidigare, och väntade på att tas i bruk. Han sträckte sig inåt i tanken och rörde vid tennet, nyttjade krafter han fort­ farande knappt förstod. Tennet blossade upp inombords och det brände i magen ungefär som när man sväljer en varm dryck för fort.

Allomantisk kraft forsade genom kroppen och förhöjde hans sinnen. Rummet runt honom framhävdes, den matta eldgropen flammade upp till en nästan förblindande ljusstyrka. Han kunde känna ådringen i träpallen under sig. Han kunde fortfarande känna smaken av brödet han ätit tidigare. Framför allt kunde han höra skriken med övernaturligt skarp hörsel. Två olika personer skrek. Den ena var en äldre kvinna, den andra en yngre kvinna – kanske ett barn. De yngre skriken avlägsnade sig alltmer. »Stackars Jess«, sa en kvinna i närheten, och hennes röst dånade i Kelsiers extra känsliga öron. »Barnet hennes var en förbannelse. För en skaa är det bättre att inte ha vackra döttrar.« Tepper nickade. »Lord Tresting skulle garanterat ha skickat efter flickan förr eller senare. Det visste vi alla. Det visste Jess med.« »Men det är ändå synd och skam«, sa en annan man.

Skriken fortsatte i fjärran. När Kelsier brände tenn kunde han avgöra riktningen korrekt. Hennes röst rörde sig mot mangårds­ byggnaden. Ljuden väckte något inom honom, och han kände hur han blev röd av ilska i ansiktet.

Kelsier vred på huvudet. »Skickar lord Tresting någonsin tillbaka flickorna när han är klar med dem?« 22

Gamle Mennis skakade på huvudet. »Lord Tresting är en lag­ lydig ädling – han låter döda flickorna efter några veckor. Han vill inte dra till sig inkvisitorernas blickar.« Sådan var Överstehärskarens befallning. Han kunde inte kosta på sig att ha halvblodsbarn springande omkring, barn som skulle kunna ha krafter som skaana inte ens förväntades känna till…

Skriken dog bort, men Kelsiers vrede bara växte. Ropen på­ minde honom om andra skrik. En kvinnas skrik ur det förflutna.

Han reste sig så tvärt att pallen föll till marken bakom honom. »Var försiktig, pojk«, sa Mennis oroligt. »Kom ihåg vad jag sa om att slösa bort sina krafter. Du kommer aldrig att få till ditt uppror om du går och blir dödad i kväll.« Kelsier kastade en blick på den gamle mannen. Sedan tvinga­ de han sig, trots skriken och smärtan, att le. »Jag är inte här för att leda ett uppror bland er, husfar Mennis. Jag vill bara ställa till med lite trassel.« »Vad skulle det kunna göra för nytta?« Kelsiers leende blev bredare. »Nya tider är på väg. Överlev ett tag till så kanske du får se stora saker hända i Sista riket. Jag tackar er alla för er gästfrihet.« Med det drog han upp dörren och klev ut i dimman.

Mennis låg vaken i de tidiga morgontimmarna. Ju äldre han blev, desto svårare fick han att sova, verkade det som. Det hände särskilt när han var bekymrad över någonting, som att vandraren inte hade kommit tillbaka till kyffet.

Mennis hoppades att Kelsier hade tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att ströva vidare. Det verkade dock osanno­ likt: Mennis hade sett elden i Kelsiers blick. Det verkade så synd att en man som hade överlevt Hålorna i stället skulle möta döden här, på en plantage vilken som helst, för att han försökte skydda en flicka som alla andra betraktade som död.

Hur skulle lord Tresting reagera? Det sades att han var särskilt sträng mot alla som avbröt hans nattliga nöjen. Om Kelsier hade 23

lyckats störa herremannen medan denne förlustade sig skulle Tresting utan vidare kunna bestämma sig för att bestraffa sina andra skaa för misstänkt samröre.

Till slut började de andra skaana vakna. Mennis låg på det hårda jordgolvet – lederna värkte, ryggen beklagade sig, musk­ lerna var utmattade – och försökte bestämma sig för om det var mödan värt att stiga upp. Varje dag var han på vippen att ge upp.

Varje dag var det lite svårare. En dag skulle han bara stanna kvar i kyffet och vänta tills uppsyningsmännen kom för att döda dem som var för sjuka eller för gamla för att arbeta.

Men inte i dag. Han såg alltför mycket rädsla i skaanas ögon – de visste att Kelsiers nattliga aktiviteter skulle föra med sig problem. De behövde Mennis, de räknade med honom. Han måste stiga upp.

Och därför gjorde han det. När han väl hade börjat röra på sig lindrades ålderskrämporna en aning och han kunde hasa ut ur kyffet i riktning mot fälten, stödd på en yngre man.

Det var då han kände att det var något som luktade. »Vad är det där?« frågade han. »Känner du röklukt?« Shum – pojkvaskern som Mennis stödde sig på – stannade till. De sista resterna av nattens dimma hade bränts bort och den röda solen var på väg upp bakom det vanliga diset av svartaktiga moln på himlen. »Jag har känt röklukt hela tiden på sistone«, sa Shum. »Ask­ bergen är våldsamma i år.« »Nej«, sa Mennis och kände sig allt oroligare. »Det här är annorlunda.« Han vände sig mot norr, där en grupp skaa höll på att samlas. Han släppte Shums arm och hasade mot gruppen, och fötterna sparkade upp stoft och aska där han gick.

Mitt i klungan av människor hittade han Jess. Hennes dotter, den som alla antog att lord Tresting hade tagit, stod bredvid henne. Den unga flickans ögon var röda av sömnbrist, men hon verkade vara oskadd. »Hon kom tillbaka inte så långt efter att de tog henne«, var kvinnan i färd med att förklara. »Hon kom och bankade på dör­ 24

ren och ropade i dimman. Flen var säker på att det bara var en dimvålnad som uppträdde som henne, men jag var tvungen att släppa in henne! Jag bryr mig inte om vad han säger, jag tänker inte överge henne. Jag tog ut henne i solskenet och hon försvann inte. Det bevisar att hon inte är en dimvålnad!« Mennis vacklade undan från den växande folksamlingen. Var det ingen av dem som insåg det? Inga uppsyningsmän kom för att skingra gruppen. Inga soldater kom för att göra morgonens folkräkning. Något var allvarligt på tok. Mennis fortsatte norrut, rörde sig desperat mot mangårdsbyggnaden.

När han kom fram hade andra lagt märke till den slingrande röken som nätt och jämnt syntes i morgonljuset. Mennis var inte först framme vid kanten av den lilla platån uppe på kullen, men gruppen flyttade på sig så att han kunde se.

Mangårdsbyggnaden var borta. Endast en svärtad, pyrande ruin återstod. »Vid Överstehärskaren!« viskade Mennis. »Vad har hänt här?« »Han dödade dem alla.« Mennis vände sig om. Den som talat var Jess flicka. Hon stod och blickade ner på det förstörda huset med en belåten min i sitt unga ansikte. »De var döda när han hämtade ut mig«, sa hon. »Allihop – soldaterna, uppsyningsmännen, herremännen… döda. Till och med lord Tresting och hans förpliktare. Herrn lämnade mig och gick för att se vad som stod på när ljuden började. På vägen ut såg jag honom ligga i sitt eget blod, med sår efter knivhugg i bröstet.

Mannen som räddade mig kastade in en fackla i byggnaden när vi gav oss av.« »Den där mannen«, sa Mennis. »Hade han ärr på händerna och armarna, som gick upp ovanför armbågarna?« Flickan nickade tyst. »Vad var den mannen för slags djävul?« muttrade en skaa, illa till mods. »Dimvålnad«, viskade en annan, som tydligen glömt att Kel­ sier hade gått ut under dagen.

25

Men han gick ju faktiskt ut i dimman, tänkte Mennis. Och hur åstadkom han en sådan här bedrift…? Lord Tresting hade minst tjugofem soldater! Hade Kelsier måhända med sig en undangömd grupp rebeller?

Det Kelsier hade sagt kvällen före ekade i hans öron. Nya tider är på väg… »Men vi då?« frågade Tepper förskräckt. »Vad kommer att hända när Överstehärskaren får höra detta? Han kommer att tro att det var vi som gjorde det! Han kommer att skicka oss till Hålorna, eller kanske bara skicka hit sina kolosser för att döda oss direkt! Varför skulle den där bråkmakaren göra något sådant här? Förstår han inte vilken skada han ställt till med?« »Han förstår«, sa Mennis. »Han varnade oss, Tepper. Han kom för att ställa till med bråk.« »Men varför?« »För att han visste att vi aldrig skulle göra uppror på egen hand, så han gav oss inget val.« Tepper blev blek.

Vid Överstehärskaren, tänkte Mennis. Jag klarar inte det här.

Jag tar mig knappt upp på morgnarna – jag kan inte rädda de här människorna.

Men vad fanns det för val?

Mennis vred på huvudet. »Samla ihop alla, Tepper. Vi måste fly innan Överstehärskaren får höra talas om den här katastrofen.« »Vart ska vi ta vägen?« »Grottorna i öster«, sa Mennis. »Vandrare säger att upproriska skaa gömmer sig där. Kanske kommer de att ta emot oss.« Tepper blev ännu blekare. »Men… vi skulle behöva vandra i flera dagar. Tillbringa nätterna i dimman.« »Vi kan göra det«, sa Mennis, »eller så kan vi stanna här och dö.« Tepper stod blickstilla ett ögonblick, och Mennis trodde att chocken kanske hade överväldigat honom. Men till slut kilade den yngre mannen i väg för att samla ihop de andra, som han blivit beordrad.

26

Mennis suckade, tittade upp på den drivande rökslingan och svor tyst över den där Kelsier i tankarna.

Nya tider, sannerligen.

27