Siv Strรถmquist
Skrivboken SkrivproceSS, Skrivrรฅd och SkrivStrategier
6 uppl.
Innehåll Några inledande ord till läsaren 7
Den fascinerande skrivprocessen 9 1 Skrivboken – en bok om konsten att skriva 11 Att skriva – så mycket mer än att skriva 12 Varför skriver man? 13 Sammanfattning 16
2 Det handlar om kommunikation 17 Kommunikationsprocessen – komplex och ömsesidig 17 Den skriftliga kommunikationen 19 Se upp med risken för störningar! 20 Tänk på läsaren! 24 Sammanfattning 25
3 Skrivprocessen 26 Konsten att skapa text – ett arv från retoriken 27 Den omfattande arbetsprocessen 30 Skrivandet som mental process 33 Sammanfattning 36
Skrivstrategier 37 4 Skrivarbetet steg för steg – en introduktion 39 Analysen 40 Stoffsamling och stoffbearbetning 41 Strukturering 41 Komma igång 42 Formulering 43 Bearbetning 44 Sammanfattning 44
5 Vad är det för sorts text jag ska skriva? 45 Syfte 46 Mottagare 46 Kanal 47 Texttyp 48 Sammanfattning 48
6 Vad har jag att skriva om? 49 Stoffsamlingsmetoder 50 Stoffbearbetning 58 Den viktiga inkubationstiden 63 Sammanfattning 64
7 Hur ska jag strukturera mitt stoff? 65 Preliminär planering 65 Dispositionsstrategier 66 Strukturering – för läsarnas skull 72 Sammanfattning 73
8 Dags att skriva – hur kommer jag igång? 74 Komma igång-strategier 75 Sammanfattning 77
9 Hur ska jag skriva? 78 Skriv personligt och varierat 79 Skriv enkelt – men skriv inte som du talar 81 Tänk på klarhet, överskådlighet och precision! 86 Markera textens delar! 96 Glöm inte textbindningen! 107 Skriv på svenska! 113 Välj könsneutralt! 116 Utnyttja hjälpmedel! 116 Sammanfattning 121
10 Det är inte färdigt än – hur bearbetar jag? 122 Bearbeta – för läsarnas skull! 123 Stycke för stycke 125 Mening för mening och ord för ord 127 Tecken för tecken 133 Verktyg för bearbetning 136 Formens betydelse för innehållet 144 Sammanfattning 145
Brev och andra textmönster 147 11 Textmönster 149 Recension 150 Referat 151 Pm 152
12 Standardiserade texter 154 Brev – allmänt 155 Det formella brevet 160 Med det formella brevet som mönster 163 Sammanträdets texter 176
Den vetenskapliga texten 181 13 Struktur 183 Den vetenskapliga textens tredelning – standardstruktur 183 Huvuddelen – standardiserad disposition 185 De inledande och avslutande delarna 188
14 Litteraturlista och källhänvisningar 193 Litteraturlistan 193 Källhänvisningar i texten 198
15 Citatteknik och andra teknikaliteter 204 Citatteknik 204 Noter – inte bara för källhänvisning 208 Förkortningar 209 Specialtext 210
Skrivregler och typografi 215 16 Några skrivtekniska detaljer 217 Förkortningar 217 Avstavning 220 Siffror eller bokstäver? 222 Stor eller liten bokstav? 224 Hur markerar man titlar? 225 Hur skriver man repliker? 226 Tankar och allmän anföring 227
17 Skiljetecknen 229 Egentliga skiljetecken 231 Skrivtecken 238 Specialtecken på datorn 244
18 Typografi och layout 247 Typsnitt och grad 247 Sidans utformning – och textens 249 Bilder och andra illustrationer 253
Det känns bra att ha skrivit – och att skriva om 255
Litteratur, bilagor, register 257 Litteratur 259 Bilagor 260 Litteraturtips 260 Dokumentmall 264
Register 265
När författaren […] påstår sig ha arbetat utan att tänka på reglerna för arbetsprocessen, betyder detta endast att han arbetat utan att veta att han kan reglerna. umberto eco
1
Skrivboken – en bok om konsten att skriva När jag har planerat och skrivit den här boken har jag dels arbetat utifrån övertygelsen att skrivandet är en arbets- och problemlösningsprocess, dels utgått från två påståenden: • alla måste kunna skriva • alla kan lära sig att skriva. Att alla måste kunna skriva är i dag en självklarhet. Det kan vara svårare att instämma i att alla kan lära sig att skriva. Men så är det faktiskt. Alla kan vi bli bättre på att uttrycka oss i skrift. Det är vanligt att folk går omkring och tror att förmågan att skriva är något nedärvt, att skrivandet är en konst som det bara är ett fåtal för unnat att kunna utöva. Man tror att skrivförmåga är en slags gudagåva som man antingen har fått eller inte fått, och själv har man definitivt inte fått den. Den här inställningen bäddar för ytterligare en missuppfattning om skrivandet. Man tror att allt skrivande sker genom inspiration. Visst är det underbart att känna sig inspirerad och visst är det många gånger en konst att skriva. Men sanningen är den att man inte sällan måste skriva utan att vara det minsta inspirerad. Och konsten att skriva kan vi alla lära oss, låt vara att vi lyckas mer eller mindre bra. Alla kan vi inte bli en ny Jonas Hassen Khemiri eller en ny Katarina Frostenson. Men lära oss att skriva så att vi kan motsvara egna och samhällets krav, det kan vi. Skrivförmåga är inte någon exklusiv egenskap, förunnad ett fåtal, utan 11
Den fascinerande skrivprocessen skrivandet är ett hantverk som kan läras in och utvecklas genom övning. Lika väl som vi kan lära oss att snickra ett bord eller sy en kjol – om bara någon talar om för oss hur vi ska göra och sedan hjälper oss om vi kör fast – lika väl kan vi lära oss att skriva. Och precis som i fråga om andra hantverk räcker det inte med att man känner till vilka verktyg man ska använda, vilket material som lämpar sig bäst eller vilka handgrepp man ska utföra. Det krävs också att man tränar, att man övar upp sin förmåga. Det ryms mycken visdom i uttrycket att ”man lär sig att skriva genom att skriva”.
Att skriva – så mycket mer än att skriva Skrivarbetet som sådant är oftast både omfattande och tidskrävande. Att skriva är så mycket mer än att skriva. Det är att förbereda sig på olika sätt, inte minst mentalt. Det är att gå omkring och tänka på skrivuppgiften i alla möjliga – och omöjliga – sammanhang. Det är att samla stoff och bearbeta stoffet, det vill säga sovra, fokusera, organisera och strukturera. Det är att forVad jag vill åt är att skrivandet är mulera sig, att översätta sina tankar och en process som börjar långt inne i idéer till ord, och det är sist men inte den som skriver. Det börjar med minst att skriva om och skriva om och tänka och känna. skriva om, det vill säga bearbeta. lars falk Skrivandet utgör en arbetsprocess med många olika faser, och alla kräver engagemang och förmåga att lösa problem. Den förmågan kan övas upp och fungerar naturligtvis bättre om man känner till förutsättningarna för problemlösningen. Jag vill därför i det följande ge kunskap om skrivprocessen. Jag vill ge tips på övergripande strategier, men jag vill också lyfta fram enskilda regler som kan vara bra att känna till för den som vill meddela sig med andra i skrift. Framför allt vill jag belysa sådant som jag vet kan vara problematiskt på olika sätt. Och sist men inte minst vill jag visa på texttypsmönster som kan vara bra att ha aktuella, när olika skrivuppgifter ska utföras. Huvudsyftet med boken blir helt enkelt att försöka besvara frågorna: • Hur gör man? • Vilka regler gäller? Nu måste man ha klart för sig att ingen handbok i världen kan ersätta ditt eget engagemang, din vilja att skriva. Inte heller kan en handbok ersätta 12
1 Skrivboken – en bok om konsten att skriva den viktiga träningen. Skrivandets hantverk kräver förebilder och kunskaper. Man måste veta vad man gör. Men det kräver också tillämpning – man lär sig att skriva allt bättre genom att helt enkelt skriva – och genom att läsa. Så ge skrivandet en chans. Läs – och skriv!
Varför skriver man? Skälen till att man skriver kan vara I don’t know why I feel more alive många. Ett skäl är skriftens stora fördel when I write, but I do. framför det muntliga samtalet – varaksiri hustvedt tigheten. Den skrivna texten finns där, om inte för evigt så dock längre än för stunden. Den skrivna texten kan man ta del av när det passar; den kan man också återvända till. Man kan läsa den om och om igen. Detta är en klar fördel framför allt om det som ska förmedlas är komplicerat och svårtillgängligt. Jag kan som mottagare/läsare välja lästillfälle, anpassa lästiden och jag kan dessutom föra anteckningar under läsandets gång. Även för den som ska lämna informationen ger skrivandet fördelar. Jag har avsevärt längre tid på mig när jag ska formulera mig i skrift än när jag ska uttrycka något muntligt. Planeringstiden för skrivande är mycket längre än för tal. Jag kan som skribent således ge mig tid att tänka igenom mitt yttrande ordentligt och lägga mig vinn om att uttrycka mig så exakt och så tydligt som möjligt. Och det är klart att detta betyder att jag i vissa situationer borde välja att uttrycka mig i skrift i stället för tal, till exempel när det jag har att säga är mycket viktigt – eller så komplicerat att jag verkligen måste bemöda mig för att uttrycka mig klart och begripligt. Man kan också resonera om varför vi skriver från litet andra utgångspunkter. Ibland skriver vi ju faktiskt utan yttre tvång, utan att lärare, arbetsgivare eller myndigheter kräver det av oss. Vilka inre drivkrafter är det då som får oss att fatta pennan eller sätta oss framför datorn? Om man gör ett försök att sammanfatta och därmed förenkla en mångfasetterad verklighet skulle man kunna svara att ibland skriver vi för nöjes skull, ibland kanske snarare för tankens skull och oftast skriver vi helt enkelt därför att vi av olika skäl har behov att meddela oss med andra. Vi söker kontakt, eller vi vill ha eller ge information. Man brukar tala om skrivandets olika funktioner. 13
Jag tycker att det är väldigt bra att ha strukturen konkret framför mig, men det tar lång tid att komma dit. Kerstin Ekman
7
Hur ska jag strukturera mitt stoff?
När stoffet är insamlat och sovrat är det dags att börja planera själva framställningen. I analysfasen har jag bestämt syftet med min text, vad jag vill åstadkomma med den. Nu är det dags att planera hur jag ska skriva för att nå detta mål. När vi talar om planering i samband med skrivande, tänker vi ofta på planering av texten i sin helhet. Med textplanering avses helt enkelt ett fastställande av textens helhetsstruktur. I själva verket pågår hela tiden planering på olika nivåer i skrivandets problemlösningsprocess. Vi planerar för texten i sin helhet, men vi planerar också för nästa formulering. I det här kapitlet kommer jag att behandla den planering som gäller större textblock eller texten i sin helhet – den planering som avser textens helhetsstruktur, dess disposition.
Preliminär planering Somliga planerar och bevarar planen i huvudet, andra skriver mycket noga ned den. Hur man än gör, är det viktigt att komma ihåg att planen för textens struktur och formulering alltid bör ses som preliminär. Att vi bör ha den inställningen beror på skrivprocessens rekursiva och dynamiska karaktär, på att själva skrivarbetet påverkar den framväxande texten. När vi skriver får vi ofta nya idéer under skrivandets gång. Nya idéer ger upphov till nytt stoff och nytt stoff måste planeras in i framställningen. 65
Skrivstrategier Detta påverkar naturligtvis den tilltänkta strukturen och det är högst sannolikt att den måste ändras. Det kan också hända att vi helt enkelt får nya idéer, eller en annan uppfattning om vad som är bästa sättet att lägga fram vårt material på. Alltså ändrar vi, och i båda fallen ändras planen för textens helhetsstruktur. Man måste således vara beredd på ändringar: Man bör i själva verket vara inställd på att det måste gå till på det sättet. Även om det onekligen vore skönt med en i detalj utmejslad plan, en hederligt gammaldags disposition, som man sedan kunde följa under skrivarbetet, så är det orealistiskt att tänka sig ett sådant arbetssätt. Det man kan göra däremot är att utarbeta en sådan helhetsplan över framställningen efter avslutat skrivarbete. Genom en sådan insats ger vi oss själva som skribenter möjlighet att överblicka vår text. Vi kan då se om helhetsstrukturen i sitt slutgiltiga skick är logisk och överskådlig. Om det omöjliga i att i förväg utarbeta en definitiv plan för skrivarbetet skulle leda till slutsatsen att det är onödigt att planera så är en varning på sin plats. Allt skrivande förutsätter planering på olika nivåer. För att lösa ett problem måste strategier övervägas och problemlösningsarbetet planeras. Och detta gäller också i högsta grad skrivandet. Ett oplanerat skrivande leder antingen till problem för läsaren eller – om skribenten vill undvika detta – till onödigt extraarbete. Det är klokt att – preliminärt – planera textstrukturen, och det finns för detta ändamål strategier att utnyttja och principer att tillämpa.
Dispositionsstrategier Vid planeringen av en texts helhetsstruktur har vi som skribenter en hel del att ta hänsyn till. Skriftspråkskonventionen förutsätter inte bara att vi känner till och utnyttjar principer för hur stoffet lämpligast ordnas ur innehållssynpunkt. Den förutsätter också kunskap om principer av mer skrivteknisk natur. Vi har å ena sidan strukturerings- och dispositionsprinciper av olika slag, å andra sidan textindelningspraxis. Normen säger att texter ska struktureras grafiskt på olika nivåer. Det vill säga, de ska delas in i olika stora delar. En bok delas in i kapitel; kapitlen i sin tur kan delas in i avdelningar och underavdelningar, och dessa delar styckas sedan i allmänhet upp i mindre textbitar, i stycken. 66
7 Hur ska jag strukturera mitt stoff? Regler för den här uppdelningen och för hur man markerar de olika enheterna återkommer jag till i kapitel 9 och 18. Här ska vi nu i stället titta litet närmare på textens struktur ur innehållssynpunkt. Det insamlade materialet, stoffet, måste alltså ordnas på något sätt, men hur? Ja, det beror framför allt på vad som ska skrivas, på syftet med den blivande texten. Ett och samma stoff kan – och bör – få olika utformning om jag använder det för att skriva, låt oss säga en berättelse i enbart underhållande syfte, än om jag använder det i en utredande uppsats. På samma sätt bör jag överväga olika strategier för mitt textbyggande om jag ena dagen utnyttjat mitt stoff för en vetenskaplig rapport för att nästa dag skriva en tidningsartikel om det. Sätten att disponera texter på är naturligtvis många. Några övergripande principer för hur man kan disponera en text kan dock urskiljas. Man brukar tala om att dispositionen kan vara • berättande • logisk • emfatisk • associativ • kontrastiv. Den vanligaste textstrukturen är den berättande. Det är den struktureringsprincip som det är lättast att tillämpa, och också den som man först lär sig att använda, i tal som skrift. För alla som skriver är det viktigt att känna till detta men också att vara medveten om att mycket som skrivs, ja, praktiskt taget allt ”vuxenskrivande”, kräver andra dispositionsstrategier. Medvetna skribenter måste alltså lägga sig vinn om att kunna tillämpa även de andra principerna.
Att berätta Den berättande dispositionsprincipen passar bra för framställningar som till exempel återger ett händelseförlopp. Den innebär att någonting presenteras i en bestämd ordning. Denna ordning beror i allmänhet på faktorer i tid eller rum. Att disponera ett innehåll med denna dispositionsprincip är ganska enkelt. Det är den princip som vi i allmänhet tillämpar när vi ska återge något muntligt, och när det gäller den skriftliga framställningen vet vi att små barn, som inte kommit så långt i sin skrivutveckling, automatiskt tar till 67
Skrivstrategier den här dispositionsprincipen. Lågstadieeleven som berättar om sin skolresa gör det förmodligen genom att börja med att redogöra för hur matsäcken görs i ordning för att sedan beskriva vägen till bussen, bussresan, framkomsten till målet, aktiviteter där et cetera, i nu nämnd ordning. Det går åt många ”och sedan, och sedan, och sedan …” innan den texten är klar. En kronologisk disposition behöver naturligtvis inte vara fullt så monoton och förutsägbar. Den kan också användas med finess, precis som den berättande dispositionsmodell som utgår från rummet, det vill säga den modell som låter skribenten återge något genom att utnyttja rumsliga förhållanden. Om jag ska beskriva mitt hem startar jag i hallen och betar sedan av rum efter rum i tur och ordning. Om jag ska berätta om Sverige börjar jag längst ned i Skåne och vandrar sedan landskapsvis upp genom landet. Ett bra exempel på att principen kan utnyttjas på ett effektivt och tilltalande sätt är Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons resa genom Sverige. Den berättande dispositionsprincipen är emellertid inte särskilt vanlig i det skrivande som förekommer i utbildning och yrkesliv. Principen tillämpas i protokoll och i arbetsbeskrivningar eller instruktioner, men för övrigt är den knappast användbar – om man inte ska skriva en berättelse förstås.
Den logiska principen I arbetslivets skrivande och i alla de texter som framställs vid olika utbildningsinstitutioner – jag tänker på rapporter, pm, uppsatser, examensarbeten etc. – är den logiska dispositionsprincipen den förhärskande. De här texterna är i allmänhet sammanställande, utredande eller analyserande. Skribenten ordnar innehållet utifrån logiska principer som gör texten överskådlig och lättillgänglig för läsaren. Stoffet så att säga tuggas och omformas, för att bättre passa skribentens syften. Genom sådana enkla operationer som att till exempel föra samman det som hör ihop, genom att kategorisera och hitta överordnade begrepp, genom att kontrastera och fundera över orsak och verkan, kan jag som skribent komma långt på väg mot en logisk dispositionsprincip, även om mitt stoff i grunden är kronologiskt eller på annat sätt har berättandets grundstruktur.
68
Ingenting skänker en författare så mycket nöje som att finna sina verk respektfullt citerade av andra lärda författare. Benjamin Franklin
15
Citatteknik och andra teknikaliteter Den vetenskapliga texten följer alltså ett mycket fast strukturmönster, men även i andra avseenden är uppsatsskribenten bunden av ett antal texttypskrav. Jag tänker på de formaliteter och regler som är förknippade med till exempel citatteknik, det vill säga samspelet med andra texter. Dit hör också konventionerna för hur man skriver titlarna på de verk man refererar till. Och hur ska man egentligen behandla så kallad specialtext: tabeller och figurer av olika slag? I kapitel 16 beskriver jag utförligare hur man markerar titlar. Men jag vill ändå här i korthet nämna att titlar på hela verk markeras med kursiv i tryckt text medan titlar på delar av helt verk markeras med citattecken.
Citatteknik När man ordagrant vill återge vad någon sagt eller skrivit använder man någon typ av citatmarkör för att tala om för läsaren att man citerar och inte refererar. När man citerar någonting skrivet sätter man ut citattecken [” ”] på ömse sidor om det citerade. Det tecknet (tvåledat) kan också användas för att återge direkt tal, men vanligare som citatmarkör för talad text är talstrecket (se kap. 17, Skiljetecken). Att citera är många gånger en konst och det finns en del regler och konventioner som det kan vara bra att känna till. Övergripande är för det första att man alltid ska citera korrekt, dvs. bokstavstroget om det rör sig om skrift och ordagrant om det gäller tal, för det andra att man ska citera så att den ursprungliga innebörden inte går förlorad. 204
15 Citatteknik och andra teknikaliteter Vad korrektheten beträffar kan det tyckas så självklart att det är onödigt att ens nämna det, men en del självklarheter kan vara svåra att omsätta i praktiken. Den kände amerikanske reklammannen David Ogilvy har vid något tillfälle yttrat: ”I quote a lot. I always check, even when I am in no doubt. And I am always wrong.” Jag citerar det här inte bara för att exemplifiera citattekniken, utan också därför att jag tror att det kan vara ett nyttigt memento för varje skribent. Vad den andra övergripande regeln beträffar är den en fråga om etik snarare än om noggrannhet. Din skribentheder står på spel om du citerar på ett sådant sätt att citatet i fråga bekräftar dina hypoteser och stärker dina argument om det i själva verket inte alls är så, om man läser den av dig citerade texten i sitt sammanhang, eller om din muntliga källa egentligen har sagt något helt annat än det du återger. Du bör alltså citera korrekt och med den ursprungliga innebörden oförvanskad. Rent tekniskt går citerandet av skriven text till så att du ordagrant och ”teckengrant” skriver av det du vill citera – en slående formulering till exempel. Du är i din fulla rätt att antingen skriva av en mening i sin helhet, eller välja ut en bit av den. Av din text, av citatets utformning, kommer att framgå hur du har gjort. Du kan naturligtvis också citera enstaka ord, hela stycken eller större textblock. Om du vill utesluta något inne i citatet, i den text, den mening eller den meningsbit du valt, måste du emellertid markera detta. Jag ska med några exempel här belysa hur man kan gå till väga när man citerar.
Självständigt citat Det självständiga citatet föregås i allmänhet av kolon och omfattar oftast en hel mening eller flera. Exempel: Handboksförfattaren hävdar: ”Skrivandet utgör en arbetsprocess med många olika faser, och alla kräver engagemang och förmåga att lösa problem.” Om citatet är längre kan citattecknen ersättas med en annan typ av citatmarkör: texten dras in och radavståndet minskas eventuellt. Vi brukar tala om blockcitat. Observera att denna markör inte ska kombineras med de vanliga citattecknen.
205
Den vetenskapliga texten Här följer ett exempel på blockcitat: Jag vill att romanens uppdelning i delar, delarnas i kapitel, kapitlens i stycken, med andra ord romanens olika led, skall vara helt klar. Var och en av de sju delarna utgör i sig ett helt. Var och en kännetecknas av sin egen berättarteknik […] Låt mig än en gång få jämföra romanen med musiken. En del, det är en sats. Kapitlen är takter. Dessa takter är antingen korta eller långa eller mycket oregelbundna. Vilket leder oss till frågan om tempo. Varje del i mina romaner skulle kunna bära en musikalisk beteckning: moderato, presto, adagio och så vidare. Milan Kundera, Romankonsten (1986)
Invävt citat När du väver in ett citat i din egen formulering börjar du och slutar citera var du vill utan att markera utelämningar. Exempel: Handboksförfattaren hävdar att skrivande ”kräver engagemang och förmåga att lösa problem”. Observera att man här utesluter citatets punkt. Den avslutande punkten placeras efter citattecknet och markerar slutet på hela den mening som citatet vävts in i. Om du väljer att väva in citatet i din egen mening, så måste du se till att dess språkliga form passar in i din formulering. Du får inte ändra i citatet så att det lättare går att foga in i din text; det är din egen text som ska anpassas. Om problemen verkar oöverkomliga, så kan det kanske vara bäst att avstå från citat och referera istället. Citat ska över huvud taget användas med måtta. Citera bara sådant som du anser det vara av värde att läsaren får möta i oförändrad form, till exempel slående formuleringar eller viktiga argument.
Utelämning inne i citat Ibland kan du vilja utelämna vissa partier i ett längre citat. Du bör då alltid markera det utelämnade med tre punkter och hakparentes. I vetenskapliga texter är det särskilt viktigt att de tre punkterna kompletteras med hakparenteser. Detta har att göra med den vetenskapliga
206
15 Citatteknik och andra teknikaliteter textens krav på tydlighet. Ingen får tro att de tre punkterna tillhör originaltexten. Exempel: ”Du bör […] markera det utelämnade med tre punkter och hakparentes.” Se också avsnittet Hakparentes i kapitel 17.
Citat i citat Ibland innehåller en formulering som du vill citera redan ett citat. Då ska det redan citerade omges med enkla citattecken (apostrofer). De dubbla citattecknen får som vanligt omgärda hela ditt citat. Exempel: ”Nalle Puh satt som vanligt med sin ’honingsburk’ inom räckhåll.” Se även avsnittet Apostrof i kapitel 17.
Citat i andra hand Ibland vill man kanske citera något som är ett citat redan i de källor man använder sig av. Om det rör sig om en känd forskare eller författare, det vill säga om ett relativt lättillgängligt verk, så bör man försöka få tag på originaltexten och citera ur den. Om detta inte lyckas får man citera ur sekundärkällan, men ange detta, till exempel med formuleringen ”citerat efter”: Cederschiöld 1902, citerat efter Andersson 2004:75 eller Cederschiöld (1902:81) citerad av Andersson (2004:75)
Ändringar i citat trots allt? Ibland kan du behöva ändra i det du citerar – trots allt. Du får aldrig ändra på satsens konstruktion eller på ordvalet, men du får – om det är nödvändigt – komplettera med formord som det eller som, eller med ett i originaltexten utelämnat innehållsord. Alla sådana tillägg ska omges av hakparentes. Inom hakparentes kan du också tillfoga egna kommentarer som [min översättning] eller [min kursivering]. 207
Skrivboken
Sjätte upplagan
Skrivprocess, skrivråd och skrivstrategier Siv Strömquist
Vi lever i ett skrivande samhälle och skriver mer än någonsin – i studier och yrkesliv såväl som privat. Hur ska man skriva? Hur planerar, formulerar och bearbetar man? Hur kommer man igång? Vilka regler gäller? Kort sagt, hur gör man? Allt skrivarbete innebär en omfattande, tidskrävande och många gånger mödosam arbets- och problemlösningsprocess. Kunskap om skrivprocessen – och en uppsättning lämpliga strategier att falla tillbaka på – gör det lättare för skribenten när frågorna tornar upp sig. I Skrivboken får läsaren konkreta råd för att komma framåt i sitt skrivande. Här diskuteras olika strategier för skrivprocessens olika moment och användbara övningar presenteras. Den sjätte upplagan av Skrivboken är grundligt omarbetad för att kunna fungera som en handfast hjälp för dagens skribenter. Bland annat är de språkliga rekommendationerna uppdaterade, avsnittet om hur man hanterar engelska ord i svensk text är utökat och råd om att skriva könsneutralt har tillkommit. Skrivboken vänder sig till alla som skriver, oavsett vad: artiklar, vetenskapliga uppsatser, rapporter, säljbrev, ansökningar, brev eller bloggar. Den vänder sig till alla som vill lära sig mer om hantverket. Till alla som vill skriva bra – och bättre.
Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, har i såväl forskning som undervisning ägnat särskilt intresse åt skrivande och språkriktighet. Sedan 1994 svarar hon regelbundet på läsarnas språkfrågor i Svenska Dagbladet.
ISBN 978-91-40-66825-7
9 789140 668257