Kleptomania © Kristina Hård 2014 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Omslagsfoto iStock/kridarts & luismmolina Första upplagan Styxx Fantasy 2014 E-boksproduktion Elib AB 2014 ISBN 978 91 7355 388 9 Styxx Fantasy www.styxxfantasy.se
Det korta, avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna. Det är midvintertid och norrskenet böljar purpur och grönt över natthimlen. Framme vid huset är tystnaden total. Han hittar småflickornas sargade, rivna och bitna kroppar övergivna i sina sängar. Mamman är bortkastad som en trasa; utsläpad, övergiven och uppsprättad från sköte till hals. Hon ligger öppen och blodig för rovdjur, med inälvorna utslitna i samma stund hjärtat slutade slå. Den halvårsgamla pojken saknas. Under den spöklika himlen följer han de svarta blodspåren i snön tills han finner sin brors avslitna huvud som stirrar på honom med ögon skrämda in i döden. Där och då svär han vid sitt liv att spåra upp och hitta den bortrövade pojken, men spåren försvinner ut på isen som ligger mörk och blankfrusen.
5
Tåget krängde. Han rycktes ur sömnen och satte sig häftigt upp från sitt nedhasade läge. Hjärtat dunkade och andningen var tung. Av gammal vana trevade han med handen bakom ryggen för att känna efter om där fanns en utväxt. Så såg han att mannen på platsen snett emot hade slutat skriva på sin laptop och iakttog honom över kanten på skärmen. Generat drog han tillbaka handen. ”Mardröm?” frågade mannen. Han bet i en penna och den vippade i takt med orden. ”Du gnyr som ett djur i sömnen. Jag kan bara inte komma på vilket.” I stället för att svara drog han mössan längre ner över öronen och stirrade ut genom tågfönstret. Utanför rusade knappt synliga trädstammar förbi, tätt ihop bildade de en suddig gräns mot den vildvuxna granskogen bakom. Tåget for fram längs inlandsbanan, genom ett av Sveriges mest obefolkade områden och det var nästan midnatt. Det var den tid på året när solen stod som högst och nätterna var som kortast, men regnmoln hade lagt ett tungt lock över den annars ljusa sommarnatten. Drömmen vägrade lämna honom och låg kvar som en våt filt över alla försök till vettiga tankar. Trött lutade han huvudet mot fönstret. Stora, våta regndroppar slog mot utsidan, tills de helt täckte glaset och gjorde sikten grumlig. Han kunde inte hjälpa det, han var tvungen att svälja några gånger för att bli av med en bismak som inte fanns där. Han kastade en förstulen blick mot mannen bakom laptoppen, noterade den mörka kostymen, skjortan, slipsen och det kortklippta håret, och lät blicken vandra vidare till Claudia. Visst var det Claudia hon hade sagt att hon hette? Vid förra stationen hade hon stigit på deras vagn, den sista i tåget, ursäktat sig och klivit upp på sätet med skorna på, för att slänga upp väskan på bagagehyllan. När hon satte sig hade hennes mobil ringt och hon hade svarat med sitt namn. Han 9
kunde ha fel, hon kunde lika gärna ha sagt Delia eller Julia? Fast det hade slutat på -ia, det var han säker på. ”Claudia”, viskade mannen som om han läste hans tankar. Han hade flyttat pennan till handen och trummade med den lätt mot byxbenet. ”Oroa dig inte, hon sover som en stock. Det var bara jag som hörde ditt ylande.” Varför kunde gubben inte fatta att han ville vara ifred? Än en gång låtsades han inte höra, men han fortsatte snegla mot Claudia. Det stämde att hon sov. På det där fula sättet, när djupsömnen fick ansiktsmusklerna att kapitulera inför dragningskraften. Hos Claudia betydde det att hakan fallit nedåt och inåt och dragit den halvöppna munnen åt sidan. Ögonlocken var inte helt slutna. I springorna längs underkanterna syntes det vita. Hon skulle vakna med rejäl värk i nacken, konstaterade han. Man ska akta sig för att somna utan stöd för huvudet. Hon såg bra ut där hon halvlåg i sätet, med ryggstödet tillbakalutat så långt det gick, ena benet ut i gången och det andra halvt utsträckt mellan mannens ben utan att de för den skull nuddade vid varandra. Håret var svart och ostyrigt lockigt. Hennes ljusgula tröja hade glidit upp och visade en platt, sommarbrun mage, och i naveln satt en turkos sten. Byxorna hade låg midja och trosans spetslinning var synlig, den gick färg i färg med stenen. Han gissade att de var jämngamla, kanske hade hon fyllt tjugo. Själv såg han yngre ut än han var och kunde inte låta bli att sucka, hon skulle antagligen aldrig ens se åt honom. ”Aj-aj!” Mannen blinkade menande åt honom. ”Du vet väl att det är fult att stirra?” Den här gången reagerade han. Han rodnade, slog undan blicken och försökte förklara sig. ”Jag har svårt för instängda utrymmen.” Det lät som en dålig ursäkt för att glo ner den sovande Claudia, men han ville bortförklara att han skrikit i sömnen. ”Grottor och sånt”, lade han snabbt till. ”Och ändå väljer du att sitta instängd på ett tåg?” Mannen såg förvånad ut. 10
Det ska du bara skita i, ville han säga, men höll tyst. I stället ryckte han på axlarna. Det låg nog lite sanning i vad gubben sagt, att tåg kanske inte var det bästa valet av transportmedel, men det var ändå långt ifrån vad han själv skulle kalla mörkt och grottliknande. I ett försök att göra det mer bekvämt för sig lade han sin hoprullade jacka mot fönstret. Det var knöligt, men fick gå. Det sägs att man sover som bäst på ett krängande tåg – som i en vaggande famn – till hjulens monotona dunkande mot syllarna. Det stämde inte, den sömn han hittills fått hade varit usel och fylld av oönskade drömmar. Förstrött gned han knäna för att försäkra sig om att de inte var ömma och fulla med blåmärken. Smärtan när de hade slagit i det hårda stengolvet hade känts så verklig, hungern som knivar i magen, rädslan som ett ofrivilligt kallbad; drömmen hade känts för nära, för verklig, för obehaglig. Han visste åtminstone varför. I ögonvrån skymtade han ett hopkrympt och kutryggigt väsenskräp uppe på bagagehyllan, inklämt mellan en svart väska och Claudias stora, otympliga sportbag. Han hade först lagt märke till det när hon kastade upp sitt bagage. Fast skulle han vara ärlig hade han luktat sig till det redan när han klev på tåget, men valt att vifta bort det som inbillning. Varför hade han inte litat på sin instinkt? Noja inte nu, hade han tänkt, de andra passagerarna ser ju ut att må bra. En kvinna hade till och med lett moderligt mot honom när han letat efter sin sittplats, och den irriterande mannen snett emot hade sett fullkomligt ovetande ut. Han såg förresten fortfarande ovetande ut fast skräpet hukade precis ovanför hans huvud. ”Har du långtråkigt?” frågade mannen när han upptäckte att han hade blicken på sig. ”Du kan få låna min tidning.” ”Nä, det är okej.” Den här gången ansträngde han sig och log. Det fick inte verka som om han betedde sig underligt, inte efter att han skrikit i sömnen och glott ner Claudia. En riktig idiot hade han varit. Vad hade han inbillat sig egentligen? Vad de andra passagerarna inte kunde se, eller för den delen höra eller lukta, for de naturligtvis inte illa av. Nu var det i stället hans d römmar 11
och minnen skräpet invaderade så fort han dåsade till. Minnen han trodde han för länge sedan glömt, eller i alla fall hyfsat förträngt. Om han varit ensam, hade han bett det dra åt helvete och med lite tur hade det kanske fungerat. Om det var ett fegt skräp, vill säga. De fega stack oftast fortare än kvickt vid minsta motstånd. Fast det här hade inte sett särskilt räddhågset ut. Han kunde inte låta bli att snegla upp mot varelsen. Den var definitivt av den skräpiga sorten. Kanske kunde han muta iväg den till restaurangvagnen, eller möjligtvis husdjursavdelningen, och på så sätt bli av med problemet? Fast vad hade han att muta med? Fan också, svor han tyst för sig själv. Det var skillnad på väsen och väsenskräp. Väsen kunde han oftast tolerera men skräp var otyg. Skräp var förbrukade väsen, drivna från skogar, älvar, minsta vattendrag, sten, håla, husgrund, underjord … ja, vad som. Utslängda drogs de till människor och levde på misär, som råttor bland sopor. Skillnaden var den att det inte var matrester de var ute efter. De ville åt bråken, irritationerna, ilskan; alla outtalade känslor som hängde som fula avlagringar i luften. De drogs till vrede och sorg, som mygg till koldioxid, och bitterhet var julafton. De lämnade alltid den utsatta i vanmakt – och vanmakt var rena kalaset. Hans dröm hade varit ett sådant exempel; ett enda trasat känslohaveri att suga i sig. Skräpen levde på andras olycka och på adrenalinkickarna de fick av att ställa till ofog. Vad var det man sa? En av sju så kallade olyckor orsakades av ett bitterladdat skräp. Det som nu satt uppe på bagagehyllan var ett typiskt skräp. Det syntes på fårorna på armarna, på benen, på det utmejslade ansiktet med sina skarpa drag, på ögonen som vandrat aningen för långt isär för att det skulle kunna anses gulligt och på fötternas långa tånaglar som klämde som fågelklor om hyllans kant. Det hörde naturligtvis inte hemma på ett tåg, men han gissade att det här var ett som felat, stått still och krånglat när snö och is täckt rälsen, eller solen värmt för häftigt och jäst rälsen till krökar och krumbukter som tvingat passagerarna till tröstlösa förseningar. Då, när vagnarna och loket stått still i någon avkrok, hade skräpet passat på att krypa ombord. Tåget 12
hade blivit en ny, ambulerande tillflyktsort, långt från stället det en gång drivits bort från. Han hade sakta blivit övertygad om att det inte var det enda ombord, tåget fullkomligt gnisslade och skrek av väsenskräp. Sådant otyg kunde gömma sig överallt. I väggarna, i mellanrummen mellan vagnarna, i takisoleringen, i värmesystemet som löpte genom vagnsskroven. Visserligen hade han hittills endast sett det som höll till på bagagehyllan, men han hade hört det olycksbådande rasslet bakom väggpanelen, skrapandet under golvet och suckarna som for längs takets insida när de åkte genom tunnlar. För ett otränat öra var det gnisslet från vagnskopplingarna som slirade mot varandra i en kurva eller slamret från tåginredningen när spåret gick snett och vagnarna lutade. Antagligen var tåget lika infesterat av skräp som ett ruttet lik av mask. Somna om var det sista han ville. Det enda han kunde göra var att hålla sig vaken och vägra ge efter för tröttheten, för tågets rörelser eller för det sövande dunket i bakgrunden. Han måste till varje pris hindra skräpet från att ta sig in i huvudet och ta kontroll över drömmarna. Men kanske var det tågets gungande, sövande rytm som tog ut sin rätt, inom några minuter sov han och genast var han tillbaka till kylan, hungern och rädslan.
r
”Ha! Inte kvick nog”, väser Kona och fångar honom i språnget, trycker sin stora kroppshydda mot hans lilla, taniga kropp. Han kläms mot den kalla bergväggen, så hårt att den skrovliga stenen kommer att lämna märken. Det är svårt att andas, stenarna skaver och det känns som om revbenen är på väg att knäckas. Han vet att han måste komma undan, helst in i hålet mellan väggen och stengolvet. Hon tar ett vaggande steg åt sidan, växlar tyngd från ena foten till den andra och plötsligt är han fri. Han dunsar ner på fötter och kastar sig framåt. Han är nästan framme, men 13
hennes stora näve hinner före, fångar och kramar om hans fot ordentligt, lyfter honom så han dinglar uppochned. Med svansen daskar hon honom hårt men kärleksfullt i ansiktet. ”Seg som snigelskum”, spottar hon fram. Saliven rinner från den tjocka underläppen. En sträng lossnar och landar på hans kind. ”Snälla, snälla, snälla, släpp!” Hon släpper och han faller huvudstupa, men lyckas ta emot med händerna och rulla runt, även om knäna slår i stenen. Snabbt slinker han in i hålet dit hon inte når. För tillfället i säkerhet, inklämd mellan den överskjutande klippan och det kalla stengolvet, ser han hennes stora fötter hasa fram över grottgolvet. Skorna har hål längst fram där gula, tjocka tånaglar syns, vassa som knivar. Hon kan sprätta upp magen på en varg med en enda spark. Det har han sett. Bröstkorgen ömmar för varje andetag och han är tjock i halsen, som om han ska börja gråta. ”Vad var det jag sa”, kommer Sipa-min att säga. ”Aldrig att litet svanslöst snigeldjur kan stjäla mat från Kona med ögon bak öron och nos som nosar.” Tänderna hackar ofrivilligt i kylan. Hungern får honom att må illa och magen krampar. Han hör Kona gå runt i grottan och smacka för sig själv. Han kan se framför sig hur hon rynkar sin köttiga näsa, trycker tungan i tandglipan och låter hakan falla ner. Så är hennes händer i springan och krafsar och han trycker sig så långt in han kan mot den kalla stenen, gör sig så liten som möjligt. Varm andedräkt sveper över honom och ett gult öga stirrar förvånat in i hålan. En näve torkade blåbär rullar in. Girigt plockar han dem ett och ett och stoppar i munnen. Illamåendet har efterlämnat en brännande smak av galla som han tvingar ner tillsammans med bären. Det är Sipa-min som drar fram honom. ”Dumma, dumma Snigeldjur”, säger hon, tar tag i hans tröja och drar honom över 14
grottgolvet, genom bergets håligheter ut till det ruggiga, regnvåta utomhus. Det gör ont att bli släpad över rötter och stenar, men han är för hungrig och för matt för att protestera. ”Hare”, säger hon och släpper honom mitt ute i vått och småkallt. Det är han, Sipa-min och Odderkrypet, och han ser att Odderkrypet redan har snarorna i handen. Han reser sig på ostadiga ben och nickar. De bara fötterna sjunker långsamt ner i den våta mossan. Med stor möda befriar han ena foten från underlagets sugande kraft och tar ett steg framåt för att kunna rycka loss den andra. Mer hinner han inte innan Sipa-mins hand låser sig om hans nacke och drar ner honom i en vattenfylld sänka. ”Tyst, Dumsnigel”, viskar hon och trycker ner honom så bara näsan sticker upp ovan ytan. Mänskorna hade passerat så nära att han hade kunnat sträcka ut en hand och röra vid dem. Han hostar vatten när hon drar upp honom igen. ”Vad var det där?” Sipa-min skelar men Odderkrypet spottar fram: ”Äckel-äckel-mänskor”, och dunkar pekfingret mot sin näsa. ”Luktar bränt och sött och saknar svans.” Snigeldjuret, som alltid sett sig som ett troll – visserligen ett utan svans, men ändå ett troll – gnider med handen över sitt svanslösa ryggslut. ”Är jag en sån där?” frågar han. Sipa-min himlar med ögonen, utstöter ä-ä-ljud och Odderkrypet frustar så att saliven stänker. Sedan tar Sipa-min tag om hans öron och lyfter honom ur vattnet. ”Dummare än paddan som föds fisk. Om Dumsnigel är sån där är han inget troll.” Hon räcker ut tungan och skakar på huvudet för att visa precis hur dum han är. ”Men svansen då?” gnäller han och det gör oerhört ont i öronen. ”Råttmat när Snigeldjuret var trollägg. Bit för bit.” För att visa hugger hon med tänderna i luften, sedan släpper hon 15
honom så han sätter sig pladask i vattnet och rycker upp en rot ur dyn som hon tar en kraftig tugga av. ”Men Kona säger … ”, försöker han. ”Ääää, kräk på Kona”, fnyser Odderkrypet. Sipa-min skakar häftigt på huvudet. ”Svans-svans. Snigeldjuret har ingen svans-svans. Slö-slö”, retas hon. Han måste skrynkla ihop ansiktet för att inte gråta. Då pressar hon sin handflata mot hans näsa, trycker hårt in det lilla han har. ”Sipa har stor och fin näsa”, säger hon och blåser ut snor så guldringarna i den skallrar. Samtidigt kör hon upp två tjocka fingrar i Snigeldjurets trånga näsborrar. ”Inte en sån här liten ful.” Han kvider, för det gör ont, och tårarna gör ränder på kinderna. Han är rädd att hon med sin hårdhänta behandling ska slita av hans enda näsring. När hon till slut tar bort fingrarna slår han förskräckt händerna för den ömma näsan.
16
Huvudet slog hårt i bordet mellan sätena. Hjälplöst dråsade han ner på golvet. Bromsarna skrek, metall mot metall, och det skar i öronen. Tåget fortsatte envist framåt, pådrivet av sin fart och tyngd, och vagnen slängde och skakade våldsamt. Natten var fylld av ett ohyggligt vrål, följt av tröstlösa smällar och explosioner som aldrig ville ta slut. Plåt som slets upp, nitar som brast – pistolskott i natten – och glas som splittrades. Något slog hårt mot utsidan och fick vagnen att gunga farligt fram och tillbaka, tills den tippade och endast balanserade på ena sidans hjul. Golvet lutade, väskor rasade från bagagehyllan. Han trycktes längre in under sätena och fastnade med huvud och axlar mellan stolarnas metallben. Något tungt landade på magen och han skrek, men i allt larm kunde han inte höra sig själv. När han var säker på att vagnen skulle slå över föll den i stället tillbaka på spåret – med en duns som kändes i vartenda ben i kroppen – innan den saktade in och till sist stannade. Allt oväsen och larm dog långsamt ut och tystnad sänkte sig. Det var som om den kringliggande skogen höll andan, som om trädens grenar avvaktade orörliga i nattvinden och regndropparna för en kort stund hängde viktlösa i luften. Med tystnaden kom rädslan. Den kom som en ofrivillig omfamning och fick honom att andas snabbt och ytligt. Den flimrade framför hans ögon och stack som nålar i händerna. Han försökte röra på sig, men något höll honom fast. Han var fångad, men ville bara därifrån. Det var Claudia som låg ovanpå honom. Det var hon som knäat honom i magen när hon for ner från sätet. Nu låg hon med ansiktet nära hans och i det grumliga mörkret såg hon lika skräckslagen ut som han kände sig. Han tänkte på hur felböjd hennes nacke varit när hon sov, nu var den ofrivilligt böjd i en ny vinkel. ”Är du okej?” frågade han. 17
”Jag tror det”, svarade hon. ”Kan du flytta på dig?” Hennes ögon var stora, runda och panikslagna, men hon flyttade sin tyngd från honom och tog sig upp till sittande. ”Din näsa blöder väldigt mycket”, sa hon. Han hade trott att det bara varit i drömmen, men kände efter och tittade förvånat på blodet som smetat av sig på handen. Först nu kände han smärtan. Det dunkade i bakhuvudet, magen var öm som om någon hoppat på den, men det värsta var den blixtrande värken mellan ögonen. Försiktigt kände han efter om näsan var bruten. Han trodde inte det. Längre bort i vagnen kunde han höra en man svära, en kvinna gråta, eller om det var svaga rop på hjälp. Mannen med laptoppen stod upp. Han såg i det närmaste oskadd ut, som om han inte upplevt samma fasa som resten av passagerarna. Men så hade han suttit med ryggen mot färdriktningen och endast fått kroppen pressad mot det stoppade ryggstödet vid kraschen. ”Ta det lugnt. Jag är inte skadad. Jag tar hand om det här”, sa han och lät säker, som om han var van vid att ta kommando. ”Och vem i helvete är du?” hördes en mansröst. ”Jag är Linus Kaiser”, sa han och tittade sig om efter den som frågat. Han sa inte mer, men han justerade sin slips. ”Du menar han med det jävla frukostkäket?” ”Kaiserflakes”, rättade han omedelbart och den här gången sträckte han extra på sig för att få syn på talaren, men förgäves. Ändå fanns där en antydan till ett leende på läpparna, han var nöjd med att någon visste vem han var. ”Ja, jag är den Linus Kaiser.”
18