ELEN FOSSHEI M BETANZO
.. K A R A EDDA
.. KARA EDDA
O_Kara Edda.indd 1
ELEN FOSSHEIM BETANZO
Projektet. Karla och jag har ett projekt ihop. Vi .. .. .. .. ska ta reda pa. allt om karleken. Vad foralskelse ar. .. .. i Steinar. .. ju egentligen redan stortkar Karla ar .. det ..ar hon val? .. Deras forhallande .. . For tar ju . . aldrig slut, hur mycket de ..an brakar. Da. maste .. det val.. vara karlek, eller? .. .. sa. dar J ag har aldrig varit med om att kanna .. Steinar, det maste .. . som Karla verkar kanna for .. .. jag erkanna. ens. J ag Aldrig varit i narheten .. .. att kanner ingenting. Sa. vi kan egentligen saga .. Karla som ar .. mentorn har, .. medan jag ..ar det ar . nytt. .. .. .. mig nagot eleven som forsoker lara .. mig att ..alska nagon. . J ag vill lara
09-11-04 11.10.16
ELEN FOSSHEIM BETANZO
.. K A R A EDDA Översättning av Maud Mangold
I_Kära Edda.indd 1
09-10-28 11.40.59
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Elen Fossheim Betanzo Översättning: Maud Mangold © Omslag: Johannes Worsøe Berg Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67099-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Kära Edda.indd 2
09-10-28 11.41.01
När du var liten trodde du alltid att det var ditt fel att mormor dog. ”Nej då, lilla vän”, sa alla, ”hon var gammal och skröplig, hon dog av hög ålder. Mormor dog av hög ålder.” Men det var du som gjorde att hon åldrades så fort. Du var uppe på hennes vind och rotade i de gamla lådorna. Spindlarna kröp över dina händer, men du brydde dig inte om dem. Du kunde leta i timmar. Du visste inte efter vad, det var själva letandet som var det spännande. Är det vanligt att uppleva något som så spännande att magen blir orolig? När du var liten var saker ofta så spännande att du måste gå på toa. Det kunde vara ganska irriterande. Som när ni lekte burken och du hade det bästa gömstället. Du skulle kunna vinna – men självklart måste du gå på toa. Senare har du ofta tänkt på det där. Att kroppen reagerar så där på känslor, det är så konstigt. 5
I_Kära Edda.indd 5
09-10-28 11.41.01
Du rotade i de stora papplådorna bland mängder av skräp. En låda var undanstoppad särskilt långt in. Den stod dold under ett bord och var noga igentejpad. Du tvekade en halv sekund, sedan hämtade du pappas fickkniv. I lådan låg brev och dagböcker, vinylplattor och några klädesplagg. En flaska parfym för män, som luktade illa. En trasig handske. En veckotidning med brudklänningar på framsidan. Och så en liten ask, vackert ombunden med röda sidenband. I den låg breven. Många årtal. Många namn. Morfar heter Gunnar. Bara Gunnar. Du kunde läsa, men hade fortfarande svårt att tyda sirlig skälvande handskrift, så när mormor kom stapplande uppför vindstrappan frågade du om hon kunde läsa högt. Då dog mormor. ”Hon dog av hög ålder”, sa alla. ”Du hade ingenting med det att göra.” Men du utlöste det och det vet du. Det har du alltid vetat. På uteställen, om kvällarna, är alla vackra och svartvita. Människorna glider runt och hälsar på varandra, tar i otaliga händer, för oändligt många samtal med 6
I_Kära Edda.indd 6
09-10-28 11.41.01
andra som de inte är intresserade av. Som de inte vill veta vad de gör med sina liv eller tänker göra i framtiden. Jag vet folk som ska bli mediavetare och jag vet folk som ska bli teatervetare. Litteraturvetare, fi losofer, norsklärare. Jag känner folk som har varit utbytesstudenter i Ungern, Tyskland, Maine, Tokyo och Australien. Men det jag egentligen bryr mig om är vem som vill bjuda mig på öl under resten av kvällen. Den här kvällen är det en snygg kille som bjuder mig på öl. Han är verkligen vacker. ”Shit, vad du är snygg”, säger jag och öppnar munnen för att ta en klunk öl. ”Va?” ”Jag tycker du ser väldigt bra ut.” Han ler och fortsätter berätta om sin utbildning. Sociologi är det visst. Han vill jobba med människor. I grupp. ”Det är mer intressant än med enskilda personer”, säger han. ”Ja”, säger jag nog. ”Ja.” Senare på kvällen följer jag med den okände killen hem. Vad var det han hette nu igen? Det blir väl lite dumt om jag frågar det nu, eller? ”Vad heter du egentligen?” ”Va?” ”Det var ingenting. Var bor du?” Vi åker till Tasta med taxi. Han betalar. 7
I_Kära Edda.indd 7
09-10-28 11.41.01
Karla ringer nästa morgon. Hon gråter. ”Vi måste träffas på Resept”, säger hon. ”Med en gång.” Allt är så hemskt och hon måste ha spagetti. Med köttfärssås. ”Jag är hos en snygg kille”, försöker jag viska. Den snygga killen ler i sömnen. ”Jag kan inte, jag är hos en kille.” ”Men herregud, kom igen! Skippa den där killen och dra därifrån.” Ute är det kallt och det regnar som vanligt. Det är lite skönt. Vilsamt. Men jag skulle ha stannat där inne i värmen. Jag traskar längs asfaltvägen, det är långt in till centrum och idag bjuder ingen på taxi. Strumpbyxorna blir våta och kjolen kryper upp över låren. Framme vid Gabbas måste jag stanna och spy. Lyckligtvis åt vi ingen junkfood igår, det kom jag på nu. När jag är på det här humöret dyker det alltid upp ett par meningar i mitt huvud. De är på nynorsk och egentligen är det inte mina meningar. Det är mormors. Det är ett kärleksbrev som snurrar där inne. Min egen Edda! Jag maste fa traffa dig igen. Jag saknar dig! Jag alskar dig! Maste fa traffa dig igen! Alskar du mig? Maste fa traffa dig. Bengt 8
I_Kära Edda.indd 8
09-10-28 11.41.01
Han kunde ha varit musiker. Kanske var han det. En av mormors tidiga beundrare. Jag tycker om att läsa det där brevet. Det är rytmiskt. Lätt att gå i takt till. ”Du stinker”, säger Karla med rödsprängda ögon och munnen full av spagetti. ”Vad är det du håller på med?” ”Jag var hos en kille, bara. En snygg kille.” Jag torkar mig om munnen och beställer kaffe. ”Men vad är det med dig, gråter du?” Och så gråter Karla i en halvtimme till. Hon har bråkat med Steinar. För etthundrafemtielfte gången. Jag suckar och kopplar på autopiloten. Tre timmars peptalk: ”du är för bra för honom och det vimlar av andra killar.” Jag laddar med en tredubbel espresso och chokladkaka. Projektet. Karla och jag har ett projekt ihop. Vi ska ta reda på allt om kärleken. Vad förälskelse är. Karla är ju egentligen redan störtkär i Steinar. För det är hon väl? Deras förhållande tar ju aldrig slut, hur mycket de än bråkar. Då måste det väl vara kärlek? Vi har pratat mycket om det här. Om du fortsätter att hänga ihop med en människa som slänger skit på dig en gång i veckan, då måste det vara kärlek. Så 9
I_Kära Edda.indd 9
09-10-28 11.41.02
tänker i varje fall Karla och jag. Om det inte finns ekonomiska skäl till att hålla ihop förstås, men så är det i varje fall inte i Karlas fall. Jag har aldrig varit med om att känna så där som Karla verkar känna för Steinar, det måste jag erkänna. Aldrig varit i närheten ens. Jag känner ingenting. Så vi kan egentligen säga att det är Karla som är mentorn här, medan jag är eleven som försöker lära mig något nytt. Jag vill lära mig att älska någon. Måste man hata för att kunna älska? Det har vi grubblat över. Karla säger att hon inte hatar någon, hon har inga känslor som är tillräckligt starka för att kunna kallas hat. Kan hon älska då? Eller? Jag hatar många. Så jag antar att jag kan komma att älska många, jag också. Om jag inte gör det redan, utan att veta om det. Karla och jag är nära vänner. Det har vi varit sedan vi var tre år och möttes i bostadsrättsföreningens sandlåda. Vi bor fortfarande kvar i området, men nu har vi flyttat till de lite dyrare enfamiljshusen nere vid sjön. ”Att bo i bostadsrättsförening är tryggt och bra”, säger min mamma alltid. ”Vi har nästan som ett eget litet samhälle tycker jag, utan faror och inkräktare.” Hon ler och lägger huvudet på sned. Stryker mig över 10
I_Kära Edda.indd 10
09-10-28 11.41.02
håret. ”Det är så skönt här”, suckar hon lyckligt. ”Äsch, vad inskränkt,” fnyser jag. Mamma är egentligen bra, men jag måste ju få fnysa lite. Jag är ju tonåring, eller hur? Mina föräldrar har bara mig och Sara. Det är Sara som fnyser mest, men hon är förstås yngst. Karla ger mig en hård kram, säger ”ha det bra” och ”vi ses i skolan imorgon.” Så sveper hon håret från ansiktet och går in i huset. Jag fortsätter längs vägen, jag bor på nummer tretton och hon i elvan. ”Hallå!” Jag låser upp dörren och kastar av mig joggingskor och jacka medan jag springer in i huset för att hälsa på vår hund, som heter Fru Skabb. Det är ingen hemma. Var är alla? Jag ropar en gång till för säkerhets skull. Ingen hemma, det betyder att jag kan ha teven på precis så högt jag vill. Jag låter talkshows och Glamour flimra framför ögonen i många timmar, innan jag hör nyckeln i dörren. Mamma. Min mamma är liksom lite av och på. Som idag, när hon är ett sprudlande yrväder som springer runt i köket och lagar mat och grejar. ”Flickor!” ropar hon till mig och Sara. ”Flickor! Vad tror ni om schalottenlök i såsen?” 11
I_Kära Edda.indd 11
09-10-28 11.41.02
Sara och jag rycker ointresserat på axlarna och fortsätter med vårt. Mamma nynnar ute i köket, bryr sig inte om att vi inte bryr oss. Och dukar upp delikata rätter. Sedan berättar hon lite om sin dag på jobbet för den som orkar lyssna (i regel pappa) och frågar oss andra om hur vi har haft det under dagen. Eller som hon var igår, en urvriden disktrasa som låg raklång i soffan och såg på teve med mig och Sara. ”Hoho!” ropade pappa när han kom hem från jobbet vid femtiden. ”Blir det någon middag idag, eller?” Mamma lyfte sakta huvudet från soffkudden med svullna ögonlock och hängande mungipor. ”Det ligger lite bröd i lådan och jag köpte ett paket skinka igår.” Pappa, snäll som vanligt, sa bara: ”Bra, det är bra”, och fortsatte med sitt. Det är bäst att hålla sig undan när mamma är på det humöret, det vet han. Men varför hon är så där av och på, det vet vi inte. Eller, vi pratar i alla fall inte om det. Det var mormors eget fel att hon dog. Det upprepar du ofta för dig själv. Det var mormor själv som ställde till det. Du hittade bevisen, det var sant, och det var tunga bevis. De sirliga breven. Du kunde nästan känna lukten av svettiga händer och darrande pennor när du öppnade locket på asken, där de låg. Och hur de var 12
I_Kära Edda.indd 12
09-10-28 11.41.02