PA s c A l e vA l l i n j o h A n s s o n
I_Kamp.indd 3
2015-04-08 12:00
Läs mer om Pascale Vallin Johansson på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Pascale Vallin Johansson 2015 Omslag: Anna Henriksson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 ISBN 978-91-29-68911-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Kamp.indd 4
2015-04-08 12:00
KAPitel 1
LO trycker händerna mot öronen. Ljudet är öronbedövande.
Trots att hon pressar så hårt hon kan, tjuter det i hela huvudet. Det mullrar och viner ovanför henne och granarna svajar som om det vore storm. Ett riktigt oväder. Men det är det inte. Det är en polishelikopter som letar efter dem. Vidar och Amir sitter också med händerna för öronen, hopkurade under samma gran som Lo. De kröp in här i natt. När de inte orkade springa längre gömde de sig och somnade av ren utmattning. Helikoptern väckte dem. Den flyger på himlen och skymtar mellan grenarna innan den försvinner ur sikte. När helikopterljudet avlägsnar sig tar Lo händerna från öronen och torkar svetten ur pannan. Helt otroligt att det kan vara smällkall vinter ena dagen och kokhet sommar nästa. Fast det mesta i Los liv har varit otroligt den senaste tiden. Som att hennes mamma sitter i fängelse dömd för mord. Att Lo blev inlåst på fosterhemmet Himmelsfrid, där Gunvor och Gillis styrde med vidriga uppfostringsmetoder. Att hon lyckades fly 7
I_Kamp.indd 7
2015-04-08 12:00
därifrån med Amir och Vidar. Att de visade sig vara halvänglar, fick vingar och kunde flyga. Att polisen jagar dem för att skicka tillbaka dem till Himmelsfrid. Men det är inte bara polisen som jagar dem. Det gör mannen med de isblå ögonen också. Fast han tänker inte skicka tillbaka dem till fosterhemmet, han tänker lämna dem till någon som kallas Mästaren. Och vad Mästaren ska göra med dem vill hon helst inte tänka på. Lo lyfter på några grenar för att kunna se bättre. Det har ljusnat över den blå älven som rinner stilla. Inte ett spår av islossningen. Allt har blivit till vatten. Iskyrkan sjönk framför ögonen på henne i går kväll. Rakt ner i älven. Den smälte bort. Liksom dopfunten. Det var deras ingång till änglaskepnaderna. Nu kan de aldrig mer sträcka ut sina vingar och flyga iväg. Aldrig bli änglar igen. Hur ska de ta sig härifrån? Lo har ingen aning. Om de varit i Stockholm hade hon lätt kunnat orientera sig bland gator, hus och i tunnlar. I vilken stad som helst hade det varit lättare än här ute i skogen. Hur svårt det än känns, så måste hon låta någon annan visa vägen en stund. ”Vidar! Nu får du visa vad du går för”, säger Lo. Vidar stirrar dumt på henne. ”Va?” Lo undrar om han är korkad eller om han bara letar efter ord. Mamma brukade säga åt Lo att hon inte skulle stressa dem som var lite blyga av sig. Ge dem tid att svara i stället för att bli 8
I_Kamp.indd 8
2015-04-08 12:00
irriterad. Just nu är de inte direkt i någon situation där de kan sitta och vänta. Men hon anstränger sig för att låta vänlig. ”Vi ligger rätt risigt till. Har du någon idé om hur vi ska ta oss härifrån utan att bli tagna av polisen?” ”Jag har, eh, gått skallgångskedja ett par gånger …”, säger Vidar. ”Och?” Lo hör själv att hennes försök att inte låta irriterad misslyckas totalt. Vidar blir knallröd i ansiktet och får inte fram ett ljud. ”Vad lärde du dig av det?” säger Amir och ler uppmuntrande mot Vidar. När Vidar vänder sig direkt till Amir pratar han nästan utan att staka sig. Han berättar att de flesta som var med i orienteringsklubben brukade ställa upp när någon gått vilse i skogen. Ofta kunde det vara spårhundar med. ”Hundarna fick lukta på någonting som den de letade efter haft på sig”, säger Vidar. ”Kläder, till exempel.” ”Du glömde väl inget i Laurentias bil?” säger Lo. ”Näe, men … det räcker med att de får lukta i bilen”, svarar Vidar. ”Där är det fullt av luktspår efter oss.” ”Den förrädaren”, säger Lo. ”Laurentia spelade förvirrad för att lura oss. Hon ville bara byta ut oss mot den där gamla boken Gillis har.” ”Nej, det tror jag inte”, säger Amir. ”Hur kommer det sig då att hon hade med sig Gillis från 9
I_Kamp.indd 9
2015-04-08 12:00
Himmelsfrid när hon skulle hämta upp oss vid iskyrkan?” säger Lo. ”Hon var antagligen bara snäll och lät honom lifta en bit”, säger Amir. ”Gillis verkade väldigt förvånad när han såg mig och Vidar komma gående mot bilen och …” ”Det spelar ingen roll”, avbryter Lo. ”Nu hjälper hon säkert polisen och vi måste härifrån. Okej, Vidar. Fortsätt. Hur ska vi komma undan?” ”Eh, om vi går i älven tror jag att hundarna kan tappa spåret och … ja, sedan får vi hålla en bra riktning. Jag har en kompass här någonstans”, svarar Vidar och börjar leta i ryggsäcken. Långt bort hör Lo ett svagt skall. Skallgångskedjan har börjat leta. *** VIDAR ångrar att han en gång önskade att de skulle gå vilse i
skogen så att han fick visa vad han kunde. Nu har han fått precis som han ville och det känns inte alls bra. Det enda som är bra är att han inte berättade vad han önskade. Då hade Lo pikat honom för det. Nu bad hon honom om hjälp i stället. Hon förstår trots allt att han är bäst lämpad att leda dem i skogen. Även om han inte känner till omgivningen så är skogen här också hemma på något vis. Skogen är hans vän. Det har alltid varit så. Den tar emot honom med öppna armar, vare sig han är ledsen, glad eller arg. Hur han än mår är han välkommen. Och han får hjälp. 10
I_Kamp.indd 10
2015-04-08 12:00
Granarna varnar honom för faror. Stoppar honom från att gå vidare. Björkarna kan visa honom en annan väg, och den envisa enen hjälper honom att inte ge upp. Det var först när han började i skolan som han insåg att inte alla pratade med träden. Sedan dess har han hållit det för sig själv. För att slippa bli retad. Vidar går först med kompassen i handen. Det ser proffsigt ut. Man kan tro att han vet vart han är på väg. Det gör han inte, men kompassen hjälper honom att hålla riktningen så att de inte bara går runt i cirklar. Han tänker gå söderut. Bort från skallgångskedjan och spårhundarna. Men först ska de kyla av sig i älven. Den är bred här och rinner stilla. På andra sidan är det ett smalare parti skog innan de väldiga fjälltopparna reser sig mot himlen. Det finns ingenting som är så högt hemma i hans skogar. Men de ska inte upp på toppen och klättra, de ska hålla sig i skogen. Fast först ska de göra sig av med sina spår. ”Ta av er skorna”, säger Vidar och sätter sig ner på den steniga strandkanten. Hans skor är smutsiga och slitna, men blöta behöver de inte bli. ”Och kläderna?” frågar Amir. ”Ska vi rulla ihop dem och ta dem på huvudet när vi simmar över?” ”Vi vadar längs med kanten”, säger Lo som redan står ute i älven. ”De kommer att tro att vi simmat över när spåren tar slut här.” ”Precis”, säger Vidar som gärna hade velat säga det själv. Visat 11
I_Kamp.indd 11
2015-04-08 12:00
Lo hur smart han är. Han får skynda sig i stället och ta täten. De går efter varandra i vattnet, som inte alls är lika kallt som han hoppades på. Men det svalkar lite, även om det bara är ett par grader kallare än i luften. Bakom sig hör han Amir berätta om det hemliga rummet i källaren. Där mannen med de isblå ögonen höll ett möte. Det var tretton personer där. Alla hade en silvernål med en blixt fäst på kläderna. Blixtens orden kallade de sig. De var domare, advokater och åklagare som var beredda att göra vad som helst för att sätta dit oskyldiga människor. ”Jag fick bevis på att mamma är oskyldig”, säger Amir. ”Det var en sjuksköterska som sprutade in morfinet i det för tidigt födda barnet. Det var efter att barnet dött en naturlig död. Och sjuksköterskan gjorde det för att sätta dit mamma. Eller, mannen med de isblå ögonen beordrade henne att göra det, men nu börjar hon få skuldkänslor och de är rädda att hon ska avslöja sanningen.” ”Det är ju fantastiskt”, säger Lo. ”Din mamma kommer att bli frigiven direkt.” ”Det är inte så enkelt. De sa att de skulle spärra in sjuksköterskan på ett sjukhus och ge henne mediciner så att hon inte ens skulle komma ihåg vad hon hette.” ”Vilka jävlar!” säger Lo. ”Ja, men vi fick i alla fall tag på Stella som ska berätta det för Amirs gudmor Edel, så hon kan få tag på sjuksköterskan”, säger Vidar och vänder sig om. Han krockar nästan med Lo. Vidar ryggar tillbaka och 12
I_Kamp.indd 12
2015-04-08 12:00
snubblar till. Lo sträcker ut handen och stöttar honom så att han inte ramlar. ”Skrämde jag dig?” säger Lo och ler. ”Öh … näe”, säger Vidar och vänder sig bort för att hon inte ska se hans röda kinder. Och för att slippa hennes hand på sin arm. Han blev alldeles varm i kroppen när hon tog tag i honom. Det var både skönt och obehagligt på samma gång. En konstig känsla som han inte har upplevt förut. Fast allt i hans liv har vänts upp och ner och ingenting är som förut. Vidar koncentrerar sig på var han sätter fötterna på de hala stenarna. Los skratt bryr han sig inte om. Hon ska inte få honom ur balans. ”Jag var också där nere i källaren, i det hemliga rummet”, säger Lo. ”Var du?” säger Amir. ”Jag såg inte dig.” ”Vi måste ha flugit om varandra”, säger Lo undvikande. Vidar vet att hon döljer något. Hon stack ifrån dem utan att säga någonting. Och sedan dök hon bara upp vid iskyrkan, när den sjönk ner i älven. Var var hon egentligen medan han och Amir var änglar och såg Laurentia läsa i den gamla boken på Himmelsfrid? Hänger det ihop med tygkassen som hon är så noga med att skydda? Han borde fråga. Han förstår inte varför det är så svårt för honom att göra det. ”Fick du reda på någonting?” frågar Amir Lo innan Vidar får ur sig något. ”Inte mycket, förutom att mannen med de isblå ögonen får 13
I_Kamp.indd 13
2015-04-08 12:00
sina order direkt från Mästaren. Men var den typen håller hus hörde jag inget om. Och så är Gunvor kompis med det där gänget.” ”Gunvor?” säger Vidar och Amir i munnen på varandra. ”Ja, hon är inte bara en god fostermor”, säger Lo ironiskt, ”hon är duktig på att sätta dit oskyldiga människor också. Kanske gör hon det för den goda sakens skull. För att göra ’mördaryngel’ till ordentliga människor, ser hon till att sätta dit några mammor för mord först.” ”Men varför?” säger Vidar. ”Jag förstår inte varför de är ute efter just våra familjer. Vi har inte gjort dem någonting.” ”Inte vad vi vet”, säger Lo. ”Det kanske var något som våra föräldrar gjorde innan vi föddes.” ”Det är ju oss de jagar”, säger Amir. ”Mannen med de isblå ögonen tänkte ju att vi måste vara på plats i tid för förintelsen. Det är inte våra föräldrar han är ute efter.” ”Det kanske är deras sätt att hämnas. Ge igen på barnen för att … shit”, säger Lo. ”In i skogen!” ”Va?” säger Vidar och fortsätter gå med blicken riktad rakt ner i älven. ”Nu!” beordrar Lo. Då hör Vidar det svaga ljudet av en helikopters roterande vingar.
14
I_Kamp.indd 14
2015-04-08 12:00
KAPitel 2
AMIR trycker sig mot Lo. Det känns tryggt att vara nära henne.
Lo lyfter försiktigt en grankvist så de ser helikoptern. Den flyger mot älven och saktar in ovanför den. Det ser ut som om helikoptern står helt stilla i luften. Men så rör den sig sakta neråt. Bit för bit. Älven, som förut rann så stilla, far runt och det slår upp vågor åt alla håll. ”Den kommer att landa”, säger Lo. Amir hör henne inte, utan läser på hennes läppar. Helikopterljudet är för högt. Amir skakar på huvudet. Den kan inte landa på vattnet för då skulle den sjunka. Den har inga pontoner att flyta på. Men det säger han inte, för Lo och Vidar kan inte läsa på läppar. Det kan bara han. En lucka öppnas bak på helikoptern och det hoppar ut en polis. Flera poliser. En efter en hoppar de rakt ner i vattnet. Helikoptern stiger och flyger bort. ”Du först”, säger Lo och puttar på Vidar. ”Vi måste skynda oss härifrån.” 15
I_Kamp.indd 15
2015-04-08 12:00
Vidar håller i kompassen och kryper ut mellan grenarna. Amir har sikte på Los rygg. Trots att han springer så fort han kan, kommer han allt längre ifrån henne. Han får inte tappa bort Lo. Då är han förlorad. Vidar springer först med kompassen i handen, men Amir ser honom inte. Vidar är för långt bort. När Amir var ängel var han lika snabb som de andra. Blev inte andfådd och kunde flyga hur länge som helst. Men som människa är hans fysiska krafter inget vidare. Han har aldrig hållit på med någon sport eller varit intresserad av att ta sig fram snabbt. Att krypa upp i soffan med en spännande bok var det enda han ville göra när läxorna var gjorda. Och det har inte gett honom någon kondition, precis. Om inte iskyrkan med dopfunten smält ner i älven hade de varit änglar nu. Och då hade de lätt flugit härifrån. Svävat högt upp på himlen utan att någon kunde se dem. Styrt vingarnas slag mot fängelset där deras mammor sitter inlåsta. Det enda Amir vill göra just nu är att lägga sig ner med huvudet i mammas knä. Känna hennes svala hand stryka honom över pannan och höra henne säga att allt kommer att bli bra. I stället flåsar han med bultande hjärta. Kroppen orkar snart inte längre, men han måste fortsätta efter Lo. Fortsätta springa. Han kan inte längre tro att han ska få bli ängel igen. Men han måste tro att mamma kommer att bli fri. Att rättvisan kommer att segra. Att han, mamma och pappa ska få leva tillsammans 16
I_Kamp.indd 16
2015-04-08 12:00
igen. Tror han på det kommer universum att verka för att det ska bli så. Fallet kommer så plötsligt att Amir skriker till. Skriket gick inte att stoppa. Bara inte poliserna hörde det. Mossan på marken är mjuk under honom, så det gick bra. Det är först när han försöker ställa sig upp som han känner smärtan i sin vänstra fot. Den sitter fast i ett hål mellan några rötter. Om han hjälper till med händerna kan han nog få upp foten. Men trots att han tar i allt vad han orkar får han inte loss den. Amir höjer blicken och spanar in mellan träden. Inte ett spår av Lo och Vidar. Han är förlorad. Övergiven i den stora skogen. Helt oskyddad. Och skallgångskedjan som letar efter honom är inte en tröst. Men när han tittar upp mot den högsta fjälltoppen hajar han till. Det ser ut som om det är två änglavingar inristade i berget. Två enorma vingar som breder ut sig. Som ett tecken till honom. Ett tecken på att det finns hopp. En kvist knäcker till bakom honom. De är redan här. Det finns inget hopp, och när solen går i moln försvinner änglavingarna. Det var bara en synvilla. ”Hur gick det?” säger någon tyst. Amir är så säker på att det är polisen att han inte förstår vems röst det är förrän Lo sitter på huk framför honom. Vidar ställer sig på knä bredvid. De vände tillbaka för att hjälpa honom. ”Vad snällt”, viskar Amir. ”Det är klart”, säger Vidar tyst och tar hans hand. ”Våra liv 17
I_Kamp.indd 17
2015-04-08 12:00
vilar i våra händer. Tillsammans ska vi hjälpa och skydda varandra. I dag, i morgon och för all framtid.” Amir blir rörd. Vidar kommer ihåg trohetseden som Amir fick dem att svära när de bestämde sig för att fly från Himmelsfrid. Lo lirkar loss Amirs fot. Sedan hjälper hon honom upp på benen. Det hugger till i foten. Amir grimaserar. ”Hur är det?” frågar Lo och tar ett stadigare tag om honom. ”Jag tror att jag har stukat foten”, svarar Amir. ”Det ordnar sig, lillebrorsan”, säger Lo och stryker honom över kinden. Trots att det gör otroligt ont i foten ler Amir. Att Lo kallade honom lillebrorsan gör honom glad. Det har hon aldrig gjort förut. Han hoppas att hon gör det igen. Han är gärna hennes brorsa. Syrran, tänker han och trycker sin kind mot Los axel. *** LO stödjer Amir som haltar fram bredvid henne. Amir anstränger
sig verkligen för att gå fort. Trots den skadade foten. Han är tapper. Kämpar sig fram i den snåriga terrängen. Bryr sig inte om grenarna som slår honom i ansiktet när de tränger sig förbi mellan granarna. Snubblar i groparna som är dolda av blåbärsriset, utan att stanna upp. Klagar inte en enda gång, trots att de måste kämpa sig uppför en hög kulle för att sedan ta sig ner på andra sidan. Lo klagar inte heller fast svetten rinner i ansiktet, i ögonen, in i munnen, över hela kroppen. Det är ingen idé att torka av sig 18
I_Kamp.indd 18
2015-04-08 12:00
den. Bara låta svetten drypa och fortsätta söderut efter kompassens riktning. Värmen kan hon inte göra någonting åt. Den är bara där, liksom skogen de kämpar sig igenom. Amir kvider till och snubblar. Faller rakt ner och Lo dras med. När hon sätter sig upp och tittar på Amir ser hon att han har svimmat. Vidar har letat fram en flaska vatten ur ryggsäcken och stänker i Amirs ansikte. Amir öppnar ögonen och tittar förvånat på dem. ”Var är jag?” får han fram innan han blundar igen. Lo lägger Amirs huvud i sitt knä. Sträcker ut handen och får vattenflaskan av Vidar. Håller upp Amirs huvud lite och ger honom av vattnet. Han dricker och sväljer men fortsätter blunda. Los mage kurrar. De har inte ätit någonting sedan de stannade med bilen vid vägrenen och fick några äggmackor av Laurentia. På väg upp till iskyrkan. För evigheter sedan. De har haft lite annat att göra. ”Vi behöver få något i magen så vi orkar”, säger Lo. Vidar letar i ryggsäcken och hittar en chokladkaka som han ger till Lo. Hon tar emot den, bryter av en bit till Amir och stoppar in den i hans mun. Han tuggar inte men suger på den. Lo tar också en bit. Chokladsmaken fyller munnen och nästan genast känner hon sig starkare. Amir öppnar ögonen igen och tittar på henne. ”Förlåt att jag förstör”, säger han. 19
I_Kamp.indd 19
2015-04-08 12:00
”Sch. Prata inte. Ät upp chokladen i stället”, säger Lo och Amir gör det. Lo känner lodjurets närvaro innan hon ser honom. Helt ljudlöst kryper han in under grenarna och trycker sin nos mot hennes hals. Pälsen är mjuk under fingrarna och när hon kliar honom på halsen börjar han spinna. Lo blundar och njuter av ljudet och hans mjuka päls. När hon öppnar ögonen trycker lodjuret sin nos mot Los näsa. Och ser rakt in i hennes ögon. I hans vänstra öga visar sig en vit triangel, den är som självlysande. Lodjuret blinkar till och sedan är triangeln borta. Han andas luft rakt in i hennes näsa innan han slinker iväg och försvinner i skogen. Lo drar in hans andetag och får en underlig känsla av att något av honom stannar kvar i henne. Något som gör henne stark, ger henne hopp. Det känns som om hennes pappa är med henne på något vis. ”Ge upp!” skriker någon genom en megafon.”Ni är omringade. Det är ingen idé att ni håller er gömda.” Vidar tittar skräckslaget på Lo. ”De försöker bara lura oss”, viskar Lo för att lugna Vidar. ”Det hörs att de är långt härifrån.” ”Jag mår bättre nu”, säger Amir och sätter sig upp. ”Jag fick lite energi av chokladen.” ”Om ni ger upp frivilligt slipper ni straff ”, ropar rösten i megafonen. ”Knappast”, säger Lo. 20
I_Kamp.indd 20
2015-04-08 12:00
Det finns ingenting som talar för att de skulle behandlas rättvist. Allt Lo varit med om den senaste tiden visar det. Får polisen tag i dem kommer det att gå åt helvete.
21
I_Kamp.indd 21
2015-04-08 12:00
L
o, Amir och Vidar har fรถrstรฅtt att deras รถden รคr sammanร lWDGH ยฒ WLOOVDPPDQV PnVWH GH EHVHJUD 0lVWDUHQ RFK UlGGD YlUOGHQ 1X MDJDV GH DY DOOD SROLVHQ IRVWHUI|UlOGUDUQD RFK 0lVWDUHQV KDQWODQJDUH %DUQHQ ร \U I|U OLYHW ,VN\UNDQ KDU MXVW UDVDW QHU L lOYHQ RFK VSRODWV LYlJ .RPPHU GH QnJRQVLQ DWW NXQQD EOL lQJODU LJHQ" 2FK KXU VND GH DQQDUV NODUD DY DWW EHVHJUD 0lVWDUHQ" 7LGHQ lU NQDSS ยฒ I|UH YnUGDJMlPQLQJHQ PnVWH GHQ DYJ|UDQGH VWULGHQ VWn Kamp lU GHQ DYVOXWDQGH GHOHQ L $PDUJLWULORJLQ HWW PDJLVNW RFK VSlQQDQGH lYHQW\U RP NDPSHQ I|U IULKHW /lV lYHQ Dรถmd GHO RFK Flykt GHO
ยต9DOOLQ -RKDQVVRQ NDQ NRQVWHQ DWW EMXGD Sn UDIร DQGH OlVQLQJ ยต GULL ร KERBLOM, BTJ om Flykt
I S B N 978-91-29-68911-2
9
789129 689112
ยต(Q VOXNDUERN ยต PRICKIGA PAULA om Dรถmd