9789113021126

BINCHY_NY

09-02-10

13.49

Sida 1

I själ och hjärta

En roman av succéförfattaren till Dublin 4, Stjärnklara nätter och Den magiska källan

MAEVE BINCHY

I själ och hjärta

Översättning Karl G och Lilian Fredriksson

Av Maeve Binchy har tidigare givits ut: Tänd ett litet ljus, 1985 Tom O’Briens dotter, 1986 Eldflugornas sommar, 1988 Silverbröllopet, 1989 När ödets stjärnor faller, 1991 Circle of Friends, 1995 I blodbokens skugga, 1993 Glassjön, 1995 I år blir det nog bättre, 1996 Nora O’Donoghues dröm, 1997 Huset vid Tara Road, 1998 Sveda och värk, 2000 Scarlet & Feather, 2001 Hemkomsten, 2002 Vi ses på Quentins, 2003 Dublin 4, 2004 Stjärnklara nätter, 2005 Den magiska källan, 2007

ISBN: 978-91-1-302112-6 © Maeve Binchy 2008 och Norstedts, Stockholm 2009 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: Heart and Soul Originalförlag: Orion Books, an imprint of the Orion Publishing Group Översättning: Karl G och Lilian Fredriksson Omslag: Anders Timrén Tryckt hos WS Bookwell, 2009 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kapitel ett

C

lara Casey hade fått veta att de hade en liten budget för att inreda hennes nya tjänsterum. En tröttsam, högljudd ledamot av sjukhusstyrelsen, med rufsigt hår och irriterande kroppsspråk, hade gjort en svepande gest runt det trista, otrivsamma rummet, med dess grå väggar och klumpigt utplacerade plåtskåp. Inte det slags rum som en chefsöverläkare kunde tycka var särskilt mycket till belöning för trettio års medicinstudier och praktik. Men det var ju aldrig särskilt klokt att vara negativ redan från början.

Hon ansträngde sig febrilt för att komma på vad mannen hette. ”Jo, ja … hm … Frank”, sa hon. ”Det har sannerligen en massa potential, eller hur man ska uttrycka det.”

Det var inte det svar han hade förväntat sig. Den stiliga, mörkhåriga kvinnan, som kanske var någonstans mellan fyrtio och femtio och iförd en flott lilafärgad stickad dräkt, stegade omkring i rummet som en lejoninna i bur.

Snabbt sa han: ”Inte obegränsad potential, doktor Casey, inte finansiellt sett. Men lite målarfärg här och några trevliga möbler där, lite kvinnlig touche, kommer att göra underverk.” Han log överseende.

Clara kämpade hårt för att inte tappa humöret. ”Ja, naturligtvis, det är precis det slags bedömning jag skulle göra när jag inreder mitt eget hem. Det här är något helt annat. För det första kan jag inte ha ett rum som ligger undangömt miltals bort i en korridor. Om jag ska ha ansvar för det här stället måste jag befinna mig i centrum av det och leda det därifrån.” ”Men alla kommer ju att veta var ni är, ert namn kommer att stå på dörren.” Han nästan snubblade på orden. ”Jag har inga som helst avsikter att sitta undangömd här”, sa hon. ”Doktor Casey, ni har sett finansieringen, ni var medveten om vad 13

som gällde när ni accepterade befattningen.” ”Ingenting sades om var mitt skrivbord skulle stå. Ingenting alls.

Det skulle diskuteras vid ett senare tillfälle. Det här är det tillfället.”

Han gillade inte hennes ton. Hon lät definitivt som en skolfröken. ”Och det här är rummet”, sa han.

Hon kände sig frestad att be honom kalla henne Clara, men kom ihåg att hon måste få honom att erkänna hennes status här om hon skulle få igenom något överhuvudtaget. Hon kände till hur hans sort fungerade. ”Det tror jag inte, Frank”, sa hon. ”Kan ni visa mig var ni annars skulle kunna tänka er att sitta? Dietistens rum är ännu mindre, sekreteraren har bara plats för sig själv och arkivet. Sjukgymnasten måste ha ett rum med plats för sin utrustning, sjuksköterskorna behöver sin plats, väntrummet måste ligga i närheten av dörren. Kan ni vara så snäll och ge mig ett förslag om var vi skulle kunna hitta ett annat rum åt er om det här fullkomligt användbara stället inte passar er?” ”Jag tänker sitta i hallen”, sa Clara rätt och slätt. ”Hallen? Vilken hall?” ”Entréhallen, utrymmet när man kommer in genom glasdörrarna.” ”Men doktor Casey, det skulle inte alls fungera.” ”Och exakt varför inte, Frank?” ”Ni skulle aldrig få vara i fred”, började han. ”Och?” ”Ni skulle inte få vara ostörd, det skulle inte se … det skulle inte vara rätt. Det skulle bara finnas plats för ett skrivbord.” ”Det enda jag behöver är ett skrivbord.” ”Nej, doktorn, ni får förlåta mig, men ni behöver mycket mer än ett skrivbord. Mycket mer. Som ett dokumentskåp, till exempel”, sa han lite tamt. ”Jag kan ha ett sådant i sekreterarens rum.” ”Ett ställe för patientjournalerna?” ”I sköterskornas rum.” ”Ni kommer att behöva vara ostörd ibland när ni ska tala med patienterna.”

14

”Vi kan kalla det här rummet som ni är så förtjust i för konsultationsrummet, vi kan alla använda det när det är nödvändigt. Man skulle kunna måla det i lugna, vilsamma färger, skaffa nya gardiner. Jag kan välja dem om ni vill. Några stolar, ett runt bord. Okej?”

Han visste att det var kört, men han kom med ett sista gnölande. ”Så här har det aldrig varit förut, doktor Casey, det har aldrig varit på det här sättet.” ”Det har aldrig funnits någon hjärtklinik här tidigare, Frank, så det är ingen vits med att försöka jämföra det med något som inte existerat.

Vi startar den här kliniken från noll och om jag ska driva den, så vill jag göra det på mitt sätt.”

Clara visste att han fortfarande stod kvar i dörren och såg ogillande efter henne medan hon gick bort till sin bil. Hon gick med högburet huvud och med ett stelt leende klistrat på läpparna.

Hon klickade för att låsa upp dörren och gled in på förarplatsen.

Efter arbetet i dag skulle någon säkert fråga Frank hurdan hon var.

Hon visste exakt vad han skulle säga. Feministskata av värsta slag.

Om han blev pressad skulle han säga att hon var maktkåt och inte kunde bärga sig tills hon kunde sätta igång och jobba och styra och ställa som hon ville. Om han bara visste. Ingen fick någonsin veta.

Ingen skulle få veta hur lite Clara ville ha det här nya jobbet. Men hon hade ställt upp på att göra det under ett år. Och göra det skulle hon.

Hon körde ut i eftermiddagstrafiken och kände att hon nu kunde lägga av det falska leendet. Hon skulle åka till snabbköpet och köpa tre sorters pastasås. Vad hon än köpte så skulle en av flickorna ha åsikter.

Osten var för stark, tomatsåsen var för trist, peston för pinsamt trendig. Gud give att de var på gott humör i kväll.

Hon skulle inte klara av om Adi och hennes pojkvän Gerry hade ännu ett ideologiskt meningsutbyte om miljön eller valar eller burhöns. Eller om Linda hade haft ytterligare ett engångsligg med någon misslyckad typ som inte hade besvärat sig med att ringa henne igen.

Clara suckade.

Folk hade sagt till henne att flickor var hemska när de var tonår15

ingar, men att de skulle bli bättre när de hade passerat tjugo. Som vanligt hade Clara fattat fel. De var fasansfulla nu när de var tjugotre och tjugoett. De hade inte varit så hemska när de var tonåringar. Men då hade naturligtvis den där skitstöveln Alan funnits med i bilden och allt hade varit enklare. På sätt och vis enklare.

Adi Casey låste upp och gick in i huset där hon bodde tillsammans med sin syster och sin mor. Klimakteriepalatset brukade Clara kalla stället. Jätteroligt, verkligen humor.

Mamma hade inte kommit hem ännu. Det var bra, tänkte Adi, hon skulle ta ett långt, skönt bad, använda den nya badoljan som hon hade köpt på torget på hemvägen. Hon hade också köpt lite ekologiska grönsaker, för vem visste vad mamma kunde komma hem med för butiksköpta saker, fulla av tillsatser och kemikalier.

Hon hörde till sin förtret musik från badrummet. Linda hade alltså hunnit före henne dit. Mamma hade pratat om ytterligare ett badrum. Ett duschrum i alla fall. Men det hade inte sagts något om det på ett tag. Och när nu inte mamma hade fått det där toppjobbet som hon hade hoppats på, så var det kanske inte läge att ta upp det. Adi bidrog med lite grand till hemmet, men hon tjänade inte så mycket som lärare. Linda bidrog inte med något alls. Hon var fortfarande student, men det hade aldrig fallit henne in att skaffa sig ett deltidsjobb.

Mamma var den som skötte ruljansen och hade rätt att vara den som bestämde.

Innan Adi hade hunnit till sitt rum ringde telefonen. Det var hennes far. ”Hur mår min vackra dotter?” undrade han. ”Jag tror att hon badar just nu, pappa. Ska jag ropa på henne?” ”Jag menade dig, Adi.” ”Du menar den som du för tillfället pratar med, pappa, det gör du alltid.” ”Men snälla Adi, jag försöker bara vara trevlig, så bli inte arg för ingenting.” ”Okej, pappa, förlåt. Vad är det?” ”Kan jag inte bara ringa för att säga hej till min …”

16

”Det gör du aldrig, du ringer bara när du vill ha något.” Adi hade en vass tunga. ”Kommer din mor att vara hemma i kväll?” ”Ja.” ”När kommer hon hem?” ”Pappa, det här är en familj, inte ett ställe där folk måste checka in och skriva in sig.” ”Jag vill tala med henne.” ”Jamen, ring henne då.” ”Hon ringer inte tillbaka.” ”Men kom hit då.” ”Hon gillar inte att jag gör det, och det vet du. Hennes privata sfär och allt det där.” ”Jag är för gammal. Det här spelet mellan er har pågått för länge.

Snälla pappa, se till att göra något åt det.” ”Kan inte du och Linda tänka er att gå ut i kväll, för jag skulle vilja prata med henne om en sak.” ”Nej, vi kan inte tänka oss att gå ut i kväll.” ”Jag kan bjuda er på middag någonstans.” ”Tänker du betala oss för att vi ska lämna vårt eget hem?” ”Försök nu hjälpa mig med det här.” ”Varför skulle jag göra det? Du har aldrig försökt hjälpa någon annan i hela ditt liv.” ”Varför kan du inte göra en så liten sak?” ”Därför att mamma har lovat att laga middag åt oss i kväll, för att fira att hon har fått ett nytt jobb. Därför att det är planerat sedan länge och jag inte tänker ställa in det nu. Du får ursäkta mig, pappa.” ”Jag kommer över ändå.” Han lade på luren.

Linda kom ut ur badrummet, drypande våt och insvept i en fuktig handduk. Adi betraktade henne glädjelöst. Linda, som åt skräpmat och rökte och drack, såg helt fantastisk ut, och hennes långa våta hår var lika vackert som hos någon som just kom ut från frissan. Det fanns ingen rättvisa här i världen. ”Vem var det som ringde?” ville Linda veta. ”Pappa. Slingrade sig som vanligt.”

17

”Vad ville han?” ”Prata med mamma. Han sa att han skulle betala oss för att gå ut i kväll.”

Linda lyste upp. ”Verkligen? Hur mycket då?” ”Jag sa nej. Inte en chans.” ”Det var väldigt självsvåldigt gjort av dig.” ”Du kan ju ringa honom och omförhandla med honom, men jag tänker inte gå ut.” ”Jag antar att det handlar om Stora S”, sa Linda. ”Varför skulle de idas skiljas nu? Hon kastade inte ut honom när hon borde ha gjort det. Har de det inte bra som de har det nu? Han med sin bimbo och mamma här med oss?” Adi tyckte aldrig att det fanns någon anledning att ändra på saker och ting.

Linda ryckte på axlarna. ”Jag slår vad om att hon är gravid, bimbon, jag slår vad om att det är det han tänker berätta för henne.” ”Herregud, jag önskar att jag hade gått med på att ta emot hans muta, om det här är vad det hela kommer att handla om. Jag tror att jag ringer honom.”

Men i slutänden skickade hon honom ett sms: ”Hemmet kommer att vara dotterfritt från 19.30 i kväll. Vi har gått till Quentins. Skickar notan. Puss, Adi.” ”Alan? Alan, det är något konstigt med telefonen. Hör du mig? Det är Cinta.” ”Älskling, jag vet det.” ”Har du berättat det för henne? ”Jag är just på väg hem till henne, älskling.” ”Du kommer väl inte att banga ur som förra veckan?” ”Det var inte riktigt så det var …” ”Alan, det får inte bli så igen, Alan, snälla du.” ”Älskling, du kan lita på mig.” ”Jag måste kunna göra det, Alan, den här gången måste jag verkligen kunna göra det.”

18

Clara låste upp och gick in. Huset var misstänkt tyst. Hon hade förväntat sig att båda flickorna skulle vara hemma. Det låg våta handdukar på badrumsgolvet. Linda hade varit hemma och tagit ett bad. Det låg också broschyrer om plaståtervinning på köksbordet, så Adi hade också varit hemma. Men nu syntes inte minsta skymt av dem. Sedan fick hon syn på meddelandet på kylskåpet.

Pappa kommer över vid åttatiden för att prata med dig. Han liksom antydde att han ville att det skulle vara på tu man hand.

Han erbjöd sig faktiskt att bjuda oss på middag på restaurang, så vi går till Quentins.

Kram från oss båda!

Adi Vad i all världen kunde han vilja just den här kvällen av alla? I slutet av en lång, tröttsam, dag full av besvikelser, som också innefattade anblicken av ett helt tomt ställe som skulle vara platsen för hennes arbete under nästa år?

Efter timmar av rollspel och revirpinkande med en tröttsam byråkratisk sjukhustjänsteman. Efter att ha jagat igenom tre olika delikatessavdelningar för att hitta pastasåser till de kinkiga döttrarna. Och nu skulle de båda två gå ut på en tjusig restaurang och Clara stod inför att konfronteras med Alan, och vad det nu kunde vara för vrickad plan som han hade kokat ihop för att backa på deras finansiella uppgörelse.

Clara lade in maten i kylskåpet, för det var inte tal om att dela något med Alan. Inte nu längre. De åren var för länge sedan förbi. Hon tog ut två flaskor mineralvatten ur kylen. Hon lade in de två flaskorna australiensisk Sauvignon Blanc allra längst bak i kylen, bakom yoghurtförpackningarna och lättmargarinet. Han skulle aldrig hitta dem där. Och hon skulle nog behöva dem när han hade gått.

Adi och Linda hade glatt slagit sig ner på Quentins. ”Man skulle kunna hålla ett mindre land flytande i en vecka på vad de betalar vid bordet därborta”, sa Adi ogillande.

19

”Jovisst, men det skulle inte vara lika roligt.” ”Jag undrar om vi verkligen är biologiska systrar?” sa Adi. ”Det har du alltid undrat.” Linda smuttade på sin Tequila Sunrise. ”Vilken tid tror du han går?” undrade Adi. ”Vem, killen vid bordet?” ”Nej, pappa, dumskalle.” ”Så fort han får vad han vill ha. Varför skulle han vara annorlunda än andra karlar?” Linda fångade kyparens blick. En Tequila Sunrise till, så var hon klar att beställa sedan.

Clara hade tänkt byta om till något bekvämare, men telefonen ringde i ett så det blev inte tid till det. Hennes mor ville veta hur det nya tjänsterummet var. ”Har du matta på golvet?” Modern inriktade sig på det fundamentala. ”Det är något slags modern golvbeläggning överallt på det här stället.” ”Alltså har du det inte.” Hon såg framför sig hur modern snörpte på munnen. På samma sätt som när hon hade förlovat sig med Alan, gift sig med Alan och sedan separerat från Alan. Det hade blivit mycket snörpande.

Hennes väninna Dervla hade ringt för att höra hur stället verkade. ”Svamp och magnolia”, hade Clara sagt till henne. ”Herregud, vad i hela fridens namn betyder det?” ”Det är de färger som det är målat i för tillfället …” ”Men det kan du väl ändra på.” ”Jovisst. Absolut.” ”Så det är inte bara färgskalan som du är upprörd över?” ”Vad då upprörd?” ”Vad vet jag? Träffade du någon av dem som du kommer att arbeta tillsammans med?” ”Nix, det var rena, rama kyrkogården.” ”Men handlar det inte om att du inte skulle vara nöjd med någonting överhuvudtaget? Har jag inte rätt?” ”Som alltid har du rätt, Dervla”, suckade hon.

20

”Hör på nu, Philip har ett sammanträde så han kommer inte att yla efter mat. Skulle det kännas bättre om jag kom över med en flaska vin och ett halvt kilo korvar. Det brukade fungera på den gamla goda tiden.” ”Inte i kväll, Dervla. Den där skitstöveln Alan har betalat flickorna för att gå ut och äta på Quentins, eftersom han vill berätta något för mig, fråga mig om någonting. Vad finns det kvar att fråga om på det här stadiet, det är vad jag undrar?” ”Jag var på ett sammanträde i går och ett av ärendena på agendan hade förkortningen SA. Jag trodde faktiskt att det betydde ”Skitstöveln Alan”, eftersom du aldrig kallar honom något annat.”

Clara skrattade. ”Vad betydde det egentligen?” ”Jag vet inte. Ska Aktiveras, Ska Anordnas, något sådant.” Dervla var inte helt säker. ”Dervla, ingen skulle någonsin kunna ana att du har en hjärna, så länge du alltid spelar tomhövdat våp på det där sättet.” ”Vad jag nu skulle ha för nytta av den.” ”Jag önskar att jag hade allt ditt kunnande. Jag vet inte vad han vill, men vad det än är så vill jag inte ge honom det.” ”Om det inte spelar någon roll för dig, så ge honom det. Gör en stor affär av det, naturligtvis, men om du inte bryr dig, så ge honom det och kasta sedan allt över axeln.” ”Men vad kan det vara? Han kan inte få huset. Han vill inte ha flickorna, och de är hur som helst tillräckligt stora för att göra vad de vill och de går knappt i närheten av honom.” ”Kanske han har haft en liten släng av kärlkramp och vill få en undersökning.” ”Nej, jag har aldrig varit hans doktor. Jag såg redan från början till att han alltid gick till Sean Murray.” ”Han kanske vill gifta sig med flicksnärtan och behöver skilsmässa.” ”Nej, det aktar han sig väldigt noga för.” ”Hur vet du det?” ”Flickorna har sagt det till mig, och han försöker till och med säga det till mig när han tror att jag skulle kunna tänkas lyssna på honom.”

21

”Och lyssnar du på honom?” ”Sällan. Jag vet att ni alla tycker att jag borde ha gjort slut på allt det här för evigheter sedan. Vem vet? Kanske jag gör det. Kanske inte.” ”Lycka till, Clara.” ”Jag önskar verkligen att vi skulle äta de där korvarna och dricka vinet.” ”En annan kväll, Clara.”

Sedan var det ett mejl från färgaffären, där det stod att hon kunde hämta en färgkarta nästa morgon, ett sms från kusinen på Nordirland som sa att Damklubben skulle göra en utflykt till Dublin och kunde Clara föreslå något prisvärt ställe där de kunde parkera en buss och äta lunch, köpa souvenirer och andas lite lantluft utan att det blev för dyrt, och sedan kom en granne in och bad om stöd för att stoppa en popkonsert som skulle göra dem alla döva om tre månader. Och sedan var klockan åtta och Alan stod i dörren.

Han såg ut att må bra. Irriterande bra. Mycket yngre än sina fyrtioåtta år. Under en mörk kavaj hade han en citronfärgad skjorta som var öppen i halsen. Strykfri, noterade Clara. Bimbon besvärade sig inte med att stryka kragar och manschetter. Han hade med sig en flaska vin. ”Mer civiliserat, tänkte jag”, sa han. ”Mer civiliserat än vad exakt?” frågade Clara. ”Än att bara sitta och glo på varandra. Gudars, du ser strålande ut, det där är en underbar färg. Är det ljung? Eller malva?” ”Jag är inte säker.” ”Jodå, det är du visst, du har alltid varit jättebra på färger. Det kanske är viol eller syren eller …” ”Ja, det kanske det är, Alan, kom in nu.” ”Är flickorna ute?” ”Jo, du betalade dem ju för att gå på Quentins, minns du inte det?” ”Jag sa att jag skulle bjuda dem på en bit mat. Jag visste inte att de skulle slå på stort på det sättet. Men för all del. Sådan är ju ungdomen i dag.” ”Ja du, Alan, du borde ju veta allt om den saken. Kom in och sätt dig, eftersom du nu ändå är här.”

22

”Tack så mycket. Ska jag hämta korkskruven?” ”Det här är mitt hem. Jag hämtar min korkskruv och mina glas när jag är redo för det.” ”Ta det lilla lugna, Clara, jag kom med en fredspipa, ja, för all del då, en flaska fredsvin. Varför all denna aggressivitet?” ”Ja, varför det? Jag fattar det bara inte. Kan det möjligen ha något att göra med att du har bedragit mig i åratal, ljugit för mig, lovat att saker och ting var avslutade när de inte var det, övergett mig, bekämpat mig med hjälp av landets alla advokater?” ”Du fick ju huset.” För Alan var det okomplicerat. ”Jo, jag fick det hus som jag hade betalat. Jag fick inget annat.” ”Allt det här har vi stött och blött, Clara. Folk förändras.” ”Inte jag.” ”Jo, men det har du gjort, vi har alla gjort det. Du vill bara inte inse det.”

Hon kände sig plötsligt väldigt trött. ”Vad vill du, Alan? Vad vill du egentligen?” ”Skiljas”, sa han. ”Göra vad då?” ”Skiljas.” ”Men, för Guds skull, vi är ju skilda, vi har levt separerade i fyra år.” ”Men vi är inte skilda.” ”Men du sa att du inte ville gifta om dig. Att du och Cinta inte behövde några sådana band.” ”Det gör vi inte heller. Men det är så här, att hon har gått och blivit gravid och ja, du fattar?” ”Nej, det gör jag inte.” ”Clara, du fattar visst, du vill bara inte erkänna det. Det är över. Det har varit över länge nu. Varför kan vi inte bara stryka ett streck över alltihop och gå vidare.” ”Alan, försvinn härifrån.” ”Vad säger du?” ”Försvinn, och ta med dig fredsvinet! Öppna det hemma. Du har verkligen valt fel kväll.”

23

”Men det kommer ändå att bli så. Jag undrar bara varför du inte kan vara lite mer samarbetsvillig?” ”Ja, Alan, det undrar jag också”, sa Clara och reste sig och skjutsade i väg hans oöppnade vinflaska över bordet till honom.

Clara önskade att det hade känts som om det vore något avslutat över det hela. Det var så otillfredsställande att ha det hängande i luften på det här sättet, men hon tänkte inte ställa upp, göra saker enligt hans schema. Var det möjligt att hon trodde att det inte var över helt och hållet?

Så även om det var oavslutat, så var det så hon ville ha det just nu. Hon stod kvar tills han insåg att han verkligen måste gå, och då gick han. ”Cinta? Älskling?” ”Alan, är det du?” ”Hur många andra män kallar dig Cinta och säger älskling till dig?”

Han skrattade ihåligt. ”Vad sa hon?” ”Ingenting.” ”Men hon måste ju ha sagt någonting?” ”Nej, det gjorde hon inte.” ”Du har inte varit där?” ”Det har jag visst varit.” Han kände sig sårad över det orättvisa i alltihop. ”Hon kan ju inte ha sagt ingenting?” ”Hon sa: ’Försvinn härifrån.’” ”Och det gjorde du?” ”Älskade, det gör ingen skillnad.” ”Det gör det för mig”, sa Cinta.

Clara hade alltid varit anhängare av tanken att man skulle slå alla bekymmer ur hågen. För många år sedan hade de haft en underbar professor i allmänmedicin som hade lyckats inspirera dem alla. Det var doktor Morrissey, hennes väninna Dervlas far. ”Underskatta aldrig de läkande krafterna i att hålla sig sysselsatt”, var hans råd till dem. Han sa att de flesta patienter skulle må bättre av 24

att ha mer att göra än mindre. Han hade fått ett nästan legendariskt rykte om sig att kunna bota sömnlöshet genom att helt enkelt råda folk att gå upp och ordna med samlingen av videoband eller stryka servetter. Vad skulle han säga nu? Den vänlige doktor Morrissey hade fungerat mer som en far för Clara än vad hennes egen otillgänglige far någonsin hade gjort.

Doktor Morrissey skulle ha sagt: ”Ge dig i kast med något som kommer att uppsluka dig. Någonting som gör att den där skitstöveln Alan och hans skilsmässa och hans infantila flickvän försvinner ur dina tankar.” Clara hällde upp ett glas vin och gick upp på övervåningen.

Hon skulle fylla vartenda hörn i huvudet med det där jäkla centret som hon hade åtagit sig att driva.

På Quentins tittade Adi ogillande på sin syster. Linda snodde sitt långa blonda hår om fingrarna och log mot en man i andra änden av rummet. ”Linda, sluta upp med det där”, väste Adi. ”Sluta upp med vad då?” Lindas ögon var stora, blåa och troskyldiga. ”Sluta försöka flirta med honom.” ”Han log. Jag log tillbaka. Är det dödsstraff på det?” ”Det kan bli väldigt komplicerat i slutänden. Linda, sluta flina!” ”Okej, men sluta upp med att se ut som ett torkat russin. Vad är det för fel med att vara trevlig?” Linda var sur.

I samma ögonblick kom en kypare, som formligen utstrålade ogillande, fram till deras bord. ”Mr Young hälsar och undrar om han inte kunde få bjuda damerna på en digestif?” ”Kan ni vara snäll och säga nej tack till mr Young”, sa Adi. ”Var snäll och säg till mr Young att jag hemskt gärna skulle vilja ha en Irish coffee”, sa Linda.

Kyparen såg hjälplöst från den ena till den andra. Mr Young hade från andra änden av rummet uppfattat situationen och dök nu upp vid deras bord. Han var en reslig man på närmare femtio, var klädd i en välskräddad kostym och såg ut att vara en man som bemästrade de flesta situationer.

25