Copyright © Magnus Jahnsson 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Marcus Freij, www.marcusfreij.com Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-997-9
Till Liv och Tindra
Sommar – ett halvür tidigare
Prolog Det känns som om någon kapat våra fötter och hela sängen fylls av blod och hela golvet är fullt av skor ”Nadja, från och med nu har du bara en uppgift!” Hristo Jankov sitter på sängkanten och skriker så att spottet yr. Iordan har aldrig tidigare sett sin far så upprörd. Han ryggar tillbaka och glömmer alla föresatser han nyss hade. ”Felix. Jag vill ha hit honom!” fortsätter Hristo efter att ha hämtat andan. ”Jag vill se på när han förhörs i den här lägenheten, jag vill höra hans bekännelser och sen vill jag se honom styckas levande, bit för bit.” Nadja, som står bredvid Iordan, hukar sig och doktor Grubo, Hristos personlige läkare, gömmer sig bakom dem. ”Hör du det? Bit för bit!” Hristo dunkar näven i sängbordet gång på gång, tills han skakar till och viker sig dubbel. ”Doktorn”, väser han desperat. Iordan och Nadja utbyter en snabb blick och när Grubo störtar fram för att se till sin patient håller Nadja honom tillbaka. Iordan hittar modet inom sig, tar tag i läkaren och drar med sig honom ut ur rummet. ”Lyssna noga nu, doktor Grubo”, säger han när de står i korridoren utanför faderns sovrum. ”Ni vet lika väl som jag att far inte kommer att bli fullt återställd efter denna attack. Men om han blir tillräckligt bra kommer han att anklaga er för att ha misskött er uppgift. Ni vet vad det betyder.” 9
Nadja illustrerar genom att sakta dra pekfingret över sin hals. ”Ni ser till att hålla honom vid liv, vi ser till att han får sin hämnd”, säger hon. ”Det är den gamle kämpen värd. Om Hristo Jankov dör och våra konkurrenter får reda på det, kommer det bara att bli kaos. Då kommer de att försöka ta över företaget. Vi behöver arbetsro. Från och med nu är det Iordan och jag som sköter den riktiga verksamheten här. Är det förstått?” Doktorn stirrar på dem en sekund innan han nickar. ”Så gå då och se till att han överlever”, säger Iordan och anstränger sig för att låta auktoritär. ”Vi behöver vår galjonsfigur vid liv. Jag ska hämnas pappa till varje pris.” ”Jag kommer att göra allt för att hjälpa dig”, säger Nadja när de går mot Hristos arbetsrum. ”Felix, vem han än är, kommer att ångra att han någonsin föddes”, väser Iordan, tar ett djupt andetag och öppnar dörren till kontoret, M-Pharmas hjärta. ”Nu är det jag som är företagets chef.”
10
Del 1 – vinter
Kapitel 1 Ibland står tiden nästan stilla, men lika plötsligt rinner den bort Mellan förväntan och förtvivlan är steget alltför kort Det föll en decimeter nysnö under natten och morgonsolen gör att alla ytor gnistrar som om de är täckta med diamanter. Luften är klar och kall. Viken nedanför liknar ett stort vitt lakan, perfekt sträckt, som i en säng på logementet i Arvidsjaur. Felix Larson öppnar ytterdörren för att skotta sig ned till vedboden när han hör ett rytmiskt ljud. Någon är på väg till stugan. Han väntar inte besök. Särskilt inte tidigt på morgonen. Vem kan det vara? Kattis? Han stänger dörren igen, ställer sig på knä och kisar ut genom en av glasverandans frostblommiga fönsterrutor. En liten person kommer gående på uppfarten. Figuren ser felproportionerad ut. Överkroppen och stjärten täckts av en bylsig dunjacka medan benen ser ut som smala pinnar nedstuckna i ett par ljusgrå moon boots. Det knastrar när de tjocka stövlarna gör nedslag i det orörda vita. Gestalten vänder ansiktet upp mot stugan och Felix känner igen Anne Fayal. Vad gör hon här? Han har inte saknat Anne, inte förrän nu när han ser henne. Inom sig känner han tomrummet hon efterlämnade, inser att han burit det med sig hela den här tiden. Hur kunde han undgå att märka det? Han tappar andan och sjunker ned på verandans bänk. Livet har inte haft för vana att ge Felix andra chanser, men här får han kanske en. # 13
Anne Fayal stannar upp och kisar. Hennes tunga andedräkt skickar ut en lång rökplym i den stilla morgonluften. Framför henne, inbäddat i snön, ligger ett litet gult trähus och några röda uthus med svarta portar. Mellan byggnaderna har prydliga gångar skottats, men det var innan nattens snöfall. Ingen har gått på dem idag. Det vita ligger som mjuk fleece över alla öppna ytor. Ovanför stugans skorsten dallrar luften av värme, och en sträv, kryddig doft av bränt trä når hennes frusna näsborrar. Någon befinner sig där inne och är säkerligen vaken. Har det långa sökandet, från Frankrike, via London, fört henne till rätt plats? Har hon äntligen hittat Felix Larson? Hon fäller tillbaka huvan för att se bättre. Kylan slår emot henne, men hon går ändå bestämt de sista stegen fram mot huset. Snön knarrar under sulorna. Samtidigt som handen greppar tag i det frosttäckta järnräcket upp till den lilla glasverandan ser hon att någon sitter där inne och tittar på henne. Hjärtat slår dubbelslag, hon känner igen honom direkt. Han är blekare och mer rund om kinderna, men det lockiga, cendréfärgade håret som sticker ut under mössan är sig likt. Framför allt känner hon igen intensiteten i de iskallt blå ögonen. De som kunde se rakt igenom henne. Blodet rusar till kinderna. Efter ett halvårs sökande har hon hittat honom, mannen hon drömt om och fruktat på en och samma gång. Hon har många frågor som väntar på svar. Som i en dimma ser hon hur han ler medan han reser sig upp från trästolen. Hon kommer ihåg tänderna, jämna och vita, lite glesa. Kommer ihåg hur hon brukade låta tungspetsen dansa över gliporna. När han öppnar ytterdörren skjuter den nysnön framför sig som en snöplog, formar en perfekt kvartscirkel. ”Hej, Anne”, säger han. Två enkla ord, uttalade med hans säregna franska brytning, som får alla minnena att strömma tillbaka. ”Hej, Felix”, svarar hon. Rösten är hesare än hon väntat sig och hon tystnar, förlägen över ljudet av sig själv. Efter en kort tystnad, då de betraktar varandra, flyttar sig Felix åt sidan. ”Stå inte bara där och frys. Kom in.” Anne tar ett trevande steg över tröskeln. Det är symboliskt, nu finns verkligen ingen återvändo. 14
”Vilken överraskning. Hur hittade du mig?” Hon ruskar på axlarna, är ännu ovillig att prata. Medan han visar in henne i hallen söker Anne i Felix blick efter ledtrådar till hur han känner. Enklast vore om han inte kände någonting, om alla minnen bara var inbillning. Det skulle underlätta, säger förnuftet. Kroppen håller inte med. Det är varmt inne i stugan. Felix sträcker ut handen. ”Jag kan ta din jacka.” När han tar emot den bylsiga dunparkasen rör deras händer vid varandra. Nya minnen väller över henne, varma fingrar som trevar sig över magen, upp mot brösten och ned under troskanten. Kinderna känns ännu rödare och Anne blir tvungen att samla sig. Felix drar av sig sin gamla gröna, skogsluktande anorak och hänger den ovanpå hennes jacka. ”Välkommen till Sjöstugan”, säger han och slår ut med armarna. ”Det var länge sen, men vi känner väl varandra tillräckligt väl för att jag ska få ge dig en välkomstkram?” Anne nickar och tar ett steg mot honom, lägger avvaktande handen på hans axel, men när hon instinktivt söker hans kind med sin för en luftpuss drar han henne till sig. ”Nu är du i Sverige, Anne. Här kramas vi med hela kroppen.” Han lägger armarna om henne och hon ställer sig på tå för att besvara kramen. När kropparna rör vid varandra känner hon en lätt skälvning som säger henne det hon ville veta. Han känner likadant som hon. Anne lägger huvudet mot den tjocka flanellskjortan, känner bröstfickans metallknapp trycka mot kinden. Hon sluter ögonen, drar in doften av Felix. Det luktar skog, svett och man – med stort M, tänker Anne och ler. När hon tittar upp, möter han blicken. Ögonen är mjukare nu och munnen ler inbjudande. Hon hoppar upp i famnen, slår armarna om nacken och ser honom rakt i ögonen när läpparna möts. Hans är varma, smakar kaffe och skickar ilningar av välbehag till utsvultna kroppsdelar. Hon känner hur hans händer söker sig ned längs ryggen, tar tag om baken och lyfter upp henne, tätt intill. Anne andas tungt och 15
virar benen runt Felix midja. Som om hon inte vägde någonting bär han henne upp för en knarrande trätrappa. Deras läppar lämnar inte varandra en sekund. Tungspetsarna leker, sträva och kittlande på samma gång. Anne smälter. I ögonvrån ser hon en obäddad säng. Det hade inte varit nödvändigt för Felix att bära henne upp dit. Det hade gått lika bra i hallen, stående, med kläderna på. Så mycket har kroppen längtat.
16