9789127118690

Sla?pp ingen levande fo?rbi omslag.qxd:Layout 1

09-07-10

10.10

Sida 1

peter handberg Fotograf: Eva Lindblad

Om Undergångens skuggor »Handbergs stil är imponerande säker: att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton.»

Peter Englund i Dagens Nyheter »När funderingarna blir som mörkast och mest hudlösa, skriver [Handberg] som bäst och han har alltid varit en stor stilist. … Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en liknande bok, det är menat som beröm. Som allra bäst när den är som obehagligast. Ingen bok för paranoiker och mesar.»

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad

Om Kärleksgraven »Utsökt skildring av livet bland Sovjets ruiner. … Peter Handberg är en driven författare, vars iakttagelser fångas i säkra formuleringar …»

Torbjörn Elensky i Dagens Nyheter »Peter Handbergs suveräna bok väcker många slumrande frågor men synliggör samtidigt mycket som länge, alltför länge, varit fördolt.»

Torgny Nordin i Göteborgs-Posten »Handbergs bok är inte enkel att genrebestämma. Kalla den gärna reseberättelse. … Målmedvetet observerar och registrerar han historiens avtryck i nuet och framstår som en ovanligt språksäker och träffsäker flanör i det förflutna. Bättre än så kan det knappast bli. Kort sagt en lysande bok.»

Kim Salomon i Svenska Dagbladet »Handbergs essäartade berättelser påminner om Tarkovskijs filmer: samma mångtydiga och flerskiktade stämningar.»

Dick Widing i Nerikes Allehanda

peter handberg

Peter Handberg är författare och översättare.

Han har bland annat tidigare givit ut två hyllade böcker om Baltikum, Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008).

Handberg har också översatt ett flertal verk, däribland Henry David Thoreaus Walden (2006, pocketutgåva 2009).

SLÄPP INGEN LEVANDE FÖRBI

F

rån det att Berlinmuren restes i augusti 1961 till det att den föll i november 1989 försökte östtyskar fly över till väst.

Deras öden tystades ner av myndigheterna, men i Släpp ingen levande förbi får vi möta dem som trotsade gränsens kulspruteeld och minor liksom de människor som tvingades skapa sig en vardag vid en dödlig gräns.

Peter Handberg reser tillbaka till den stad som han första gången besökte som barn, och där han senare tillbringade flera år under 1970- och 1980-talen. Han skildrar sina upplevelser av muren, sina kärlekshistorier och försöken att inrätta sig i en splittrad värld.

SLÄPP INGEN LEVANDE FÖRBI Berättelser från murens Berlin Foto: Peter Handberg

Innehåll Det som träffar hjärtat … . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 [murstycken I] Man är tyst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 [murstycken II] Skyddsvallen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 [murstycken III] »Johannisburg» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 Som flimrande klipp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 [murstycken IV] det ostädade vetandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 339 In i det sista . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 [murstycken V] Höstresan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447 Tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 457

Slæpp ingen levande førbi.indd 5

09-07-16 11.00.36

1.

Det som träffar hjärtat … [murstycken I]

»Det som träffar hjärtat, gräver sig djupt in i minnet.»

Voltaire, Dictionnaire philosophique

Slæpp ingen levande førbi.indd 7

09-07-16 11.00.36

SlÌpp ingen levande førbi.indd 8

09-07-16 11.00.36

Fördröjd sprängverkan först långt senare fick jag veta hur det gått till. En kväll i mitten av 60-talet tog Dieter, som Hildes systerson hette, tåget från Jena till Gräfenthal, en liten slumrande stad i Thüringen bara några kilometer från den västtyska gränsen. Det var slutet av november och mörkret låg kompakt när han några timmar senare steg av vid ett ensligt stationshus. Alla fönster i staden var nedsläckta, men troligen var det först nu som någon fick syn på honom och fattade misstankar. En man vid Frivilliga gränsväktarna lyfte telefonluren och slog ettan.

I polisbilen som befann sig strax utanför Gräfenthal svor folkpoliserna över anropet från centralen. Alla skulle ju kontrolleras på tåget!

Varför hade det inte skett den här gången? Låg man och sov bara för att det var midnatt? Eller var det en berusad ortsbo? I samma ögonblick som föraren vände bilen fångades en ensam man i den flackande strålkastarkäglan; ett kort ögonblick, men tillräckligt länge för att de skulle hinna uppfatta att en människa i full språngmarsch var på väg mot gränsen! Ögonblicket därpå hade larmet gått vid 11:e gränsregementet: en trolig »republikflykting» var på väg in i gränszonen. »En gränskränkare», som det hette i det östtyska parti- och militärkomplexets paranoida vokabulär, som haft lång tid på sig att utvecklas i konfrontationens tecken. Lysrören slogs på i logementen. Ordern om uppställning vrålades ut. Bara minuter senare ställde plutonen upp i korridoren med skarpladdade kulsprutepistoler. Ivriga, gläfsande schäferhundar hämtades av sina förare i hundgården intill kasernen. Samtidigt gick larmet fördröjd sprängverkan 9

Slæpp ingen levande førbi.indd 9

09-07-16 11.00.36

till de patruller som redan befann sig ute på post, i vakttorn eller vid speciella avsnitt. Det här var milsvitt gränsland, en avstängd buffertzon mot väst. Inga utomstående släpptes in utan en omständlig byråkratisk granskning, som nästan alltid innebar avslag. Inte heller ortsbefolkningen kunde röra sig fritt. När det lokala mästerskapet i schack hölls måste deltagarna ansöka om tillstånd varje gång de besökte grannbyn för ett parti. Från några gränsnära, överfulla körsbärsträd fick visserligen två kvinnor specialtillstånd att plocka frukten, men de övervakades hela tiden av en soldat med k-pist, »han sade inte ett ord», berättar den ena kvinnan, »inte heller ville han smaka på körsbären».

Under tiden hade Dieter hunnit springa en bra bit genom terrängen.

Han visste exakt var han var, han närmade sig gränsen, nu krävdes största försiktighet, hukande och krypande rörde han sig framåt för att undgå att bli upptäckt; efter tre kilometer på trettio minuter gick det nu långsamt, två kilometer på tre timmar. Därefter trehundra meter på en timme. Han spejade försiktigt i varje väderstreck innan han tog sig ytterligare några meter fram.

Dieter kröp. Hundra meter på en halvtimme.

Samtidigt var han tvungen att skynda sig. Snart skulle det börja ljusna och risken att bli upptäckt var överhängande. Han hörde motorer, skrik och hundskall, men kunde inte avgöra varifrån ljuden kom. Överallt ifrån, verkade det: ett surrande obestämt muller.

Så var han äntligen framme vid ett första gränsstängsel. Utan större svårigheter klättrade han över. Där borta, på bara fyrahundra meters avstånd och ytterligare några gränsstängsel och ett cementerat skiljedike, låg Bayern och Västtyskland, den andra sidan, dit han var på väg.

Dessförinnan var han tvungen att ta sig över ett stort minfält. En god vän till honom, som lyckats fly vid samma gränsavsnitt ett år tidigare, hade på en insmugglad karta ritat upp den bästa flyktvägen genom zonen och markerat vägen genom minfältet. Sen dess hade emellertid mintätheten mer än fördubblats på detta avsnitt. Alltför många hade lyckats fly under föregående år. Tyskland var delat av ett mörkt pärlband bestående av en och en halv miljon sprängminor.

Dieter var tjugotvå år gammal, frisk och vältränad och med hjälp 10 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 10

09-07-16 11.00.36

av en fyrtio centimeter lång metallstång, en egenhändigt konstruerad minpik, den handritade kartan och kunskaperna från sin nyligen fullbordade militärtjänstgöring var han övertygad om att han kunde forcera minfältet. I den råkalla novembermorgonen kom hundskallen allt närmre, de var genomträngande, sönderslitande, hesa. Han gick ned på knä, stack minpiken i jorden framför sig, en gång, två gånger, tre gånger, så kröp han ut en halvmeter över minfältet och upprepade proceduren ännu en gång. Tanken var att piken skulle träffa en eventuell mina från sidan, vilket röjde den utan att den exploderade rakt i ansiktet på honom. En gång, två gånger, tre gånger … där var något!

Han hasade ett stycke åt sidan. Stämde inte kartan? Han orienterade sig efter en gränspåle längre bort. Den skulle ligga exakt i fas med gränsskylt 231. Hundskallen närmade sig. Motorer. Han hade redan hunnit fyra, fem meter ut i minfältet. Det återstod fyrtio, femtio meter till det bortre stängslet mot väst. All koncentration var inriktad på att med den lilla minpiken försöka finna sig en väg ut bland de dödliga minorna i jorden, att med spetsen av stången, ned i den svarta jorden, en gång, två gånger, tre gånger, försiktigt hasande sig framåt … Utan att slänga med någon kroppsdel utanför den röjda zonen. Och utan att infångas av strålkastarsken och träffas av dödliga kulkärvar.

Sakta kryper han framåt, så ett prövande stick, en gång, två gånger, tre gånger … Hastigheten är förlamande långsam. Femton meter på tio minuter. Två meter på tre minuter. Där är något! Han är nästan lamslagen av skräck, men rör sig ändå framåt. Stämmer inte kartan? Han hasar sig framåt ytterligare några centimeter.

Efter ännu en dag på Bundesarchiv i Potsdam tog jag samma kväll SBahntåget tillbaka till Berlin. Arkivpapperen från 1960-talet hade gjort mig torr i munnen. Säkert fanns det också andra orsaker. Jag steg av vid Bahnhof Friedrichstraße, passerade det tomma »Tårpalatset», där nitiska östtyska gränsvakter en gång suttit i sina mörkbruna gränsbås, och fortsatte sedan gatan upp till ett kafé, som jag också det sett förändras genom åren. Här hade jag ofta druckit en sista öl innan gränspassagen tillbaka till Västberlin och sista utpassering klockan 24.00; här fördröjd sprängverkan 11

Slæpp ingen levande førbi.indd 11

09-07-16 11.00.36

hade jag ibland kommit i slang med östtyskar som, i motsats till mig, inte kunde låta sig slussas ut via passkontroller, tårpalats och upp på den från öst avspärrade perrongen i väntan på ett ankommande S-Bahntåg, som kunde ta mig med och vidare vart som helst ut i världen. De, östtyskarna, satt där de satt.

Området kring Friedrichstraße, precis som Östberlin i sin helhet, såg idag helt annorlunda ut – med Starbucks, McDonald’s, Hennes & Mauritz och mängder av snabbmatsställen och butiker inne i själva stationsbyggnaden, där tårarna tidigare torkats efter ett sorgset farväl – men märkligt nog hade det gamla kaféet bevarat en del av den egendomliga, ångestridna, spritindränkta stämning som en gång uppfyllde denna sista utpost vid gränsen.

Jag beställde in en dubbel espresso, en flaska mineralvatten, en schrippen med brieost och bläddrade lite bland anteckningarna. Det var ovanligt lugnt och stilla i lokalen. Efter ett tag plockade jag fram mobiltelefonen och slog numret till mamma.

Jag frågade henne om hon mindes Hilde från Dresden. »Det är klart jag minns Hilde, hon som var så gullig. Hur så?» »Minns du också den förolyckade systersonen Dieter? Dieter som hon talade om så ofta och alla rykten om hans död, de där ryktena som cirkulerade i Jena och Dresden och på andra håll under så många år?

Det som hon aldrig vågade skriva om, utan bara försiktigt omnämnde, viskande, när vi träffades? Minns du det?» »Ja, hur skulle jag någonsin kunna glömma det, Peter. Varför frågar du?» »Jag hittade honom idag i arkivet i Potsdam.» »Hittade honom, hur då?» »Ja, inte honom livs levande förstås, men det finns handlingar om hur det gick till. Vill du höra?» »Jag vet inte. Är det otäckt?» »Ja.»

12 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 12

09-07-16 11.00.36

I tidsluppen känslan av att titta i ett mikroskop på en dödlig, men exotisk insekt är påtaglig när jag håller ett stycke Berlinmur i handen. Det är ett avhugget fjäll av den jättelika drakkroppen. En avslagen benflisa av en murbest som med sin dödliga potential en gång slingrade sig runt staden och delade den; där gick gränsen i världen, gränsen mellan två oförenliga krigsblock som, åtminstone i den andres ögon, hotade att utplåna mänskligheten. Muren var visserligen i högsta grad konkret, betongkonkret, men den var samtidigt ett slags bisarr metafor för världens kritiska tillstånd: »Det är ingen snygg sak, men fan så mycket bättre än ett kärnvapenkrig», konstaterade president Kennedy när muren byggdes. Nästan med en suck av lättnad. Och det fanns många västpolitiker som stämde in i sucken den gången. Västberlin hade blivit en politisk belastning, även om solidaritet proklamerades i officiella sammanhang; mest av allt tycktes undergångshotet mot världen koncentreras till denna 480 kvadratkilometer stora enklav.

Så med ens störtade muren samman, eller öppnades om man så vill.

Och även om detta »med ens» i efterhand framstår som en långvarig murknadsprocess, hörde jag aldrig någon säga: nu, nu faller den snart, nu kan det inte dröja länge innan muren faller. I själva verket hade MUREN blivit normaltillståndet. Allting annat än en mur tedde sig otänkbart. Det var mot den människorna inrättade sina liv, sin vardag, men också sina livslögner och undanflykter. Ty ingen vill riktigt erkänna, i synnerhet inte när man är ung, att det finns tillstånd i världen inför vilka man är fullständigt maktlös. En mur rakt genom en stad är i tidsluppen 13

Slæpp ingen levande førbi.indd 13

09-07-16 11.00.36

kanske bästa sättet att åskådliggöra denna maktlöshet på, även om den naturligtvis varierade beroende på i vilket väderstreck man rörde sig. Österut är ett ödesdigert väderstreck i tysk historia. I det här fallet försökte den östra halvan, DDR, vända vindarna och måla upp västerut som det olycksaliga väderstreck där »freden» förfaller och trasas sönder i kapitalismens och imperialismens gigantiska vapensmedjor och -fabriker.

En »antifascistisk skyddsvall», en mur och en välbevakad gräns, en »beväpnad fred» (beväpnad till tänderna) hette lösningen med den vita duvan som symbol, och hur bisarr en sådan tankens logik kan te sig, var den grundläggande för världen i nästan ett halvt århundrade och är det delvis ännu idag.

Murens fall kom också mycket riktigt fullständigt överrumplande.

Det tedde sig mest som i en svårgripbar dröm. Och på samma sätt säger många människor, nu när det har gått några år, de som upplevde muren i sitt liv och i sin vardag, i synnerhet från den östra sidan, att den tid då staden delades av en mur nu mest ter sig som i en dröm.

Samtidigt är själva symbolvärdet i den omtumlande händelsen i november 1989 av så gigantisk betydelse att muren skuggas av sitt eget fall. Fallet har fått en sådan metaforisk tyngd att den sveper undan detaljerna, också sådana som ligger före i tiden, som nu har fallit på andra sidan, som ett då, en förflutenhet, men som likväl förgrenar sig med kraftiga rötter in under vår tid. Murens fall har blivit till ett emblem för en öppnad värld och kanske också, för dem som var med den gången, för en inställd undergång.

In der Zeitlupe är det tyska uttrycket för i ultrarapid. Ordagrant betyder det »i tidsluppen» och det är snarare tid och rörelser över tiden, männi­ skor och handlingar som blir synliga i minnets blickar, än tung betong; ofta återhållet, dröjande, som om allt i backspegeln fick en särskild betydelse av historiens senare, tunga vingslag. Tiden strömmar längs muren, över asfalten, i vattenpölarna, den slingrar sig genom ogräset och prasslar i pappersskräpet vid murens kant, rinner uppe på det rörliknande murkrönet, fastnar i taggtråden, i skiljediken och i elektriska stängsel, stoppas vid gränsbommen av en gränsvakt med kalasjnikov på 14 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 14

09-07-16 11.00.36

bröstet, blir nedmejad eller sprängd i bitar, den stöter tungt emot de höga, nedklottrade betongsidorna och splittras vid en delad gata, som om den vore en organism, en levande varelse, denna murbest som jag i form av ett fjäll eller ett murstycke ställt upp på skrivbordet, som om betongskärvan faktiskt skulle säga mig något.

Den största av dessa bitar slogs loss vid Brandenburger Tor några dagar efter att muren öppnats i november 1989. Mannen som hanterade släggan, en ung tysk med rödblommiga kinder och amerikansk basebollkeps på huvudet, flådde sina händer blodiga i slagen mot den stenhårda betongblandningen. Händelsen var inte ofarlig. På östsidan hade två elitenheter ur folkarmén, sammanlagt över 10 000 man, försatts i högsta stridsberedskap. Den »antifascistiska skyddsvallens» existens var hotad vid Brandenburger Tor. Man gick från västsidan lös på muren med tillhyggen.

Till sist löste sig alltsammans fredligt. Tillsammans med den västberlinska polisen lyckades de östtyska gränsvakterna stoppa den upphuggning som så småningom skulle bli febril. Man göt till och med tillbaka bitar av den sönderslagna murkronan. Det skulle bli sista gången som någonting byggdes på den mur som delat staden sedan augusti 1961.

Men från den dagen och från den platsen fick jag med mig några murstycken. Jag kramade dem i handen förundrad samma kväll, som om det mest obevekliga i tillvaron löstes upp till intet i mina egna händer.

Och än idag plockar jag ibland fram murstyckena och kramar dem i händerna, lika förundrad. Efter nästan tjugo år är de små betongstyckena lika kompakta och gåtfulla som om de vore bitar av avlägsna meteorer som fallit ned på jorden i svärmar och i sin stenhårda struktur efterlämnar en bild av en länge sen svunnen värld.

Det är sådana små murstycken jag för in under minnets mikroskop och skruvar på rattarna för grov- och fininställning. Skärpedjupet varierar, ljusbordet bländar, men är i nästa stund kolsvart. Vissa mur­ episoder syns i stark förstoringsgrad, medan andra, långa, tidsavsnitt vid samma gränsmur tycks lika svunna som den horisont där de befinner sig nu. Bildsekvenserna på näthinnan är ömsom snabba, ömsom långsamma, fladdrande, skakiga, hallucinatoriska eller skarpt stillaståi tidsluppen 15

Slæpp ingen levande førbi.indd 15

09-07-16 11.00.37

ende och ödesmättade, på samma sätt som något som starkt påverkar ens liv men som man inte kan ändra på, hur mycket man än vill. Och just därför kanske inte ser?

Istället för kamera och projektor är det svunnen puls och andetag, obehag och spänning, illusionernas färgläggande glasögon eller melankolins urlakande syrabad som får bilderna att exponeras i minnet på det sätt de gör. I minnet är muren sönderhackad till en rad olikformade murstycken, livsepisoder, samtidigt som den massivt avgränsar en hi­ storisk epok, som man kommer benämna också om 1 000 år, om man då fortfarande benämner något.

Kanske är det rent av så att vidden av det som muren delade eller dämde upp står klart först om 100 år, eller 200 år? Världens öde, förvisso, men också de många enskilda människornas öde. Än idag tvistar man om antalet offer vid den tysk-tyska gränsen och de andra öststaternas gränser. 1 200, 1 500, 2 000? Vid Tjeckoslovakiens gräns mot Västtyskland 700, 1 100, 1 200? Bulgariens mot Grekland …

Siffrorna stiger hela tiden och på så sätt blir »muren», som ibland är liktydigt med gränsen runt Västberlin (som inte enbart bestod av mur) men också med den långa gränsen genom Tyskland, till en retroaktivt verkande dödszon där det hela tiden ploppar upp nya lik och tragiska livsöden. Människor dör inte längre vid denna gräns, men med tiden har många av de ingränsade, gränsdöda, gränsskändade fått ett ansikte.

Genomskjutna, förseglade i kistan, kremerade utan att de anhöriga fått se den söndersprängda kroppen.

När muren stod stadigare än något annat här i världen brukade västliga turister klättra upp på enkelt tillyxade ramper och skåda över i den gråa östvärld, som inte alla ville eller vågade besöka, annat än som ett endagsbesök på ett exotiskt zoo. Östblocksmedborgare kunde komma resande ändå från Archangelsk eller Baku, eller de mer närbelägna Kraków, Leipzig och Dresden, för att försöka kasta en blick över muren »till väst», som de inte fick besöka. Vad de egentligen tänkte när de stod där förblev förborgat, om man nu inte lyckades komma i kontakt med någon av dem för att viskande utbyta erfarenheter på ett slitet kafé i Östberlin.

16 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 16

09-07-16 11.00.37

Det var det som hände när mamma och en medelålders tysk kvinna inledde ett samtal på östra sidan av muren en eftermiddag för länge sen. Det var i närheten av Brandenburger Tor, jag var nio år gammal och kvinnan såg sig ängsligt om i alla riktningar när jag gjorde mina lekfulla raider mot den avspärrade zonen, som i den gråa november redan på eftermiddagen lystes upp av starkt strålkastarsken.

Plötsligt viskade kvinnan, kanske för att få bort oss därifrån: »Vet ni vad, vi dricker en kopp kaffe tillsammans!»

På kaféet några kvarter längre bort fortsatte det viskande samtalet, men jag minns eller förstod bara brottstycken av det: »genug fleisch, keine freiheit, bevakad, den stackars Dieter … ohyggligt alltsammans», och att de två kvinnorna så småningom, i högre, skämtsammare ton, tvistade om vem som skulle få betala notan.

Det jag framför allt minns är den säregna, spända atmosfären. Samtalet fortskred i viskande ton och i min barndomsvärld – som ändå kanske var den objektivt korrekta – drogs hela kaféet in i vårt möte genom det hemlighetsfulla tonläget. Dörrvakten lyssnade, servitriserna lyssnade, mannen bakom disken lyssnade, kafégästerna, utspridda i lokalen, hukande bakom Neues Deutschland och med en kopp lankigt kaffe eller en cigarett i andra handen, lyssnade.

Och samtidigt som jag långsamt drog i mig en sötsliskig röd saft med ett sugrör, kände jag hur hjärtat bultade. Tiden stannade för ett ögonblick, världens superrustade fokus hamnade på oss, på två medelålders kvinnor och två pojkar i Beatlesfrisyr runt ett kafébord, omgivna av idel suspekta, avlyssnande människor. Jag försökte förlänga sörplandet av saften, höll saften till hälften upp i röret, som om sugröret vore en bromsklocka som saktade ned tiden och fick den att gå i ultrarapid med inzoomningar på allt runt omkring. Och samtidigt lyssnade jag, inåt mot vår lilla krets runt bordet och utåt mot resten av världen. Alla på kaféet lyssnade. Till och med barnfamiljen några bord längre bort och den överviktiga mannen som utan framgång försökte kväva sina tunga flämtningar. Den sargade lilla familjen Handberg var med ens indragen i storpolitiken!

Den tyska kvinnan hette Hilde, kom från Dresden och var i 50i tidsluppen 17

Slæpp ingen levande førbi.indd 17

09-07-16 11.00.37

årsåldern. Allt hon sade tycktes fruktansvärt viktigt, som om hon lämnade ett vittnesmål för oss att ta med till andra sidan, till väst. Där skulle vi läsa upp det och berätta för hela världen att så här hade Hilde det, Hilde i Dresden och alla andra i »öst». Så här hade det gått för Dieter. Och för hans bror Uwe. Men, och det förstod jag redan den gången, det fanns saker som man inte kunde göra något åt. Muren stod där den stod. Och kanske var det denna ödesmättade obeveklighet – som hejdade och skuggade så många människors liv – som gjorde att jag betraktade muren med en svårbeskrivbar fascination. Den var på sätt och vis större än livet självt.

Och ändå inte. Hildes blickar på kaféet i Östberlin var tunga och dystra och glasklara, också för mig, 9-åringen.

I hennes ögon kom tårar när vi skildes åt några timmar senare. Men det var nog precis som det skulle det, för vi var på väg in i »Tårpalatset», den resepaviljong eller gränskontrollbyggnad som de östtyska myndigheterna således låtit uppföra i anslutning till Bahnhof Friedrichstraße.

Här var dagligen avskeden av den arten att man inte visste om man någonsin skulle ses igen. Familjer delade åter upp sig, efter ett kortvarigt besök. En gammal östtysk dam hade fått utresetillstånd, kanske skulle hon aldrig mer komma tillbaka? Barn och barnbarn stod i en stum halvcirkel kring hennes urgamla resväska, som förhoppningsvis snart skulle komma tillbaka fylld med västliga varor, medan folkpoliserna nonchalant betraktade alltsammans uppe från den, för tillfället, oinskränkta maktens höga position.

Jag ser fortfarande Hilde utanför gränspaviljongen framför mig.

Hon har torkat tårarna och vinkar nu lite gladare när vi försvinner in genom dörren, men hennes hållning är så ihopkrupen, hon är så liten och så vilsen att man undrar vart hon egentligen ska ta vägen när vi lämnar henne där. Kanske, tänkte jag när gränsvakten tittade i mitt pass, kommer nu någon av männen från kaféet, de som suttit gömda bakom sina tidningar, för att bjuda in henne till »ett samtal». Hon hade själv antytt något sådant. »Kontakt med turister, inte Verboten men … ja, ni vet. Man måste vara … försiktig.»

18 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 18

09-07-16 11.00.37

Längre fram damp det ned brev från Hilde i brevlådan och mamma ropade ilsket att: »de har öppnat och läst det, titta här!» Själv skickade hon paket till Östtyskland. Vad de svenska paketen innehöll, förutom mina barnteckningar, som alltid återgav våra korta möten vid Berlinmuren och på kaféer eller restauranger, minns jag inte, kanske kaffe och choklad? Men paketen var alltid stora och omslagna med kraftiga snören och lackade och hade namn, adress och DRESDEN skrivet med stora tryckbokstäver. Detta DRESDEN minns jag särskilt väl. Det är en av de få minnesbilder jag har där bokstäver sammanfaller med en röst som uttalar dem. Hildes mörka röst som säger: DRESDEN. Och mammas fingrar och pennan som med ett skrapande ljud formar de höga bokstäverna på ett brunt omslagspapper.

Sådana murbilder tar form när jag vrider det skrovliga murstycket i handen. Korta flyktiga möten i skuggan av en mur. Men också hela år då muren är vardag, hur absurt det än kan låta, efter vilken man inrättar och lever sitt liv. För det mesta är det jag minus tjugo år. Men ibland också jag minus trettio år, eller, som här, minus fyrtio år. Mycket har hänt sedan dess. Muren försvann.

Men nu när det gått två decennier efter murens fall förstår jag också att den blev kvar. Bilderna som dyker upp är livskraftiga, medan de små murstyckena från muren vid Brandenburger Tor, som jag för det mesta har liggande i byrålådan, bara är död materia som dock är förvånansvärt tung i handen. Men tyngd är inte samma sak som verklighet, och lättheten ligger inte närmare overkligheten än vad tyngden gör. »Verkligheten måste bli gammal för att bli verklig», som Stig Dagerman skriver i boken Tysk höst. »Då och då ekar ett skott i trakterna kring gränsen», skriver Sven-Erik Handberg som var journalist, syndikalistisk kollega och vän med Dagerman, tillika mammas kusin och som befann sig på plats när muren uppfördes, »en fånge har sökt bryta sig ut ur sitt fängelse», konstaterar han.

i tidsluppen 19

Slæpp ingen levande førbi.indd 19

09-07-16 11.00.37

Ett tidigt fågelperspektiv strax efter starten från Hamburgs flygplats svängde det ännu brant stigande planet av mot sydost. De små fyrkantiga villorna på jorden blev mindre, röken från skorstenarna steg i höjden och löstes upp som dis i det klara lufthavet, fälten avtecknade sig som skarpt geometriska former av bruna valörer. De mörkgröna skogarna genomskars kors och tvärs av vägar, stigar och leder, så raka att de verkade dragna med linjal och vattenpass. Solen blänkte i en cirkelrund sjö. De små svarta prickarna på vattenytan, tänkte jag, var roddbåtar på väg mot mjärdar och nät där nattens fångst skulle håvas in. Uppe från luften såg jorden fridfull ut.

Inte heller leksaksflygplanet, som jag köpt på en loppmarknad i Hamburg och flög med handen inne i flygkabinen, var något krigsflygplan. Det var ett vanligt silverfärgat passagerarplan, förmodligen tillverkat av nedsmält krigsskrot. På flygplanskroppen stod skrivet med små bokstäver: Made in U.S. Zone Germany. Tyskland var sedan andra världskrigets slut indelat i fyra ockupationszoner, men den verkliga gränsen gick mellan det fransk-engelsk-amerikanska Tyskland och Sovjet-Tyskland. Där, berättade mamma med en andakt som egentligen sade mer än orden som hon så pedagogiskt försökte formulera, där gick den gräns som var så svår att passera och som inte ens alla fick passera. Det var det stelfrusna krigets gräns, den upprättade rågången efter den förra konflikten. Andra världskrigets slut hade skapat den gränsen.

Arméerna som slagits mot Hitler hade blivit stående med kanonrören riktade mot varandra, istället.

Bara några minuter senare kunde den breda demarkationslinjen 20 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 20

09-07-16 11.00.37

genom terrängen urskiljas. Det sävliga transportplanet i handen förvandlades till ett tjutande störtbombplan, som med fälld last försökte slå upp en bräsch i den orättfärdiga gränsen.

Nej, nej, sade mamma och ruskade på huvudet, det är just så det inte får gå till. Krig är hemskt. Men fred … och så minns jag inte mer av hennes resonemang annat än att det hade den pedagogiska ton inför vilken barn oftast slår dövörat till.

Demarkationslinje … det betecknar ju något tillfälligt, men gränsen, Die Grenze, The Border, Granitsa, La frontière, hade blivit permanent både i folks medvetande och i terrängen. I landskapet förstärktes den från östsidan år för år till närmast ogenomtränglighet, och i folks medvetande skapade den en cementerad vanföreställning om att folk på andra sidan inte var som andra människor. Stings globala hit »Russians», »I hope the Russians love their children too», är i grunden bara en liten cell i den världsomfattande fiendebildningen. Varför skulle inte ryska mödrar älska sina barn precis som vi gör? Den retoriska frågan får fingret att landa på avtryckaren.

Vi var så högt upp i luften att jordens mjuka rundning syntes. Ibland gjorde gränslinjen genom Tyskland en skarp knyck, men för det mesta löpte den rakt fram, ned genom landet, bort över horisonten, genom skogar, längs med vattendrag, rakt igenom en långsmal by och över vidsträckta fält, som med tiden hamnat i träda och blivit övervuxna av buskar och snår. I stort såg det säkert ut så som när segermakternas representanter vecklade ut en tysk karta över förhandlingsbordet och via tolkarna förhandlade om landområden och till sist lät gränsen utgöras av de gamla förbundsstaternas gränser. Tysklands framtid var man inte klar över – Churchill tyckte rent av att landet kunde förvandlas till ett agrarområde som producerade livsmedel till resten av Europa.

Men, insåg man vad det dragna gränsstrecket skulle komma att innebära i praktiken? Gränsen mellan Öst- och Västtyskland, bortsett från den i Berlin, var över hundratio mil lång. Där fanns dubbla rader hårdmetallstängsel, mellan dem en dödsremsa som under vissa tider och på vissa avsnitt var minerad med trampminor och försedd med automatiska anordningar som kunde utlösa splitterbomber, där fanns ett tidigt fågelperspektiv 21

Slæpp ingen levande førbi.indd 21

09-07-16 11.00.37

elstängsel, en bred krattad jordremsa på vilken alla spår kunde avläsas, hundpatruller, hundratals vakttorn och en gränstruppsarmé som när den var som störst räknade in 50 000 man i leden.

En av dem var överstelöjtnant Hans-Dieter Behrendt som i över tjugo års tid marscherade till sin gränspost med det inlärda mottot i bakhuvudet: »Förtroende är bra, kontroll bättre.» Eller: »En gränsvakt på allt ger akt.» När jag talade med honom en höstdag femton år efter murens fall lät han för det första frustande vital. För det andra som om han saknade sin gräns: »Mannarna gjorde ett utmärkt jobb.»

Herr Behrendt kan stå som sinnebild för den gräns vi bevakar i vårt inre. Jag hade föreslagit ett sammanträffande. Men inte bara mellan honom och mig. Med på mötet skulle också den frånvarande Dieter vara, och Sieglinde: en av de tiotusentals människor som försökte fly från Östtyskland, men som misslyckades, med alla de konsekvenser som ett sådant misslyckande förde med sig. Behrendt tackade nej till detta samtal. Det gjorde Sieglinde också …

Men på sådant tänkte jag knappast den gången när jag som 8- eller 9-åring befann mig med mitt leksaksflygplan högt uppe i luften. Efter en vecka på hotell Richthofen i Hamburg hade resan således gått vidare till Västberlin. Intill mig satt mamma och på andra sidan henne, ut mot gången till, min fem år äldre bror. Det pirrade i maggropen när flygplanet gjorde en tvär gir och hastigt började sjunka mot jorden. Jag följde efter med det silverfärgade plåtflygplanet – HK 541 – samtidigt som jag lättade på säkerhetsbältet och pressade ansiktet mot fönstret så att näsan blev platt. Där nere avtecknade sig en ny gräns, den kring Västberlin, som likt en Robinson Crusoe-ö låg utkastad i ett fientligt och livsfarligt östtyskt hav. Under resan över denna röda östtyska ocean fyllde fantasin havsdjupen med grynnor och sjöodjur. Havet piskades av stormar, piratskepp dök upp vid horisonten och i outhärdliga perioder av stiltje plågades resenären av en törst och svält liknande dem som nästan tog kål på en Robinson.

Flygplanet sjönk allt hastigare mot jorden. När muren nu blev synlig från luften och vakttorn dök upp med jämna mellanrum på ödsliga fält flyttades jag framåt genom århundradena med våldsam kraft. Jag var där 22 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 22

09-07-16 11.00.38

och då, men det var också sagan och plåtflygplanet. Nu tittade jag på världen i koncentrat genom ett runt flygplansfönster. Gränsen innanför gränsen, dubbla gränser, tredubbla gränser. Hur många gånger kunde man inneslutas? Men å andra sidan: hur pass fri kunde man bli?

Jag vill inte påstå att jag var någon gränstänkare i nioårsåldern, men kanske hade redan ett tidigt frö såtts i insikten att gränser genomsyrar allt, inte bara öga och öra, läppar och händer, utan också språk, vardag, mellanmänskliga kontakter, det liv som skulle och ska levas, ja, i stort sett allt, om än inte med samma rigorösa militärapparat för att hålla avgränsningen intakt som den som fanns i ett delat Tyskland. Gränser hejdar och ringar in, avskiljer och löser ut, medan det gränslösa på sätt och vis tangerar det liv som jag senare kunde urskilja i Västberlin under 1980-talet och till viss del själv bli en del av. Då upplevde jag hur gränser, verkliga och tänkta, gick också genom mitt eget liv, de slingrade sig fram och delade mig i livskänsla: inneslutningen, antingen stelna eller förfalla, det var livsalternativen, vilket väl kan sägas vara den enskilda individens motsvarighet till diktatur eller kaos, muraktigt stillestånd eller fullt krig, anonymitet och tomhet eller inskränkningen: »bucklan som konstituerar vara, utan den inte synligt eller kännbart», som det senare skulle kallas i mina anteckningsböcker.

Men i vad bestod barnets fascination den gången? Det som fick blickarna genom flygplansfönstret att bli kvar för alltid i mitt minne?

Det är svårt att sönderdela förflutna känslor, men kanske upplevde jag med min ringa kunskap att vi gick ned för landning i ett slags mänsklighetens utmark. En trakt där den platta jorden ändade i ett stup. Den som kom för nära kanten störtade ut i rymdens tomma avgrund. Hjulen i landningsstället tjöt mot asfalten. Under tiden fortsatte mamma sin historielektion med ögonen i en engelskspråkig guide, från vilken hon översatte så gott det nu gick. »Drygt fyrtio av den etthundrasextio kilometer långa gränsen runt Västberlin är betongmur, rest 1961; resten består av taggtråd och samma höga, hårda wire mesh fencing, sträckmetallstängsel, heter det så?

I två–tredubbla led som delar Öst- och Västtyskland.» »Den vi såg från luften?» ett tidigt fågelperspektiv 23

Slæpp ingen levande førbi.indd 23

09-07-16 11.00.38

»Ja. Också i Berlin finns elektriska larmanordningar, signaltråd, akustiska sensorer, mellanliggande välkrattade dödsremsor, öppna fält med hus och husrester bortrivna för att den flyendes spår ska avteckna sig och sikten vara fri för de dödliga skotten …» »Dödliga?» »Ja, man skjuter om någon försöker ta sig över. Det är många människor som har dödats. Och än så länge har muren bara stått i några år.

Hur länge den blir kvar, ja, det står skrivet bland stjärnorna.» »Inte i boken?» »Nej, hur skulle det kunna det, din dummer!» Hon skrattade.

En lampa blinkade i taket. Planet sjönk. Plötsligt lutade sig en flygvärdinna över mig och sade något med rödmålade läppar. Jag hade glömt spänna fast mig.

24 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 24

09-07-16 11.00.38

Som upptakt till buktalarkonsten [Halt! Gräns] den tänkta gränsdiskussion jag inflikade konturerna av under 9-åringens flygtur genom ett delat Tyskland, eller snarare det samtal som genom mitt initiativ skulle ägt rum, långt senare, flera år in på 2000-talet, mellan överstelöjtnant Hans-Dieter Behrendt vid de östtyska gränstrupperna, den frånvarande Dieter, representerad av mig, och Sieglinde R., kom således aldrig till stånd.

Mannen hade visst kunnat tala om sin långa och trogna tjänstgöring vid gränsen. Stolt rabblade han upp böcker och artiklar han skrivit i ämnet. I en av böckerna, Gränssoldatens vardag, en av de mer bisarra böckerna i mitt bibliotek, finns ett fotografi av ett av Berlins nitton gränsövergångsställen: Behrendts tidigare tjänstgöringsort. Under bilden, på vilken en mängd fordon köar vid gränspassagen, står texten: »Kontrollen fortsätter.»

Jag vet inte vilken verklighet Behrendt lever i, men när offren dök upp i samtalet dog hans intresse snabbt. Samtalet var slut. Hans röst blev stum och hård. »Alla vaktar väl sina gränser. Vi gjorde det för världsfredens skull. Självklart.» Jag sopades in under mattan bland andra insopade »skumraskjournalister» och det kan gott sägas att hans handknutna persiska matta var knölig vid det här laget och borde ha berett åtminstone hans fotsulor en del obehag.

Men inte heller kvinnan hade lust att tala om saken, längre. De frön till historia hon då och då lämnat ifrån sig genom åren smakade fortfasom upptakt till buktalarkonsten 25

Slæpp ingen levande førbi.indd 25

09-07-16 11.00.38

rande bittert, bittrare, bittrast när hon uttalade dem. Det fick vara nog nu, att ständigt tänka på det där. I drömmarna kände hon, fortfarande, efter över trettio år, lukten av bränt människokött. Hennes eget. En av gränsvakterna hade kräkts när han kände den sötaktiga stanken av brända, söndertrasade kroppsdelar efter en minexplosion.

Jag berättade om detta för Behrendt och bad honom, avslutningsvis, att ändå smaka på ett av hennes bittra frön, som ju ändå inte var skapade av något annat än av den gräns som han bevakat med sådan nit och alltjämt betraktade som befogad, ja, nödvändig för att inte världen skulle hamna i ett tredje världskrig med kärnvapen.

Men den 70-åriga mannen ville inte smaka på något som jag »kokat ihop». Alla tider har sina offer, sade han avmätt. Och för honom handlade inte gränsen om människor, levande eller döda. Det var en hederssak. Man bevakade gränsen till en avgrund. Det var ett räddningsprojekt. En gedigen insats av manskapet för mänsklighetens väl.

Om samtalet ändå kommit till stånd är jag övertygad om att murens karaktär av historiskt monument (och dess tillmätta historiska betydelse, som turistattraktion) snart sjunkit undan och skuggats av murens karaktär av död, ångest, livslögn, paranoia och ändat liv. Historieböcker och reseguider må smälta samman enskilda människors vånda och olycka till hanterbara klossar för kompendium och kameralins. För litteraturen är det inte fallet. Dieter är inte bara historien om en massaker. Och Sieglindes historia är inte bara historien om ett misslyckat flyktförsök. Som sagt: rotsystemen fortsätter förgrena sig i både det fördolda och i det mänskligt uppenbara.

Det var i juni 1973 som 21-åriga Sieglinde bestämde sig för att fly DDR från en liten stad i östtyska Thüringen. Hon hade försökt en gång tidigare, i april samma år, men blivit avplockad från tåget i gränstrakterna, som alltid finkammades av polis och gränspatruller. Det krävdes särskilt tillstånd att röra sig i östtyskt gränsland.

Men denna junidag hade hon gått annorlunda till väga. Tillsammans med sin älskade, den 18-årige ungraren Lászlo Balogh, hade hon hoppat av en station flera mil från gränsen och under några dagars tid 26 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 26

09-07-16 11.00.38

försiktigt tagit sig fram genom vida skogsområden. De sov två nätter i skogen. Vid byar och ensligt belägna gårdar gick de långa omvägar.

Ofta stannade de till och lyssnade och spejade. En hare kunde sinka dem en lång stund. Försiktigheten började kosta på i form av trötthet, hunger och törst, men den var värd sitt pris. På andra sidan tänkte de börja ett nytt liv. De skulle gifta sig, utbilda sig, skaffa barn; Lászlo var så annorlunda jämfört med de kaxiga killarna i hennes hemstad. Han lyssnade och var rar och mjuk. Hon älskade honom.

På eftermiddagen den tredje dagen kom de fram till en skylt på vilken det stod Grenzgebiet, gränsområde. De fortsatte än försiktigare framåt. På kvällen nådde de fram till den första avspärrningen, men beslöt sig för att vänta tills mörkret fallit. De kröp in under ett buskage.

Flera gånger passerade gränspatruller bara några meter från den plats där de låg gömda.

Klockan tre på natten kröp de fram ur buskarna och klättrade över det första stängslet. »Taggtråd och hundskall», berättar Sieglinde, »i gryningen kom vi fram till gränsen. Det var dimmigt och kallt.»

De sprang genom terrängen. Flera skyltar varnade för minor. »Men», säger Sieglinde, »vi tänkte att kanske står det bara så, i verkligheten finns det inga minor där.»

De korsade betongblocksvägen som uteslutande var till för gränsvakternas fordon, hoppade över löpgraven som skulle förhindra att man tog sig över med bil och nådde fram till det första hårdmetallstängslet.

Där blev de stående en kort stund. Gick det att krypa under stängslet?

Nej, det satt fastgjutet i en betonggrund nedgrävd i jorden. Lászlo hjälpte henne upp och utan större problem kunde hon ta sig över. Nu återstod ett brett fält med – ja, fanns det minor eller inte? »Lászlo», sade Sieglinde, »antingen klarar vi det här eller så dör vi.

Ska vi försöka?» Han nickade. Framför dem låg en bred jordremsa.

Och knappt hundra meter bort syntes det andra sträckmetallstängslet.

Bakom det fanns friheten. Och deras nya liv. Så började de springa …

Tittar man på de östtyska minkartorna vid Spechtsbrunn ser man att Sieglinde och Lászlo till en början hade tur. Springande passerar de som upptakt till buktalarkonsten 27

Slæpp ingen levande førbi.indd 27

09-07-16 11.00.38

den första raden av minor. Också den andra minraden passeras utan problem, men den bruna välkrattade jorden känns egendomligt mjuk under fotsulan. Minorna ligger på ett avstånd som är mindre än en meter, men de tre raderna ligger sicksack i förhållande till varandra, vilket innebär att en rak flyktlinje ofelbart stöter på en mina.

Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.

Trettio år senare berättar Sieglinde sin historia för journalisten Roman Grafe som dokumenterar gränsens historia. På fotografier ser man en förgrämd kvinna. Hon sitter i en vardagsrumssoffa. Den högra benstumpen når knappt fram till soff kanten. Hon gråter: »Idag skulle jag handlat annorlunda», säger hon, »priset var för högt.»

Efter de dödande skotten blev hon liggande i gränszonen med den döda Lászlo intill sig och blodet pulserande ut ur benstumpen. På västsidan, fyrtio meter längre bort, dök några uniformerade män upp.

Västtysk gränspersonal. De skrek och hojtade, de som låg där skulle ge sig till känna, vad var det som hade hänt? Var någon skadad? »Jag tror att de har skjutit ihjäl min fästman, jag tror att han är död», ropade Sieglinde tillbaka. En av de östtyska gränsvakterna, med vapnet skjutfärdigt på andra sidan minfältet, i vilket man ännu inte vågade sig ut, skrek högt: »Håll käften på dig! Håll tyst!» Det var 20-årige värnpliktige korpralen Volker Engelbrecht, som minuterna innan avlossat ett flertal skott med sitt vapen. En timme tidigare hade han fått ordern av sergeant Langer att »gripa eller oskadliggöra tänkbara ’gränskränkare’». Nu vrålar kompanichef Baumann åt honom och undrar varför han väntat så länge innan han öppnade eld. Flykten hade ju nästan lyckats! De hade hunnit fram till den bortersta avgränsningen!

Lite längre fram, vid en speciell ceremoni, får Volker och vaktkol28 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 28

09-07-16 11.00.38

legan Gerd F. emellertid mottaga en belöning på 300 mark och stora förtjänstmedaljen i brons. De utses till »månadens bästa vaktposter» för sitt »beslutsamma handlande vid oskadliggörandet och gripandet av ’gränskränkare’.» Ännu längre fram, 1995, en dag innan årsdagen av det dödande skottet i juni 1973, tar skytten sitt liv och efterlämnar hustru och tre barn. Några år tidigare hade en tysk tidning sammanfört honom med kvinnan som förlorat ett ben, Sieglinde, och vars fästman och framtid han sköt ihjäl.

Mötet blev kort. Skytten sade att han var ledsen och sträckte fram den högra handen. Men hon kunde inte ta den. Trots att tjugo år gått sen händelsen värkte benet ständigt. Men allra värst värkte hjärtat.

Det var en molande värk till vilken hennes liv spelades upp som i en film med en enda trist, återkommande sekvens av scener: det bortsprängda benet, den dödade fästmannen, hans huvud med det mörka håret i hennes knä och de stumma, av tomhet bågnande tankarna om han levde eller inte levde. Därefter de skrikande gränsvakterna, den gormande minröjartruppen, kompanichef Baumann, misshandeln och förnedringen efter fasttagandet, en läkare hade sparkat henne i ryggen där hon låg med sitt bortsprängda ben, »käften subba, sa jag ju!» (när hon skrek), de idiotiska, sadistiska förhören, både under och efter sjukhusvistelsen, de många förnedrande åren i fängelse då hon, ibland isolerad i en fuktig cell, en gång också över julen, ordnade till ett kartotek över sitt liv i tankarna eller klippte till juldekorationer av dambindor. Idel sådana bilder. Bilder som hon inte längre ville dela med sig av. Och som Behrendt inte ville ta del av. Och så jag med frånvarande Dieter i knät som en lealös docka och viljan att uttala något som de andra inte kunde eller inte ville, jag: en av buktalarna, övertygad om att vissa gränser förblir intakta, även om man inte ser dem, eftersom jag törnade emot dem så starkt i min barndom.

som upptakt till buktalarkonsten 29

Slæpp ingen levande førbi.indd 29

09-07-16 11.00.38

Beatleslugg först åren efter murens fall har många av gränsoffren fått ett ansikte.

Deras historier skrivs, fakta samlas in, förundersökningar, processer, rättegångar. Detta sker än idag, men hur många som spårlöst försvann vid den dödliga gränsen är okänt. De östtyska myndigheterna, med säkerhetspolisen i spetsen, gjorde allt för att sopa bort spåren av sitt dödliga våld. Dödsfallen tystades ned eller förnekades, dödsorsakerna gjordes om till trafikolyckor, drunkningar och bränder, dödsattester förfalskades, legender skapades, de döda kropparna smusslades undan eller kremerades snabbt och urnan som så småningom överlämnades till de anhöriga åtföljdes av en uppsjö lögner och hot om straff och repressalier.

Släkt, vänner och bekanta varnades av säkerhetspolisen att tala vidare om saken, om de nu inte redan var anklagade för medhjälp till »republikflykt» och fängslades. En del änkor och andra anhöriga och nära vänner tvingades av säkerhetspolisen att flytta från området därför att rykten börjat sprida sig …

Samtidigt måste det framgå att försök till otillåten gränspassage kunde vara dödlig. Ingen skulle – som Sieglinde trots allt gjort – hysa någon tvekan om att minorna sprängdes, att de automatiska skyttemaskinerna spred sina skurar av stålsplitter, att vakterna avlossade sina kulor för att döda, att hundarnas tänder var vassa. »Förinta fienden», hette det i den militära uppfostran som började redan i barndomen på daghem och i skolor. Och den som kränkte gränsen i riktning mot »fascismen» var per definition fiende. För att krossa denna fascism och 30 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 30

09-07-16 11.00.39

bygga upp arbetarstatens paradis fanns inga nog så höga offer. Den ena ideologin gled inte över i den andra via en utjämnande, diplomatisk zon. Den slutade abrupt, i omedelbar bråd död. I sprängningar och välriktade skott. Någon buffertzon för nedkylning och eftertanke fanns inte. Skotten brann av.

Kanske var det detta faktum som gav en sådan mörk, otäck aura åt alla tysk-tyska gränsövergångar och alltid fick mamma på helspänn när vi skulle passera, visserligen som vanliga turister men ändå. Vid gränsen blev ofta de första tecknen på ett hysteriskt utbrott tydliga och just den här gången i slutet av 1960-talet råkade hon i fullständig panik.

Vi kom från östsidan efter en dagsutflykt, på väg tillbaka till Västberlin, när passkontrollanten plötsligt anade oråd med min brors pass i handen. Det var känt att östtyska åldringar, som ändå bara låg staten till last, ägnades mindre uppmärksamhet av gränsbevakarna. Efter en del byråkratiska turer kunde de rent av få utresetillstånd till Västtyskland och stanna där för gott om de ville. På så vis sparade ju staten pengar.

Ynglingar däremot, som ändrade utseende månad för månad men snart skulle snaggas enhetliga för kommande militärtjänst, nagelfors noggrant efter ett schema eller en checklista som passkontrollanten hade utlagd framför sig. Munnens vinkel, klar, hakan, klar, ögonbrynens välvning, klar, ögonfärg – klar, näsan – rak, böjd, rund, spetsig, klar, kindknotorna, klar, leverfläckar eller andra kännetecken – klar, pannan – pannan, PANNAN? Det var förmodligen pannan som ställde till det. Utan en min viftade kontrollanten med handen och bad min bror fösa undan Beatlesluggen som skulle täckt också halva näsan om den fått hänga fritt.

Pannan – pannan? Vakten visade irriterat att han skulle hålla kvar hårsvallet med handen uppe på hjässan så att han kunde ta sig en ordentlig titt; med soldatbaken lyft från stolen stödde han sig med armbågarna mot bordsskivan och kikade ut ur sin bruna vaktbur. Han stirrade på min brors panna, sedan ned i passet, och sedan åter på den från hår frilagda pannan framför honom, och så ned i passet, igen. På passfotot var min brors skalle snaggad efter en av vår fars raider med oss beatleslugg 31

Slæpp ingen levande førbi.indd 31

09-07-16 11.00.39

ned till frisören Schulz. Men de tiderna var som tur var förbi. Mamma hade förbjudit alla tvångsklippningar när vi besökte pappa i Västberlin.

Hon tyckte om Beatleshåret, även om fler än pappa förfasade sig. De forna makarnas schism trasslade in sig i våra kläder, bytte ut jeans mot gabardin, skinnjacka och parkas mot larviga klubbkavajer med engelska collegemärken på, polotröjor mot skjortor, tennisskor mot prydliga lågskor, skilsmässogrälen gick rakt över huvudena på oss och genom våra frisyrer, som nu tack och lov inte kortades utan på sin höjd utsattes för en lavin av tjat från pappas sida. Utan att ens rufsas.

Min bror stod nu där med luggen i handen framför vakten, så som han var tillsagd. Men stenansiktet framför oss hade ändrat karaktär.

Jag kan inte säga att gränsvaktens min var annorlunda, men de stela dragen hade fått ett slags återhållen energi som jag nu i efterhand bara kan tolka som disciplinerad jaktlystnad. Han trodde sig ha upptäckt en smitare. En smitare undan faneden, undan det socialistiska experimentet, undan den »Tyska demokratiska republiken». Lugnt stirrade gränsvakten på min bror, nu utan hjälp av checklistan, helt enkelt bara för att han förväntade sig att den finniga ynglingen framför honom snart skulle bryta ut i tårar och bekänna sitt fruktansvärda brott. Min bror var i den åldern då man snabbt växer ifrån en passbild. Men han var också i den åldern då man snart brukar rycka in till militärtjänstgöring.

Gränsvakten tittade på honom, i hans ögon satt kanske redan uniform och stridssele och stålhjälm på min bror och han började marschera till sergeantens gormande och skjuta med gevär på pappdockor som skulle föreställa vanliga människor? Ett svagt, sarkastiskt leende syntes i gränsvaktens ansikte.

Men ingenting hände. Min bror stod där, med luggen uppdragen i pannan, stint stirrande rakt framför sig. Om han var rädd vet jag inte.

Men det var inget som bekymrade mig. Vakten hade under tiden lutat sig tillbaka i stolen och till och med kopplat händerna bakom nacken, som om han tagit en stunds välbehövlig paus i sin övervakning och fryst ögonblicket just när det var som mest kritiskt. Ett slags försök att dra ut ännu mer på lustupplevelsen i jakten.

I ögonblicket därpå kom en vaktstyrka instormande från ingenstans 32 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 32

09-07-16 11.00.39

och slog en ring omkring oss. En gränsofficer trädde fram och förklarade att min bror skulle på »särskild kontroll».

Min bror vred sig ett halvt varv för att säga något till mamma, men vakterna uppfattade det som ett flyktförsök och slet tag i hans armar för att släpa bort honom.

Jag tyckte alltid att mammas hysteriska uppträdande på offentliga platser var pinsamt. Hon kunde gråta och skrika och tusentals ögon riktades mot oss och genomborrade den lilla familjen och tusentals ögon glittrade och tusentals munnar skulle snart brista ut i salivstänkande gapskratt med vitt uppspärrade munnar, där det enda som gladde mig var de andras trasiga eller skadade tänder.

Vi väckte uppmärksamhet. Det hände på nästan alla resor vi gjorde, men också hemma i Sverige inne i stan. Men den här gången tog alla pris. Med ett slags rovdjursaktig frenesi slet hon bort vakternas armar från min bror, fattade tag i honom samtidigt som hon utstötte ett djuriskt vrål som blandades med gälla skrik, »neeej, neeej!», snyftningar och en strid ström av tårar. Vakterna tycktes för ett ögonblick överrumplade, men innan min bror hunnit mer än en meter bort hade de åter kastat sig över honom, fattat tag i den andra armen och där satt han nu, min bror, som i ett skruvstäd mellan de två fientliga blocken, där min mor representerade den västliga sidan i full stridsberedskap.

Själv förstod jag inte varför det var så mycket uppståndelse. Det var väl inte hela världen, tänkte jag i min barnsliga svartsjuka och kampen om mamma, om min bror fick sitta ett tag i en tigerbur? Okej, han hade det tråkigt och så, men mat och dryck skulle han nog få och om några dagar eller högst en vecka eller två hade säkert det svenska konsulatet i Västberlin eller ambassaden i Östberlin ordnat upp alltsammans och han fick komma ut igen. Annars fick han väl börja läsa läxor där i fångcellen, han låg ju ändå ordentligt efter i skolan. Hans tyska var kass. Kanske var det här straffet för hans skolk? Han kunde få sitta i ett östtyskt fängelse i ett halvår.

Inget av det där sade jag förstås högt, men inte för att jag inte tyckte det. Argumentet skulle helt enkelt inte nått fram. Paralyserad, som om hon befann sig i skuggan av ett jättelikt rovdjur som var i färd med beatleslugg 33

Slæpp ingen levande førbi.indd 33

09-07-16 11.00.39

att dra min bror till sig för att sluka honom, höll mamma ett stenhårt grepp om min brors ena arm och den svarta skinnpajen och vägrade släppa honom till vakterna, som ett tag således dragit i hans andra arm, men nu lät sig nöja med att slå en ring runt honom, slå ihop hans pass, beslagta det och förklara att gränsen till Västberlin för hans del var stängd.

Den första fasen av hysteriskt skrikande (min mors) och gränsvakternas bryska handgrepp och hot hade övergått till ett stilla ställningskrig. Mamma hade ett fast tag om min bror, men de hade hans pass utan vilket han inte kom någonstans. Så stod vi där i den enkla gränsbyggnaden som på den tiden ännu liknade en enkel byggfutt. Den låg mitt ute på den östtyska kontrollremsa som kantades av murar på bägge sidor. Om man tittade ut genom ett av de små, smutsiga fönstren kunde man se Västberlin och amerikanernas Checkpoint Charlie.

De brukade morsa glatt när vi passerade, men på mig gjorde de inget intryck. I krigsfilmerna som jag och mina kompisar såg de åren höll alla på tyskarna. Att östtyskarna nu grep min bror förändrade ingenting i sak, tvärtom, men långt inom mig tycker jag mig kunna skönja minnesskärvor av en känsla som jag inte riktigt kunde hantera och inte heller ville ta ansvar för. Det var ju trots allt min bror, vad det nu ville säga. När jag trettio år senare fick veta att han slagit mig innan jag kunde prata, och kanske precis hade börjat gå, dök gränsincidenten upp igen, den ohanterliga känslan växte sig stark inom mig och jag tänkte ett kort tag, nu med pennan i handen: de kan behålla honom och sätta honom på tukthuset i Schönhausen.

Mammas hysteriska skrik vid gränsövergången hade under tiden övergått i hysterisk gråt, ett djupt, vidrigt hulkande. Jag tror att vakterna stod i färd att hämta förstärkning och släpa bort henne, kanske till en doktor som skulle ge henne en lugnande spruta eller en sådan där tvångströja som jag ibland hade sett på film. För de bindgalna. Men något fick dem att tveka. En kvinnas känslor kan vara starka. Kanske i synnerhet en mors? Hon hade elektrifierat detta gränsavsnitt.

Det var en förunderlig gräns, inte minst därför att den med jämna mellanrum hotade att plocka bort mina familjemedlemmar, både 34 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 34

09-07-16 11.00.39

mamma, pappa och bror, och att jag förklarade mig liknöjd med saken och, åtminstone i de två sistnämnda fallen, tyckte att det lika gärna kunde ske.

Men ingen plockade bort mamma. Och inte heller min bror. Istället kom en högre officer och förklarade att en man från svenska ambassaden var på väg. De erbjöd oss att vänta i ett angränsande rum, men i mammas hysteriskt förvrängda föreställningsvärld var varje steg österut i den stunden liktydigt med krig och läger och utplåning. Gränsvakterna ryckte på axlarna – ännu ett hysteriskt fruntimmer – och vi blev stående där vi stod, ett slags spretande mänsklig skulpturgrupp som klamrade sig fast vid två pass och en yngling som blivit fråntaget sitt. Då och då bröt mamma ut i nya hulkande snyftningar och tårarna rann nedför hennes kinder. Hon tittade ilsket på mig, förmodligen för att jag såg nöjd ut. Hon höll också mig hårt i armen för att jag inte skulle hitta på något. I bakgrunden small stämplar i passen. Åtmin­ stone fyra vakter höll oss under uppsikt.

Det tog sin tid, men till sist dök mannen från den svenska ambassaden upp. Jag minns inte mycket av pappersexercisen, som säkert varade i flera timmar, men det jag minns är att gränskontrollanterna så småningom överlämnade min bror till »väst» med samma stenansikten som bevakat honom som fånge; att ambassadtjänstemannen bugade och bockade åt alla håll och kanter och till och med tog mig i handen; att jag vid Checkpoint Charlie log överseende mot amerikanerna, som uppmuntrande frågade vad som hänt, efter att förmodligen ha sett brottstycken av det i kikaren, och att mamma – efter alla hysteriska scener – plötsligt var lycklig igen, kvittrande, direkt varm, nästan kokett mot de amerikanska soldaterna som behandlade henne som en hjältinna. Hon tog oss bägge under armarna, mjukare nu, och föreslog att vi genast måste fira på ett »kondis». Där satt vi sedan. Mammas ansikte såg härjat ut, som om det först långsamt började slätas ut efter det våldsamma känsloutbrottet. Hon var ute och sminkade sig på toaletten och lade på nytt läppstift. Hennes leende när hon kom tillbaka kändes en aning påklistrat. Jag och min bror mumsade väl på några bullar och kakor, inte ovänner, men heller inte vänner, bara bröder, som en kort beatleslugg 35

Slæpp ingen levande førbi.indd 35

09-07-16 11.00.39

tid senare skulle hamna i våldsamt slagsmål. Hans långa lugg täckte hela pannan, ögonbrynen och en stor del av näsan. Mamma tittade på honom kärleksfullt. Och i det ögonblicket passade jag på att be om ännu en bulle.

36 det som träffar hjärtat …

Slæpp ingen levande førbi.indd 36

09-07-16 11.00.39

SlÌpp ingen levande førbi.indd 37

09-07-16 11.00.39

Sla?pp ingen levande fo?rbi omslag.qxd:Layout 1

09-07-10

10.10

Sida 1

peter handberg Fotograf: Eva Lindblad

Om Undergångens skuggor »Handbergs stil är imponerande säker: att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton.»

Peter Englund i Dagens Nyheter »När funderingarna blir som mörkast och mest hudlösa, skriver [Handberg] som bäst och han har alltid varit en stor stilist. … Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en liknande bok, det är menat som beröm. Som allra bäst när den är som obehagligast. Ingen bok för paranoiker och mesar.»

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad

Om Kärleksgraven »Utsökt skildring av livet bland Sovjets ruiner. … Peter Handberg är en driven författare, vars iakttagelser fångas i säkra formuleringar …»

Torbjörn Elensky i Dagens Nyheter »Peter Handbergs suveräna bok väcker många slumrande frågor men synliggör samtidigt mycket som länge, alltför länge, varit fördolt.»

Torgny Nordin i Göteborgs-Posten »Handbergs bok är inte enkel att genrebestämma. Kalla den gärna reseberättelse. … Målmedvetet observerar och registrerar han historiens avtryck i nuet och framstår som en ovanligt språksäker och träffsäker flanör i det förflutna. Bättre än så kan det knappast bli. Kort sagt en lysande bok.»

Kim Salomon i Svenska Dagbladet »Handbergs essäartade berättelser påminner om Tarkovskijs filmer: samma mångtydiga och flerskiktade stämningar.»

Dick Widing i Nerikes Allehanda

peter handberg

Peter Handberg är författare och översättare.

Han har bland annat tidigare givit ut två hyllade böcker om Baltikum, Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008).

Handberg har också översatt ett flertal verk, däribland Henry David Thoreaus Walden (2006, pocketutgåva 2009).

SLÄPP INGEN LEVANDE FÖRBI

F

rån det att Berlinmuren restes i augusti 1961 till det att den föll i november 1989 försökte östtyskar fly över till väst.

Deras öden tystades ner av myndigheterna, men i Släpp ingen levande förbi får vi möta dem som trotsade gränsens kulspruteeld och minor liksom de människor som tvingades skapa sig en vardag vid en dödlig gräns.

Peter Handberg reser tillbaka till den stad som han första gången besökte som barn, och där han senare tillbringade flera år under 1970- och 1980-talen. Han skildrar sina upplevelser av muren, sina kärlekshistorier och försöken att inrätta sig i en splittrad värld.

SLÄPP INGEN LEVANDE FÖRBI Berättelser från murens Berlin Foto: Peter Handberg