9789155262761

maze runner i solstormens sp책r

JAMES DASHNER

I SOLSTORMENS SPÅR

Översättning Ylva Spångberg

First published by Delacorte Press, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York 2012 Published by agreement with Sebes & Bisseling Literary Agency Originalets titel: The kill order ”The Maze Runner” film artwork © 2015 Twentieth Century Fox Film Corporation.

All rights reserved. © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2015 www.semic.se Översättning: Ylva Spångberg Omslagsbild: Oscar Sjöstedt Form inlaga: Monica Sundberg Tryckt av ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-552-6276-1

Till채gnas Kathy Egan.

Jag saknar dig.

prolog

Teresa tittade på sin bästa vän och undrade hur det skulle kännas att glömma honom.

Det verkade omöjligt, fast hon hade sett sudden planteras in i massor av killar före Thomas. Ljusbrunt hår, genomträngande blick och en eftertänksam uppsyn – hur skulle den här killen någon­ sin kunna vara annat än välbekant? Hur skulle de kunna vara i samma rum utan att skämta om någon lukt eller driva med någon korkad tönt i närheten? Hur skulle hon någonsin kunna stå framför honom och inte kasta sig över chansen att kommunicera telepatiskt?

Omöjligt.

Och ändå var det bara en dag dit.

För henne. För Thomas handlade det om minuter. Han låg på operationsbordet med slutna ögon, och bröstet höjdes och sänktes med mjuka, jämna andetag. Han var redan klädd i Gläntans regle­ mentsenliga uniform med shorts och T-shirt, och han såg ut som ett foto från det förflutna – en vanlig kille som tog en vanlig tupplur efter en lång dag på en vanlig skola, innan solstormar och sjukdomar gjorde världen allt annat än vanlig. Innan död och förödelse gjorde det nödvändigt att stjäla barn – och deras minnen – och skicka dem till en så fruktansvärd plats som labyrinten. Innan den mänskliga hjärnan började kallas dödszonen och måste 7

övervakas och studeras. Allt i vetenskapens och medicinens namn.

En läkare och en sköterska hade förberett Thomas, och nu sänkte de ned masken över hans ansikte. Det hördes klickanden och väsningar och pip. Teresa tittade på medan metall och sladdar och plastslangar gled över hans hud och in i hörselgångarna, såg hur hans händer reflexmässigt ryckte vid sidorna. Antagligen ­kände han smärta på någon nivå trots att han var sövd, men det skulle han aldrig komma ihåg. Maskinen satte igång med att plocka bilder från Thomas minne. Sudda ut hans mamma och pappa och liv. Sudda ut henne.

Någon liten del av henne visste att det borde göra henne arg.

Få henne att skrika och vråla och vägra att samarbeta en enda sekund till. Men den större delen var stadig som stenen i berget utan­ för. Ja, den större delen av henne var så djupt rotad i visshet att hon visste att hon skulle känna samma sak till och med i morgon, när samma operation skulle utföras på henne. Hon och Thomas bevisade sin övertygelse genom att utsätta sig för samma sak som man hade begärt av de andra. Och om de andra dog, så gjorde de själva det också. WICKED skulle hitta botemedlet, miljoner människor skulle bli räddade och livet på jorden skulle någon gång återgå till det normala. Teresa visste det in i märgen, lika säkert som hon visste att människor blir gamla och löven faller från träden på hösten.

Thomas drog i sig ett ostadigt andetag, gav sedan till ett litet kvidande och vred på kroppen. En fruktansvärd sekund trodde Teresa att han skulle vakna, hysterisk av smärta – han hade saker i huvudet, och vem visste vad de gjorde med hans hjärna. Men han blev stilla och började andas lugnt och mjukt igen. Klickningarna och väsandena fortsatte, och hennes bästa väns minnen klingade bort som ekon.

De hade sagt adjö officiellt, och orden Ses i morgon ringde fortfarande i huvudet på henne. Av någon anledning hade hon verkligen blivit berörd av att höra Thomas säga det, och det som skulle hända honom verkade ännu mer surrealistiskt och sorgligt.

8

De skulle träffas dagen därpå, men hon skulle ligga i koma och han skulle inte ha den minsta aning om vem hon var – utom en gnagande känsla av att hon kanske såg bekant ut. I morgon. Efter allt som de hade varit med om, all rädslan och träningen och planerandet, skulle allt få ett avgörande nu. Det som hade gjorts mot Alby och Newt och Minho och alla de andra skulle göras mot dem. Det gick inte att ändra sig.

Men lugnet var som en drog i hennes inre. Hon var fridfull, och de tröstande känslorna höll skräcken för sådant som klagare och vrak borta. WICKED hade inget val. Hon och Thomas – de hade inget val. Hur skulle hon kunna dra sig för att offra några få för att rädda så många? Hur skulle någon kunna göra det? Hon hade inte tid med medkänsla eller sorg eller önskningar. Det var som det var, det som hade skett hade skett, det som skulle ske … skulle ske.

Det gick inte att ändra sig. Hon och Thomas hade varit med och byggt labyrinten, och samtidigt hade hon lagt mycket kraft på att bygga en mur som stängde in känslorna.

Tankarna bleknade bort och tycktes sväva i ett stillastående tomrum medan hon väntade på att Thomas operation skulle bli klar. När den äntligen var det tryckte läkaren på ett antal knappar på sin skärm, och pipen och väsningarna och klickningarna blev snabbare. Det ryckte lite i Thomas kropp när slangarna och sladdarna ringlade ut från sina påträngande positioner och tillbaka in i masken. Han blev stilla igen, masken stängdes av och alla ljud och rörelser upphörde. Sköterskan böjde sig framåt och lyfte bort masken från Thomas ansikte. Hans hud var röd och hade strimmor där den hade vilat. Ögonen var fortfarande slutna.

Ett kort ögonblick var Teresas mur som höll sorgen borta nära att rasa. Om Thomas vaknade nu skulle han inte komma ihåg henne. Hon kände rädslan, nästan panisk, för att hon visste att de snart skulle träffas i Gläntan och inte känna igen varandra. Det var en förkrossande tanke och en kraftfull påminnelse om varför hon alls hade skapat det här skyddet. Som en murare som drämmer 9

ned en tegelsten i murbruk på väg att härda förseglade hon hålet.

Förseglade det ordentligt och tätt.

Det gick inte att ändra sig.

Två av säkerhetsvakterna kom in för att hjälpa till med att flytta Thomas. De hivade upp honom från sängen som om han hade varit stoppad med halm. Den ene höll hans medvetslöse kropp i armarna och den andra i fötterna, och de lade honom på en rullbår. Utan att ens titta på Teresa gick de mot dörren till operationssalen. Alla visste vart han skulle. Läkaren och sköterskan övergick till att städa upp – de hade gjort sitt jobb. Teresa nickade åt dem trots att de inte tittade på henne och följde sedan efter männen ut i korridoren.

Hon kunde knappt titta på Thomas när de gick den långa vägen genom korridorer och hissar i WICKED:s högkvarter. Muren hade försvagats igen. Thomas var så blek och ansiktet var fullt av svettpärlor. Som om han på någon nivå var medveten och slogs mot narkosen, medveten om att fruktansvärda saker väntade vid horisonten. Det skar i hjärtat att se det. Och det skrämde henne att veta att hon stod på tur. Hennes dumma mur. Vad spelade den för roll? Den skulle ändå tas ifrån henne tillsammans med minnena.

De kom till källaren under labyrinten, gick genom magasinet med dess rader av hyllor med mat och annat åt killarna från Gläntan. Där nere var det mörkt och svalt, och Teresa kände hur hon fick gåshud på armarna. Hon huttrade och gned dem. Thomas skumpade och skakade på båren när den rullade över sprickor i betonggolvet, och fortfarande försökte en skräckslagen min bryta sig fram genom det sovande ansiktets lugna yttre.

De kom till hisschaktet, där en stor metallkub väntade.

Lådan.

Det var bara några våningar upp till själva Gläntan, men killarna som skulle dit manipulerades till att tro att uppfärden var obegripligt lång och jobbig. Det var tänkt att stimulera en mängd känslor och hjärnmönster, från förvirring och vilsenhet till direkt skräck. En perfekt början för dem som kartlade Thomas dödszon.

10

Teresa visste att hon själv skulle göra den hissfärden nästa dag, med en lapp i händerna. Men hon skulle åtminstone vara i koma och besparas den där halvtimmen i rörligt mörker. Thomas skulle vakna i lådan helt ensam.

De två männen rullade fram Thomas till lådan. Det hördes ett fruktansvärt skrik av metall mot cement när en av dem släpade fram en hög trappstege till lådans sida. Några fumliga sekunder följde när de tillsammans klättrade upp på stegen samtidigt som de bar Thomas igen. Teresa kunde ha hjälpt till, men hon vägrade, envis nog att stå där och titta på, och täcka över sprickorna i sin mur så gott hon kunde.

Med några grymtningar och svordomar fick männen upp Thomas till kanten. De höll hans kropp på ett sådant sätt att hans slutna ögon en sista gång var vända mot Teresa. Trots att hon visste att han inte kunde höra det sträckte hon sig ut med tanken och talade till honom telepatiskt.

Vi gör det rätta, Thomas. Vi ses på andra sidan.

Männen böjde sig fram och höll Thomas i armarna när de sänkte ned honom så långt de kunde, och sedan släppte de honom resten av vägen. Teresa hörde dunsen när hans kropp sjönk ihop på det kalla stålgolvet där inne. Hennes bästa vän.

Hon vände sig bort och gick därifrån. Bakom henne hördes ljudet av metall som gled mot metall och sedan en hög, ekande smäll när luckorna till lådan slogs igen. Förseglade Thomas öde.

11

TRETTON ÅR TIDIGARE

kapitel ett

Mark huttrade av kyla, något som han inte hade gjort på länge.

Han hade just vaknat, och det första gryningsljuset letade sig in genom springorna mellan de uppstaplade stockar som väggarna i hans lilla hydda bestod av. Han använde nästan aldrig filten. Han var stolt över den – den var gjord av skinnet från en jättestor älg som han själv hade dödat bara två månader tidigare – men när han faktiskt använde den var det mer för trösten i själva filten än för värmens skull. De levde trots allt i en värld som härjades av hetta.

Men kanske var det här ett tecken på en förändring. Han kände sig faktiskt lite frusen i morgonluften som kom in genom samma springor som ljuset. Han drog upp det lurviga skinnet till hakan, vände sig om på rygg och gäspade så att käkarna knakade.

Alec sov fortfarande på britsen på andra sidan hyddan, en hel meter bort, och snarkade så att det hade kunnat väcka döda. Den äldre mannen var en butter, härdad före detta soldat som sällan log. Och när han gjorde det brukade det ha något att göra med mullrande gaser i magen. Men Alec hade ett hjärta av guld. Efter mer än ett år ihop, när de hade slagits för sin överlevnad tillsammans med Lana och Trina och de andra, var Mark inte rädd för den gamla brumbjörnen längre. Bara för att bevisa det sträckte han ut handen, tog en sko från golvet och slängde den på Alec.

Den träffade honom på axeln.

13

Alec vrålade och satte sig kapprak, och åren av militär träning fick honom att vakna omedelbart. ”Vad i …”, skrek soldaten, men Mark avbröt honom med att kasta den andra skon på honom.

Den träffade honom i bröstet. ”Din lilla råttlort”, sa Alec avmätt. Han hade varken ryckt till eller rört sig efter den andra attacken, han bara stirrade på Mark med smala ögon. Men det fanns en glimt av humor i dem. ”Jag vill höra en bra förklaring till varför du riskerar livet med att väcka mig på det här viset.” ”Ummm”, svarade Mark och gned sig på hakan, som om han funderade mycket på saken. Sedan knäppte han med fingrarna. ”Nu vet jag. Mest var det för att få stopp på de där vidriga ljuden från dig. Allvarligt talat borde du sova på sidan eller något. Det kan inte vara hälsosamt att snarka så där. En vacker dag kvävs du av din egen hals.”

Alec grumsade och grymtade en stund, muttrade nästan ohörbara ord när han klev upp från britsen och klädde på sig. Det var något om ”önskar att jag aldrig”, ”klarar mig bättre utan” och ”ett års helvete”, men inte mycket mer som Mark hörde. Men budskapet var tydligt. ”Kom igen, sergeant”, sa Mark, som visste att han var ungefär tre sekunder ifrån att gå för långt. Alec hade pensionerat sig från armén för länge sedan, och han avskydde verkligen, verkligen, verkligen att Mark kallade honom så. När solstormarna kom hade Alec varit projektanställd på försvarsdepartementet. ”Du skulle aldrig ha kommit till denna ljuvliga boning om inte vi hade räddat dig ur den ena knipan efter den andra. Vad sägs om en kram och så är vi sams?”

Alec drog en tröja över huvudet och tittade ned på Mark. Den äldre mannens buskiga, grå ögonbryn drogs mot varandra som om de var håriga insekter som försökte para sig. ”Jag gillar dig, grabben. Det vore trist att behöva begrava dig redan nu.” Han slog till Mark i huvudet – det närmaste tillgivenhet som soldaten någonsin visade.

14

Soldaten. Det kanske var länge sedan, men Mark ville gärna tänka på honom så. Det fick honom att på något sätt känna sig bättre, tryggare. Han log när Alec klampade ut ur hyddan för att ta sig an en ny dag. Ett riktigt leende. Någonting som äntligen började bli lite vanligare efter det år av död och skräck som hade jagat dem till det här stället högt upp i Appalacherna i västra North Carolina. Han beslöt att vad som än hände skulle han skjuta bort allt det hemska som hade hänt och ha en trevlig dag. Vad som än hände.

Och det betydde att han måste få tag i Trina innan klockan hade tickat fram tio minuter till. Han klädde snabbt på sig och gick ut för att leta efter henne.

Han hittade henne uppe vid bäcken, på ett av de avskilda ställen dit hon gick för att läsa någon av de böcker de hade räddat från ett gammalt bibliotek som de hade stött på under färden. Hon älskade att läsa mer än något annat, och hon försökte ta igen de månader de bokstavligt talat hade flytt för livet och det hade varit ont om böcker. De digitala böckerna hade försvunnit allihop, gissade Mark – utplånade när alla datorer och servrar brann. Trina läste den gammalmodiga papperssorten.

Promenaden upp till bäcken hade som vanligt haft en dämpande inverkan, och varje steg försvagade hans beslut att ha en bra dag.

När han tittade på den ynkliga samling trädhus och hyddor och underjordiska hålor där de bodde, allt av stockar och snöre och torkad lera, allt lutande åt något håll, försvann det helt. Han kunde inte strosa fram i de trånga gränderna och på stigarna i deras bosättning utan att påminnas om den härliga tiden när han hade bott i en stor stad, när livet hade varit rikt och fullt av löften och allt i hela världen var inom räckhåll, bara att ta. Och han hade inte ens fattat det.

Han gick förbi skockar av magra, smutsiga människor som såg ut att vara nära att dö. Han tyckte inte synd om dem, han avskydde att veta att han såg ut precis som de. De hade mat så att det räckte 15

– de hade rotat i ruiner, jagat i skogen, ibland hämtat upp från ­Asheville – men de måste ändå ransonera den, och alla såg ut som om de fick ett mål mat för lite om dagen. Och man kunde inte bo i skogen utan att bli smutsig lite här och där, hur ofta man än badade i bäcken.

Himlen var blå med en antydan av den där brända brandgula färgen som hade hemsökt atmosfären ända sedan de förödande solstormarna slog till, utan så mycket som en varning. Det var mer än ett år sedan, och ändå fanns den kvar där uppe som ett disigt draperi som var där för att påminna dem i evighet. Vem visste om världen någonsin skulle bli normal igen? Den svalka som Mark hade känt när han vaknade kändes som ett skämt nu – han svettades redan av den stadigt stigande temperaturen när den brutala solen kom över kronorna på de glesa träden uppe på bergstopparna.

Allt var inte illa. När han kom ut från byns gytter och in i skogen såg han många lovande tecken. Nya träd växte upp, gamla träd återhämtade sig och ekorrar pilade omkring bland de svartnade tallbarren. Överallt syntes gröna skott och knoppar. Han såg till och med något som såg ut som en brandgul blomma på håll.

Han var lite frestad att gå och plocka den åt Trina, men han visste att hon skulle skälla ut honom efter noter om han vågade störa skogens återväxt. Kanske skulle dagen ändå bli bra. De hade överlevt den värsta naturkatastrofen i människans historia – kanske kunde det vända nu.

Han andades tungt av ansträngningen att gå uppför bergssluttningen när han kom till platsen dit Trina älskade att gå för att få vara i fred. Särskilt på morgnarna, när utsikterna att möta någon annan där uppe var små. Bakom ett träd stannade han och tittade på henne, och han visste att hon hade hört att han kom men var glad att hon inte låtsades om det.

Gud, vad söt hon var. Hon satt med ryggen stödd mot en jätte­ stor granitbumling, som såg ut som om en jätte i heminredningstagen hade lagt dit den, och hon hade en tjock bok i knäet. Hon 16

vände blad, och hennes gröna ögon följde orden. Hon hade på sig svart T-shirt, slitna jeans och gymnastikskor som såg ut att vara hundra år gamla. Det korta, blonda håret rörde sig i vinden, och hon såg ut som själva definitionen av frid och ro. Som om hon hörde hemma i den värld som hade funnits innan allting blev bränt.

Mark hade alltid tyckt att hon var hans – helt enkelt på grund av situationen. Nästan alla hon någonsin hade känt var döda; han var en rest som blivit kvar så att hon kunde ta den, som ett alternativ till att vara ensam för evigt. Men han spelade glatt den rollen och tyckte till och med att han hade haft tur – han visste inte vad han skulle göra utan henne. ”Den här boken skulle vara mycket bättre om inte någon läskig kille smög på mig medan jag läser.” Trina lät inte ens ana ett leende. Hon vände blad igen och läste vidare. ”Det är bara jag”, sa han. Fortfarande lät hälften av allt han sa i hennes närhet dumt. Han kom fram bakom trädet.

Hon skrattade och tittade äntligen upp på honom. ”Det var på tiden att du kom hit! Jag var på vippen att börja prata med mig själv – jag har suttit och läst sedan solen gick upp.”

Han gick fram och dunsade ned på marken bredvid henne. De kramade om varandra, hårt och varmt och fullt av det löfte han hade givit när han vaknade.

Han drog sig undan och tittade på henne, utan att bry sig om det fåniga leende som antagligen var fastklistrat över hans ansikte. ”Vet du vad?” ”Vad då?” frågade hon. ”I dag ska bli en perfekt, perfekt dag.”

Trina log, och bäckens vatten fortsatte att forsa förbi, som om orden inte betydde någonting.

17

kapitel två

”Jag har inte haft en perfekt dag sedan jag blev sexton”, sa Trina medan hon vek ett hundöra i boken och lade den bredvid sig. ”Tre dagar senare sprang du och jag för livet genom en tunnel som var hetare än solen.” ”Det var tider, det”, sa Mark fundersamt medan han satte sig bekvämt. Han lutade sig mot samma stenbumling och lade benen i kors framför sig. ”Det var det.”

Trina såg på honom ur ögonvrån. ”Min födelsedagsfest eller solstormarna?” ”Inget av det. På din fest gillade du den där idioten John Stidham. Kommer du ihåg det?”

En sekund såg hon skuldmedveten ut. ”Öh, jo. Känns som om det var ungefär tretusen år sedan.” ”Halva världen måste utplånas innan du äntligen fick upp ögonen för mig.” Mark log, men det kändes tomt. Sanningen var ganska nedslående, till och med att skoja om, och ett mörkt moln höll på att bildas över hans huvud. ”Vi pratar om något annat.” ”Jag röstar för.” Hon blundade och lutade huvudet mot stenen. ”Jag vill inte tänka på det där ens en sekund.”

Mark nickade, fast hon inte såg det. Han hade plötsligt helt tappat lusten att prata, och planerna på en perfekt dag hade sköljts bort med bäcken. Minnena. De släppte honom aldrig, inte ens en 18

halvtimme. De måste alltid komma forsande tillbaka och ta med sig allt det fasansfulla. ”Hur är det?” undrade Trina. Hon sträckte ut handen och tog hans, men Mark drog åt sig den, för han visste att den var svettig. ”Helt okej. Jag önskar bara att det kunde gå en dag utan att någonting påminner oss. Jag skulle kunna vara fullständigt nöjd här om vi bara kunde glömma. Allting blir bättre. Vi behöver bara … släppa det!” Det sista nästan skrek han, men han hade ingen aning om vad ilskan riktades mot. Han bara avskydde det han hade i huvudet. Bilderna. Ljuden. Lukterna. ”Det kommer vi att göra, Mark. Det kommer vi.” Hon sträckte ut handen mot honom igen, och den här gången tog han den. ”Vi kanske ska gå ned igen.” Så här gjorde han alltid. När minnena kom blev han alltid väldigt saklig. Ta hand om det som måste göras och sluta använda hjärnan. Det var det enda som hjälpte. ”Alec och Lana har säkert fyrtio grejor åt oss att göra.” ”Och som måste göras i dag”, tillade Trina. ”I dag! Annars går världen under!”

Hon log, och det lättade upp stämningen lite. I alla fall lite. ”Du kan läsa mer i din tråkiga bok sedan.” Han reste sig och drog med henne upp. Sedan började de gå nedför bergsstigen, på väg mot den provisoriska by som de kallade sitt hem.

Lukterna nådde Mark först. Så var det alltid när han gick till stora skjulet. Ruttnande växtlighet, kött som grillades, kåda. Allt genom­ syrat av den där lukten av brand som definierade världen efter solstormarna. Inte egentligen obehaglig, bara efterhängsen.

Han och Trina letade sig fram mellan bosättningens sneda och snabbt hopsnickrade hus. De flesta av husen på den här sidan av lägret hade byggts under de första månaderna, innan de hittade folk som hade varit arkitekter och byggnadsentreprenörer och givit dem befälet. Hyddor av trädstammar och lera och ruskor från barrträd. Tomma hål till fönster och konstigt formade dörröppningar. Här och var bestod husen bara av hål i marken, där botten 19

var fodrad med plastpresenningar och några hopsurrade stockar var uppsatta över dem som skydd när regnet kom. Det var långt från de höga skyskraporna och betonglandskapen där han hade vuxit upp.

Alec hälsade Mark och Trina med en grymtning när de gick in genom den sneda dörren i stora skjulets stockvägg. Innan de hunnit säga hej kom Lana raskt marscherande fram till dem. Hon var en kraftig kvinna med svart hår som alltid var uppsatt i en hård knut.

Hon hade varit sjuksköterska i armén och var yngre än Alec, men äldre än Marks föräldrar – hon och Alec hade varit tillsammans när Mark träffade dem i tunnlarna under New York City. På den tiden hade båda två jobbat för försvarsdepartementet. Alec var hennes chef, och den dagen hade de varit på väg till något möte.

Innan allting förändrades. ”Och var har ni varit?” frågade Lana när hon stannade bara någon decimeter framför Mark. ”Vi skulle ge oss av i gryningen i dag, gå bort till dalen i söder och leta efter en bra plats för en ny bosättning. Några veckor till av den här överbefolkningen, så kan jag bli snäsig.” ”God morgon”, sa Mark till svar. ”Du verkar pigg i dag.”

Då log hon, precis som Mark hade vetat att hon skulle göra. ”Jag går lite väl rakt på sak ibland, va? Jag trodde att jag skulle ha gott om svängrum innan jag blir lika retlig som Alec.” ”Sergeanten? Jo, du har rätt.”

Som på signal grymtade den gamla brumbjörnen. ”Förlåt att vi är sena”, sa Trina. ”Jag skulle kunna hitta på någon fantastisk ursäkt, men ärlighet varar längst. Mark övertalade mig att följa med upp till bäcken, och vi … ja, du vet.”

Det behövdes mycket för att förvåna Mark numera och ännu mer för att få honom att rodna, men Trina kunde konsten att göra bådadera. Han stammade medan Lana himlade med ögonen. ”Bespara mig.” Lana vinkade bort dem och tillade: ”Gå och ät frukost om ni inte redan har gjort det, så packar vi och ger oss av sedan. Jag vill vara hemma igen om en vecka.”

20

En vecka ute i vildmarken, att få se nya saker och få lite friskare luft … Mark tyckte att det lät toppen, och det lyfte hans humör ur den grop där det hade trillat ned. Han svor på att hålla tankarna på nuet under färden och bara försöka njuta av utflykten. ”Har du sett Darnell och Paddan?” frågade Trina. ”Och Misty?” ”De tre musketörerna?” sa Alec, och det följdes av ett kort skratt. Alec tyckte att de konstigaste saker var roliga. ”De kommer i alla fall ihåg vad vi tänkte göra. De har redan ätit och gått för att packa. Borde vara tillbaka när som helst.”

Mark och Trina var halvvägs genom sina pannkakor och hjortkorv när de hörde det välbekanta ljudet av de andra tre av vännerna som de hade hittat i tunnlarna under New York. ”Ta av dig de där!” hördes en gnällig röst, precis innan en tonårskille dök upp i dörren med ett par kalsonger som en hatt på sitt bruna hår. Darnell. Mark var övertygad om att han aldrig i hela sitt liv hade tagit någonting på allvar. Till och med när solen försökte koka honom levande förra året verkade han vara beredd med ett skämt. ”Men jag gillar det!” sa han när de kom in i skjulet. ”Håller håret på plats och skyddar mig mot elementen. De är dubbelverkande!”

Efter honom kom en tjej, lång och smal och med långt, rött hår, bara lite yngre än Mark. De kallade henne Misty, men hon hade aldrig berättat vad hon faktiskt hette. Hon tittade på Darnell med en halvt äcklad och halvt road min. Paddan – kort och satt, som smeknamnet antydde – studsade in, trängde sig förbi henne och försökte få tag i underkläderna som Darnell hade på huvudet. ”Ge mig de där!” skrek han och hoppade för att nå. Han var den kortaste nittonåring Mark någonsin hade sett, men tjock som en ekstam – bara muskler och senor och ådror. Och av någon anledning tyckte de andra att det var okej att retas med honom, för alla visste att han kunde spöa skiten ur dem om han verkligen ville det. Men Paddan gillade att få uppmärksamhet. Och Darnell gillade att vara fånig och irriterande. ”Men varför vill du ha de där äckliga grejorna på huvudet?”

21

frågade Misty. ”Du vet väl var de har varit, va? Att de har täckt Paddans nederdelar?” ”Du har alldeles rätt”, svarade Darnell med en min av spelat äckel, precis som Paddan äntligen lyckades slita av underkläderna från hans huvud. ”Där hade jag mycket dåligt omdöme.” Darnell ryckte på axlarna. ”Men det verkade kul.”

Paddan stoppade sin återtagna egendom i ryggsäcken. ”Skrattar bäst som skrattar sist. Jag har inte tvättat dem på minst två veckor.”

Han började skratta på det där viset, ett ljud som fick Mark att tänka på en hund som slåss för en köttbit. När Paddan skrattade så där kunde de andra i rummet inte annat än att stämma in, och så var isen bruten. Mark visste fortfarande inte om han skrattade åt det som hade hänt eller bara åt ljuden som kom från Paddan.

Stunder som den var hur som helst sällsynta, och det var skönt att skratta och skönt att se hur Trina lyste upp.

Till och med Alec och Lana skrockade, och det fick Mark att tro att det kanske skulle bli en perfekt dag ändå.

Men sedan avbröts skratten av ett konstigt ljud. Något som Mark inte hade hört på över ett år och inte hade väntat sig att någonsin få höra igen.

Ljudet av motorer på himlen.

22

kapitel tre

Det var ett mullrande, knarrande ljud som skakade skjulet från tak till golv. Dammoln trängde in mellan de snabbt staplade och rappade stockarna. En hostande rytning svepte förbi precis ovanför dem. Mark höll för öronen tills ljudet hade tonat bort så mycket att skjulet slutade skaka. Alec var redan uppe på fötter och på väg mot dörren innan någon annan ens hunnit fatta vad som hade hänt. Lana kom snabbt i hälarna på honom, och alla andra följde efter.

Ingen sa ett ord förrän allihop var utomhus i den gassande morgonsolen. Mark skuggade ögonen med handen och kisade när han tittade upp för att hitta upphovet till ljudet. ”Det är ett Berg”, meddelade Paddan helt i onödan. ”Vad i …”

Det var första gången Mark hade sett något av de jättelika flygplanen sedan solstormarna hade börjat, och åsynen var en chock. Han kunde inte komma på något skäl till att ett Berg, ett som faktiskt hade överlevt katastrofen, skulle komma flygande över bergen. Men där var det, stort och blankt och runt, och de blå jetmotorerna brann hett och högljutt när det sänkte sig ned mot bosättningens mitt. ”Vad gör det här?” frågade Trina när deras lilla grupp småsprang genom byns trånga gränder, följde efter Berget. ”De har alltid lämnat mat i de större bosättningarna, som Asheville.”

23

”Kanske …”, började Misty. ”Kanske tänker de rädda oss eller något? Ta oss någon annanstans?” ”Glöm det”, fnös Darnell. ”Det skulle de ha gjort för länge ­sedan.”

Mark sa ingenting där han sprang långt bak i gruppen, fortfarande lite omtumlad av det jättelika Bergets plötsliga uppdykande.

De andra pratade hela tiden om några mystiska de, men ingen visste vilka de var. Det hade kommit tecken och rykten om att något slags centralregering höll på att bildas, men inga nyheter som ens var i närheten av pålitliga. Och definitivt ingen officiell kontakt ännu. Det var sant att mat och annat som behövdes hade kommit till lägren runt Asheville, och invånarna där brukade dela med sig till de mer avsides bosättningarna.

Berget stannade framför dem, och nu pekade de blå jetmotorerna nedåt när det svävade ungefär trettio meter ovanför torget, ett fyrkantigt område som de hade lämnat tomt när de byggde bosättningen. Gruppen ökade takten och kom fram till torget där en folkmassa redan hade samlats. Alla stod och stirrade upp på den flygande maskinen som om den var ett mytiskt djur. Med sitt muller och sina bländande blåa ljus verkade den nästan vara det.

Särskilt som det hade gått så lång tid sedan de såg någon avancerad teknik.

De flesta hade samlats mitt på torget, och deras ansikten var sinnebilder för förväntan och upphetsning. Som om allihop hade kommit till samma slutsats som Misty – att Berget hade kommit för att rädda dem eller åtminstone ge dem goda nyheter. Men Mark var misstänksam. Efter det år han just hade upplevt hade han alldeles för många gånger lärt sig att aldrig hoppas för mycket.

Trina drog honom i ärmen, böjde sig mot honom och sa: ”Vad håller de på med? Det finns inte plats att landa här.” ”Jag vet inte. Det har inga märken eller något annat som säger vems Berg det är eller varifrån det kommer.”

Alec var i närheten, och han lyckades höra dem trots motorernas höga mullrande. Antagligen med sin supertränade soldathörsel.

24

”Det sägs att på de skepp som lämnar av maten och det andra i Asheville står det PSK målat med stora bokstäver på sidan. PostStormkoalitionen.” Han skrek nästan. ”Verkar konstigt att det inte står någonting på det här.”

Mark ryckte på axlarna som svar, osäker på om Alecs upplysningar egentligen betydde någonting. Han upptäckte att han var liksom omtöcknad. Han tittade upp igen och undrade vilka som kunde sitta där inne i farkosten och vad de hade för ärende. Trina kramade om hans hand, och han kramade tillbaka. Båda svettades. ”Gud kanske sitter där inne”, ropade Paddan med gäll röst – sådan blev den alltid när han skrek. ”Han kom hit för att be om ursäkt för allt det där med solstormarna.”

Ur ögonvrån såg Mark att Darnell drog efter andan och öppnade munnen, antagligen för att ge Paddan något smart och roligt svar. Men han blev avbruten av ett högt, ryckande ljud upp­ ifrån, följt av knarrande och tjut av hydraulsystem. Mark tittade fascinerat på när en stor, fyrkantig lucka i Bergets botten började öppnas, svängde runt på gångjärn och sänktes ned som en ramp.

Innanför var det mörkt, och små dimslingor kom utvirvlande när luckan blev större.

Flämtningar och rop hördes överallt i folksamlingen, händer lyftes, fingrar pekade uppåt. Mark slet blicken från Berget ett ögonblick för att ta in hela synen, uppfylld av den känsla av bävan som omgav honom. De hade blivit ett förtvivlat, förtvivlat folk, som genomlevde varje dag med en tung känsla av att nästa kunde bli deras sista. Och nu stod de här och tittade mot himlen allihop som om Paddans skämt inte bara hade varit ett skämt. Hos många såg han en längtan, som om folk verkligen trodde att de skulle bli räddade av någon gudomlig makt. Det fick Mark att må lite illa.

En ny våg av flämtningar strömmade över torget, och Mark lyfte snabbt på huvudet för att titta igen. Fem personer hade kommit ut ur mörkret inne i Berget, klädda i utstyrslar som fick en kall kåre att löpa nedför Marks ryggrad. Gröna och gummiaktiga och klumpiga – dräkter i ett stycke som täckte främlingarna från topp 25

till tå. På hjälmarna satt visir som bärarna kunde se ut genom, men solskenet och avståndet gjorde det omöjligt för Mark att urskilja deras ansikten. De gick försiktigt fram i stora, svarta stövlar som var uppdragna över kanten på de gröna dräkterna tills alla fem stod vid ytterkanten av den nedsänkta luckan, och deras spända kroppsspråk vittnade om hur jobbigt det var att hålla balansen.

Var och en hade ett svart rör i händerna, som om det vore vapen.

Men rören såg inte ut som några vapen Mark någonsin hade sett. De var långa och tunna, med ett bihang i änden som fick dem att likna rördelar som någon hade slitit loss ur en industripump.

Och när främlingarna väl hade hittat sina positioner lyfte de sina rörliknande föremål och riktade dem rakt mot människorna nedanför.

Mark upptäckte att Alec skrek för sina lungors fulla styrka, knuffade och tacklade folk för att få dem att flytta på sig. Allting omkring dem föll sönder i kaos, i skrik och panik, men Mark hade hamnat i en sorts trans och tittade på när främlingarna i sina konstiga utstyrslar och hotfulla vapen kom ut ur Berget, medan det äntligen gick upp för alla andra i folksamlingen att de här människorna inte hade kommit hit för att rädda någon. Vad hade hänt med den Mark som kunde handla snabbt? Som hade överlevt ett helvetesår efter att solstormarna ödelade jorden?

Han stod fortfarande fastnaglad och tittade på när det första skottet avfyrades uppifrån. En hastig rörelse, en snabb glimt av någonting mörkt och litet och snabbt som kom från ett av de där rören. Mark följde föremålets bana med blicken. Han hörde en otäck smäll och vred på huvudet precis lagom för att se att en decimeterlång pil stack ut ur Darnells axel, och det tunna metallskaftet satt långt in i muskeln. Blod sipprade ut ur såret. Darnell grymtade till på ett konstigt sätt och sjönk ihop på marken.

Då vaknade Mark äntligen.

26