9789175692579 by Smakprov Media AB

Tioårige Shwan lever i Kurdistan med sin farfar och sin familj. Shwan älskar att lyssna på sin farfars historier och det han hade varit med om i första och andra världskriget. En varm sommardag, 1991, får Shwan uppleva ett krig. Han hamnar i samma situation som hans egen farfar en gång i tiden befann sig i. Medan amerikanska krigsflygplan flyger över dem blir de frustrerade över att ingen hjälper dem mot Saddam Husseins soldater. Efter en lång flykt lyckas han och hans familj ta sig till Sverige via ett antal europeiska länder. De börjar ett nytt liv i Sverige.

TIDEN GÅR SNABBT

”Världen vi lever i idag är som en dålig film, som går om och om igen. Samma händelser blir bara repeterade. Det är krig, elände och fattigdom. Börjar vi förstå varför andra flyr sina hem kanske vi kan förhindra det.” – Govand Barawi

Govand Barawi

TIDEN GÅR SNABBT GOVAND BARAWI

ISBN: 978-91-7569-257-9

www.bod.se

”TIDEN GÅR SNABBT”

Govand Barawi ”TIDEN GÅR SNABBT”

KAPITEL 1. ”Tiden går snabbt”

Det brukade alla vuxna säga när jag var ung. Jag förstod

aldrig vad de menade. Det enda jag önskade när jag växte upp var att tiden skulle gå fort, så man slapp gå till skolan. Nu står man här 40 år gammal och önskar att man var liten igen, att tiden kunde stå stilla. Alla har vi något minne av när vi var små. Det kan vara en bra sak vi minns eller en dålig. Det jag minns är att jag älskade att vara hemma hos min farfar Hassan som precis hade fyllt 84. Han kunde berätta de mest spännande och ibland de mest otäckaste historierna för mig. Jag lyssnade alltid på honom fastän jag var tio år gammal. Jag minns en dag, året var 1984, när jag tittade på ett svartvitt program på TV, så kom han in i vardagsrummet med sitt varma té som doftade honung och mynta. Han brukade alltid sätta sig ner i fåtöljen med en tidning bredvid sig på bordet. Han tände sin pipa och tog en slurp av det varma téet. Sen sa han: - Kom, Shwan, min sonson. Sätt dig närmare så ska jag berätta en historia om mig och mitt fina Kurdistan som jag en dag hoppas på att du ska föra vidare till kommande generationer. Han började alltid med att harkla sig. Jag satte mig på golvet bredvid hans fåtölj och lyssnade på honom med benen i kors. Han började berätta:

- Det fanns en tid då jag var ung. Inte som nu, utan en tid då jag kunde få vilken flicka jag pekade på. Han log när han sa den här delen. - Låt mig ta dig ifrån år 1900 och framåt till denna dag. Sa farfar till mig. Tiden går fort. Så gör allt du kan med den innan den försvinner ur din hand, min sonson. Vi bodde i en liten by. Det var min mor, min far samt min lillebror, Hussein, och mina två småsystrar, Nasrin och Ronak. - Vem var äldst, farfar? Frågade jag. - Jag ska berätta det för dig. Svarade farfar med ett leende. Jag var äldst och föddes år 1900. Två år senare kom Hussein och därefter Nasrin och Ronak. Nasrin var äldre än Ronak. Det skilde ca två år ifrån varje syskon. När vi växte upp så hade vi en annorlunda barndom jämfört med den barndom du och andra barn har som växer upp idag. Låt mig berätta varför. Jag ska hoppa till år 1920 då vi hade överlevt ett världskrig och försökte finna lugn och ro i våra byar. På den här tiden bodde alla i familjen hemma. Vi jobbade och hjälpte till i huset. Jag och min familj hade gått igenom väldigt mycket dåligt tack vare den brittiska samt den osmanska armén, men jag återkommer till det senare i historien. Vi bodde grannar med en familj som hade flytt ifrån dåvarande Iran, som kallades för Persien, till byn där vi bodde i Kurdistan. De hade flytt undan kriget som ägde rum mellan det osmanska riket, britterna och bl.a. sovjet. Det kriget pågick under en lång period som senare skulle drabba oss kurder i byn också. 6

Sonen som familjen hade var ungefär i min ålder. Hans namn var Allan. Vi var två 20 åringar som försökte göra det bästa av livet, på den tiden. Vi hade mycket gemensamt. Bl.a. läsa och springa. Vi brukade alltid tävla om vem som skulle hinna springa snabbast till skolan. Han vann alltid över mig med mindre än en meter. Mitt namn blev ”slöfock” ett tag på grund av det. Shwan, min sonson. Skolan på den tiden var inte som den är idag för dig och andra barn, utan då var det en liten byggnad med kulhål på utsidan och fyra klassrum på insidan. Det fick plats ca tio bänkar i klassrummen, samt en liten tavla där magistern kunde skriva på. I skolan så var mitt favoritämne matematik. Det var bl.a. för att det fanns en tjej vid namn ”Belan”, som ingen kille kunde få. Hon var verkligen den vackraste i skolan och hon brydde sig inte om killarna i klassen så mycket. Hennes namn var symboliskt. Det betydde ”utan något land”. Än idag så är vi kurder utan land. Belan brukade alltid sitta framför mig. Hon hade svart långt hår som alltid sken oavsett om hon var inne i skolan eller ute i solen. Jag kommer ihåg den doften hennes hår hade varje gång hon gick förbi mig. En dag i skolan frågade min lärare mig om jag kunde besvara en fråga. Det var då det hände. Belan vände sig om och kollade mig rakt i ögonen. Jag kände hur vartenda hårstrå på min kropp reste sig. När min farfar kom till den här delen av historian frågade jag honom alltid hur man visste när man har hittat den rätta. Jag var så nyfiken på vad kärlek var. Han brukade le och säga:

- Kärlek är ett utav de finaste sakerna med livet. Den är svår att beskrivas, men lätt att känna när man har hittat den. En bra beskrivning på själva ordet när jag nu 30 år senare har fått uppleva det. Farfar tog en slurp av sitt varma te som fortfarande doftade honung. Han frågade: - Ska jag fortsätta? - Ja! sa, jag då. - Vart var vi nu? Juste! Belan vände sig om. Hon kollade rakt in i mina bruna ögon. Jag vågade knappt blinka för att inte missa en sekund av hennes skönhet. - Nå? Ska du svara eller sova på frågan?! Frågade min lärare. - Förlåt, magistern. Svaret är x delat på y lika med 2x. - Ett mycket bra svar, Hassan. Jag hade tur att jag fick svara på en fråga som var enkel. Matematik var inte min starka sida. Efter att skolans ringklocka ringt och dagen var slut mötte jag upp Allan på skolgården. Vi båda njöt av naturen, fåglarna som kvittrade ovanför oss och solen som sken ned på oss. Allan stannade upp och kollade sin rygg väska efter något. Jag frågade honom vad det var han letade efter. Han sa att han skulle bli slagen hemma om han inte tog med sig kemiboken hem för att studera till provet som skulle vara nästa vecka.

- Jag måste springa och hämta boken i skolan. Ses vi sen? Frågade Allan. - Spring bara så de inte låser skolan. Vi ses ikväll, sa jag till honom. Jag promenerade vidare, ensam, hem längs den smala skogsvägen. Solen sken igenom träden rakt på mitt ansikte. Lite längre fram satt någon på en bänk. Jag såg inte vem det var först, men efter ett par steg närmare såg jag att det var Belan. Tjejen i mina drömmar som jag var förälskad i. Jag stannade upp och visste inte om jag bara skulle gå förbi henne eller snacka med henne. Jag hade aldrig pratat med en tjej förut. Jag tog ett stort andetag och andades ut. Tro det eller ej, men en gång i tiden så sa min farbror, Barzan, en sak till mig. Det var många år sen. En sak som jag kom att tänka på. Han sa: - En kvinna är också en människa. Våga prata med henne. Annars får du aldrig veta om hon vill prata med dig eller inte. Det slog mig. Det är nu eller aldrig. Hassan, din chans är här, tänkte jag för mig själv. Jag började samla mod och tänkte på att imorgon kan jag ligga död, så varför inte ta chansen. Jag fortsatte att gå igen. Belan kollade åt mitt håll. Jag fick ögonkontakt med henne. - Men vet du vad jag gjorde? Frågade min farfar. - Nej, svarade jag då. - Jag vände mig om och gick åt andra hållet. Jag hade mitt livs största chans framför mig, men jag tog den inte. Jag fegade ur. En sak jag ångrar än idag. Dagarna gick. Jag började tänka mer och mer på Belan. Det var som om jag hade fått ett virus. Innan jag skulle lägga mig 9

var det henne jag tänkte på och de dagarna jag kunde få någon sömn alls så var det henne jag drömde om. Pappa märkte att något var fel på mig. Jag brukade inte vara så deprimerad och tyst. Han anade att det var kärleken som fick mig att må så som jag mådde. - Min son, kom och sätt dig bredvid mig. Vet du hur jag fick din mamma att falla för mig? Frågade han. - Nej, svarade jag. - Jag tog en chans. En chans att prata med henne. För om jag inte hade tagit den chansen den där sommardagen så hade du och jag inte haft denna konversation idag och jag hade ångrat mig i resten av mitt liv för att inte ha pratat med henne. - Jag förstår vad du menar pappa. Tack! Pappas ord fick mig att tänka om. Jag bestämde mig för att imorgon efter skolan prata med Belan. Morgonen var här. Jag gick in i klassrummet och satte mig. Jag kollade runt omkring mig men jag såg inte någon Belan. Det gick flera dagar utan att hon kom till skolan. Vad hade hänt? Jag frågade min lärare och han sa att Belan hade flyttat ifrån byn. Hon bodde inte längre här. Jag kunde inte släppa henne så jag sprang allt jag kunde till hennes bostad. När jag kom fram var det som att se en affär som hade gått i konkurs. Alla fönster var täckta med långa träbrickor och dörren var låst. Vart hade de flyttat? Under den här delen av historian frågade jag min farfar, Hassan, om han ångrat att han inte tog chansen den dagen han hade sett Belan på vägen hem ifrån skolan. 10

Han svarade: - Jag minns den dagen som om det var igår. Mitt liv kändes tomt utan henne när jag stod där och förstått att jag troligtvis aldrig skulle få se henne igen. Jag hade min chans, men tog den inte. Gör inte om mitt misstag, min sonson. Sa han till mig. Han tände sin pipa igen och tog ett bloss. - Ska du inte fortsätta historien farfar? frågade jag. Han var så upptagen med att tänka på Belan att han blev tyst en stund, sen fortsatte han att berätta sin historia, igen. Dagen efter att Belan flyttat ifrån byn fick jag reda på att hennes pappa var en gerillasoldat. - Vad är en gerillasoldat, farfar? Frågade jag. - Man kan säga att det är en frihetskämpe. En som går ut i krig för sitt land för att försvara det. För att göra det bättre. Svarade farfar. - Jag ska bli en gerillasoldat. Sa, jag. Min farfar skrattade lite lätt sen sa han: - Jag hoppas inte det. Min sonson, låt mig fortsätta berätta lite om ett av de svåraste åren i mitt liv. Det var en svår tid, år 1920, då de flesta som hade överlevt första världskriget försökte bygga upp ett nytt och stabilt liv. Trots att det hade gått två år då det första världskriget var slut befann sig befolkningen kring dagens Irak och Iran snart i ett nytt krig om olja och makt. 11

Sovjetunionen förberedde en marschering in till Iran med ca1500 gerillasoldater som bestod av kurder, armenier samt män ifrån Azerbaijan för att ta över Tehran och andra betydelsefulla städer för dåvarande Persien. Dessa gerillasoldater skulle få förstärkning av Sovjets ”röda armé” för att tillsammans med britterna ta över stora delar av oljan i landet. ”Röda armén” skapades av Leo Trojiski, 1918, under det ryska inbördeskriget. Förutom en armé på soldater bestod de också av piloter som kunde ge flygunderstöd under krig då soldaterna på marken befann sig i svårigheter. Samtidigt pågick ett annat krig där Osmanska riket blev av med städer som Mosul, Basra och Baghdad till britterna. Dessa städer ville de ha tillbaka så de gick ut i krig. Detta krig skulle bli jobbigt för oss kurder. Jag återkommer till det senare om hur det drabbade oss. Jag gick till en av grannarna som kände Belan och hennes familj mycket väl och hon sa att de hade flytt. De hade inte flyttat utan de hade flytt i tvång. Det var nästan som en bekräftelse på att jag missade min chans med henne. - Varför hade de flytt? Frågade jag. - De hade flytt för att Belans pappa var en av dessa kurdiska gerillasoldater. Han var rädd att Sovjet skulle komma och hämta honom eftersom han hade lyckats fly undan de med sin familj en gång. Han ville inte ut i krig, igen. Svarade farfar. - Men farfar? Varför var du kvar? Var inte du rädd för att de skulle ta dig? Frågade jag lite nyfiket. För en stund försvann min farfar in i historien om hur han växte upp som kurd i ett land som var under kontroll av delvis två stora makter, britterna och det Osmanska riket. Han glömde bort Belan en stund och berättade om livet innan han blev förälskad i henne. 12

KAPITEL 2.

Detta var hans uppväxt med hans egna ord.

Jag kommer ihåg hur de osmanska soldaterna knackade på dörren en sen sommarkväll, 1918. Jag var ung och hade precis fyllt 18 år. Mina syskon var hemma hos min moster, som bodde ca fyra timmar bort, den kvällen, som tur var. Min mamma sprang till fönstret på våningen ovanför oss och kollade ut. Hon såg tre beväpnade osmanska soldater utanför. Mamma fick panik och började ropa till min farbror, Barzan, att gömma sig så fort som möjligt. Jag sprang bakom honom och jag såg att han hittade det mörkaste rummet i huset och gömde sig bakom dörren för att inte synas. Min pappa på den tiden var stark och modig och han vägrade gömma sig. Soldaterna ville ta med honom för förhör och pappa kämpade, men förgäves. De tog med honom istället för min farbror och torterade honom över natten. På morgonen var han hemma vid dörren, helt blå slagen och trött. Han sa att huvudsaken är att de inte hittade min farbror. Min mamma skickade ett telegram via en ”springpojke” till mina syskon och bad de att stanna kvar hos min moster. Hon ville skicka mig till de, men jag vägrade. Jag ville se allt och vara här. Jag kanske kunde göra skillnad om de kom. Jag kanske kunde kämpa som en man för att de inte skulle ta min pappa och farbror till fängelset. Den osmanska armén gav inte upp efter den kvällen. De kom en natt. Klockan var runt två på natten. Det var varmt så alla sov på taket under den klara natthimlen. Man kunde se stjärnorna lysa så starkt… Här stannade min farfar upp i historien. Han gick fram till ett skrivbord som han hade kvar sen hans familj bodde där i 13

samma hus och öppnade en låda och tog ut ett svartvitt fotografi. Han visade mig den och sa: - Där är min farbror med min mamma och pappa. Det är jag som tar fotografiet. Detta fotografi är taget samma natt som jag nu berättar om när de kom och tog min farbror. Han satte sig ner i sin fåtölj igen och la upp benen på en pall. Han suckade och fortsatte historian igen. Iallafall, den natten skulle jag gå och hämta lite vatten. Jag gick nerför trapporna samtidigt som jag såg ett billjus lysa igenom fönstret in till hallen. Jag sprang upp igen på taket där alla låg och sov för att kolla ner på vad det var för bil. Det var en Cadillac type 57. En bil som soldaterna oftast föredrog på den tiden. Några hus nedanför oss såg jag hur den osmanska armén tog ut unga män och la ögonbindel på de och satte de i minibussar. En ung kille som jag kände sen barnsben försökte fly. Jag såg på hans blick hur han sprang för sitt liv med tårarna som rann nerför hans kind. - Vad hände med honom, farfar? Frågade jag. Han blev skjuten i ryggen av de ynkryggarna till soldater. Ljudet ifrån pistolen väckte alla som inte var vakna. Mamma visste direkt vad som pågick och gömde mig. Min farbror och pappa bråkade om att min farbror skulle gömma sig också, men han var trött på att gömma sig. Han var trött på att konstant leva i skräck varje natt för att soldater kom och sköt eller tillfångatog oskyldigt folk så han stod kvar där som en man sida vid sida med min mamma. Pappa hade redan gömt sig. 14

Vi hörde bilen komma närmare och närmare oss. Bromsarna gav ett gnisslande ljud ifrån sig när bilen stannade vid vår port. Det knackade tre gånger. Man hörde soldaterna prata det ottomanska språket, som det hette på den tiden. Jag var så rädd att jag inte kunde få ett ord att hänga ihop av det de sa. Allt jag tänkte på var min familj. Jag kunde se igenom en lite spricka i det skåpet i köket där jag hade gömt mig. Jag såg att de tog min farbror. Min mamma drog i honom, men förgäves. De satte honom i bilen och de körde iväg. Han sattes i fängelset i det Osmanska riket, nuvarande Turkiet, i fyra år. Vi försökte besöka honom regelbundet, men det var svårt. Oftast blev vi tillfångatagna och slagna av de osmanska soldaterna, för att vi var kurder, för att senare släppas och åka hem igen. - Din farbror betydde mycket för dig? Betydde han lika mycket som min farbror gör för mig? Frågade jag. - Ja, han var mycket nära mig som ung. Pappa var ofta och jobbade och min farbror tog mig ut och lärde mig mycket. - Vad hände sen då, farfar? Sa, jag. Mycket hände efter det, bl.a. ska jag berätta en sak som förföljde mig i åratal och än idag skrämmer det mig och jag tackar Gud för att det inte hände något allvarligt. Det var en varm sommardag. Faktiskt, när jag nu tänker på det så var det ett par veckor innan de kom för att hämta min farbror, Barzan. Om jag minns rätt så var det runt 38 grader den dagen. Min farbror hade en nära vän som just hade blivit frigiven ifrån ett fängelse i Baghdad, huvudstaden som tillhör landet Irak, som det idag kallas för. På den tiden var det under brittisk kontroll. Jag hörde, genom en spricka i mitt fönster på mitt rum, att han skulle åka till Baghdad med sin bil, som var en 1906 Shawmut Runabout,  för att hämta sin vän.

- Bilen hade min farbror hittat övergiven efter första världskriget av soldaterna som hade krigat i områdena runt nuvarande Irak. Det fanns nästan ingen som ägde en bil på den tiden. Vi hade tur. Berättade farfar. När jag hörde honom la jag undan mina böcker som jag läste för att hinna springa ner till min farbror och följa med honom. Han såg mig springandes och öppnade passagerardörren. Sen sa han med ett leende: - Ska du med på äventyr? Jag pussade min mamma och jag kunde inte sluta tänka på om det skulle vara sista gången hon såg mig. Jag satte mig i bilen och vi körde iväg. Vi hade tur att vi inte blev stoppade av de kontroller som de brittiska soldaterna hade satt ut längs vägarna. Det hann bli kväll och mörkt. Vi kom fram till fängelset. Jag minns hur soldaterna var klädda och hur de höll sina vapen för att skrämma besökarna. I väntrummet vågade inte en enda själ att lyfta på blicken för den skräck britterna hade satt i folket på den tiden. Efter ca en timma lämnade de över min farbrors vän till oss. Jag hade sett honom tidigare på bild och han såg ut att ha tappat rejält med vikt. Under hans vänstra öga fanns det ett blåmärke och skrapsår på hans händer, men det leende han hade när han kom ut i det fria fick honom att glömma allt han vart med om, sa han. Jag frågade min farbrors vän vad han satt inne för. Han berättade att han bara hade jobbat på en åker nära Mosul, då brittiska soldater tillfångatog honom och förde honom till Iraks huvudstad Baghdad för att fängsla honom. Soldaterna hade satt ut olika kontroller längs bergen och vägarna just den dagen och 16

försökte ta över staden Mosul. Vid den första kontrollen åkte han fast för att han inte hade identifikationshandlingar. Britterna misstog honom för att vara en soldat av den ”Ottomanska imperiets armé”, den nuvarande turkiska armén. Detta ledde till att han satt inne i fyra år, 1914-1918. Vi satte oss i bilen och åkte hemåt. Väl hemma i byn så var klockan runt nio på kvällen nästa dag. Det hade tagit oss en hel dag och kväll nästan att köra hem igen. Det var en skön stämning när vi kom fram. Det var som om ett världskrig aldrig hade hänt. Grannarna satt ute och rökte vattenpipa, drack té samt lyssnade på gamla kurdiska melodier. Klassiker, som det idag kallas för. Min farbror parkerade bilen inne i garaget och klev av för att möta resten av familjen. Plötsligt hördes ett ljud ifrån förarstolen. Det lät som om någon i bilen tappade något under förarstolen. Vi alla klev av bilen och kollade för att se vad som fanns där under min farbrors stol. Min farfar frågade mig om jag visste vad det var de hade hittat. Jag svarade: - Mynt? - Nej, inga mynt. Det vi hittade var en mina! Svarade min farfar. - En mina?! Skrek jag. Jag var bara tio år gammal och jag visste vad en mina var. En tioåring ska inte veta vad en mina är. Han eller hon ska bara veta vad leksaker och barnprogram är. Eller har jag fel? I alla fall, tillbaka till historien om min farfar. Vi bodde granne med en man som hade en bondgård. Som tur var hade han inte kvar lika många djur som han hade förr. 17

Det vi hade mellan oss och bondgården var en mur på ca 2,5 meter hög och lite mindre än en meter bred. Min farbrors vän tog tag i minan och kastade över den till andra sidan. Den exploderade. Som tur var skadades ingen, inte ens ett enda djur på bondgården. Alla var vi spända och tysta i några sekunder efter explosionen. Tänk om den hade exploderat tidigare? En ung pojke kom springandes. Han andades så fort. Det var som om han hade sprungit flera kilometer. Han kunde knappt få ur sig ett ord. Till slut sa han, samtidigt som han pekade mot muren: - Soldater… på väg … hitåt! De två patrullerande osmanska soldaterna hade hört smällen och var på väg till området där vi bodde. Vi alla satt och spelade kurdiska melodier med instrument och drack té samt rökte vattenpipa som om inget hade hänt. De knackade på den stora porten vi hade. För en stund satt vi där helt tysta och tittade på varandra samtidigt som vi hoppades på att de skulle gå vidare, men så var inte fallet. De knackade en andra gång. Jag gick fram tillsammans med min farbror och vi öppnade. Min familj samt min farbrors vän och några andra satt kvar. - Marhaba! Sa, en av soldaterna. (Marhaba: God kväll) - Marhaba! Svarade min farbror. - Vi hörde en smäll och kollar vad som kan ha skett. Sa, en av soldaterna. - Vi… eh… kastade bara ett par flaskor över muren… Svarade min farbror. - Är det säkert? Ingen bomb, inget sådant? Frågade den andra soldaten. - Nej, jag är säker. Inget annat än två flaskor. Sa, min farbror. 18

TIDEN GÅR SNABBT

Govand Barawi

TIDEN GÅR SNABBT GOVAND BARAWI

ISBN: 978-91-7569-257-9