Min längtan har två språk

Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme helmikuun aikana.

Jag tycker om att komma hem. Det spelar egentligen ingen roll hur länge och hur långt borta jag har varit. Det är underbart att komma hem. Hur roligt jag än kan tycka att det ibland är att vara på en semesterresa eller utflykt så är det så skönt att komma hem. Eller att efter en helt vanlig arbetsdag öppna sin dörr och stiga in är ljuvligt. Det är ingen märkvärdig eller speciell design utan ett helt vanligt hem, mitt hem. Och det är just detta alldeles vanliga som gör det så stort.

Jag är så tacksam att jag har ett hem, en plats på jorden som är min. Att jag dessutom kan dela platsen med en annan människa är något som ger mig trygghet och glädje. Det är mysigt helt enkelt att vara hemma.

För en tid sedan landade jag på Arlanda när jag kom hem från Helsingfors där jag besökt min mamma och några goda vänner. Jag kom hem och jag kom hemifrån. Den där dubbla känslan bär jag alltid med mig. Jag har bott hela mitt vuxna liv i Sverige, jag har studerat här, jag arbetar här, har vänner och min församling här. Jag känner mig mer svensk än finsk ibland, eller ofta. Men Finlan- diahymnen och en och annan vemodig finsk sång berör mitt hjärta mer än trallvänliga svenska visor.

Även psalmisten talar om vikten att ha ett hem. I psalm 23 kan vi läsa att ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever”. Ett hem för hjärtat eller varför inte tänka att min själ får bo i Gud. Ett sammanhang där jag är trygg, kan slappna av och vila.

Det som bidrog till att jag fastnade och kände mig välkommen till ett nytt liv i ett annat land var att jag hade en plats som blev min. Som författaren Tomas Sjödin säger ”Den som finner sin plats tar ingen annans”. Så blev det för mig. Jag uppskattar kanske mest den välkomnande och toleranta atmosfären i Stockholm. Det är oftast möjligt att säga sin mening, tycka och tänka, man får dessutom vara glad utan anledning. Men jag kan sakna den raka kommunikationen från Finland (dock inte den ibland lite opolerade rakheten som egentligen bara är ofint och inte särskilt klädsamt för någon). Jag längtar också till ett samhälle som fortfarande tycks värna om kulturen och värderingar. Så ser det åt- minstone ut när jag tittar på Finland från mitt svenska perspektiv.

Jag kan egentligen inte jämföra dessa länder. Det finns så många skillnader men också väldigt mycket likheter. Finland gav mig barndomen och rötterna. Barndomshemmet i Rödsö, Karleby är för alltid platsen som gav förutsättningarna för mitt liv. Sverige och särskilt Stockholm har gett mig min familj och sammanhanget som gör mig trygg som människa.

Jag känner mig hemma här, hittar fram i staden och sällan längtar jag till något annat än livet här. Och ändå kan jag känna mig som en främling ibland. Jag talar lite annorlunda, det hörs att jag har mina rötter på andra sidan Bottenviken. Det finns något i själen som är väldigt finskt fast jag inte kan riktigt ens säga vad det skulle vara. Jag är stolt över mina finska rötter och blandar gärna in lite blått och vitt när tillfälle ges.

Min längtan har två språk.

Mia-Lisa Dahlqvist major, Sverige

Illustration: Lexica