A KARLSSON RIXON

tillsammans. I entrérummet väntar och tänker besökaren, gruvar sig innan mötet med den som har makten. Ofta med oro – kanske vill benen springa ut, bort i kropp och tanke. Där, i väntrummet, fann Hanna Kantos målning Tent sin plats. Stor och svart är himlen, med stjärnklar rymd. Markens mjuka vidder är snötäckta, och tre (eller är det fyra?) tältformer står i kanten av barmarken. Därinne är ficklampor eller ljuslyktor tända. Stora nattfjärilar fladdrar runt tälten, de dras mot ljuset. Målningen visar mörker och frihet, och även utsatthet i en för många känd naturupplevelse. En fin målning att ha oro till. I stora konferensrummet placerades Inheritance, en målning av Samira Englund. Det blev ett verk som personalen diskuterade, och som en del inte upplevde sig ha helt lätt att förhålla sig till. Målningen prövade också yrkesrollen på ett sätt som väckte frågor. I konferensrummet sammanträder behandlingsteam och personal med ansvar, makt och kunskap. Med omsorg talas det om behandlingsplaner och strategier. Samira Englunds verk är en ögonblicksbild i ett laboratorium, nästan ett snapshot av ett par händer iklädda blå plasthandskar. Är det Guds hand eller är det forskarens? Vederbörande arbetar lugnt med att knyta en etikett om en död fågels fot. Bredvid står små flaskor med kemikalier och på en sax sitter en Disneyaktig liten barnslig fågel och tittar glatt med huvudet på sned på den döda fågeln på rygg. Är det dess ande? Kanske ett barnsligt alter ego utan ansvar och med bristande självbild? Eller livet självt – det behöver inte vara så komplicerat i alla fall? Tolkningsmöjligheter finns och kan ge tankar och samtal under arbetet med såväl andras nu som med deras framtid. skribent : Åsa Bergdahl Konstkonsult, konstnär, curator. Arbetar sedan 2011 som konstkonsult åt Statens konstråd, samt för offentlig gestaltning för regioner och kommuner.

Hanna Kanto, Tent (2014)

ÅSA BERGDAHL . Komplexitet efter mod och behov

Samira Englund, Inheritence (2014)

ÅSA BERGDAHL . Komplexitet efter mod och behov

KONSTEN ATT DELA MED SIG

När konstkollektionen hänger på plats, monterad efter konstens alla regler och överlämnad formellt med blanketter och förmaningar, är konstkonsultens arbete ofta slutfört. Men något viktigt återstår – att överlämna och samtala om konsten.

Mitt arbete som konstkonsult handlar om att lyssna in platser, människor och verksamheter, för att med kunskap och intuition föreslå konstverk som inte bara reflekterar myndighetens verksamhet och funktion utan också tillägger något helt annat – något främmande, nytt.

Jag har läst av arkitektur, känt av stämningar i arbetsgrupper, knackat i väggar för att kolla vad de är gjorda av, lyssnat in myndighetens verksamhet och försökt förstå vad som är viktigt för dem. Kontakt har uppstått med platsen, med verksamheten och med människorna. Den där kontakten är själva nerven i arbetet med konsten – ett arbete som pågår länge, ibland upp till ett år.

känslighet och motstånd När kollektionen ska monteras hos myndigheten innebär det en total makeover. De som arbetar där reagerar. En del tisslar och tasslar och fnittrar vid ett fikabord, jag tjuvlyssnar gärna. Ännu hellre går jag fram till dem och säger glatt att jag gissar att de pratar om konsten, och om det är något de undrar kan de bara fråga, så kanske jag kan vara till hjälp för det är jag som har valt ut konstverken till dem. Då blir de fnittrande personerna lite förlägna, för de hade just gjort sig lustiga över något konstverk som har landat i deras så välkända arbetsmiljö. För den som inte kan konstspråket och inte kan formulera sig korrekt och med kännarmin, vad återstår då? Kanske att leka. Kanske att använda konsten på sitt alldeles egna sätt. Den här lekfullheten, ibland spetsad med viss oro, är en helt naturlig reaktion och en spännande ingång för att börja prata om konsten tillsammans.

Andra kan i stället reagera med irritation, eller rent av ilska och vrede. »Menar du att den här människan ska stirra på mig varje gång jag går förbi här?« eller: »Det där säger mig absolut ingenting. Helt meningslöst i mina ögon.« eller: »Vi vill ha trevlig, upplivande konst här, inte något deprimerande. Det här är ju en arbetsplats.« Alla reaktioner är viktiga och ska tas på allvar, som ingångar till samtal om konsten. Många reagerar givetvis också med glädje och förundran. Konsten påverkar, starkt. Och det ska den göra. En gång fick en kvinna ett hysteriskt utbrott på grund av en målning som jag hade hängt i hennes rum. Bilden kom för nära, trängde sig på henne av skäl jag aldrig kommer att få veta. Den gången fick konstverket förstås backa för individen. Konst får inte utöva terror, och det kan den mycket väl göra i ett intimt sammanhang. Därför hänger vi nästan undantagslöst konsten i de offentliga och gemensamma utrymmena, där den kan delas och samtalas om. Jag tycker att det är så spännande med reaktionerna som konsten väcker. De avslöjar något om känslighet, motstånd, föreställningar om världen, föreställningar om konsten.

BIRGITTA SILFVERHIELM . Konsten att dela med sig

Spectre 1 Richard G Carlsson,

klipulver i tanken Det ingår i mitt uppdrag som konstkonsult att också förmedla konsten. Därför kommer jag ibland tillbaka för att hålla en visning av kollektionen. Visningen utgår alltid från att människorna på myndigheten aktivt bjuder in mig. Det behövs en laddning, kanske en förväntan. Inför visningen ber jag min kontaktperson att samla in förslag från medarbetarna på verk som de gärna vill veta mer om. Det kan vara verk som har väckt starka reaktioner, som har uppfattats som mindre begripliga, eller verk som de helt enkelt är nyfikna på. Föreställningen om vad en konstvisning kan vara skiftar. Många tänker att jag ska berätta vad verket föreställer, förklara det, ge en förståelse, så att det slutar klia i tankarna och osäkerheten. Men kanske är det just de osäkrade vägarna vi ska beträda, gemensamt.

Det är roligt att få komma tillbaka. Att återse kollektionen, människorna, rummen och stämningarna. Jag får veta mer om hur konsten har tagits emot och hur den har använts. Och vi får, tillsammans, en möjlighet att skruva oss ner ytterligare några lager i mötet mellan konstverk, rum och människa.

samtal om grått Vi står i en halvcirkel runt ett verk, alla tysta till en början. Så säger någon: »Det finns de som inte alls tycker om den här bilden.« »Okej, intressant«, säger jag, »vad säger de om den?« »Att den är grå och trist, föreställer ingenting…« »Okej«, säger jag. »Varför uppfattas grått som trist tror ni?«

Det kan i början vara lättare att tala om någon som inte är närvarande. En hypotes om en åsikt. Jag fortsätter att ställa frågor: På vilket sätt kan bilden tänkas vara obehaglig? Kan den uppfattas som skrämmande? Vad är det som gör något med betraktaren? Vilka ingångar kan ni hitta? Och hur är det med er själva? Hur påverkas du själv av bilden? Någon utbrister: »Men den föreställer ju ingenting!« och jag svarar: »Likväl är den där, på väggen, en yta av grå oljefärg – inte helt grå heller, väl?« Några huvuden närmar sig bilden och ögonpar söker över den lätt skrovliga ytan, utspacklad men inte helt jämnt. »Konstnären må ha haft en avsikt med bilden – för så är det, avsändaren har valt att göra sin bild just så här av någon särskild anledning. Men ni är fria att ta emot bilden på ert helt egna sätt«. »Det är rätt skönt med den där grå ytan, som en an

BIRGITTA SILFVERHIELM . Konsten att dela med sig