EVA KLASSON

EN BLICK PÅ KONSTSAMLANDET

Vad finns det för typer av konstsamlande? Det privata känner vi väl till, likväl att museerna bygger samlingar genom inköp och gåvor. Men det samlande som Coronasamlingen är del av – hur fungerar det? Jeff Werner tar i den här essän ett jämförande grepp om detta sällan omskrivna men desto mer omfattande konstsamlande.

Konstsamlande väcker intresse när konstverk når rekordpris på auktioner och museer får betydande donationer. Men Sveriges mest omfattande konstsamlande, det offentliga samlandet utanför museerna, får sällan någon uppmärksamhet, trots att det är konst som ger många av oss konstupplevelser i vardagen. Som målningen man kan fästa blicken på en stund i sammanträdesrummet, eller i väntrummet på sjukhuset.

I denna essä undersöks det offentliga konstsamlandet med hjälp av tre idealtyper: privatsamlingen, museisamlingen och offkonstsamlingen. Med det sistnämnda avses en offentligt finansierad samling flyttbara verk som placeras i andra slags miljöer än museisalar, exempelvis på myndigheter, förvaltningar och i publika lokaler. Offkonst är ett ord som började användas på 1990talet i betydelsen offentlig konst. Begreppet kan syfta både på konst som är offentligt finansierad och konst som visas i offentliga miljöer. När offkonst diskuteras gäller det nästan undantagslöst offentliga monument och väggmålningar, men här fokuseras i stället på dess mest undanskymda kategori: löskonsten.

Offkonstsamlandet – som bland andra Statens konstråd ägnar sig åt – skiljer sig på flera sätt från såväl privatsamlandet som museisamlandet. En första viktig skillnad är att samlingen är splittrad. Privatsamlarens konst finns oftast i dennes hem. Museisamlingens bästa verk finns på museet. Men offkonstsamlingen är spridd på många lokaler. Det är därför tveksamt om den ens bör kallas för en samling, eftersom samling betyder att föremål är sammanbringade. Statens konstråd talar i stället om kollektioner, i plural, sammanställda för olika arbetsplatser. Kollektion är synonymt med samling men associerar till mer estetiskt noggranna urval för en specifik miljö.

Alla som samlar konst vill förvärva verk av hög kvalitet. Privatsamlaren kan ibland avyttra verk för att förfina samlingen genom nya inköp. En museichef som identifierar sig med »sitt« museum kan bete sig lite likt en privatsamlare, men skillnaden i samlandet är påfallande. De allra flesta museer, i synnerhet i Sverige, avyttrar inte konstverk. Konst som fallit ur smaken hamnar i stället i magasin för att lämna plats åt det bästa i salarna. Institutioner för offkonst identifierar sig inte i samma utsträckning med sina samlingar, utan med själva cirkulationen av konst – förvärv, placering, omhängning etcetera.

Privatsamlaren har ofta en idé om verkets placering redan vid förvärvet. För museet är det viktigt att inköpta verk fungerar att ställas ut, att de är »museimässiga«. Offkonstverk förvärvas ibland med tanke på en särskild miljö, men oftast inte. Om museets verk ska vara museimässiga ska offkonstverken vara placeringsbara. Det kan handla om format: mycket stora verk är ett större problem i offentliga miljöer än på museer, liksom verk som är mycket ömtåliga eller ställer stora krav på bevakning.

En annan stor skillnad är lokalerna. De som offkonsten placeras i är sällan tänkta för konst. Senare tiders arkitektur med öppna planlösningar/kontorsytor, stora fönsterytor, ventilationstrummor och kablagestegar är bara några av utmaningarna för dem som ska installera den. Medan museet är byggt för att lyfta fram konsten, får offkonsten ta plats där den kan. Och på verksamhetens villkor.

Privatsamlaren kompletterar ibland samlingen med verk som saknas. Den som har en nästan komplett grafiksamling av en viss konstnär vill antagligen gärna fylla luckan. Museer fyller hål i samlingen efter andra kriterier. Inte sällan handlar det om »konstnärsnamn« som saknas, konstnärer som kanske förbigicks av de inköpsansvariga en gång i tiden men som i samtiden bedöms som betydelsefulla. Det kan även handla om underrepresenterade grupper och genrer, exempelvis samiska konstnärer, kvinnor och konst med queera uttryck. Museer kompletterar alltså samlingen retrospektivt för att göra den mer komplett och i takt med vår egen tid. Det blir ett sätt att kompensera för tidigare felbeslut.

Statens konstråd och flera liknande institutioner köper endast verk av levande konstnärer. Offkonstsamlingen liknar därmed mer ett arkiv än en museisamling i så motto att den avspeglar olika tiders konstsyn utan efterhandskorrigeringar. Eftersom offkonstsamlingen sällan betraktas som just en sammanhållen samling blir den inte lika styrande för framtida inköp som på museer. Sistnämnda fortsätter ofta att förfina och förmera samlingsområden där de redan är starka. Offkonstinstitutioner förvärvar i nuet med samtida bruk för ögonen.

I den privata konstsamlingen guidas man ofta av samlaren själv, som kan berätta om såväl verkens som samlingens historia. På museet används många olika slags pedagogiska verktyg, alltifrån väggtexter och kataloger till guidade visningar och appar. Offkonsten ackompanjeras mer sällan av pedagogiska insatser – utom möjligen vid invigningar och omhängningar. Det blir på gott och ont upp till betraktaren att söka information och tolka verket. Eftersom offkonstsamlingen inte uppfattas som just en samling tenderar också frågor som handlar om dess tillkomst, förvärvshistoria och struktur att skjutas i bakgrunden till förmån för de enskilda verken eller kollektionerna.

Inledningsvis ställdes en modell upp med tre olika slags samlare: privatsamlaren, museet och offkonstinstitutionen. Men verkligheten är som så ofta mer komplex. Privatsamlingar doneras ibland till museer och påverkar på så vis museisamlingars sammansättning. Verk ur offkonstsamlingar lånas ofta in till museer. Och på flera håll i landet används museisamlingar för utlån till kommunala verksamheter och ibland även till företag. På kommunal nivå ligger utlåningsverksamheten dessutom ofta på konstmuseet, eller inom samma organisation. Det innebär att skillnaderna mellan museers samlande

JEFF WERNER . En blick på konstsamlandet JEFF WERNER . En blick på konstsamlandet

och offkonstsamlandet inte alltid finns.

Sett till omfattning är landets offkonstsamlingar minst i nivå med museisamlingarna. Enbart Statens konstråd äger omkring 100 000 verk, Region Stockholm 60 000, Västra Götalandsregionen 55 000 och Region Skåne 33 000. Även på kommunal nivå är samlingarna ofta omfattande. Dessutom finns andra samlingar som ofta placeras i offentligt tillgängliga lokaler, inte minst arbetarrörelsens cirka 70 000 verk och Svenska kyrkans 300 000. Som jämförelse äger Moderna Museet totalt runt 140 000 verk, Göteborgs konstmuseum 70 000 verk och Malmö konstmuseum 40 000 verk.

Med det sagt reser sig frågan hur de generella skillnader i förvärvsinriktningar som finns mellan offkonstsamlingar och museisamlingar kom till uttryck 2021, när Statens konstråd och Moderna Museet fick ett särskilt tilläggsanslag på 25 miljoner vardera för inköp av regeringen? Statens konstråd köpte fler verk än Moderna Museet, som satsade på dyrare saker. Detta tycks bekräfta att Statens konstråd primärt köpte in placeringsbar konst, medan Moderna Museet tänkte museimässighet och var berett att lägga mer på enskilda verk som kan göra avtryck i samlingen. Moderna Museet var även mer inriktat på att komplettera de befintliga samlingarna av bland annat fotografi.

En likhet är att båda myndigheterna ansåg det viktigt att se utanför storstäderna och att förvärva nya konstnärskap. 30 procent av Statens konstråds förvärv skedde av konstnärer bosatta utanför de tre storstadsregionerna, mot drygt 20 procent av Moderna Museets. Nästan hälften av Konstrådets förvärv skedde av konstnärer som tidigare inte fanns i samlingen, och två tredjedelar av Moderna Museet. Båda förvärvade också i hög utsträckning direkt av konstnärerna – 60 respektive 75 procent.

Till en del bekräftas alltså diskussionen ovan av skillnader mellan offkonstsamlande och museisamlande. Men mer intressant är de oväntade likheterna. Antagligen bidrog själva omfattningen på tillskottet – en mångdubbling av myndigheternas ordinarie förvärvsbudgetar – som gav utrymme för mer generösa inköp. De extra medlen minskade farhågan att begå misstag. Samlandet skedde i större utsträckning inför öppen ridå än annars. Närvaron av intern och extern granskning betonade frågor om bredd och representation och bidrog till ett mer geografiskt horisontellt förvärvsförfarande. Inte minst medverkade de digitala portföljvisningarna där konstnärer från hela landet kunde visa upp sin konst till en utjämning av konstvärldens centrum periferihierarkier. Utan att göra avkall på sina grundläggande identiteter kom myndigheterna att samla bredare och mer nyfiket.

skribent : Jeff Werner Professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Intresserar sig för den moderna tidens visuella kultur och har forskat och skrivit om dess bildkonst, film, design och arkitektur. Werner har även gett ut flera böcker om vad museer gör och varför.

JEFF WERNER . En blick på konstsamlandet VÅR DELADE LÄNGTAN

Vad är det för värden som den offentliga konsten bidrar med? Vems berättelse, liv och estetik speglar våra statliga konstsamlingar? Ulrika Flink skriver i sin essä om hur vi kan skapa utrymme för fler historier, samt om vikten att synliggöra och på djupet lyssna till varandras erfarenheter.

Jag minns att min bror och jag brukade hänga ut genom fönstren på bilen när vi svängde av från Säters kyrka mot Stöpen där jag växte upp. Den smala vägen som letar sig ner från Billingens östra sida kantades av enorma träd vars trädkronor skapade en sorts tunnel. Att omslutas av träden satte igång vår fantasi. Tänk om tunneln blev en portal som lät oss köra in i en parallell verklighet, en annan värld? Vad var det som avgjorde – hur snabbt pappa körde bilen? Den här vägsträckan kallade vi sagoskogen och den där känslan av fantasins, platsens och naturens oändliga möjligheter påminner mig ofta om konstupplevelsen.

När jag cyklade runt på gatorna i barndomens Stöpen på väg till handbolls eller fotbollsträning kan jag inte minnas ett enda offentligt konstverk som jag kan ha passerat på vägen till Åbrovallen. Min familj är en sportfamilj och för mig var konst sådant jag såg på väggarna i vardagsrummet i guldramar. Kanske på grund av denna brist på konstupplevelser i min vardag minns jag väldigt tydligt två tidiga möten med konst i det offentliga rummet, från tätorten Skövde. Likt naturupplevelsen som födde sagoskogen, triggade ett sfäriskt konstverk fantasier om en kraschad planet, som landat i Skövde högt upp på en kulle. Planeten var rund och vit och hade gått sönder i landningen. Den exponerade en svart och grön insida – ett tydligt tecken och bevis på kopplingar till utomjordingar, tyckte vi. Våra tankar var säkert mer än lovligt påverkade av vår favorittvserie, v, som skildrar utomjordingar som landar på jorden.

Ett årtionde senare kom jag att gå på Västerhöjdsgymnasiet som ligger bredvid vår »planet«, som nu i stället utgjorde ett gömställe för rökare – men som inte minst är en skulptur kallad Sfärisk skulptur, gjord av Rolf E Wilhelmsson 1973, av en gasbehållare vars snittyta av vitt, grönt och svart skildrar delen och helheten.

På torget i hjärtat av Skövde står fontänen Livets Brunn, en skulpturgrupp av konstnären Ivar Johnsson. Fontänen har stått på torget sedan 1950talet. När jag och mina bröder väntade på att våra föräldrar skulle handla klart brukade vi roa oss med att kasta femtioöringar i fontänen för att önska oss nya fotbollsskor eller en bmxcykel. Jag minns att jag tyckte skulpturerna var kusliga då hästen stegrade sig, en man hade en piska i luften och en kvinna tycktes försöka gömma sig. Mamma berättade att

ULRIKA FLINK . Vår delade längtan