JOHANNA KARLIN

LENA YLIPÄÄ

MED OMSORG I TANKEN

Med teckningen som metod undersöker Lena Ylipää i projektet Arv hur hus, skogsbruk och exploatering påverkar våra marker och den biologiska mångfalden.

– Genom tecknandet lär jag mig om vår skog och om förvaltning. Arv sker utifrån nödvändigheten att lära om.

Vardagen i norra Tornedalen reflekteras i Lena Ylipääs konstnärskap genom en rad olika teman och tekniker. I Arv fokuserar hon på hur synen på skogen har förändrats under de senaste generationerna. Arbetet med verken inleds direkt på plats i skogarna runt Laino, genom teckning, text och fotografi, men också i andra skogar som har något att lära ut. Materialet bearbetar och kompletterar Ylipää sedan vid pappans gamla ritbord i ateljén.

Lena Ylipää återkommer i sina arbeten till vissa specifika tillvägagångssätt. Här finns en exakthet och ett långsamt utforskande av materialet genom teknisk bearbetning, liksom undersökande processer kring platsen och dess intryck. Linjerna sammanfogas till detaljer som steg för steg bygger en helhet och blir en del av en plats – som att tid och rum flätas samman. – Min teknik är långsam och noggrann. Jag hoppas att teckningarna förmedlar en lust till noggrant sökande och omsorgsfullt tänkande. En ro i arbete. Jag vill också belysa det enskilda ägandet och förvaltandet av skog, där relationen till platsen betyder så mycket mer än att bara se skogen som en resurs. Ägande av mark är en komplex fråga där så många aspekter vägs in, som tid, tradition och förmedlande av tanke.

konstnär : Lena Ylipää född : 1965 titel : Arv – Lärande (2019) teknik : Teckning

LENA YLIPÄÄ . Arv – Lärande HENDRIK ZEITLER

SVINDLANDE HEM I VÄRLDEN

En bild tagen i hemmiljö med en drömlik scen som svävar över sängen. Hendrik Zeitlers trygghetsosande fotografiska verk Sovrum har omgivningen inskriven i själva väggen.

Hendrik Zeitler har några märkliga bilder från sin egen familjs lägenhet. Där ser jag att familjen sover med huvudena i himlen nedanför barrskogen som omger Hammarkullen: det är för mig den viktigaste bilden.

Så skriver Göran Greider i boken 424, där Hendrik Zeitlers bild Sovrum finns med. Zeitler arbetar och bor mycket riktigt i Hammarkullen i Göteborg, och hade som idé till serien där Sovrum ingår att låta huset fotografera sin egen omgivning. – Hela bildserien utspelar sig i mitt hemområde. När jag närmade mig min egen lägenhet blev det klart för mig att utsidan skulle finnas med i interiören – att husets omgivning, dess läge, bokstavligen skulle finnas inskriven i väggarna.

I rummet bestämmer sig Zeitler för var delar av landskapet utanför ska synas på väggen. Han håller huvudet på platsen och tittar mot fönstret. Där han ser ett objekt, kanske ett träd, gör han ett hål i mörkläggningen. När rummets fönster och dörrspringor mörklagts med hjälp av svart plast och tejp, placeras en storformatskamera i rummet som riktas mot önskad vägg. Exponeringen kan pågå från några få timmar och upp till fem dygn. Är han inte nöjd måste han göra om processen en annan dag med lämpligt väder.

I boken 424 avslutas Greiders citat med orden:

[Bilden] får Hammarkullen att växa från förort till ort, till en verklig plats bortom mediebilden, ja, till ett svindlande hem i världen.

konstnär : Hendrik Zeitler

född : 1975 titel : Sovrum (2014) teknik : Fotografi

HENDRIK ZEITLER . Sovrum

JÖRAN ÖSTERMAN

MINNET UTAN NAMN

Vad händer med minnet när bilder vittrar bort? Bleknar personerna bort i takt med att tiden raderar deras konturer? Jöran Östermans grafiska svit gräver i hågkomster och förgänglighet.

Den amerikanske historikern Jay Winter har myntat begreppet »memory boom« som en beskrivning av hur historieämnet förändrats från att vara ett studium av officiella dokument och vittnesbörd till att bli ett studium av enskilda – ofta anonyma – individers personliga minnen av historiska händelser. Den stora, kollektiva berättelsen ersätts av en myriad små berättelser, som tillsammans formar en mångfasetterad helhet.

För Jöran Österman har de små minnena en särskild betydelse. Platser som på ett eller annat sätt samlar eller förmedlar minnen är hans hemmaplan. Det kan röra sig om ett bibliotek, med dess blandning av tomma, bågnande eller ogallrade hyllor. Eller om en samling sandprover, hämtade från hela världen. Mikroskopiska minnen av resor och platser som senare har fallit i glömska.

Jöran Österman arbetar med många olika konstnärliga uttryck, från skulptur och installation till utställningsproduktion och scenografi. Men det är grafiken som ligger honom varmast om hjärtat. – Jag är utbildad till grafiker och hade turen att möta Hasse Lindroth, en fantastiskt grafiker, när jag började närma mig konsten. Jag drogs nog till grafiken för att jag gillar att jobba i en verkstad. När man som jag bor på ett ställe långt från konstens centrum, får man vara ett slags allkonstnär. Så sedan 20 år tillbaka har jag en egen grafikverkstad.

Under en period reste Jöran Österman flitigt och fann att han drogs till platser som bibliotek och kyrkogårdar – kanske inte resmål som står högst på genomsnittsturistens topplista. – Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Det hand lar nog om att det är vackra platser som för det mesta säger mycket om landet och människorna som bor där.

Den grafiska sviten It Will Pass är resultatet av besök på en handfull kyrkogårdar runt om Europa, från Reykjavik i norr till Sankt Petersburg i öster och Venedig i söder. Bilderna i sviten har sina förlagor i foton av de porträtt av emalj eller porslin som pryder gravstenarna, och som förmedlar en ögonblicklig känsla av vem den avlidne var. Titeln It Will Pass känns inte tillkommen av en slump. Det är svårt att inte tänka på den sufiske poetens ord »īn nīz bogzarad«, på engelska »This Too Shall Pass«. Allt som träder fram inför våra ögon kommer att försvinna, allt som vi håller kärt kommer att skatta åt förgängelsen. – Så är det ju med innehållet i alla samlingar, men också med bilderna från kyrkogårdarna. De bilder jag valde ut hade gemensamt att de var på väg att vittra bort, och jag frågade mig vad som händer med

JÖRAN ÖSTERMAN . It Will Pass minnet när bilderna är borta – har personerna också bleknat bort då?

Ett lyckligt par, han i matrosuniform, hon i en fin sommarklänning. En man i strikt, mörk kostym, men utan ansikte. Ett barn i för stor pälsmössa. Och en kvinna som sjunkit så långt in i förgängelsen att bara hennes ögon, näsborrar och mun finns kvar. Människor, men utan namn. Det är så Jöran Österman har velat ha det. – Förlagorna är alla mer än 75 år gamla, ofta äldre än så. Det är då tidens tand börjat gnaga på motiven. Genom att jag har uteslutit namnen blir de här människorna representanter för oss alla. Den anonyma massan blir helt enkelt en symbol för mänskligheten. text : Anders Olofsson Samordnare konstansökningar och inköp på Statens konstråd.

konstnär : Jöran Österman född : 1956 titel : It Will Pass (2018) teknik : Grafik

JÖRAN ÖSTERMAN . It Will Pass

ATT BYGGA EN KONSTKOLLEKTION

Varje år köper stat, kommuner och regioner in samtida konst som placeras på offentliga platser över hela landet. Konsten når på så sätt fler människor än de som själva väljer att söka upp och konsumera konst. Men vad har det egentligen för betydelse? Och hur tänker inköparna?

konstens förmågor Konst påverkar våra sinnen, våra tankar och våra föreställningar om livet. Det är ingen ny vetskap, att samtida konstnärers verk bör kunna nås och upplevas av alla har varit en kulturpolitisk fråga sedan 1930talet. När konsten placeras på olika platser i offentlig regi ute i samhället blir den del av fler människors upplevelser – även för dem som inte är vana besökare på museer, konsthallar och gallerier. Särskilt viktigt är därför att de offentliga konstinköpen får en stor geografisk spridning.

förnuft och känsla Varje människa är unik, liksom varje människas upplevelser. Människans smak är av naturen olika, vilket inom konsten bidrar till mångfald, vidgade vyer och intresse, likväl som diskussion och friktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till upplevelsen av konst. Ens uppfattning om ett konstverk kan förändras utifrån hur mycket information man har om verket, hur man mår när man betraktar det eller hur mycket konst man är van vid att se. Alla behöver inte, och kommer inte, tycka om allt. Konstverkens inneboende mångtydighet gör att somliga tycker om dem medan andra är likgiltiga och några kanske avskyr dem. Allt detta stärker konstupplevelsens grundregel: att det är legitimt och till och med önskvärt att ha starka känslor inför mötet med ett konstverk.

samspel och placering Omkring hälften av de inköp som görs är så kallad lös konst, vilket betyder att konsten inte är integrerad med en viss fastighet. Inköpen görs både av anställda tjänstemän och av upphandlade konstkonsulter, och placeras i offentliga lokaler eller på offentliga arbetsplatser. Ofta görs placeringen av konstverken i form av konstkollektioner, där flera verk samspelar både med varandra och med omgivningen för att bilda en större helhet.

kunskap och stimulans Det finns många saker att tänka på när man ska placera konstverk i en mer eller mindre offentlig miljö. Vilken verksamhet bedrivs? Vilka kommer att se konsten på plats? Hur är lokalerna utformade? Man måste också ställa sig frågan vad konsten ska göra på den aktuella platsen. Konst som enbart väljs ut för att passa ihop med väggarnas färg eller möblernas textiler kommer ganska fort att upplevas som ointressant. När väggarna målas om och möblerna byts ut förpassas konstverken gärna till ett förråd. Konst som ska fortsätta att tala till oss över tid måste få väcka våra tankar och känslor, utmana våra invanda sanningar och kunna ge upphov till kreativa samtal mellan människor.

ANDERS OLOFSSON . Att bygga en konstkollektion

tankar och samtal Konstverk är ofta, men inte alltid, fysiska objekt. De är också projektionsytor där samtal utvecklas och tankar och känslor utbyts. Därför är det viktigt att prata om konstkollektionerna, både när de planeras och när de har kommit på plats. Samtal om konsten adderar ett lager till betraktarens upplevelse, fördjupar den och gör det enklare att dela åsikter med andra.

mångfald och olikheter Arbete med konst sker aldrig helt och hållet utifrån en på förhand fastställd modell. Den som sätter samman konstkollektionen är en enskild individ vars kunskaper och erfarenheter måste få påverka det slutliga resultatet, på samma sätt som dynamiken i samrådsgruppen sätter sin speciella accent på förankringsarbetet. På så sätt skapas också mångfalden i konstuttryck. Att bejaka olikheterna är att lägga grunden för ett spännande samarbete och säkerställa att konstkollektionen får en sammansättning som stimulerar och leder till samtal. På följande sidor delar tre konstkonsulter med sig av sina tankar om och erfarenheter av att välja och placera konst och att bygga konstkollektioner.

ANDERS OLOFSSON . Att bygga en konstkollektion

KOMPLEXITET EFTER MOD OCH BEHOV

Som ny konstkonsult befann sig Åsa Bergdahl på första mötet på en polisstation, i de rum där barn berättar om våld och övergrepp. I väntrummet skulle barnen omges av konst som Bergdahl hade ansvar för att välja ut och placera, något som krävde en vridning av tanken.

Skog skulle det bli. För mig är skog just så neutralt vänligt och trygghetsskapande som jag förstod att barnen skulle behöva för att hitta lugn inför vittnesmålen. Men skog för mig är något helt annat än skog för andra. En del barn har upplevt skog med giftiga ormar och insekter. Andra har befunnit sig i skogar där soldater eller krypskyttar har hukat bland träden. Vissa barn har levt hela sitt liv i en stor stad, utan någon skogserfarenhet alls. Det var i mötet med personalen som jag insåg min snäva syn. Vi resonerade fram och tillbaka: Hur skapar vi trygghet och behåller ett neutralt vittne vars fantasi inte ska stimuleras där och då? Till slut föll valet på en vänlig, lite grov trähäst av Sverker Eklund, i skamfilad ljus färg och full av hål. Hästens utförande skulle kunna ge identifikation, och hästar är i de flesta av världens länder något vardagligt bra, både i verkligheten och i sagan.

det viktiga mötet Möten är det primära i arbetet som konstkonsult. Det handlar om möten med konsten för de som arbetar på myndigheten, det handlar om möten mellan de verk som sätts samman i en kollektion, och det handlar om de möten som konsten får då den placeras. Det handlar också om hur kommunikationen fungerar mellan konsult och myndighetens samrådsgrupp för konst. Hur ska jag som konsult då tänka när jag sätter samman ett förslag? Konstverken kan gnissla, skrapa eller löpa mjukt och lent, nästan innehållslöst. De kan skapa fina samtal eller mest finnas där som en grundton i miljön. Oberoende av detta är inte konsten något som reparerar en trist miljö – det får fastighetsägare eller andra yrkesgrupper utföra vid behov. Konstens uppgift är att skapa tankar och kommunikation inombords och mellan människor.

Att för första gången möta en samrådsgrupp på en ny myndighet med stor baskunskap och djupt intresse just för sina ämnen och sitt nischade verksamhetsfält – att fråga vad de gör, hur deras vardag ser ut och vad de vill kommunicera, är en av de stora fördelarna med att vara konstkonsult. Att inspirera till förståelse för vad konsten kan berätta om bortom den egna myndighetens grafiska profil och värdeord. I de här samtalen om konst blir det ofta samtalen om att vara människa som bär, och som även ger ledtrådar om var det viktiga för just denna myndighet finns – det som kan speglas mer eller mindre uppenbart i en konstkollektion.

ÅSA BERGDAHL . Komplexitet efter mod och behov

våga drömma Med detta som utgångspunkt är det särskilt givande att arbeta med specialmyndigheter där personal och brukare, häktade, elever, klienter, intagna eller patienter, har mer specifika villkor i sin livs och arbetsmiljö. Ett av mina uppdrag tog mig till en öppenvårdsmottagning i en mindre stad i Mellansverige. Där fanns de som hade suttit länge i fängelse och skulle integreras i samhället igen, men också småkriminella som hade fått korta straff. Under samrådsgruppens första möte hade vi till att börja med delade meningar om konstens innehåll och vilken roll den skulle ha. Personalen var måna om sina ofta unga och sårbara klienter. Alla är medvetna om befintliga styrkepositioner där personalen har en kontrollfunktion med all makt, och klienterna känner maktlöshet och kanske sorg, skam och ilska – men där de mer modiga vågar ha drömmar om framtiden. Vi talade länge om det. Argumenten flödade om hur konsten skulle trösta och vara trygg, om blommor och fina glada färger som fick klienterna att slappna av och känna att inga moln kan siktas på deras himlar. I min tolkning hörde jag där att personalen, i all välmening, önskade sopa under mattan, förneka och avleda – något som i det dagliga arbetet inte alls var aktuellt då målet var att klienterna just ska orka se och förändra sin livssituation. Så varför skulle då konsten vara dekor? Jag åkte därifrån och funderade på om det går att göra båda sakerna samtidigt. Hur skulle det se ut i så fall? Finns det någon möjlighet att både välja distraktion och spegling? Ge hopp och styrka, och även bekräftelse av den svärta och det mörker som ju är en del av allas våra liv – men kanske mer i den situation som man befinner sig i som dömd eller nyss frisläppt kriminell, mer eller mindre på samhällets botten. Att se och känna sig sedd i livets olika situationer och känslolägen ger kraft för tillblivelse. Historien fick ett bra slut. Kollektionens två primära verk, ett i entrén och ett i stora konferensrummet, är målningar i form av fjärilar och fåglar med tydlig komplexitet. Just de många lagren i verken och den möjliga öppenheten i tolkningen av ändå så föreställande målningar utgjorde basen för kollektionen, eftersom det finns så många sätt att se och uppleva världen.

konstverk att ha oro till I skogslänen har många en egen erfarenhet av vistelse i skog och mark – fisketurer med tält, i frihet

ÅSA BERGDAHL . Komplexitet efter mod och behov