TARIK KISWANSON

slagstavla utan innehåll, att slippa se en massa information!« utbrister en man, och några i gruppen blir fulla i skratt. »Fylls era dagar av mycket information och intryck som ska processas?« undrar jag. »Ja, så är det ju«, svarar en av dem som inte skrattat högst. »Jag brukar sitta här och stirra in i bilden och tänka att det är skönt att vila hjärnan en stund«, berättar en kvinna med stort lockigt hår. »Vad är det som gör just den här bilden vilsam för dig?« »Det är väl att den är så intetsägande…« »Men det finns ju en del detaljer i den«, genmäler en yngre dam. »Den är ju inte bara grå, faktiskt.«

bilden och blicken Det är okej att inte tycka om ett konstverk. Men under en visning kan det vara intressant att skruva till diskussionen för att komma djupare och längre än de värderande utsagorna med hjälp av frågor som:

• Vad gör bilden med dig? • Undersök vad i bilden det är som väcker din olust! • Fundera över vad bilden väcker för associationer hos dig. • Vilken slags känslor får konst uttrycka? • Hur kan du använda det här konstverket i din vardag?

När väl samtalet har kommit i gång – ofta räcker det med att någon i gruppen släpper fram sitt tvivel och sin osäkerhet, och att jag som samtalsledare bejakar just detta tvivel – då kommer fler röster in och det magiska händer, när rösterna benämner konstverket ur en mängd olika perspektiv, så olika som det bara är möjligt. »Du som betraktar verket sitter på din egen sanning, bara du är beredd att söka efter den«, brukar jag säga. Genom att tillsammans skapa en vild flora av tankar och känslor och infallsvinklar kring ett konstverk visar det upp sig i all sin rikedom. Konsten blir till en plats för vårt eget medvetande.

När vi tillåter oss att reagera på poesi, på musik, på bilder, rensar vi ut en glänta där nya berättelser kan slå rot, rensar i själva verket ut en glänta för nya berättelser om oss själva.

– jeanette winterson

Richard G Carlsson, Spectre 1

skribent : Birgitta Silfverhielm Konstnär, konstkonsult. Arbetar sedan 2011 som konstkonsult åt Statens konstråd. Placerar konst och gör inköp.

BIRGITTA SILFVERHIELM . Konsten att dela med sig PÅ JAKT EFTER PLATSENS SJÄL

Hur väljer och placerar man ut konst till en myndighet? Och hur förhåller sig konst till en plats själ? Tolkningen av platsens själ är en aspekt som kan användas i valet av konst. För Anne Piras del handlar det om att inta ett associerande och poetiskt förhållningssätt.

Konst, tänker jag, aktiverar nästan alltid rummet och ger det karaktär och identitet. En av många som har intresserat sig för just plats och identitet är den norske arkitekturteoretikern

Christian Norberg Schulz. Han menar att förståelsen av platsens genius loci, dess ande eller själ, är avgörande för att kunna knyta an till platsen och uppleva den meningsfull.

Att sätta samman en konstkollektion är ett arbete som i viss mån kan påminna om den konstnärliga processen. Ibland spelar slumpen in och jag ser ett verk liksom i ögonvrån och tar in det för prövning.

Vid ett annat tillfälle går möjligheten mig förbi. Det finns rum och platser där konst inte bör placeras. Där rummet är på ett sådant sätt att en placering motarbetar både verket och platsen. Att göra sig medveten om hur jag fysiskt förhåller mig till rummet är avgörande för placeringen. En tom vägg kan vara en yta att hänga ett verk på, men för helheten kan det vara minst lika intressant att låta bli.

mellanrummet som skapar sammanhang I en konstkollektion relaterar verken till varandra, och hur de gör det är betydelsefullt. När jag planerar en kollektion söker jag efter förbindelser, och jag menar att det är i mellanrummet som sammanhangen blir synliga. Vad sker till exempel mellan Ann Edholms målning Kaddish och Ewa Brodins på pannå målade rosafärgade Ansikte i skala 1:1, en bild som liksom är upptryckt mot en glasruta? I Kaddish ser jag två färgfält gripa in i varandra. Edholm talar om att den abstrakta målningen kan tolkas som knäppta händer, men när hon målade bilden var det snarare örfilen hon tänkte på. Skulle de här verken kunna ingå i samma kollektion, eller ska jag söka efter andra berättelser? I matsalen på Domstolsverket i Jönköping hänger en stor tuschteckning, Utan titel av Franco Leidi, intill målningen Minnet och drömmarna av Karin Ögren. Leidis teckning är på samma gång både ett ansikte och en byggnad – en konstruktion. Stående inför Leidis teckning tänker jag på konstnärens italienska kulturella och katolskt präglade arv. Renässanskyrkor och gotiska katedraler. Ögrens målning är monokrom, ockragul. Målningen saknar ram men har svarta sidor. Den gula färgen ser ut som guld och i relation till teckningen och bilderna de framkallar – framför allt ikoner men även grafik och

ANNE PIRA . På jakt efter platsens själ

Lars Blomqvist, Kapuzinergraven (2003)

måleri av mystiker som William Blake – påminns jag om den inre erfarenheten. Att verkligheten är så mycket mer komplex än vad som kan beskrivas i allmänna förklaringsmodeller.

verket som ser mig Att utvärdera bilder utifrån den egna personligheten är vanligt. Andra gånger kan ett konstverks ekonomiska och kulturhistoriska värde spela stor roll. I betraktandet av en bild ser jag också andra bilder. Jag kan inte veta vad andra ser, vad som skiljer och förenar oss. For mig blev det här åskådligt då jag för flera år sedan deltog i en workshop ledd av Janusz Byszewski, initiativtagare till Laboratory Centre Contemporary Art i Warszawa. Metoden var enkel och konkret: inför ett konstverk fick varje deltagare skriva ned de ord som vi i stunden kom att tänka på. Fem lappar, fem ord. Genom att lägga ut lapparna på golvet i form av ett träd kunde vi se hur de gemensamma respektive personliga referenserna såg ut. Mängden uppslag byggde den vertikala stammen. Lika ord lades ut horisontellt och bildade grenar. Byszewski påminde oss om att våra ordval var färgade av tiden och rummet, att vi vid ett annat tillfälle möjligen skulle välja andra ord. Perspektiven och optiken är föränderliga.

Ibland slås jag av att verket även ser mig. Om jag är på det humöret och väljer att bortom färgfläckarna tolka målningen som ett ansikte, blir den här tanken tydlig. Oavsett om jag ser ett ansikte, ett landskap eller en yta med färg, är den egna kroppen en faktor som spelar roll för hur jag förhåller mig till målningen.

ANNE PIRA . På jakt efter platsens själ

ett rum med tänder Den varsamt renoverade receptionen i jugendstil på Samhällsvetenskapliga biblioteket vid Göteborgs universitet upplevde jag som färdiggestaltad. Trots det kunde ett litet objekt, Klangbotten i av Kristina Schmid, placeras där. I den kompakta bronsgjutna boken är två ögon infogade i pärmarna. Från en hög vägg tittar de blygt fram och ned på besökaren. I samma byggnad, i »den tysta läsesalen«, installerades Kapuzinergraven, en serie målningar jämte ett fotografi av Lars Blomqvist. Blomqvist skriver på sin hemsida att ordet »Kapuziner« i verkets titel kommer från ett stycke i filosofen och kompositören Theodor Adornos biografi om komponisten Alban Berg: »Det var så han komponerade; all hans musik klingar i en kapucinsk grav av infall.« På nätet läser jag att Kapuziner är en bergstopp i Österrike. Överensstämmelserna mellan målningarna och bibliotekets välvda fönsterbågar är lätt att uppfatta. Bägge liknar stora tänder. Konstnären som ung ler med öppen mun rakt in i kameran. Framtänderna saknas, men återfinns överallt i rummet.

skribent : Anne Pira Konstnär, konstkonsult. Har som konstkonsult gjort inköp och placerat konst åt Statens Konstråd sedan 2015.

Kapuzinergraven (2003) Vid Lars Blomqvist,

ANNE PIRA . På jakt efter platsens själ