SK Katalog 32

Statens konstråd är en myndighet under kultur­ departementet med uppdrag att föra ut samtida konstuttryck till statliga byggnader och arbets­ platser. Sedan 1997 samarbetar Konstrådet också med kommuner, landsting och bostadsföretag i andra slag av offentliga miljöer.

Vill du veta mer — kontakta oss, besök galleri och diabildsarkiv! Besöksadress: Wallingatan 20-22, Stockholm Beställ skrifter och publikationer! telefon 08-440 12 80 info@statenskonstrad.se www.statenskonstrad.se

KATALOG

Statens konstråd 2002

Omslagsbild Olafur Eliasson Sun Reflector 2002 AlbaNova universitetscentrum Stockholm Foto Michael Perlmutter Bildbearbetningen godkänd av konstnären

Katalog 32

KATALOG Statens konstråd 2002

KATALOG 32 © Statens konstråd 2003 © Respektive författare, fotograf och konstnär Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten redaktör: Susanne Eriksson bildredaktör: Åsa Brandt redaktion: Åsa Brandt, Susanne Eriksson, Patrik Förberg faktagranskning: DetaLiljenfeldt Översättning: Maria Hirvi (finska-svenska s. 50-51) grafisk form: Ljungman & Melbi typsnitt: Indigo Antiqua och Berthold Akzidenz Grotesk papper: Gothic Silk 130 g, omslag Lustrolux 250g tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 2003 ISSN 1651-4564

INNEHÅLL Förord 7 Den »öppna« samtiden mikael adsenius 9 Från Malmö till Umeå. Trettio permanenta konstverk 11 Dunkers Kulturhus pontus kyander 22 Karolinska Institutet Campus Huddinge timo valjakka AlbaNova universitetscentrum peder Alton 58 Kungl. Tekniska Högskolan Biblioteket PATRIK FÖRBERG 74 Sjöstadskapellet susanne eriksson 84 Andaktsrum Karolinska Sjukhuset SUSANNE ERIKSSON 92 IT-universitetet Forum åsabrandt 98 Karlstads universitetsbibliotek patrik förberg 104 Mälardalens högskola Västerås o änders b qvist 114 Trafikplats Norrtull pia Kristoffersson 124 Trönö nya kyrka po tidhoim 128 Mitthögskolan Campus Östersund niels hebert 134 Om konstverkets plats och presentation maria hirvi 144 Fokus 2002 152 Ortregister 156 Konstnärsregister 158 Författare och fotografer 159

FÖRORD från malmö till umeå färdigställdes under 2002 trettio konstprojekt beställda av Statens konstråd. Flera av dem har tillkommit på initiativ av enskilda kommuner, landsting eller privata byggherrar som ställt frågan till Konstrådet om samarbete inom ramen för det så kallade vidgade upp­ draget. Projektsamarbeten där Konstrådet kan bidra med erfarenhet och kompetens, ofta också utvidgat med ett finansiellt stöd. Andra är helstat­ liga projekt som under senare år tydligt dominerats av konstnärliga gestaltningsprojekt för universitets- och högskolemiljöer. Under en följd av år har den omfattande expansionen av nya högskolor, campusområden och andra typer av utbildningscentra tydligt präglat många städer runt om i Sverige. Konsten för våra offentliga rum och miljöer kan kanske därför också ses som utmärkta mätare av rådande konjunkturer likt barometrar kalibrerade för avkänning av långsiktiga samhälleliga satsningar. Och, här finns också den samtida konsten — redo att samspela, interferera, kom­ municera och ta plats.

Under 2002 avslutades också fyra olika konstprojekt för kyrkorum och andra rum för ritualer, stillhet och eftertanke. Bland dessa återfinns bland annat Statens konstråds allra första projekt — det dåvarande Doprummet i Karolinska Sjukhuset vilket ursprungligen invigdes 1940. Efter en för­ frågan om samarbete från Stockholms läns landsting år 2000 har det renoverats och återställts, nu som ett andaktsrum, efter åratal av långsamt accelererande »rumsligt förfall«. Den såväl arkitektoniska som konstnär­ liga radikala återuppbyggnaden av den brandhärjade Trönö nya kyrka några mil nordväst om Söderhamn är ett annat exempel på en integrerad rumslig helhetssyn likt andaktsrummet i Karolinska Sjukhuset, liksom det helt nybyggda Sjöstadskapellet i Hammarby Sjöstad i Stockholm. En byggnad ursprungligen utan förbestämt innehåll inritad i detaljplanen och som erövrades av Sofia församling, transformerades av konstnär och arkitekt från ett glashus vilket som helst till en »stadigt brinnande liten lykta« i stadsbruset.

Tolv projekt presenteras mer ingående av konstkritiker, curators, pro­ jektledare med flera. I essän »Om konstverkets plats och presentation« för­ 7

djupar Maria Hirvi, forskare vid Helsingfors universitet, diskussionen om det förändrade konstbegreppet, vår förväntan och beredskap att möta sam­ tida konst också utanför den traditionella utställningssituationen. Liknande aspekter och reflexioner formuleras också i den inledande texten av Mikael Adsenius, nytillträdd direktör för Statens konstråd.

Katalog 32 tar i bild och introduktionstexter med oss på en tur genom Sverige, presenterar nya verk i den stora konstsamlingen som permanent är utställd i det gemensamma offentliga rummet.

DEN »ÖPPNA« SAMTIDEN Det är få idag som skulle förneka den offentliga konstens betydelse i sam­ hället och vikten av att föra in samtidskonsten i de rum där vi alla av olika skäl kan befinna oss.

De samtida konstnärerna arbetar i gränsland där olika områden och tekniker möts, där kulturer sammanstrålar och där människor från skilda bakgrunder lever och verkar. Nationella och regionala gränser blir mer och mer diffusa. Arbetsprocessen blir ibland lika viktig som slutresultatet. En­ skilda betraktare, unga som gamla, kan få en första konstnärlig upplevelse i det offentliga rummet utan att själva söka konstkällan. Många konstnä­ rer söker sig i dag mer och mer bort från institutionen och ut i samhället där människor har sin vardag. Det kan också gälla naturen. Naturen blir ett rum, en plats för konsten. Vi finner olika konstyttringar i landskapet, oväntade och ibland konstiga möten.

Den rörliga bilden, filmen, videon, men också ljuset och ljudet har un­ der de sista två decennierna blivit några av de viktigaste instrumenten för konstnärlig gestaltning. Dessa konstyttringar är på väg ut i samhället, inte som kommersiella krafter, utan som vitala, konstnärliga initiativ. Här be­ finner vi oss fortfarande i ett startskede där vi kan ana nya möjligheter. De offentliga rummen eller platserna blir arenor där konsten spelar huvud­ rollen. Den konstnärliga kvaliteten måste hållas hög och det är Statens konstråds uppgift att ställa kraven.

Det som ibland kan saknas i det offentliga rummet är pedagogiken, be­ rättelsen om bakgrunden, den konstnärliga utgångspunkten, den specifi­ ka platsens innebörd och inte minst processen som leder fram till det slut­ giltiga konstverket på plats. Inom en institution, ett museum, en konsthall är det konspedagogiska initiativet sammanlänkat med utställningen eller projektet redan från början. Det blir viktigare och viktigare att ta peda­ gogiska initiativ överallt där den ibland »svåra« samtidskonsten dyker upp. Pedagogiken måste till för att bilden av samtidskonsten skall klarna oberoende om det är på en institution eller om det är på en allmän plats. Här kommer Statens konstråd att ta nya framtida initiativ.

Arkitektur, konst och design integreras alltmer och helhetssynen blir 9

än viktigare för den totala upplevelsen, men samtidigt fungerar konstverk också som solitärer, enskilda små universum som kan visas och presente­ ras mer eller mindre överallt. Konstnärlig gestaltning kan alltså innefatta en paradox. Det är konstens styrka att inte behöva vara beroende av en plats men en god plats kan stärka inte bara konstverket utan också platsen och den individuella upplevelsen av verket.

Vi måste våga ta steget fullt ut. Att våga ta steget fullt ut och inte stanna upp vid det kända och tradi­ tionsbundna när det gäller konstnärlig utsmyckning är viktigt, att inte bromsa för problem utan istället ta i med kreativa krafter för att lösa dem. Att sträva efter konstnärlig kvalitet och inte godtycke och smak är centralt. Det kan, och ska, uppstå frågor om vad som är bra och mindre bra, det blir underlag för viktiga diskussioner som skall föras i ett kreativt sam­ hälle där den konstnärliga idén verkligen värdesätts. Ett exempel där man med kreativitet och enkla medel tagit steget fullt ut är ett projekt av många projekt som genomförts åren 2000-2001 i San Diego-Tijuana »New Contemporary Art Projects«*. Den amerikanske konstnären Mark Dion iordningställde ett rum för fågelskådning Blind/ Hide vid Tijuana River Estuary Reserve, San Diego. Vid en av världens mest oroliga gränser, där helikoptrar hela tiden söker över landskapet för att upptäcka flyktingar, där föroreningarna i vattnet är livshotande, där små fåglar inte ens noteras i vanliga fall, där skapade Dion en plats i land­ skapet för andrum, för reflektion och studium av det fågelliv som verkli­ gen fanns där om man brydde sig om det. Den konstnärliga idén, naturen, politiska krafter och individens utsatt­ het, allt spelade med i den totala upplevelsen av verket, på en plats långt ifrån institutionens skyddande väggar.

MIKAEL ADSENIUS * Projektet inSITE, som existerat i tio år, bjuder in konstnärer och kuratorer att arbeta med en hel region kring San Diego, USA och Tijuana i Mexico.

10

FRÅN MALMÖ TILL UMEÅ Trettio permanenta konstverk

konstnär OLAFUR ELIASSON titel The Movement Meter (The Pavilion and The Tower) material Konstruktion i rostfritt stål och glas PLACERINGSORT Malmö placering Lernacken vid Öresundsbron, torn söder om brofästet, paviljong norr om brofästet arkitekt Malmö stad/Gatukontoret genom Ewa Eklind Blomkvist landskapsarkitekt Sundeil landskapsarkitekter genom Håkan Sundell STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Malmö stad PROJEKTLEDARE Acke Hydén/Statens konstråd Foto Noshe. Courtesy neugerriemschneider, Berlin och Lena Ason s. 14 underst och s. 15

Mil $KPm M BMgfHtl

ilig

s i}/ *».'

12

vA it '*

_ —,'5‘ ■ feSEaSk*.

a*

"'**»■ -V'jST

W'« !

T.;“. >.1*4

• • Yr-^vr- : • < •. .

’■ nnm

13

■

IV-

mmm

yv« i^ji *=?<

^ ^ ! iKPillgi

É»il HBKftfft w«

»H

3SFJW

14

_____________

i v-^T-v

I ett landskap präglat av Öresundsbrons till- och avfarter, i en säregen na­ tur sprungen ur deponimassor och övergiven industrimark, har konstnären Olafur Eliasson (f. 1967) skapat två stora arkitektoniska ljuskonstverk. Ett torn för nattens ljus, för den sekundsnabba varseblivningen. En pavil­ jong av reflekterat och speglat ljus att med långsamhet närma sig. Den komplexa miljön som såväl medger att färdas snabbt med bil som att till fots vandra längs Öresunds strandlinje, har på ett suveränt sätt tolkats, för­ klarats och gestaltats i The Movement Meter.

15

KONSTNÄR TORBJÖRN JOHANSSON TITEL Fällor material Målningar: olja på aluminium, akrylfärg på akrylglas.

Objekt: akrylfärg på akrylglas. Installation: akrylglas, akrylfärg, ljusrör placeringsort Malmö placering Tandvårdshögskolan, entrérummet samt väntrum plan 1 och 2 arkitekt FOJAB Arkitekter i Lund genom Cecilia Pering FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Lund AB projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd © Torbjörn Johansson/B US 2003 Foto Lena Ason Torbjörn Johansson (f. 1959) har på Tandvårdshögskolan i Malmö arbetat med måleri i möte med arkitektur och med färg som materia. Han har i tre olika rum, på två olika plan, integrerat akrylmålningar med inventarier samt färgsättning. Med seendet i fokus har han skapat ett verk som föränd­ ras och rör sig beroende på betraktarens position.

16

mm

KONSTNÄR LENA BERGSTRÖM titel Intervall MATERIAL Djupblästrat optiwhite planglas PLACERINGSORT Lund placering Ingvar Kamprad Designcentrum, passage arkitekt Gunilla Svensson Arkitektkontor genom Gunilla Svensson FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Lund AB projektledare Päivi Ernkvist, Kjell Strandqvist/Statens konstråd Foto Lena Ason

15

1

ii ann ii

"TT '*II—I K* -I*I"ii*m* I*»I M1 II i» l*"l»

j&aiBSSi GPMfSSfMl’SH «* e iia Sfiji a ■■ »>•«

38 SIS ..;!!• Si

!_3__2_K_ .

■ «« • man

• ■■

»■ i i e * i «* > « i« •

•ut»

•urna

För Ingvar Kamprad Designcentrum i Lund färdigställdes under 2002 Lena Bergströms (f. 1961) förslag Intervall. Stora optiwhite floatglas — helt färglösa, transparenta planglasskivor — vilka djupblästrats utgör väg­ gar i en passage som sammanbinder två huskroppar. Det blästrade glasets horisontella (mot norr) och vertikala ränder (mot söder) skapar ett intri­ kat visuellt spel där linjerna tecknar ett mönster såväl i dagsljus som under nattens mörka timmar.

Gtffr,.

II ■

KONSTNÄR BRITA FLANDER TITEL Tempererat ljus MATERIAL Laminerat, härdat och blästrat glas PLACERINGSORT Lund PLACERING Ingvar Kamprad Designcentrum, rumsavskiljande väggar plan 3 ARKITEKT Gunilla Svensson Arkitektkontor genom Gunilla Svensson FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Lund AB projektledare Päivi Ernkvist, Kjell Strandqvist/Statens konstråd Foto Lena Ason 1§§S WålSmi.

s r _ mmm En rumsavskiljande men också akustisk funktion fyller Brita Flanders (f. 1957) » splitterglasväggar«, med titeln Tempererat ljus. Väggarna av flerskiktslaminerat glas monterade i det befintliga karmsystemet ger associa­ tioner till isblommor eller till en mosaik där helheten splittras i många små fält.

Såväl Intervall som Tempererat ljus utgör tydliga byggnadsintegrerade konstnärliga delar i den arkitektoniska helheten. I den glasade passagen förstärks och uttrycks upplevelsen av rummets tredimensionalitet genom planglasens linjespel. Och de grönskimrande väggarna av splitterglas bil­ dar poetiska gränszoner mellan olika rumsliga funktioner.

21

r 1/

'* *

■IMP

.'

DUNKERS KULTURHUS Kommunala extaser. Som barn lär vi oss först att teckna det vi vet. Perspektiv och detaljer som inte intresserar oss lämnar vi därhän. »Huvudfotingar« innehåller all den information som ett barn på några år behöver och klarar av att hante­ ra. Det finns en rationalitet i detta, rent av ett mått kalkylerad glädje. Det är bråttom till målet, det viktiga måste med, men inget annat. Och det är oftast viktigt hur det känns, även om det ibland kan vara svårt att se. Man kan alltid fråga barnet om figuren är glad eller ledsen, och varför. Hänryckt och förlorat i sig själv sjunker barnet in i sitt bildskapande och ge­ staltar det som i stunden är viktigt. Det väsentliga ska fram.

Det finns och har funnits samhällen som driver många tekniker till sin spets, som jakt, magi, beredning av djur, byggande av bostäder, tillverk­ ning av kläder och redskap. Man har alla de regler som behövs för att reg­ lera det sociala livet, och även om man saknar ett skriftspråk har man ett rikt berättande som bevarar historien, som förströr och emellanåt förkla­ rar världen.

Men man saknar bilder, eller vanligare, man använder ett mycket begrän­ sat förråd av bilder, tecken och mönster. Bilden kan fungera som dekora­ tion och som språk, och reduktionen är bara en fördel. Inom de begrän­ sade ramarna av en syntax och grammatik för bilderna kan man ändå alltid variera dem i det oändliga. Det väsentliga ska alltid fram. Det räcker.

Barns bilder och ursprungsfolkens jämställdes en gång i tiden med var­ andra och med de bilder som mentalsjuka skapar. Jämställandet är bisarrt och missledande, och är baserat på likhet men knappast på verklig analys. De föreställningsvärldar och de berättelser som bilderna kapslar in är full­ komligt olika, och helt säkert fyller bilderna helt olika funktioner. Det vä­ sentliga ska fram, men det är så fullkomligt olika saker som är viktiga.

Mikael Pauli (f. 1954) har använt ansikten i sitt permanenta konstverk för Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Inget annat, inte ben, armar, bål eller annat skrymmande och onödigt, men desto fler ansikten. De är reprodu­ cerade på glasväggen över ingången till byggnaden som rymmer en råd 23 Foto Lena Ason

kommunala kulturverksamheter, bland annat konsthallen. De kunde varit barnteckningar, och de bildar ett roligt mönster på glaset. Man allihop är hämtade ur en teckning från Kanada, gjord av en inuit och kanske insam­ lad under någon av alla dessa oräkneliga expeditioner som genomkorsade de arktiska områdena under framför allt senare delen av 1800-talet. En teckning som återger ett samhälles gemensamma extas, en kollektiv hän­ ryckning framlockad av shamanens rituella sång och dans. Säkert är det ett viktigt ögonblick som förevigats, ett särskilt tillfälle men också något som återkommer i det gemensamma livet.

Hänryckningens sociala plats är given i de flesta samhällen. Den religi­ ösa sfären har alltid varit den kanske viktigaste möjligheten, och oaktat trossystern har teknikerna varit likartade för att nå dithän: musik, tungo­ mål och andra verbala tekniker, rytmiska rörelser, dans. I vårt eget sam­ hälle har emellertid extasen en oklar plats, förvisad till frikyrkor och sub­ kulturer. Den vanligaste och socialt förmodligen mest accepterade formen är ändå dansen. I klubbkulturen är det helt OK att närma sig ett transliknande tillstånd, till musik som är gjord med ett minimum av variation. Till det regelbundna dunket erbjuds vi möjligheten att sjunka in i en pri­ vat och ganska ofarlig extas.

Men verket i Dunkers Kulturhus heter Kommunal extas. Den fulla exta­ sen är sparsamt förekommande för att inte säga ovidkommande i de kom­ munala verksamheterna i Helsingborg. Men ett av målen med konst i alla dess former är att beröra den urkänsla som finns i extasen. Grekerna tala­ de om det dionysiska, i motsats till det apollinska, också det ett upphöjt tillstånd men inom den rationella sfären. Dityramben var den sångform som var given det dionysiska och exalterade. Körsången i det grekiska dramat är till sin form dityrambisk. Grekernas dityrambiska och diony­ siska extas var i sann mening kommunal, den tjänade samhället och det var samhället, det gemensamma, som kanaliserade detta behov hos män­ niskorna in i dess givna former. Från dionysoskultens mysterier går det en rak linje till teatern, dramatiken, musiken och i någon mening också bild­ konsten. Den linjen går ända fram till Helsingborgs berömda teater och till det nybyggda Kulturhuset.

Egentligen är Mikael Paulis Kommunal extas inte ett avslutat verk. Med hjälp av ljussättning och ett filter som bryter ljuset prismatiskt är det tänkt att ansiktena ska belysas, men också att ett skuggspel ska uppstå där de gående på gångbron bakom verket projiceras på fönstren mot platsen 24

utanför. Men den senare är ännu inte färdig, och när jag besöker verket en av juni månads ljusaste dagar kan jag bara föreställa mig denna del av ver­ kets magi. Jag måste förställa mig besökarens lite upplösta och förvridna gestalt dansa över glasväggen. Den tanken räcker långt.

Den exalterade dansen har ibland beskrivits som en särskild kunskaps­ form. När Theseus återvände ur Minotaurens grotta, sägs det att han ge­ staltade labyrintens mönster genom en dans vid stranden på den ö lian landsteg på efter att ha seglat från Kreta. Man måste tänka sig honom blun­ dande och uppslukad av sin uppgift, som ett barn uppslukat av sin lek.

ifigna mm

muams

t§i A £..;. ... ^ ^@1 jÖ '*3 ri n

B. IM_ SiE. .

Foto Lena Ason

m

..'JL

P.d.

L . ..

25

Jean Dubuffet har närmat sig dansen och det exalterade i en av sina tex­ ter, med en tydlig referens till Theseus och Minotarus. »Du måste ha savoirfaire att avslöja odjuret och få det att dansa i din närvaro, glömskt av att det är iakttaget«, skriver han. »För alla dansar och gör inget annat än dansar; leva och dansa är samma sak; faktiskt är varje ting ingenting an­ nat än en alldeles särskild dans; dansen är tinget. Dans är ett bättre ord för att leva, och det är först genom att själv dansa som man kan upptäcka nå­ got. Man måste närma sig dansande. Den som inte förstått detta kommer aldrig att förstå någonting om någonting. (...) Den som dansar uthärdar inte en blick, särskilt inte sin egen. Sokrates, det handlar inte om att veta, utan om att glömma, sig själv...«.

Allt är dans, säger Dubuffet. På ett liknande sätt beskriver den finske diktaren Pentti Saarikoski sitt eget skrivande. Allihop, alltså även Mikael Pauli, reflekterar över en av de drivkrafter som ligger bakom konsten i dess olika uttryck: Den dunkle dansar detfinns ingen annan värld än den som han med sin nål skrev på kons skalle spindelväven hängerfrån hansfingrar när han dansar han dansargenom satsen som han skrev Du vet ingenting om denna värld om du inte sett ödlan rakt i ögonen, så dansar han myrorna klättrar längs hans lår, pissar i hans hår, kryper in i hans sädesrör, äter hans kraft, ormen tränger med sin tunga djupt in i hans öra och väser Men inte vetjag fastän jag vet så berättarjag inte PENTTISAARIKOSKI (Den dunkles danser, Stockholm: Bonniers 1984) * * * 26

i 4* :~4 Foto Lena Ason Bakom kulturhuset vrider sig Tony Craggs (f. 1949) Dancing Column i en evig spiralrörelse. Verket är mjukt format ur sammanlimmade skivor av mycket ljus sandsten, som får det att se ut som om det var gjort av skikt­ limmat trä. Formen kunde varit ett strandfynd, en form som slipats av vat­ ten. Organiska former återkommer i Craggs arbeten, former som kunde uppstå utan människans inverkan men som här är resultat av en krävande bearbetning. Formatet är monumentalt, men Dancing Column bibehåller en grundläggande intimitet. Det är som gjort för en hands smekning, en hand som kunde vara av övermänskliga dimensioner. Jag kommer att tän­ ka på Auguste Rodins skulptur Guds hand, där en väldig hand formar en liten kvinnokropp. Cragg erotiserar inte, men han har del i en sensualism som redan hos Rodin börjat sin väg in i den organiska abstraktionen.

Men låt oss för ett ögonblick återvända till inuiterna. Vid 1800-talets slut insamlades några märkliga föremål i Östgrönland. Konturerna av kust­ linjen var intäljda runt om stycken av drivträ, ett slags tredimensionell kartografi utan större likhet med Västerlandets kartor men helt anpassade efter kajakmannens omständigheter. De kan inte förstöras av vatten — till skillnad från kartor på papper, pergament och skinn; man kan enkelt använda dem med bara en hand; och även i det tätaste mörker kan man fortfarande »läsa« dem med fingertopparna. Så visar sig beröringen vara lika rationell som synen när det gäller att skapa, bevara och kommunicera kunskap. Guds hand blir Människans, och verket en dubbel spegling av skapare och skapelse. Tony Craggs Dancing Column påminner till sin form 27

mycket om dessa kartor av trä. Formens logik är densamma, fastän skalan är en helt annan.

Skalan är en central del av verket, en del av de systematiska förskjut­ ningar som Cragg arbetar med. Han bringar verket till en gräns där det är på väg att nästan bli för stort, men bara nästan. Vi kan fortfarande över­ blicka det, och känna intimitet inför det. Placerat strax nedanför den ena sidogaveln för den in ett slags fossil urhistoria vid det vita nybygget. Men det är också en dansande, en roterande dervisch innesluten i sin egen hän­ ryckning. * * * Återigen Rodin. Om hans skulptur Kyssen har författaren Paul Claudel skrivit: »Mannen sitter med kvinnan som till en måltid.« Claudel, för övrigt bror till Rodins elev och älskarinna Camille Claudel, ger skulptu­ ren (också i citatets fortsättning) en cynisk framtoning. Mannen förtär Foto Lena Ason 28

kvinnan, och de älskande förtär varandra. Den erotiska sammansmältning­ en rymmer flera skikt av möjliga läsarter, och en av dem vetter mot det kannibala. Passionen är drivkraft och död i samma återhållna andetag.

A.K. Dolven (f. 1953) har i sin videotriptyk howareyou (2001) utgått från Rodins Kyssen. Men hennes återgestaltning ger en samtida vinkel på det eviga passionerade ögonblicket. Kärleken är nu inte längre förbehållen de unga, eller en man och en kvinna. Ett av de tre paren är åldrat, ett annat består av två män. Men sammansmältningen är i hennes verk fullbordad, genom att de kyssandes ansikten uppslukas i varandra. De är älskande, förtär varandra och skänker varandra sina kroppar. A. K. Dolven har inte manipulerat hastigheten i uppspelningen av videon. Passionen försiggår i realtid, men förefaller långsam, i sin egen tid. Tonfallet är vardagligt, häng­ ningen av de platta plasmaskärmarna är diskret. Man får upptäcka bil­ derna själv i Kulturhusets restaurangdel. Som i några andra verk ställer hon skärmen på högkant, så att det påminner om ett vanligt porträttfor­ mat i måleriet.

A. K. Dolven undersöker konventionerna i bildkonstens motivvärld. Med samtida teknik och subtila förskjutningar i betydelserna visar hon både relevansen hos motiven och det problematiska i dem. Men verken på Dunkers Kulturhus blir också en del i en motivisk dans kring hänryckning­ en, extasen, där tre konstnärer ovetande om varandra närmat sig något som här på plats bildar ett eget sammanhang, en passionerad dialog kring något grundläggande i konst och liv.

PONTUS KYANDER {Skrivet i Pingstveckan, hänryckningens tid, 2003) 29

KONSTNÄR TONY CRAGG TITEL Dancing Column material Sandsten PLACERINGSORT Helsingborg placering Exteriör placering vid Dunkers Kulturhus ARKITEKT Utzon and Associates genom Kim Utzon STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE med Helsingborgs kommun genom Kärnfastigheter AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd Foto Lena Ason Konstverket inköpt inom ramen för konstprogrammet

■pi , g X^**;

konstnär ÄNNE KATRINE DOLVEN TITEL how are you MATERIAL Videoinstallation i tre delar PLACERINGSORT Helsingborg placering Dunkers Kulturhus, restaurangen ARKITEKT Utzon and Associates genom Kim Utzon STATENS KONSTRÅD I samarbete MED Helsingborgs kommun genom Kärnfastigheter AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Änne Katrine Dolven/BUS 2003 Foto Lena Ason 32

I BH sis _

konstnär MIKAEL PAULI TITEL Kommunal extas MATERIAL Akrylmålning på glas, laminerat glas med holografisk film placeringsort Helsingborg PLACERING Dunkers Kulturhus, huvudentrén arkitekt Utzon and Associates genom Kim Utzon statens konstråd i samarbete med Helsingborgs kommun genom Kärnfastigheter AB projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Mikael Pauli/BUS 2003 Foto Lena Ason ________

ggggss 1* ..s»

r,n»v ■SöTa «n

V 9 MB! 35

KONSTNÄR JOHANNA KARLIN TITEL Väggen, Flaggstång material Glasfiberarmerad polyester (Väggen), formgjuten polyester (Flaggstång) PLACERINGSORT Flöganäs/Viken PLACERING Bostadsrättsföreningen Tre gudor ARKITEKT Tegnestuen Vandkunsten Köpenhamn genom Jan Albrechtsen, Flemming Ibsen, Thomas Nybo Rasmussen statens konstråd i samarbete med HSB Nordvästra Skåne KONSTKONSULT Brita Wimnell-Macke, Päivi Ernkvist/Statens konstråd Foto Lena Ason

fKx u X-

Fv * : •■■^5

£%* *»

sss *;

.*»'• {im» it . *■

,

■'

.0..' ‘

i*sl**\-vj

53*1 i

sSS SS

i n:

. ■ ..

För ett bostadsområde i Viken, BRF Tre gudor har konstnären Johanna Karlin (f. 1964) skapat ett konstverk i två delar; Väggen och. Flaggstång. De är placerade på två platser i området och synliggör och förtydligar den om­ givande miljön. Båda objekten är gjorda av en stålkonstruktion som klätts med klarröd polyester. Konstverken är med sina exakta placeringar nya markörer, som i skala och proportion relaterar till den befintliga arkitek­ turen.

konstnär LARS KLEEN titel Arton MATERIAL Betong placeringsort Mölnlycke PLACERING Mölnlycke centrum, hamnbassängen arkitekt Contekton Architects and Planners genom Kolbjörn Waern (kvalitetsprogram), Samhällsbyggnadssektorn Härryda kommun genom stadsarkitekt Christer Ferm (centrumutbyggnad) STATENS KONSTRÅD l samarbete MED Härryda kommun konstkonsult Brita Wimnell-Macke/Statens konstråd © Lars Kleen/BUS 2003 Foto Christer Hallgren

--JT r-

■

4 EL- .i

.

1

x m • ■r.

m

l-tf "

■ un !■

i m

I Mölndalsån, i en hamnbassäng vid Mölnlycke centrum, har skulptören Lars Kleen (f. 1941) placerat sitt verk Arton. Skulpturen består av arton betongpelare, som är förankrade i åns botten med en betongplatta. Lars Kleen har tagit vara på de stora nivåskillnaderna mellan hög- och låg­ vatten i ån, vilket gör att konstverket ständigt förändras. När det är hög­ vatten syns bara betongpelarnas spetsar som påminner om en liten by, vid lågvatten sträcker sig pelarna över vattenytan som höghus. Arton är pla­ cerad nära en hamntrappa som avslutar det nya centrumstråket i Möln­ lycke.

k. . •!

r

•*. -'m

§?.’■-mv å*,.

3 9

konstnär BIRGITTA NORDSTRÖM titel Motströms material Ull, reliefsöm med påtade strängar placeringsort Mellerud placering Kulturbruket på Dal/Rådaskolan, fondridå i hörsal 'ARKITEKT K-Konsult Arkitekter i Värmland genom Björn Johansson STATENS KONSTRÅD l SAMARBETE MED Melleruds kommun PROJEKTLEDARE Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Birgitta Nordström/BUS 2003 Foto Christer Hallgren wååå •—flB||

För hörsalen i Kulturbruket på Dal har Birgitta Nordström (f. 1963) ska­ pat en tredelad ridå. Verket har fått titeln Motströms, en titel inspirerad av Dalslands natur och kulturbygd och med associationer till vattenlinjer som bryter genom landskapet. Den stora textila fondväggen, totalt ca 80 kvm, är utförd i reliefsömnad på en botten av blågrått ylletyg. Oändligt antal meter av påtat ullgarn har för hand fästs mot tygets yta. De påtade »strängarna« i en färgskala som pendlar mellan milt gult och fräsande neongrönt är resultatet av det egna, många vänners, anförvanters och inte minst skol­ elevernas flitiga och mödosamma arbete under några intensiva månader.

KONSTNÄR ROLAND PERSSON titel Rekvisita material Objekt i förzinkat brons PLACERINGSORT Örebro placering Örebro universitet, Forumhuset, Humanistiska institutionen, fyra atriumgårdar arkitekt White Arkitekter genom Gunnar Kjellerstedt landskapsarkitekt White Arkitekter genom Helena Bjarnegård fastighetsägare Akademiska Hus i Linköping AB projektledare Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Roland Persson /BUS 2003 Foto Christer Hallgren, Tord Lund (nedan) På Humanistiska institutionen vid Örebro universitet, som bland annat hyser Filmvetenskap, har Roland Persson (f. 1963) arbetat med fyra innegårdar. Rekvisita har som utgångspunkt filmens värld men också naturens. Utifrån förutsättningarna att gestalta de fyra årstiderna på gårdarna har han med avgjutningar av natur och djur förskjutit begreppen mot en osä­ ker plats. Var går gränsen mellan det ursprungliga och det artificiella, mel­ lan naturen och kulturen?

I wm 42

»iiÉÄI SKSSvSsiam mmSsi '..>;<&£•■• -'-'-'• ■•r- .Vi-V?* 4h'VSfctfs£> KliÄlfilpiS® 9mm% lss#?; 1HS wmmm 11111 pé&tpgif wm^m

mmmm...... is®

;

määm $&m &&b&m$%&&£ ii»

SsgaiPsggSgjlg;yg-

■-•-V“-»--'^:-W'h-:- _. !•

Är mm fcaasssi

&p&:- r^v:.: L'u-■>:-•■

fwW*

i ) K'v* ;'\-r - A&-

vW: ! -? '

V &" }#£&»*’•

konstnär JAN HÅFSTRÖM TITEL Tornet MATERIAL Tegel, jord, gräs PLACERINGSORT Tungelsta placering Tungelsta Trädgårdspark arkitekt NIVÅ Landskapsarkitekter genom Jonas Berglund STATENS KONSTRÅD i samarbete med Haninge kommun konstkonsult Ann Magnusson/Statens konstråd © Jan Håfström/BUS 2003 Foto Olof Thiel

K,,V<'

K L EVj \t m

rasa

vvv r mm

■ -

£ ‘ Vv

44

■B9 ■ a m i'l. ^ t hJiibPi A

I® .1^>^3S5p '.. S%s“ S?H§*S

A A-v

Till Tungelsta Trädgårdspark har konstnären Jan Håfström (f. 1937) gjort den skulpturala installationen Tornet. Verket är centralt placerat på en öp­ pen plats i trädgårdsparken, skapad av återanvänt tegel som en ruin. Mur­ verket är uppfört i olika förband med slät yta. Ruinens ena sida har en dörr tecknad i tegelmuren. Konstnären skriver »Porten är projektets bäran­ de symbol. Den markerar gränsen och förbindelsen mellan de döda och de levande, mellan förfluten tid, mellan historien och samtiden.«

C4

WMW

d

mmmm.

%■»***■/

i-m

spaan-. jr t

W- SB~ 8»

ur i&Tf.i, HfiK

I, ‘gm ■ * A V;

SvAJVv»

mmmm

konstnär NINA BONDESON TITEL Signora Canedottos VII:e sortering i XXVI :e uppordningen av all världens ting och företeelser material Väggmålning, objekt i infällda montrar, skulptur i brons PLACERINGSORT Huddinge/Flemingsberg placering Södertörns högskola, foajé i anslutning till hörsalen arkitekt White Arkitekter genom Hans Forsmark och Bengt Svensson fastighetsägare Stiftelsen Clara projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Nina Bondeson /BUS 2003 Foto Christer Hallgren

m

^ •••

■

Mm

-• '-.JTZi.r

L' T

m ip På en stor vägg utanför Hörsalen har Nina Bondeson (f. 1953) utfört mo­ numentalverket Signora Canedottos VII: e sortering i XXVI: e uppordningen av all världens ting och företeelser. Huvudpersonen Signora Canedotto är fem meter hög och målad direkt på den putsade väggen. Hon omger sig med en stor mängd detaljer, historier och tablåer, varav en del är infällda i nischer. Det är ett myllrande, mystiskt och humoristiskt verk, med tydliga spår av svensk folklore och av mer avlägsna kulturer. ..mitwu*' 47

konstnär CLAES HAKE titel Moas stenar MATERIAL Granit, delvis polerad PLACERINGSORT Huddinge/Flemingsberg placering Södertörns högskola, på torget i anslutning till huvudentrén ARKITEKT White Arkitekter genom Hans Forsmark och Bengt Svensson LANDSKAPSARKITEKT White Arkitekter genom Anders Johansson och Nob Sakei FASTIGHETSÄGARE Stiftelsen Clara projektledare Yvonne T Larsson/Statens konstråd © Claes Hake/BUS 2003 Foto Christer Hallgren —i l Ll

wmm k£F, Claes Hake (f. 1945) har till Blickatorget vid Södertörns högskola skapat ett flerdelat skulpturalt verk. En sju meter hög »port« reser sig i grå gra­ nit och utgör ett nytt landmärke. Den är placerad och relaterad i skala och volym till en intilliggande, orörd bergkulle. Skulpturgruppen består också av fem granitblock vars ovansida blankpolerats. De speglar himlen och om­ givningen, och inbjuder till att slå sig ned. Claes Hake har med sin skulp­ turala gestaltning skapat nya platser och vilopunkter på entrétorget. .. / U-A. \ \ \ \

KAROLINSKA INSTITUTET CAMPUS HUDDINGE Vad är sant och vad är en illusion? Pertti Kekarainens (f. 1965) fotografiska verk representerar den typ av bildkonst som har sin grund i minimalismen, där det centrala är dels ver­ kets och betraktarens möte i det gemensamma fysiska rummet dels hur betraktarens uppmärksamhet söker sig bort från verket och mot allt det som omger det.

Grundstrukturen i Kekarainens fotografier utgörs av de vardagligt in­ redda, möjligen offentliga lokaler som lyser igenom vita persienner eller lamellgardiner. De inramade, fönsterlika vyerna i naturlig storlek skapar en villrådighet om betraktarens plats i förhållande till bilden: är jag utan­ för »fönstret«? Eller innanför? Är blicken en reflektion som syns på gla­ sets yta?

Den ljusa bildytan punkteras av en mängd mörkare »förtätningar« eller »öppningar« i olika variationer, som vid en närmare granskning visar sig vara bilder i bilden. Det är frågan om element framkallade genom olika op­ tiska metoder, som definierar och tolkar rumsligheter och varseblivningen.

Bildelementens rumsliga plats i förhållande till den grundstruktur som formas av gardinen förblir ändå oklar. När det dunkelt avtecknade rum­ met öppnas bortom grundstrukturen (även då det är fråga om en reflek­ tion) verkar förtätningarna befinna sig mellan betraktaren och bildytan, i betraktarens och verkets gemensamma rum — eller punktera linsaktiga, svängda och förvrängda kikhål i själva gardinen.

Den rumsliga ambivalens som ingår i Kekarainens verk förstärks ytter­ ligare av det starkt reflekterande plexiglaset som täcker dem. Reflektionen fångar in verkets plats i arkitekturen till en del av dess redan så rika rums­ liga skiktstruktur.

När flera likartade verk har placerats i samma utrymme — och när ett av dem är placerat utanför ett reellt fönster såsom konstnären gjort i Stock­ holm, och när det hela kombineras med några lins- eller ögonliknande skulpturer i stål — för den uppkomna mångdubbleringen tanken till kom­ plicerade klockspel och labyrinter som testar varseblivningens gränser. Vad är sant och vad är en illusion, tycks Kekarainen fråga.

Men det är fråga om något mer än en lek med ögat i Kekarainens konst. De i sin alldaglighet oansenliga och svårt avläsbara motiven i fotografier­ na förflyttar betraktarens uppmärksamhet till en början till de element som definierar och tolkar rummet. Härifrån går man vidare till det verkli­ ga rummet och sedan till seendet och varseblivningens processer. I pro­ cesserna betonas relationen mellan verket och betraktaren, vilket till slut leder till verkens egentliga motiv som är betraktaren själv.

När betraktaren inför Kekarainens verk blir medveten om sin egen varseblivning, om vad och hur han ser, märker han, att det inte finns någ­ ra neutrala bilder. Även den renaste bild förknippas med något och samlar oundvikligt kring sig en krets av tolkningar.

TIMO VALJAKKA Foto Pertti Kekarainen 51

KONSTNÄR PERTH KEKARAINEN titel Genomskinlighet och ögat material Fotografier samt objekt i rostfritt stål placeringsort Huddinge/Flemingsberg placering Karolinska Institutet Campus Huddinge, universitetsbyggnad 1, entréplanet med tillhörande utomhusgårdar ARKITEKT Rosenbergs Arkitekter genom Ingå Varg FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Stockholm AB PROJEKTLEDARE Christina Eriksson Fredriksson/Statens konstråd Foto Pertti Kekarainen fila i iy. \* i SS ft I

' 53

urn - -________ _ \ .« vfc|! || * 54

~=i. : ■or?

55

konstnär LINNEA JÖRPELAND TITEL Densamma, Överhuvudtaget, Till mötes MATERIAL Brons, natursten PLACERINGSORT Älvsjö PLACERING Bostadsgård, kv. Prästgårdsgärdet statens konstråd i samarbete med AB Familjebostäder konstkonsult Ann Magnusson/Statens konstråd © Linnéa Jörpeland/BUS 2003 Foto Ivar Sviestins

F 1 if fl T f b t fi I

RJPP.

m .**■ MP

|\ -am

-Hfc«%!

i

*

- - •. ..-r .> 3 ^

p&ågjpt

<‘i5:*:1 AS» t'•*■,TtoT.(>y- -g?Ä-*J**?‘«| Ä jfvJÖ i

XdC

HUMB Linnéa Jörpeland (f. 1971) har gestaltat tre gjutna bronsskulpturer på Prästgårdsgärdet i Älvsjö. Små i skalan och placerade på natursten inne på bostadsgården ger de ett intimt och icke-monumentalt intryck. Till mötes är handen höjd till välkomnande eller avsked. Densamma och Överhuvud­ taget handlar om allas våra olika erfarenheter, likt de »hattar« vi var och en bär med oss genom tillvaron.

- v* ii

ALBANOVA UNIVERSITETSCENTRUM

När nu den danske arkitekten Henning Larsen invigt sitt hus AlbaNova för Stockholms universitet och Kungliga Tekniska Högskolan är detta en sensation i sig. Larsen vann den stora tävlingen 1961 om ett nytt univer­ sitet i Frescati men fick aldrig se sitt förslag förverkligas. Gammalt groll kanske. Men taggen har suttit i.

Med AlbaNova har han fått sin revansch. I ny svensk arkitektur är hu­ set en sval påminnelse om en arkitektonisk utvecklingsgren som innehåller återblickar mot antikens och Roms byggnadskultur (vilande huskroppar, lugna rumssammanhang, ett naturligt ljus) men som också är fast förank­ rad i den internationella modernism som danska arkitekter förvandlat till en nationell huvudfåra (en säregen offentlig intimitet, enkla volymer, suve­ räna detaljer).

Vad kan konstnärer lägga till i en sådan miljö? En påminnelse om and­ ra kvaliteter? Ett mer litterärt och berättande inslag?

m ,!«■1■11■1■'!g-I cmcnii

If SOtS

Il'T!■I■I■IIW ii. iItijw U-W-i.WrnIT■■

o-ii rnii-i»-rlrfTf8n»iTW-,UT■■T■m: r

IJiiä

I. I ll J1l1if1lli-mj i

Foto Tord Lund 58

måhåi^u. i II !■ Foto Tord Lund De tre konstnärer som nu fått sina verk installerade i AlbaNova går inte att samla i en och samma kategori. De kan möjligen kategoriseras som »platsinriktade«, eller förankrade i en konstsyn där objektet, det soli­ tära föremålet, spelar en allt mindre roll. Samtidigt råder det ingen tvekan om att de mycket medvetet utnyttjar olika typer av material, nästan som provokationer.

Mest traditionellt arbetar Klara Kristalova (f. 1967) som med en bronsgjutning skildrat ett »Fall«, en vas med blommor som slagits omkull och som just är på väg att slå i marken (men ännu är kvar i fallet). Det är en suverän tolkning av ett av konstens huvudproblem: hur kan en rörelse, ett ögonblick, återges i ett stillastående konstobjekt? Den klassiska, grekiska konsten betraktade problemet med misstro. Det gick helt enkelt inte! En stillastående skulptur kan bara skildra stillastående figurer. I Kristalovas blomsterskulptur är själva rörelsen poängen. Den rymmer också en finger­ visning om den situation den skall ingå i: är det inte just ur mängden av misslyckanden som det lyckade, fysiska, biologiska experimentet växer? En metafor för vetenskap och akademisk framgång? Nog ser det så ut (men på ett poetiskt, underfundigt sätt). Åtminstone är valet av Kristalovas vas som »utsmyckning« vid AlbaNovas sydsida ett genidrag som står i klar opposition mot Henning Lar­ sens klassiskt vilande huskropp en liten knäpp på näsan som gott kan till­ delas en arkitekt (och en arkitektur) med så klassicistiska och ålderdomli­ ga ambitioner.

59

Foto Michael Perlmutter

-««

Mer framåtblickande är Tony Cragg (f. 1949) som framför huvudingången rest en bronsstod med slirigt utformade ansikten som på något out­ grundligt sätt vridits, slängts, halkat dit och nu mest ser ut som avtryck i en futuristisk, italiensk (ännu en gång en skymt av antikens Rom) anda men som inte riktigt vill erkänna den klassiska skulpturens stillhet. Ändå är detta ett grandiost exempel på att MONUMENTET inte är slut som konstnärlig uttrycksform. Craggs Think Thing ger intryck av att vara en hyllning till vem som helst men kanske främst till dem som vill leva ano­ nymt långt från massmediernas strålkastarljus. Kanske inget för det tidiga 2000-talets glansfulla nöjesvärld men desto tydligare en skulptur för de människor som »bara jobbar på«, som varje dag smiter förbi Tony Craggs bronsansikten och vidare in på AlbaNova för att studera. Återstår dansken Olafur Eliassons (f. 1967) solglittrande innervägg. En lekfull gliring (också här) åt Henning Larsens »evighet«. Nog talar de två mycket skilda språk. Desto märkligare att de så tydligt förhöjer varandra och på något omedvetet sätt bockar för varandras särdrag och specifika konstnärliga temperament. Egentligen hör de nog ihop. Eliasson i rollen som expressionistisk scenograf med naturens oförutsägbarhet (men också lagbundenhet) som grund. Larsen i rollen som evighetens och det långa perspektivets försvarare och den som vill bygga »generellt« men också specifikt (det går alltid att känna igen ett hus ritat av Henning Larsen).

Så vad blir resultatet av mötet mellan tre konstnärer och en arkitekt? En osäkrad vardag! Huset vilar inte riktigt så lugnt som Henning Larsen nog tänkt sig. Olafur Eliassons stålspeglar på taket kastar ner ett ljus i byggna­ den som får interiören att glittra av liv. Solkatterna verkar till och med vara igång med något slags utbrytningsförsök, åtminstone då vinden är stark. Både Kristalovas och Craggs skulpturer ställer sig vid sidan av Lar­ sens byggnad men kan ändå inte vara utan den. Också de verkar snarare markera en rörelse bort från AlbaNova än in genom entrén.

Nå, kanske utbrytningsförsök i kanten. Men viktiga för att inte göra uni­ versitetsbyggnaden och verksamheten där inne alltför statisk.

PEDER ALTON Öl

KONSTNÄR TONY CRAGG titel Think Thing material Brons PLACERINGSORT Stockholm PLACERING AlbaNova universitetscentrum, vid huvudentrén ARKITEKT Henning Larsens Tegnestue genom Henning Larsen, Michael Christensen, Frank Rishoj LANDSKAPSARKITEKT Nyréns Arkitektkontor genom Bengt Isling fastighetsägare Skanska Fastigheter Stockholm AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd Foto Tord Lund

~ Ot;

SHi

Aciii

>©8>Säöif!3

VJ BHHHB1

ÖSW^v

SMSg^ .asu s£g K&eE.»

*jMsé

%må

&M

^•_V»i3x*

.feÄö-äifeSC i

■

KONSTNÄR OLAFUR ELIASSON titel Sun Reflector material 80 st speglar av bearbetat stål PLACERINGSORT Stockholm PLACERING AlbaNova universitetscentrum, exteriör placering av speglar på tak, återkastade solreflexer på interiör vägg i anslutning till inomhusgatan ARKITEKT Henning Larsens Tegnestue genom Henning Larsen, Michael Christensen, Frank Rishoj fastighetsägare Skanska Fastigheter Stockholm AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter 64

I III *■■■

mm

* ' *s

konstnär KLARA KRISTALOVA

TITEL Fall material Brons placeringsort Stockholm PLACERING AlbaNova universitetscentrum, i parken arkitekt Henning Larsens Tegnestue genom Henning Larsen, Michael Christensen, Frank Rishoj landskapsarkitekt Nyréns Arkitektkontor genom Bengt Isling fastighetsägare Skanska Fastigheter Stockholm AB projektledare Martin Wickström/Statens konstråd

© Klara Kristalova/BUS 2003 Foto Tord Lund H 51*11

lilill#

iaraÉ v* fessi

Slip ism’ i? >: ■ -

imzMmim >#%

MASS rfTTI I I 1JJ ■■■■1aL«XiTaT

S■ä.V--':*;:s!

konstnär RIGMOR ROXNER TITEL Vattenblomma MATERIAL Stengods placeringsort Stockholm placering Hammarby Sjöstad, bostadsgård kv. Farvattnet arkitekt Andersson Jönsson Landskapsarkitekter genom Anders Jönsson statens KONSTRÅD l SAMARBETE MED Svenska Bostäder AB KONSTKONSULT Ingemar Nygren/Statens konstråd © Rigmor Roxner/BUS 2003 Foto Ivar Sviestins 70

På bostadsgården i kvarteret Farvattnet återfinns keramikern Rigmor Roxners (f. 1958) Vattenblomma. Sju kronblad i glaserat stengods lagda i lager på lager. Sommartid rinner ett vatten ur skulpturens mitt. Från »pis­ tillen« hörs ett stillsamt porlande av vattnet som långsamt sipprar ned längs skulpturens sidor mot den stensatta markytan.

is

^ •

»' •.

ä^åM MH

IP1& r

.!

71

konstnär BITTE JONASSON ÅKERLUND titel Skepp o hoj MATERIAL Brons, lack, glasmosaik, betong placeringsort Stockholm placering Hammarby Sjöstad, bostadsgård kv. Havet arkitekt Andersson Jönsson Landskapsarkitekter genom Anders Jönsson statens konstråd i samarbete med Skanska Sverige AB konstkonsult Ingemar Nygren/Statens konstråd © Bitte Jonasson Åkerlund/BUS 2003 Foto Ivar Sviestins MiH 7 2

Mm 1 " -y Entrén till bostadsgården i kvarteret Havet är befolkat av Bitte Jonasson Åkerlunds (f. 1944) kavata figurer i brons med inslag av såväl lack, glasmosaik som betong. Inne på gården, i samspel med växtlighet och lek­ plats, vilar en hten bronsfigur sitt huvud mot ett lågt bord i skulpturen med titeln Soluppgång överfrukostbordet. £. i 11'*' 1 i' ■

SE

KUNGL. TEKNISKA HÖGSKOLAN BIBLIOTEKET Det nya biblioteket på Kungliga Tekniska Högskolan, KTHB reser sig på en plats som tidigare inrymde en laboratoriebyggnad från 1917. Ahrbom arkitekter har utgått från denna byggnad och dess gård när de skapade det vackra och funktionella biblioteket som invigdes 2002. Tre konstnärer bjöds in för att konstnärligt gestalta KTHB: Arijana Kajfes, Ritva Puotila och Charlotta Östlund.

Arijana Kajfes (f. 1963) konstnärliga arbete kretsar ofta kring frågeställning­ ar som befinner sig i skärningspunkten mellan konst, naturvetenskap och teknologi. Uppdraget för KTHB blev såväl spännande som utmanande. Hennes verk I witness utgör också exempel på när ett konstverk integreras väl i en byggnad. Arijana Kajfes har utgått från byggnadens struktur, som på en planritning påminner om en modell över det mänskliga ögat. Arki­ tekturens planform har för Kajfes blivit en metafor för en ljusstråles väg genom den mänskliga fysionomin in i vårt medvetande — från det yttersta till det innersta.

Arijana Kajfes konstverk består av en kamera, placerad i bibliotekets entré som kontinuerligt registrerar de förbipasserande människornas rö­ relser. Via en koaxialkabel direktöverförs bilden till en projektor som är placerad i byggnadens andra ände, Ångdomen — den tysta läsesalen. Här projiceras bilden upp-och-nedvänd på en välvd, blästrad glasskiva infälld i den runda salens fondvägg. Det som avbildas är svårt att urskilja och di­ rekt uppfatta. På glasskivans fasettlikande cirklar sveper rörelser och fär­ ger förbi i ett abstrakt mönster, allt beroende på vad som rör sig framför kameran i entrén.

Verket kan ses som en konstnärlig tolkning av det mänskliga ögats för­ måga till visuell registrering före perceptionen. Så har Arijana Kajfes verk I witness närmast blivit ett med byggnadskroppen. Samtidigt är det ett konstnärligt tillägg som inte direkt går att avläsa, verket är interaktivt och bilderna i Ångdomen förändras oupphörligt. En vacker sinnebild för den mänskliga aktiviteten — för både de aktiva kroppsrörelserna utanför bib­ lioteket och den koncentrerade tankeverksamheten i den tysta läsesalen.

75 Arijana Kajfes: Planskiss.

W'X t Foto Michael Perlmutter Den finska konstnären och formgivaren Ritva Puotila (f. 1935) har till bibliotekets s. k. Norra Galleri skapat textilen Bortom havet. Ett spektra av blå nyanser bildar tillsammans med den veckade ytan intrycket av ett vat­ tenfall. Textilen är placerad som en väggrelief i fonden av det nästan 50 meter långa Norra Galleriet. Med stor lyhördhet för rummets proportion och en intilliggande, korsande trappa har Ritva Puotila integrerat sitt verk lika självklart som sofistikerat. Med små förskjutningar i färgskalan, och en stor konsekvens i ett uppbyggt, kontrollerat mönster uppstår en rike­ dom i uttrycket.

Genom textilens veckade form och genom att de blå färgtonerna för­ stärks och tonar ut bildas ett varierat ljus- färg- och skuggspel. I verkets nedre del är de uppåtvinklade ytorna ljusare, men mörknar efter hand då 76

väven klättrar högre upp på väggen. Bortom havet är tillverkad av materia­ len papper och rostfritt stål och har tillkommit i nära samarbete med väverskan Sirkka Paikkari, som känsligt tolkat Ritva Puotilas konstnärliga ambitioner. Hon har utvecklat en vävteknik och en specialtillverkad väv­ stol, som har förutsättningar att kunna väva så stora verk som Bortom ha­ vet i ett enda stycke (verket är 680 cm högt och 105 cm brett). Ingå miss­ tag får göras — stålvarpen kan bara formas en enda gång.

Den till synes oändliga variationen i kulörer, det intrikata ljus- och skugg­ spelet och glittret från den rostfria varpen ger väven liv och rörelse, där den löper ned från det vackra välvda taket i Norra Galleriet. Som ett fal­ lande vatten eller en del av en regnbåge.

Charlotta Östlund (f. 1973) har konstnärligt organiserat en del av den stora samling vetenskapliga instrument och undervisningsmodeller som finns i bibliotekets ägo. På olika platser i byggnaden har hon skapat glasvitriner för att på ett nytt sätt, i en ny ordning presentera dessa föremål. De enskil­ da instrumenten och modellerna är utställda i var sin glasmonter.

Glasmontrarna återfinns i passager, läsesalar, korridorer och andra rum i biblioteket, där de placerade i grupper kommunicerar med sina grannar. De utvalda objekten avtecknar sig tydligt mot den klarröda färgen som utgör botten och bakgrund i montrarna. Instrumenten speglar naturligt­ vis en svunnen tid före datorernas värld, och utgör i sina fysiska gestalter reminiscenser från en äldre forskartradition. De är skickligt hantverks­ mässigt gjorda och mycket individuella i sina uttryck. Man kan ana, men inte vara helt säker på hur de en gång har använts. Nu får de andra bety­ delser och nya meningar beroende av sammanhang och betraktare. En stor del av forskarens och konstnärens verksamhet består idag i att, från olika utgångspunkter, gestalta och systematisera sin historia och samtid. Charlotta Östlund har här på ett skickligt och konstnärligt genomarbetat sätt skapat ett eget visuellt system — för var och en att utforska.

PATRIK FÖRBERG Installationen med samlingens instrument och undervisningsmodeller har möj­ liggjorts genom en privat donation.

77

KONSTNÄR ARIJANA KAJFES TITEL I witness material Videokamera, projektor, blästrad glasskiva, planskiss PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Kungl.Tekniska Högskolan Biblioteket/KTHB, huvudentrén och Ångdomen (tysta läsesalen) arkitekt Ahrbom Arkitektkontor genom Per Ahrbom FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd © Arijana Kajfes/B US 2003 Foto Michael Perlmutter mattåä mmm

ht:*—I

wm■■rIMn*t"*

mWm Mwtiyiniii ikiHU

« YIHW! Q WfflÄlHWih Y\V wmm

ssn

1111 nm£ Tnnn KIX jf ML II

waaai

.: . . , ,....

konstnär RUVA PUOTILA titel Bortom havet MATERIAL Vävd relief, varp i rostfritt stål, inslag av papper placeringsort Stockholm PLACERING Kungl. Tekniska Högskolan Biblioteket/KTH B, Norra Galleriet ARKITEKT Ahrbom Arkitektkontor genom PerAhrbom fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Eva Rosengren/Statens konstråd Foto Åke E:son Lindman _______

W

UPP ^pjSSP?*:

jvSfcisä

.\s\'\\ \ w\ .nm: ,5. i4- '_r :

KONSTNÄR CHARLOTTA ÖSTLUND MATERIAL Unik samling vetenskapliga instrument och undervisningsmodeller ur Borelius samling utställda i vitriner och montrar PLACERINGSORT Stockholm PLACERING Kungl. Tekniska Högskolan Biblioteket/KTHB arkitekt Ahrbom Arkitektkontor genom Per Ahrbom fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Eva Rosengren /Statens konstråd © Charlotta Östlund/B US 2003 Foto Åke E:son Lindman Verkets genomförande har möjliggjorts genom privat donation mMm. ■ Jill

V» 82

LfiHKSWiS'!.! ti

83

SJÖSTADSKAPELLET Det nya Sjöstadskapellet i Hammarby Sjöstad invigt i december 2002 — en urban glaskub i tre våningar — liknas av församlingen vid en liten lykta. Transparens och öppenhet har varit viktiga nyckelord för arkitekten Kjell Mejhert i arbetet med att transformera ett i detaljplanen inritat glashus, utan planerat innehåll, till ett samtida kyrkorum. Öppenhet och transparens kan också sägas vara betydelsebärande för den konstnärliga gestaltningen av Veronica Nygren (f. 1940) och för de skjutbara skärmar i metall som konstnären skapat för Sjöstadskapellet. De tre våningsplanen med det ljudisolerande och klimatreglerande glaset (kapellet är beläget intill Tvärbanans spårsträckning vid den starkt trafi­ kerade Lugnets Allé) krävde också ett visuellt filter. Att hitta den perfekta avvägningen mellan att se in och se ut. Att erbjuda gemenskap och delak­ tighet men ändå kunna avskilja och skapa intimitet. De olika planens verk­ samhetsinriktning med entréplanets informella vardagliga rum, mellanvåningens administrativa funktion och andaktsrummet på plan tre, har också i den konstnärliga gestaltningen ett individuellt uttryck som på ett ele­ gant sätt förstärker och fördjupar den samlade arkitektoniska helheten.

Att finna uppdragets lösning i någon form av textil var en tanke som Veronica Nygren relativt snabbt övergav. Istället valde hon, efter noggrann research och omfattande materialstudier, att arbeta med perforerad stål­ plåt och silduksväv i metall för industriellt bruk. De tre våningsplanen fick genom olika kombinationer av dessa material sina karaktäristika. I det sparsmakade andaktsrummet, med plats för ett fyrtiotal personer, skim­ rar och vibrerar i det silade ljuset metalldukens rödskimrande bronsväv. Väggarnas putsade ytor, skiffergolvet och inredningen i ek utgör en stabil klangbotten för skärmarnas mobilitet och dagsljusets rörelse i rummet. Bot­ tenvåningen får däremot ett efterstävat uttryck av vardaglighet med sina skjutbara innerväggar i perforerad, klarlackad stålplåt. För andaktsrummet har Veronica Nygren dessutom skapat tre tredimensionella vävar i metall­ tråd och papperssnöre. Verken är utförda av HV Ateljé i nära samarbete med konstnären och tar med lågmäld stramhet plats i rummet likt tre vakande figurer.

84

Med enkelhet och ursprunglighet som utgångspunkter skapar konst­ nären »en inre hud« för ett urbant kapell — ett ram för möten, för still­ het och eftertanke mitt i bruset från en ny stadsdel.

SUSANNE ERIKSSON Foto Michael Perlmutter 85

KONSTNÄR VERONICA NYGREN MATERIAL Perforerad rostfri stålplåt, rostfri stålduk, bronsduk, vävda tredimensionella objekt i ståltråd och papperssnöre PLACERINGSORT Stockholm placering Hammarby Sjöstad, Sjöstadskapellet arkitekt Reflex Arkitekter genom Kjell Mejhert TEXTILATELJÉ HV Ateljé/Licium genom Lena Holmbeck statens konstråd i samarbete med Sofia församling PROJEKTLEDARE Kjell Strandqvist/Statens konstråd © Veronica Nygren/B US 2003 Foto Michael Perlmutter ÉÉpyfjP : JP

IMIll ■ ■ fPSt 1 ■ |a J ■ Ks

_____

Im**

,»*«»

■ I*** ■ ■■■■ • IM ■ »MH

i "iu i ■ ii 1

87

KONSTNÄR THOMAS NORDSTRÖM/ÅSA DROUGGE material Polyuretangummi, betongplattor, lövträd PLACERINGSORT EkerÖ PLACERING Ekebyhovsskolan, skulptural markgestaltning på skolgård LANDSKAPSARKITEKT Åsa Drougge, NIVÅ Landskapsarkitekter STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED EkerÖ kommun konstkonsult Karin Eklöf/Statens konstråd © Thomas Nordström/BUS 2003 Foto Ivar Sviestins, Thomas Nordström (arbetsbild) , \v Tillsammans har konstnären Thomas Nordström (f. 1967) och landskaps­ arkitekten Åsa Drougge (f. 1964) genomfört en skulptural markplanering av Ekebyhovsskolans gård. Terrasser med trädgrupper sluter platsen kring skolans nya torg och lyfter fram det som central mötesplats, annonserad av en röd signalmast. På gården är ringar av polyuretangummi utplace­ rade och fungerar som skulpturer såväl som sittplatser och lekredskap, samtidigt som de kan ses som ett utsnitt ur ett framtida urbant landskap.

88

SI!!! nr

konstnär KAJSA AF PETERSENS titel Dendrologisk väv eller Förklädd gran material Monokromt bemålade kvistar av gran, ram av rostfritt stål PLACERINGSORT Solna PLACERING Karolinska Institutet CGB-laboratoriet, på vägg i trapphus i anslutning till entrén ARKITEKT Bjurström & Brodin Arkitekter genom Bertil Brodin fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB PROJEKTLEDARE Catharina Gabrielsson/Statens konstråd © Kajsa af Petersens /B US 2003 Foto Michael Perlmutter

KS

rfifT'%

kx

/

Till CGB-laboratoriet vid Karolinska Institutet i Solna har Kajsa af Peter­ sens (f. 1941) skapat verket »Dendrologisk vävnad eller Förklädd gran«. Den genbiologiska forskningen som bedrivs i huset har tjänat som ut­ gångspunkt för konstnären i skapandet av en annan sorts manipulerad »natur«. En flätad struktur av nakna, vitmålade grangrenar är byggd på en ställning av rostfritt stål. Stålkonstruktionen är en del av verket och fungerar också som stöd till granvävens bräckliga karaktär. Konstverket är placerat med en distans till väggen så att »väven« tecknar skuggor under dygnets och årets skiftande ljusförhållanden. Den mörka, tunga granen har blivit lätt och ljus.

90

'■<:/ ’ 9 M“MsfnclRlaClI ... rv r :1 ans ____

V'iiW Ä

40a

^

^ ' •*

!

i <:> ■*-■ v*

' . M

r

4 1 fri

Wa: *2éåmtÉ!&. I-i

? r

•* Y * , ^ r >▼ i > /V.'.'V 4

. jfcwi ■I

ir.^_ f#

ip*

"‘Sf.

Doprummet Karolinska Sjukhuset, originalinteriör. Tillhör Fototeket Nationalmuseum. 92

ANDAKTSRUM KAROLINSKA SJUKHUSET Alf Munthe (1892-1971) var den första konstnären som av Statens konst­ råd erhöll ett konstärligt gestaltningsuppdrag. Uppgiften, vilken utforma­ des som en tävling med andra inbjudna konstnärer, omfattade det dåvaran­ de Doprummet i anslutning till Kvinnokliniken vid Karolinska Sjukhuset. Det vinnande förslaget utgjorde en interiör helhetsgestaltning — textilier, måleri, möbler och konsthantverk av skilda slag för det småskaliga, nästan kvadratiska rummet — med tematiken »Ljusbrytning«.

Väggarna målades i al secco med den motiviska tyngdpunkten fokuse­ rad till väggfältet bakom dopfunten. Ett såväl konstnärligt som hantverks­ mässigt kreativt samarbete med Handarbetets Vänner (nu HV Ateljé) och den dåvarande legendariska chefen Greta Gahn resulterade i en mönster­ rik textil skatt.

En gångmatta i snärjväv leder fram till dopfunten i grön kolmårdsmarmor. Mattans mönster samspelar med väggmålningarna men skapar sam­ tidigt en illusion av ett större och mer långsträckt rum. Draperier vid in­ gångsdörren, de hellånga gardinvåderna i noppvävsteknik till fönster längs ena långväggen, antependium och altarduk utgör också idag andra textila inslag i rummet. I det broderade väggklädet i lin och guldtråd ovanför al­ taret, bildar damasttekniken i bottenväven intrikata ljus- och skuggeffekter. Elementskydden i järnsmide är utförda av Henning Persson och ur smidesteknisk synvinkel mästerstycken, liksom också lampetterna i järn­ smide och etsat glas. Altarljusstakarna i silver och ebenholtz, dopfuntens silverskål, vattenkastaren med kran av silver tillkom i samarbete med Erik Fleming och Göran Boström vid Ateljé Borgila.

De 24 stolarna formgavs av Alf Munthe och samspelar såväl med vägg­ fältens och textiliernas mönster och uttryck som understryker den lite svala högtidligheten i rummet.

Det ursprungliga Doprummet invigdes 1940. Under årtionden som sedan följde förvanskades långsamt den ursprungliga konstnärliga idén, inredningstextilierna ersattes med andra, nya möbler tillkom, delar av fönster­ partierna murades igen. Väggmålningarna rengjordes av konservator 1995 93

på initiativ av Stockholms läns landsting som också år 2000 kontaktade Statens konstråd med en förfrågan kring en gemensam insats för att så långt som möjligt återställa rummet till originalskick. Med varsam hand rekonstruerades och återskapades Alf Munthes ursprungliga konstnärliga idé. Landstinget har ansvarat för inredningens återställande och HV Atel­ jé fick åter igen Statens konstråds uppdrag att ta sig an inrednings- och altartextilier vilka i första hand rengjorts, restaurerats och monterats om.

På senvintern 2002 återinvigdes andaktsrummet — ett 60 år gammalt projekt som också för det tjugoförsta århundradet kan stå som modell för och utgöra ett lysande exempel på konstnärlig omsorg om vårt gemen­ samma offentliga rum.

SUSANNE ERIKSSON Doprummet är utförligt beskrivet i jubileumsboken »Konsten är på väg att bliva allas...« Statens konstråd 1937-1987. Det renoverade andaktsrummet presenteras också i boken Samtidighet — om rum för ritualer, Statens konstråd 2002.

V Vf A zc. sV sS*.e» 5*».Si*¥v>Äs.■vir0a v* M *> A »> •.

Doprummet Karolinska Sjukhuset, originalinteriör. Tillhör Fototeket Nationalmuseum.

94

KONSTNÄR ALF MUNTHE (1892-1971) titel Ljusbrytning placeringsort Solna PLACERING Karolinska Sjukhuset, Andaktsrummet arkitekt Carl Westman (1866-1936) TEXTIL ateljé HV Ateljé/Licium genom Gunnel Andersson och Lena Holmbeck i statens konstråd samarbete med Stockholms läns landsting KONSTKONSULT Päivi Ernkvist/Statens konstråd Foto Michael Perlmutter, Fototeket Nationalmuseum (arkivbilder)

• ,, i

ryv'•ivmV.V-ii'*' ^ r .M-l - wa;1\ •

95

* m W iW/ihm m ii!" m iKp%*&* 'v wW«&/£**•■ .W'frVt' vjmmm -m -

m-jgt g§feg|, , lllf*

PUK 'iivS&l*P "**-■*>*•■. -4 O#*#!®

v* : * V&.s V:g

IT-UNIVERSITETET FORUM KISTA Det pågår ett slags spel i Annika Larssons (f. 1972) Bend!Part 1. Den 5x5 meter stora videoprojektionen projiceras på en vägg i entrékorridoren till Institutionen för Data- och systemvetenskap på IT-universitetet i Kista. Tempot är långsamt och videon är loopad, utan början eller slut. Vi ser en man som sitter framför sin bärbara dator vid ett tomt skrivbord i ett tomt rum. Han tittar på sin skärm. Där rör en 3D-genererad man långsamt sitt huvud.

Datormedierad konst är inte ovanlig, ofta som osynlig teknik bakom verk, men mera sällan klädd i någon av den digitala teknologins speciella uttryck. Vissa, som datorspelens pseudoverkliga 3 D-gubbar, uppnår säl­ lan status som konstnärliga uttryck. En sådan 3 D-gubbe spelar en av hu­ vudrollerna i Bend! Part 1. Den andra spelas av en verklig man. De liknar varandra — samma kostym, vita skjorta och slips. Även i sitt återhållna eller utslätade uttryck är de lika, beskurna vid halsen eller bröstet.

Annika Larsson skildrar i sin skissbeskrivning bilden av en man som stel och känslolös är sammanlänkad med sin dator. Med minimala klick på musen kan han få känslor att explodera på skärmen. Han är en virtuell stereotyp, ett ideal vars kropp går att vrida, böja och dra utan den mänsk­ liga fysikens begränsningar.

Bend! Part 1 gestaltar en person och en situation jag inte känner igen mig i. Ändå blir jag efter en stunds betraktande fascinerad. Vad är det som pågår? I klippen mellan den verklige och den virtuelle mannen framträ­ der ett spel om makt och kontroll. Den verklige styr den virtuelle, som docklikt följer instruktionerna. Han böjer sitt huvud så att, om han vore verklig, nacken skulle knäckas. Men det finns också tecken på motstånd. Små sväljningar och blinkningar hos den verklige och dominerande par­ ten tyder på att han är påverkad av sitt offer — detta är inget honom lik­ giltigt. Tvärtom är han djupt koncentrerad, närmast uppslukad, av sin motpart. Den virtuelle utmanar honom med att vända bort blicken och vägra titta, men tvingas med en rörelse med musen tillbaka in i spelet. Motståndet tar sig också uttryck i utmanande sugrörelser med munnen. Positionerna mellan dominerande och underkastad växlar — offret blir 98

förövaren som lockar och utmanar den andre. Även min position som dis­ tanserad betraktare blir instabil. Genom klippteknik och starkt fokus på ansikten och händer dras jag in i männens relation. Trots det ödsliga rum­ met med sitt kyliga ljus och männens beskurna kroppar med robotlika rörelser upplever jag verket som oväntat fysiskt.

2002 tilldelades Annika Larsson Beckers konstnärsstipendium med mo­ tiveringen att hon tar »med publiken in i en värld av manliga strategier, attribut och relationer«. Vad som framträder är »scener fyllda av dunkla erotiska signaler infångade med raffinerad kamera- och klippteknik«.

Vad mera är tar hon med konsten in i den s. k. upplevelseindustrin, där datorspelens tredimensionella actionfigurer spelar en av rollerna. Genom betoningen av de kraftfulla känslorna i männens relation, än mer tydli­ ga genom den återhållna gestaltningen, tecknar Annika Larsson bilden av människans beroende av tekniken, liksom en övertygande framställning av ett virtuellt subjekt.

Bend! Part i ställer frågor om vad kontroll och makt är, och hur de kan ta sig uttryck. I vår kultur, färgad av det vetenskapliga paradigmet, ser vi ofta kontroll som något eftersträvansvärt. Makt har vi i allmänhet svårare för, åtminstone i sin ohöljda form. Ändå finns den med som en av kom­ ponenterna i drömmen om cyborgen — en sammansmältning av människa och maskinteknologi som kan spåras tillbaka till åtminstone Upplysnings­ tiden. Men det finns också motkrafter som förespråkar en icke-rationell ordning där människan är något annat och utöver sitt förnuft. Annika Lars­ son problematiserar vår önskan om kontroll och begär efter makt, liksom vårt förhållande till lusten och det okontrollerade. ÅSA BRANDT 99

konstnär ANNIKA LARSSON TITEL Bend! Part 1 material DVD, videoprojektor, infälld bildyta i vägg placeringsort Stockholm/Kista placering Stockholms universitet/Kungl. Tekniska Högskolan, IT-universitetet Forum, entréplanet, institutionen för Data & Systemvetenskap, ARKITEKT Rosenbergs Arkitekter genom Alessandro Ripellino fastighetsägare Akademiska Hus i Stockholm AB projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd Foto Anders Boqvist (miljö), Annika Larsson (videostills) 100

; * f'

KONSTNÄR DAN UTTERSTRÖM TITEL Mellan minnen och drömmar MATERIAL Fotografier, video, LCD-skärmar PLACERINGSORT Vallentuna placering Bällstabergsskolan, i korridorer och passager arkitekt Cedervall Arkitekter genom Lars Lindstaf STATENS KONSTRÅD i samarbete MED Vallentuna kommun PROJEKTLEDARE Kjell Strandqvist/Statens konstråd Foto Dan Utterström

I Mellan minnen och drömmar undersöker Dan Utterström (f. 1961) platsens såväl som medvetandets arkeologi. I Bällstabergsskolan i Vallentuna är lång­ smala fotografier av platsen från tiden innan skolan uppfördes placerade, nu integrerade i arkitekturen som snitt mot platsens historia.

Infällda i korridorernas väggar finns bildskärmar där skolans nya sexår­ ingar varje år intervjuas om framtiden. Porträttsamlingen fungerar både som ett dokument över skolans historia som den enskilda elevens, som ser sin egen och andras fysiska och mentala förändring.

Att bli stor?

iesss liigasfi

■r'9RXi§rr'•a- i_Pi;>j^rys;-J*-*Jr»!■«.~ Maaem&@B9.atw£rasmm. m'ii

■ '" ir.

Hffiä

r»,'ivÅ;r

KmamiBheggTEswi

Foto Christer Hallgren 104

KARLSTADS UNIVERSITETSBIBLIOTEK I januari 2002 invigdes Karlstads nya universitetsbibliotek. Tre konstnärer valdes ut för att göra konstverk för den nya bygganden: Helene Billgren för hörsalens utsida, Per Inge Bjorlo utanför entrén och Petter Zennström till hörsalen.

Helene Billgren (f. 1952) arbetar gärna med teckningar och objekt i det lilla formatet. Det handlar ofta om unga kvinnors intima situationer i hem­ met och vassa, humoristiska vardagskommentarer. Hennes användande av kvinnorollens schabloner är på en gång lekfulla, ironiska och allvarsamma.

Nu var uppgiften att ta sig an den stora välvda tegelväggen, som skiljer biblioteket från hörsalen. I verket Lycka till alla har hon placerat hästskor, som i olika färg och storlek travar vertikalt längs väggen, genom biblio­ tekets fyra våningsplan. Hästskorna tillhör hästfamiljen mamma, pappa, barn. Hästpappans skor är störst och klampar tryggt och rakt uppifrån och ned. De är mörkbruna, med fantasifulla hästnamn inristade. Mam­ mans hästskor travar i en mjukare linje, kanske för att se efter sitt barn. Mammaskorna är målade med kurbitsmönster i ljusgrönt, orange och blått på vit botten. Halvägs uppför väggen korsas hennes spår av barnets, orangefärgade, fyrklöverprydda hästskor som glatt skuttar omkring över väggytan. Förutom själva familjelyckan är naturligtvis själva hästskon och fyrklövern lyckobringare. Är det en ironisk kommentar till en sockersöt familjeidyll, en önskan om att kunna ge lycka till alla eller en käck lycka till-hälsning till studenterna på universitet?

Denna ambivalens är ganska typisk för Helene Billgrens titlar och verk. Enligt konstnären handlar det framförallt om »avtryck man gör i livet, av spår man följer eller inte, spår som korsas eller går isär, spår av andra, spår som mönster«.

Hästskoinstallationen kompletteras med en liten skulpturgrupp med en spegel, ett tegelskrin och en modell, som man möter i ögonhöjd en trappa upp. Spegeln med gul, rund form är inspirerad av uttrycket »solen i Karlstad«. Helene Billgren tänker sig att solen finns i människorna som bor i Karlstad och att det är »väldigt praktiskt med en spegel på sådana 105

I ■ Foto Christer Hallgren här platser, där det finns mycket människor och relationer uppstår«. Det lilla tegelskrinet har en knopp med bokstäverna K och U som i Karlstads Universitet och liten modell av tegelväggen gjorda av minitegelstenar buk­ tar ut från den större förlagan. Helene Billgren har således skapat ett konst­ verk i stor skala utan att göra avkall på den intimitet och detaljrikedom hon vanligtvis förknippas med.

Per Inge Bjorlo (f. 1952) är norsk skulptör som tidigare haft offentliga uppdrag för bl. a. Gardemoens flygplats och Oslo Järnvägsstation.

Till Karlstads universitetsbibliotek har Per Inge Bjorlo skapat skulptu­ ren Tänkande, som är placerad utanför entrén. Skulpturen har ett vege­ tativt utseende med sfäriska konkava och konvexa ytor som övergår i en trattliknande form. Den är gjord i rostfritt stål, som sandblästrats med olivinsand, vilket ger den karaktär av »hud« som konstnären önskar. Ett hölje eller hudlager verkar vara spänt över de organiskt böljande, vindlande formerna. Likt ett urtidsdjur som är på väg att förpuppas bär skulp­ turen på både ett vilande, stillsamt uttryck och på ett levande, pulserande. Konstnären skriver själv att verket »kan ses som en blomma eller en orga­ nism — eller allra helst som en skulptur, där var och en kan finna sitt eget svar eller undran «.

106

Per Inge Bjorlo börjar alltid med att teckna sina skulpturer i svart kol i expressiva, koncentrerade former, innan arbetet med konstruktionsritningar inleds. Sedan tio år tillbaka har han i större skulpturprojekt samar­ betat med Deform AB i Degerfors, en mekanisk industri med stor erfaren­ het av att bearbeta stålmaterial till mycket komplicerade former.

En viktig utgångspunkt för Per Inge Bjorlo är universitetsområdets för­ hållande till och beroende av staden Karlstad och omvärlden. Alla organis­ mer och den mänskliga aktiviteten är beroende av näring och samspel med andra. Skulpturen vänder sig västerut mot staden för att inandas, lyssna. Den blir en sinnebild för lyhördhet och öppenhet — fundamentalt för allt växande och tänkande.

Petter Zennström (f. 1945) har i samarbete med HV Ateljé utfört en fond­ ridå för universitets hörsal.

Petter Zennström är målare och grafiker med grund i 1970-talets poli­ tiska konst. Han har gisslat makt och orättvisor i grafiska bilder, bl. a. i den svartvita bildtidningen »Dödens Nyheter«. Under 1980- och 1990talen övergick Zennström till ett mer abstrakt måleri, med myllrande och organiska former. Han målar oftast på utsågade former ur plywood och har skapat ett färgexpressivt alfabet som är omisskännligt hans eget. Mål­ ningarna bildar tecken eller sköldar med stor energi och lyskraft.

Tre sådana målningar i figursågad plywood var utgångspunkt när han startade arbetet med den stora fondridån (6 meter hög och 12 meter lång). De skulle nu översättas till textilier i form av applikationer och maskin­ broderier, på en gul botten av tuskaftsväv. Det var viktigt för Petter Zenn­ ström att de tre figurerna fick ett rufft, lite stökigt uttryck. Med HV Atel­ jés stora materialkunskap och en del udda inslag i de uppbyggda figurerna blev det färdiga resultatet storslaget. På avstånd ser fondridån magnifik ut med sina märkliga och associativa figurer, går man närmare får de kraft­ fulla, organiska formerna liv och man upptäcker hela rikedomen i texti­ lens materialitet.

Petter Zennströms kärnfulla skissbeskrivning uttrycker mycket väl även det färdiga resultatet: »Tre figurer på gul botten. Heraldisk symmetri. Min förhoppning är att figurerna uttrycker spänning, förväntan. När ridån går upp kommer något viktigt att hända«.

PATRIK FÖRBERG 107

konstnär HELENE BILLGREN TITEL Lycka till alla MATERIAL Bemålade hästskor samt objekt på vägg placeringsort Karlstad placering Karlstads universitetsbibliotek, avgränsande vägg mellan hörsal och bibliotek arkitekt White Arkitekter genom Christian Frisenstam fastighetsägare Akademiska Hus i Göteborg AB PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd © Helene Billgren/BUS 2003 Foto Helene Billgren s. 109 (objekt), Christer Hallgren

m v/mmTO,

. ..s„r ' ■

■ ';■&/(' ■ '--/é i- : •' SLt -.-ä

■r iMÉTTrr-ii ''

SIsSi

.

littÉ

IPIIINIli»"

...

-

iérif0É0. T0g§äå

•>:AIgliSS

SSta*»

■c«--8«W£>»•'w* :-r~S'

-,5ä.t.i. Wf&~ 5Sra«»«:' / :i_

-~jmm

KONSTNÄR PER INGE BJ0RLO TITEL Tänkande material Sandblästrat rostfritt stål PLACERINGSORT Karlstad placering Karlstads universitetsbibliotek, entréplanen vid huvudentrén ARKITEKT White Arkitekter genom Christian Frisenstam FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Göteborg AB PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd © Per Inge Bjerlo/BUS 2003 Foto Christer Hallgren HO

mV

KONSTNÄR PETTER ZENNSTRÖM material Tuskaftsväv med applikation placeringsort Karlstad placering Karlstads universitetsbibliotek, fondridå i hörsalen ARKITEKT White Arkitekter genom Christian Frisenstam textil ateljé HV Ateljé genom Gunnel Andersson och Lena Holmbeck fastighetsägare Akademiska Hus i Göteborg AB projektledare Ulf Kihlander/Statens konstråd © Petter Zennström/BUS 2003 Foto Christer Hallgren ___ L 112

113

MÄLARDALENS HÖGSKOLA VÄSTERÅS Vid utbyggnaden av Mälardalens högskola i Västerås trädde två rum fram att söka konstnärer för. I den långa svagt böjda korridoren i två våningar med balkonger och avbärare fanns en utmärkt plats för Lars Arrhenius (f. 1966) seriella berättande. I biblioteket framstod den stora luftvolymen som en näst intill övertydlig plats att arbeta i. Bibliotekarien Per Hjertzell, väl bevandrad i samtidskonsten, ropade ett nästan klassiskt; Ja det skall vi ha! när jag visade Roger Anderssons (f. 1966) konst i samband med samrådsgruppens möten.

MANNEN UTAN KVALITETER »Herkules arla stod upp, en morgon Iförsta sin ungdom Fyller av ångst, och twijk huru han sitt lefverne börja Skulle därafhan Prijs kunde winna, med tijden och Ahra...« Så börjar den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielms dikt. En utgångspunkt för Arrhenius var att med dagens pictogram gestalta sagan om mannen (Herkules). Det fanns även en könskvoterande kvinna med under skissandet, men Arrhenius, lite självförebrående, reviderade sin kor­ rekta åsikt för att förtydliga berättelsen och ge mer utryck för läsbarhet och egna upplevda äventyr.

Arrhenius konstverk handlar om mänsklig svaghet eller om man så vill; den väg vi alla vandrar från födseln till döden, med avstickare i förhållan­ den, arbete och fritid, såsom livet i all sin nakenhet så tydligt gestaltar sig. Tiden synes vara central, både i det faktum att Georg Stiernhielm under mitten av 1600-talet var verksam som lektor i Västerås, och som faktisk kontextuell läsning av det linjärt uppbyggda konstverket.

I början av korridoren slutar berättelsen, eller berättelserna om man så vill, och där återfinner vi korset, symbolen för lidande och död. Men var­ för ändra den västerländska läsordningen bara för att korridorens utsträck­ ning från entrén inte går till höger? Poängen med dödens symbol, till väns­ ter ovan informationsdisken, kan synas för en studerande som studielivets 114

svårbemästrade dilemma. Om man inte med ett snett leende ser korsets värde som det pris man betalar för livets kunskap.

CLARK »Jag tänker mig mobilen som en soft snurrande visuell stresskudde. Lite Calder lite Clark.« Om man i dag ger sig i kast med en mobil kommer man inte förbi Alex­ ander Calders mjuka balanskonst vilket lite förenklat kan ses som syno­ nymt med den modernistiska rörelsen. Och visst vet Roger Andersson det, ovalen påminner dessutom om amerikanska pilotglasögon. Färgerna med sin gradering från transparent till opakt i de rundade ellipsformerna liknar allt för mycket billiga solglasögon för att man inte skall komma undan tanken att konstnären har sett dessa och uppfattat dem som något värt att förstora. Storleken talar snarare om en form av hyllning.

Vad finns det för koppling mellan flitigt kopierade pilotglasögon, hem­ gjorda mobil-tingel tangel, Calder och ett bibliotek? Andersson nämner motsatsförhållandet mellan läsglasögon och solglasögon som en intres­ sant mental skillnad, han nämner även likheten mellan film och filter. Jag tänker att mobilen Clark är det skikt som kittar kunskap till fåfänga med ett skydd i lekfullheten. Kan det inte vara så att konstnären vill säga något litet om människans vetgirighet med hjälp av en hyllning till fula bruna solglasögon och slitna uttryck?

Journalisten Clark Kent skyddade sitt rätta jag medan hans namne, mediakändisen, bokmalen och bankrånaren Clark Olofsson valde motsat­ sen. Vilka gemensamma nämnare finns annars mellan dessa »Clarkar«. Skådespelaren Clark Gable hade också olika roller och vävde ett komplext spel mellan sitt privata liv och den person han för tillfället gjorde.

ANDERS BOQV 1ST 115

konstnär ROGER ANDERSSON TITEL Clark material Cibachromefoto, rostfria stålrör, vajer PLACERINGSORT Västerås placering Mälardalens högskola, biblioteket arkitekt White Arkitekter genom Åke Johansson FASTIGHETSÄGARE Fastighets AB Vreten projektledare Anders Boqvist/Statens konstråd © Roger Andersson/BUS 2003 Foto Ove Eriksson (modell), Christer Hallgren

<1

mm < j\

I -!*H M I

sw IIMgJSBl Sfnmimiiinmii

ternirtHfi

KONSTNÄR LARS ARRHENIUS titel Mannen utan kvaliteter material Cibachromefoto, 141 st monterade på aluminium PLACERINGSORT Västerås PLACERING Mälardalens högskola, huvudbyggnaden ARKITEKT White Arkitekter genom Åke Johansson FASTIGHETSÄGARE Fastighets AB Vreten PROJEKTLEDARE Anders Boqvist/Statens konstråd Foto Christer Hallgren Digitalt original s. 119 Lars Arrhenius ■patuMttg lIlSlilMlimMIti1all

KONSTNÄR ULLA KANDELL TITEL Mariastjärnan MATERIAL Lin och ull med broderi i guldtråd placeringsort Uppsala placering Almtunakyrkan, antependium arkitekt Peter Celsing (1920-1974), kyrkan invigd 1959 TEXTIL ATELJÉ HV Ateljé/Licium genom Lena Holmbeck statens KONSTRÅD l SAMARBETE MED Uppsala domkyrkoförsamling konstkonsult Päivi Ernkvist/Statens konstråd © Ulla Kandell/BUS 2003 Foto Michael Perlmutter

'

,imia

qmtéiiäi <5

mm

aiisapiiia ■: ■

• i ■■■: ;■

mwkmm MM ••—»'MM ägÉfAi«»5S

i&M§. ■*«SB

-ti.'

i«M^U,«•,..TJBSSjs5gwS^5£' ;

5KKSB

'»•tSSigg-3

Ijjlift

För kvarterskyrkan Almtunakyrkan i Uppsala har textilkonstnären Ulla Kandell (f. 1926) komponerat Mariastjärnan. Det nya antependiet, i lin och ull med broderi i guldtråd, är utfört av HV Ateljé/Licium i nära samarbe­ te med konstnären. Antependiet bär färgerna lila, grönt och blått — av konstnären kallat »Mariablått«. Rikedomen i färg är den konstnärliga tolkningen av önskemålet från församlingen att få fler liturgiska färger. Ulla Kandell har i uppdraget arbetat med en geometri förankrad i mystik och religiösa traditioner. En ny kormatta, med färger utvalda av konstnä­ ren har också tillförts kyrkorummet. Den tuftade mattan är vävd av Kast­ hall på uppdrag och bekostad av Almtuna församling.

121

KONSTNÄR SYLVIA NEIGLICK material Glasobjekt, boxar i kopparplåt med relief, helhetsgestaltning av gårdsmiljö inklusive växtval PLACERINGSORT Sandviken PLACERING Hammargymnasiet, Sandvikens konsthall, statens konstråd i samarbete med Sandvikens kommun projektledare Anders Rönnlund/Statens konstråd © Sylvia Neiglick/BUS 2003 Foto Christer Hallgren, Sylvia Neiglick (översikt) Sylvia Neiglick (f. 1970) har renoverat och konstnärligt gestaltat en gård mellan Sandvikens konsthall och Hammargymnasiet. Hon har bevarat går­ dens labyrintiska karaktär och arbetat med planteringar som kan fungera året runt. För olika platser på gården har Sylvia Neiglick skapat tre glas­ objekt — Pendel och Kapsel och Topografi, gjorda i ugnsgjuten kristall och formblåst, handformat glas. De är inbäddade i växtligheten längs muren och vilar på socklar av grönpatinerad koppar och marmor. Glasskulpturer­ na skyddas under vinterhalvåret av kopparlock med verkens titlar utfor­ made i högrelief.

■MiliMiLn-JiiEl

EliSl

mm

.. ■8

■'"yLL.V,

122

c- ■ 3 ► ^ Ä?y<

> i;.^ r>- ^ ;

BSMHMHM MSi 'S»fltBiSisma«i

Wwmhhhmmmwmmm} ■v r MÉl

-<HR £Mi ISJStfS B* W^-3

BSMKBI

:jj,—1

__rHUfiMimSr ff ■-Tö — f»VIll*illlllW

l■agsj—m»■ iBKIHill

' .J MÉftU

■‘fT'”'..T, tv- »äs

■ ' -•

TRAFIKPLATS NORRTULL I varsin ände av den esplanad som löper genom Gävles stadskärna finner man två sinsemellan väldigt olika kvinnoskulpturer. Framför Rådhuset tro­ nar i en fontän Eric Grates granitskulptur Gudinna vid Hyperboreiskt hav från 1956, i folkmun även kallad »Fnasket i plasket«. Idag en älskad skulptur, på sin tid mycket omdiskuterad för kvinnokroppens grovhuggna fysik. I esplanadens andra ände, och mitt i den rondell som markerar in­ nerstadens norra gräns, växer ur en gyllene kulle en fyra meter hög skulp­ tur i infärgad rosa betong — Detfemte elementet av Carin Ellberg (f. 1959). Ur ett kvinnohuvud med tvinnat hårsvall, som också förstärker trafikens cirkulära rörelse, formas en fåtölj, som i sin tur övergår i en lampa, vilken slutligen utmynnar i två pojkhuvuden som föreställer konstnärens två söner. Carin Ellbergs motivvärld känns igen från de karakteristiska teck­ ningar, där tankens irrationella och oväntade kast bygger associationskedjor av människor och föremål ur den närmaste omgivningen. Frag­ ment ur vardagen och det nära livet som i rondellen även bokstavligen befinner sig i centrum, vilket annars är sällsynt i stadsrummet. Om kväl­ len tänds lampan och sprider ett varmt sken över den inbjudande öronlappsfåtöljen — denna sinnebild för avkoppling och vila. I Det femte ele­ mentet förkroppsligar Carin Ellberg för första gången sina teckningar i tredimensionell form och i så väl tilltagen skala. Kontrasterande mot den hårda trafikmiljöns effektivitet står rondellen som en färgrik, dekorerad, tårta med den välgjorda stenläggningen som tårtpapper. I ett fruktbart samarbete mellan konstnär och landskapsarkitekt har stor omsorg lagts vid själva platsens utformning, där blommor och växtlighet planerats efter årstidens växlingar. Titeln »Det femte elementet« är lånad från Luc Bessons film med samma namn. En underskön rödhårig kvinna från yttre rymden dimper en dag ner på jorden och visar sig vara den enda som vet hur jorden ska kunna räddas från ondskan. En gärning som borde rende­ ra en given plats bland alla de hjältar, företrädesvis manliga, som i kons­ ten förevigats i vårt offentliga rum. Men Carin Ellbergs betongskulptur hyllar ingå heroiska eller extraordinära prestationer. Detfemte elementet kan snarare ses som en bild av en förbjuden improduktivitet. Det mest iögon- 124

'W-lpWl åMsiäÉH Foto Christer Hallgren

sWjjrt/aS'

..-»»I SUMS

fallande med Det Femte elementet må. vara dess tuggummirosa färg och opo­ lerade yta. Men det mest unika med detta uppkäftiga tillägg till Gävles stadsbild är trots allt en kvinnoskulptur som fokuserar på tanken, och inte en naken, gudomlig, kropp.

PIA KRISTOFFERSSON

I

125

KONSTNÄR CARIN ELLBERG titel Det femte elementet MATERIAL Infärgad betong, växter PLACERINGSORT Gävle placering Trafikplats Norrtull, placerad i rondellen LANDSKAPSARKITEKT Tekniska kontoret genom Marianne Andersson STATENS KONSTRÅD I SAMARBETE MED Gävle kommun PROJEKTLEDARE Anders Rönnlund/Statens konstråd ©Carin Ellberg/BUS 2003 Foto Christer Hallgren, Lasse Halvarsson (kvällsbild)

Vv-;t '.':i

■ \

;m-> *n’i

_____

s■ w• fSHm 127

TRÖNÖ NYA KYRKA Branden i Trönö kyrka i november 1998 var så spektakulär att den visades på riksnyheterna. Men när jag såg bilderna av eldkvasten som stod upp ur tornet hade jag ingen aning om att jag några år senare skulle komma att bosätta mig i just den byn. Allt utom kyrkmurarna förstördes.

Trönö kyrka står, som på de flesta platser, mitt i byn och invigdes 1895. Den var, före restaureringen, alldeles för stor för en så liten bondby. Med sina tusen sittplatser och sin ansenliga takhöjd gav den snarare intryck av att stå i en mindre stad.

Den var helt enkelt ett skrytbygge, ett sätt för Trönöbönderna att visa sin rikedom. För rika hade de blivit, nästan som av en slump. Trönö är egentligen samlingsnamnet på en råd byar som alla ligger längs Trönöåns dalgång. Bönderna i dalen ägde alla sin egen jord och sin egen skog, och i slutet av artonhundratalet, när marknaden för timmer exploderade, bör­ jade man avverka i stor skala. Timret flottades till en början ut till kusten via ån, men efter några år satte bönderna i nästa socken stopp för flottningen. Trönöborna insåg att det skulle bli för olönsamt att köra ut tim­ ret till kusten med häst och startade därför mängder av sågverk, tretton stycken var i gång som mest. En förädlad råvara är alltid mer värdefull, och den plank och det resvirke som bönderna sålde gjorde dem snabbt förmögna. Gårdarna svällde och blev större och när den nya kyrkan skul­ le byggas skulle den bli stor. Alla som kunde hjälpte till med pengar och arbetskraft; en av mina grannar har själv berättat att hans mormor var med och lade taket på kyrkan.

Frågan om på vilket sätt kyrkan skulle återuppföras blev i detta per­ spektiv en viktig fråga för bygden. När det visade sig att försäkringspeng­ arna inte skulle täcka en totalrenovering och arkitekten föreslog att ett nytt, halverat, kyrkorum skulle byggas innanför murarna klövs byn mitt itu. Antalet kyrkobesökare var, som på de flesta ställen, ganska decimerat, men kyrkan var likväl en viktig symbol för byn och dess historia.

Resultatet är trots detta märkligt fritt från störande konflikter, vilket nog främst har att göra med det förtroende alla här har för prästen Chris­ ter Bohman. Detta gäller i allra högsta grad den konstnärliga utsmyck- 128

iteJLIJ

,*fft’']7T Foto Michael Perlmutter

x.i-\ V fcr ?•

ningen, som i vissa stycken är direkt provocerande i sin enkelhet. Det skulle vara lätt att tro att Mikael Lundbergs (f. 1952) sparsmakade kyrk­ fönster inte skulle fungera i denna kontext, men konstigt nog har jag ald­ rig stött på någon som inte berörts av dem. Signe Persson-Melins (f. 1925) altarskärm upplevs likaså som på samma gång modernt och avskalat ut­ manande. För att välja dessa uttryck krävdes ett stort mod av en liten för­ samling som denna.

PO TIDHOLM Trönöbo

129

konstnär MIKAEL LUNDBERG material Blästrat klarglas (6 sidofönster), screentryckt klarglas, klarglas med applicerade glasprismor (3 korfönster) PLACERINGSORT TrÖnÖ PLACERING Trönö nya kyrka, samtliga fönster i kyrkorummet och koret ARKITEKT å arkitekter genom Åsa Flarup Källmark statens konstråd i samarbete med Uppsala stift/Trönö församling konstkonsult Ann Magnusson/Statens konstråd © Mikael Lundberg/BUS 2003 Foto Michael Perlmutter P°RcTA T,MnTH£°SflR6'/eI 5 tl6T ÄÄioSisiÄ Ä

S!l Ili

- S|

g !

öSS® i/ET JAKO®!bB^?I 3 KAP }lET J^obsb^!et *

^A*0®® p£TRUS8*fyET | KAP'^gt

AKAPjtiT

ESS;;

,«ä

e5SI»

- «"“S«

fe SÄ ;< i äjsss i$f jÄfe Ä Stg? s“w ssn ANDnflfE jOHANNES . KAPlTt£f m ISIIII Sill ill

*•

e

- mr

.Sums 131

KONSTNÄR SIGNE PERSSON-MELIN MATERIAL Glaserad/skuren högbränd tegelmosaik PLACERINGSORT TrÖnÖ placering Trönö nya kyrka, altarskärm arkitekt å arkitekter genom Åsa Flarup Källmark statens konstråd i samarbete med Uppsala stift/Trönö församling konstkonsult Ann Magnusson/Statens konstråd © Signe Persson-Melin/BUS 2003 Foto Michael Perlmutter _____

*7 • *

wimå

.1" 1 J—t ^

33S'*f MMkrM'.* B**m’

:>i

diWWMl

*■■ -■sä

IQpi

1 M

M Kl»!»

<*## .■^al3 ■SWB iåll *'•"2It’ »■»■!

■ fe'.

a 'om iLs_._:£*i■l. f"'3-U* . v •J I«1* 4 i •*O-»MB-Iv#:

IMBUWI

Mi, i,i-Cy/1 AtmJEr..CVj3mW Ä*ma a i

IM'

i

’yN. jttilss »a^Sis^iP baBMBrfi

Wmm

______________________________________________ 133

MITTHÖGSKOLAN CAMPUS ÖSTERSUND Lars olof Loelds (f. 1930) skulptur Dagg och Evighet kan sägas bejaka det definitiva monumentets omöjlighet. Men verket hålls samman av poetiska spelregler — det porlande vattnet, de spridda bokstäverna och figurernas positioner. Torgets gatsten i traditionell bågsättning och de svarta diabassocklarna erinrar om en långsammare tid och bidrar till de sammanhål­ lande krafterna.

Central i verket är den strama pumpen placerad mitt på den ena lång­ sidan av den rektangel som markerats i torget. Handtagets skarpa armbågsform sluter sig intill pumpkroppen, som kröns av ett guldbelagt klot. Vatten rinner ur loppet ner i ett kärl, som aldrig tycks svämma över.

En pump som gestalt, om man så vill. Lars olof Loelds skulpturer har ett strängt och allvarligt drag i sin vertikalitet och kan tyckas oåtkomliga

- V'

-

v

"• Foto Kjell Engman Lundberg 134

Signs ■ •v —

BgSSiSR£

mm® »BUpvKT-:!

•0M

?r'STr\

v[0.: v/i: '■

whhbi

äipgfcis|gj

Foto Kjell Engman Lundberg som Påsköns gestalter. De står kanske för en faderlig ordning ur vår kol­ lektiva erfarenhet.

Ett klot ligger på pumpens sockel. På en likadan sockel mitt på rek­ tangelns andra långsida och drygt sex meter från pumpen, vilar en enkel triangulär figur identisk med pumpens arm. Figuren vänder sig mot skulp­ turens tredje klot, som ligger på dess sockel. Figuren begrundar klotets evighetsform och hon — som jag frestas kalla figuren — har inget av sträng­ het över sig. Hon lyssnar och drömmer.

På torget finns också på socklar två fristående kärl med bubblande vat­ ten och två kuber i diabas. Skulpturen är inskriven i ett rektangulärt, rät­ vinkligt nätmönster på torget. I de skärningspunkter som inte markeras av pumpen, den vilande figuren, kärlen och kuberna finns i nätets hörn kvadratiska stenar i diabas.

Skulpturen bär också sitt namn. På de flesta ytor finns bokstäver som A, D, G, O, C, E, T, H ... som tillsammans bildar verkets titel — men var­ ken i exakt ordning eller kaotiskt, utan bokstäverna flockas från ena kort­ sidan till den andra till ord som skum i ett vattenflöde.

Först efter en stund hör man vattnets brusande och bubblande. Ljuden påminner om pumpens funktion och det livsnödvändiga vattnet i jorden. Utan att fördjupa oss i symboliken vet vi att allt vi behöver — för överlev­ naden såväl som vetenskapligt formad kunskap — inte är synligt. Vi vet också att pumpen och torget är en samlingsplats av mycket gammalt slag.

135

Skulpturens mått är delbara med sju, som också var alkemisternas tal. Alkemisterna samlade dagg i kärl som placerades i en triangel. Triangeln finns inskriven i torget. Nog bär människan på en gnagande känsla av att det finns gåvor nära vår räckvidds gränser som kunde göra oss till hela människor.

I daggens timme kan man tänka sig torget öde, liksom att människor rör sig här på dagen och ibland sitter på en av kuberna, jordatomens sym­ bol. Några ordpar att begrunda kunde vara: vertikal-horisontell, poetisk­ rationell, tyst-ljudlig, man-kvinna, fukt-torka, passiv-aktiv, dagg-evighet, tom-fylld, över-under, ensam-tillsammans. > A Gev i g H-e t o c H Den som första gången öppnar dubbeldörrarna av trä och stiger in i foa­ jén på väg in till aulan måste stanna. Rakt fram, bara fem meter bort, reser sig en svart vägg av upphöjningar formade som bubblor, en böljande ridå eller en bit stelnat hav på höjden som brisen bearbetat och som skimrar i ljuset som faller uppifrån och från sidorna.

Trots sin höjd på nära fem och en halv meter och bredd på tretton me­ ter, sin svarta färg och diagonala mönsterbildningar som man upptäcker efter hand, vilar inget hotfullt över väggen. På något sätt har konstnären Pia Nixholm (f. ip<58) placerat en svart koloss i ett luftigt ljust rum så pre­ cist och avvägt att kolossen tycks röra sig med människors rörelser.

I en foajé stiger man in, nöjd med att vara framme och förväntansfull. Om väggen uppfattats som en mur, skulle denna förväntan bromsats. Men nu speglar väggen i stället besökarens nyfikenhet.

Man fortsätter att titta och tittar igen om man varit här förr. Är man flera, kommenterar man säkert. Och innan man hunnit hänga av sig klä­ derna i garderoben innanför väggen, har man känt på den, fört fingertop- 136

WM&

Foto Kjell Engman Lundberg parna över den vänliga, matta glaserade ytan och de sköna upphöjningar­ na. Väggen är hård, men uppfattas som mjuk. Det finns något medgörligt över den kullade ytan.

Väggen hjälper besökaren att orientera sig. Man vill se hur den hänger ihop med rummet. Väggarna är gråvita, fönstren generöst tilltagna och i taket löper takstolarna svarta mot det ljusa innertaket. Tillsammans med den grova putsade golvsockeln som sticker ut över kalkstensgolvet och de höga fönstren minner taket om att detta har varit ett ridhus.

I väggen finns två öppningar in till garderober och toaletter. Men att förstå att man måste gå runt det vänstra eller högra vägghörnet för att komma vidare till hörsalen är lätt. Vid passagen ser man att väggen bildar en skärm mellan foajén och hörsalen. Genom de svarta sidorna tycks väg­ gen ta formen av en kropp och det är som om den utstrålade värme. Så går man in till dagens föreläsning eller kvällens evenemang.

NIELS HEBERT

Motstående sida Ur Lars olof Loelds skissbeskrivning

137

konstnär LARS OLOF LOELD TITEL Dagg och evighet material Diabas och brons PLACERINGSORT Östersund placering Mitthögskolan Campus Östersund, torg mellan biblioteks- och hörsalsbyggnad arkitekt SWECO FFNS Arkitekter Östersund genom Lennart Köpsén landskapsarkitekt SWECO FFNS Arkitekter Östersund genom Gösta Olsson fastighetsägare A4 Vasallen AB projektledare Ulf Kihlander/Statens konstråd © Lars olof Loeld/BUS 2003 Foto Kjell Engman Lundberg

is s; IjgwÄsSS^sa-^K;’i;iSS;“.t;"?- ;':?-£-^ ■ —;„--'':.l 3 3 Il: F -5- * %sc -"j^

'&mzts0i

P®r- 138

’.yjÉv.

'sÄfefflCSSas

9BgSP SlllIlslISl UKras^l

«PS SRlSlt!® BMBaas

____ _ ■

i-i-rA

i* HBP II SfiSvgli: lllilli

afl» ili m» n» rril

—s^g:?.,

i .: ■ mn-ih'‘V'r^sr* '

..

mämm

■%&Sååå

?*iäSS

KONSTNÄR PIA NIXHOLM MATERIAL Glaserat kakel på vägg PLACERINGSORT Östersund placering Mitthögskolan Campus Östersund, foajén i anslutning till hörsalen arkitekt SWECO FFNS Arkitekter Östersund genom Lennart Köpsén FASTIGHETSÄGARE A4 Vasallen AB PROJEKTLEDARE Ulf Kihlander/Statens konstråd © Pia Nixholm/BUS 2003 Foto Kjell Engman Lundberg

\ • VA‘■i..YvVW ivt*.VV TXYV,YX-V,‘t'’V>\ .V

: ----- —_;

140

'AV'X: 4'IZN&/.VA-fCJ'?4“i »k’^;4K4..V«Uf^*r-< *■

, UKK9 'jr,#

V

*

*•

vV*, :%*,:#*.#' *¥*j»1

.'fVv#:c. #4M' a. Ai-r

► «. V tf V A

TIT

mtm

KONSTNÄR CILLA RAMNEK titel Mönster nr 74 material Glaserat kakel på vägg PLACERINGSORT Umeå placering Umeå universitet, Beteendevetarhuset, i anslutning till entrén arkitekt White Arkitekter genom Lennart Sjögren FASTIGHETSÄGARE Akademiska Hus i Umeå AB PROJEKTLEDARE Christina Eriksson Fredriksson/Statens konstråd © Cilla Ramnek/BUS 2003 Fota Kjell Engman Lundberg

fifl män SiB ms

II 3

o/t

m

i» a

!• a a ii II

HI EEH

jJÉsl S sa ntfejn)

ill m

9 ' ^|| m

y _— ah.

Cilia Ramnek (f. 1959) har för en stor vägg i entréhallen till det nya Beteendevetarhuset vid Umeå universitet skapat verket Mönster nr 74. Hon har arbetat med det italienska kaklet »Colori Lucidi« och utformat ett repetitivt mönster, som med sin spiralform förhåller sig till entrehallens trappa. Cilla Ramnek skriver att »storleksförhållandet mellan det valda kaklet (5x5 cm) och den aktuella väggen gör att formerna upplevs som skulpturala, i betydelsen materiella. Innehållet ges en kropp.«

t

„».■:mk ■jwironr •*"» v.. i ^ tar*- ^ .- "V < • ig§§jmtsgä^Bmfgmgm ä|S!i Epigrams for the pedestrian of Helsinki city center Denise Ziegier, 1999. Foto Denise Ziegler 144

OM KONSTVERKETS PLATS OCH PRESENTATION Frågan om vad konst är kommer aldrig att helt lämna oss ifred. I det konst­ begrepp som vi har vant oss vid finns inbyggt den uppskattning, synlighet och ekonomiskt stöd som konsten röner i samhället. Men konstbegreppet och vår uppfattning om det upprätthålls också av energi och lust, våra be­ hov av att bruka konst, av estetiska uttryck och genom de faktiska möjlig­ heter som ges för konstens existens. Den »godkända konsten« formas ge­ nom det vi vill ha, det som visas, omskrivs och som det forskas kring. I den här essän vill jag skifta betoningen och vidga frågan om vad som räk­ nas som konst till frågor om på vilka sätt konsten är och när konsten är.

Det som idag räknas som ett samtida konstverk har tydligt lösgjorts från en tidigare obligatorisk materiell form. Vi får konstupplevelser av exempelvis tecknade serier, musikvideor, kortfilmer och ljudverk — för att inte tala om designprodukter och nutida musik. Vi behöver heller inte nödvändigtvis aktivt söka oss till konsten utan det är helt möjligt att av en slump stöta på något som är resultatet av ett konstnärligt arbete. Konsten har funnit nya platser för sin existens inte bara i virtuella världar, i den ur­ bana miljön och i medierna, utan också som omkringflygande betydelser i den allmänna semiosfären — den rymd av mening som vi kommunicerar i — färdiga att slungas emot den första de möter. Vi kan alltså inte vara säkra på när, var eller hur vi möter konst.

Den form vi är vana att möta konsten i är den traditionella konstut­ ställningens, i museers samlingar, i galleriutställningar och i återkomman­ de biennaler och evenemang. Konsten rör sig dock allt oftare bort från konstvärldens system där de regelbundet återkommande mönstringarna och den uppmärksamhet som dessa får definierar konsten och dess värde. Konstutställningen är idag endast en form av många för presentation av konst. Samtidigt visar sig konstutställningen tydligt som en egen förmed­ lingsform, ett medium, som har sin egen tradition och mottradition. I sin renodlade form är den arvtagare till de franska 1800-talssalongernas tra­ ditionella visningar som tydligt var delar av maktstrukturer med en fast relation till ekonomiska och symboliska värden och värderingar. Konstut­ ställningen kan ses som ett medium där konstverket formas att passa ett 145

visst format. Idag är det klart att all konst inte passar att förmedlas via konstutställningsmediets etablerade format. En lyckad planering av en konstpresentation kräver också en allt mer medveten reflektion och pla­ neringsarbetet blir en allt noggrannare flerdimensionerad artikulering. Även på samtidskonstens mer etablerade och institutionaliserade fält kan konstverket fungera exempelvis som en föreställning, som konstnär­ ligt processarbete inom en institution, som en klubbafton eller i form av akademisk undervisning. Nya och förnyade konstinstitutioner som har ta­ git konstens olika former och gestalter i beaktande inom sin verksamhet är bl. a. Palais de Tokyo i Paris, Mtinchen Kunstverein, Rooseum i Malmö samt Nordiska institutet för samtidskonst, Nifca, med bas i Helsingfors. Gemensamma karakteristika för denna typ av institutioner är att de inte är kopplade till en traditionell museal, dvs. samlande och bevarande verk­ samhet, utan att de förknippas med en förbigående, temporär samtid. De termer som används för att beskriva denna typ av plats för konsten är bl. a. laboratoriet, en plats för experiment, test och sammanblandningar, eller plattformen, en torn, synlig yta för möjliga möten mellan de mest ovän­ tade händelser. Den tilltalsform som används på denna plats är inte svaret utan frågan, undran, förslaget och förhandlingen. Arbetsfältet benämns inte nödvändigtvis konst utan som samtida kreativitet.

Nicolas Bourriaud, som är en av direktörerna för Palais de Tokyo i Pa­ ris lanserade redan 1995 begreppet »relationell estetik« för att definiera en konstnärlig praxis som han såg utkristalliseras som representativ för 1990-talet. Den baseras på en idé om den mänskliga relationen som den plats där konsten äger rum, med en förväntan om ett »samexistensens kri­ terium«, om att kunna fungera sida vid sida och att ge plats för den andre. Konsten fungerar då som en kritisk verksamhet som samlar människor kring sig, ger dem begrepp och material att begrunda, som skapar upplevel­ ser. Konsten öppnar en rymd på samma sätt som sker i en jämbördig dia­ log, ett utrymme skapas i vilket betraktare kan ta konsten i besittning.

Bourriaud kategoriserar i sin bok Relational Aesthetics den relationella konsten i fyra avdelningar: a) Kontakter och möten, där relationen mel­ lan konstverket och betraktaren preciseras till en specifik tidpunkt utlyst konkret eller symboliskt av konstnären och då detta möte blir den bety­ delsefulla delen av verket, b) Gemytlighet och sammanstötning, då ver­ ken bygger mer på en slumpmässighet, ett råkande som utvecklas till ett verk och som ofta har en humoristisk och mer gemytlig underton, c) Sam- 146

Blind wall Maaria Wirkkala. Från projektet Under samma himmel, Kiasma Helsingfors 1999-2000. Foto Sakari Wiika arbete och kontraktering, där konstnären mer tydligt ger förslag om att sociala händelser eller objekt involverade i sociala sammanhang omvand­ las till konst. Ett exempel på detta kan vara den symboliskt laddade och samtidigt faktiska relationen mellan konstnären och dennes gallerist, eller förslag om att betraktaren blir delaktig i verket som medarbetare, d) Pro­ fession och kundkrets, där konstnären ikläder sig rollen som producent av varor eller tjänster som står till betraktarens förfogande och samtidigt spe­ lar en dekonstruerande och avslöjande roll om hur olika mekanismer inom konsumtionssamhället fungerar.

Palais de Tokyos verksamhet har som grundtanke att se samtidskonsten som ett problematiserande av samhället i stort, där konsten är en del av serviceindustrin och den immateriella ekonomin. Genom den samtida konsten kan andra fenomen granskas, vare sig det är andra konstformer, mode, massmedia eller spektakelkulturen i allmänhet. Samma intresse av att omdefiniera konstens roll i förhållande till den befintliga platsen, den mötande människan och det undflyende konstverket har även de andra nämnda institutionerna. Miinchen Kunstverein, en av de äldsta tyska konstföreningarna med egen konsthall, har som grundtanke att, istället 147

H^IBHELE^tiiriPANTI. p 'i*ir '

HE'.SI,M«V

Blind wall Maaria Wirkkala. Från projektet Under samma himmel, Kiasma Helsingfors 1999-2000. Foto Sakari Wiika för att fungera som en traditionell beställare och förmedlare av estetiska objekt och upplevelser, låta konstnärernas tankar och idéer fungera som ledande för projekten som äger rum både innanför och utanför byggna­ den. I programmet finns även inkorporerat en verksamhet kallat Sput­ niks. Det är ett nätverk av inbjudna personer, konstnärer och andra, som fungerar som diskussionspartners och som en slags »medresenärer« så­ som den ryska termen berättar. »Sputnik« syftar även metaforiskt till det sovjetiska rymdprogrammets uppskjutningar av satelliter för att undersö­ ka möjligheterna för överlevnad på okända platser. Rooseums konsthall i Malmö har velat ifrågasätta och förnya verksamheten både gällande pro­ duktionen av traditionella utställningar och konsthallens roll och position inom den egna regionen. En av baserna för verksamheten är det geogra­ fiska området vid Öresund och dess befintliga och föränderliga sociokulturella omständigheter. Ett aktuellt projekt tar sin utgångspunkt i att Mal­ mö statistiskt sett år 2054 inte längre kommer att vara svenskt om man ser utifrån befintliga kategoriseringar av nationell identitet och tillhörig­ het. Utifrån liknande frågeställningar har man under de senaste åren velat styra upp verksamheten på Nordiska institutet för Samtidskonst, Nifca.

148

En genomgående frågeställning gäller relationen till en traditionell histo­ rieskrivning och till definitionen av den nordiska identiteten samt öppen­ heten för ett nytt Norden. Nifcas heterogena program sker på något av en virtuell plattform, där webprojekt alterneras med publikationer, utställ­ ningar, seminarier och olika samarbetsprojekt. Plattformen är av nödvän­ dighet nomadisk, då Norden geografiskt sett omfattar allt från Grönland till Spetsbergen och de baltiska närområdena.

Vårt invanda konstbegrepp utmanas idag alltså av en flyktig konstupp­ levelse, ett undflyende konstverk, ett transitivt konstnärskap och rörliga, föränderliga platser. Men även om Bourriaud påstår att konstverkets relationella estetik är något nytt för 1900-talets sista decennium utan konst­ historiska föregångare kan man ifrågasätta frånvaron av en historisk di­ mension. Det är inte enbart i960- och 70-talens socialt inriktade konst och institutionskritiska attityd som ligger till grund för dagens konst. Närhisto­ rien känner även en fenomenologiskt inriktad konceptuell konst som är baserad på vår relation till den egna fysiska kroppen och den omgivande miljöns olika dimensioner. Och hela 1900-talets historiska och tekniska avantgarde genomsyras av en kritisk granskning av konstverkets betydel­ se och värde som grunden för den estetiska upplevelsen eller av konstver­ ket som ett värdefullt objekt som kan ägas, bytas och säljas.

Det kanske snarare är så att förhållandet mellan verket och presentatio­ nen är i otakt och de invanda presentationsformerna släpar efter. Vi tycks i mångt och mycket vara illitterata för vad som gäller som konstens plats mitt ibland oss idag. Att vi inte vet hur vi skall se på konst eller vad vi skall förvänta oss av den just för att den vanligtvis presenteras för oss i ett for­ mat och i en kontext som inte kan rättfärdiga den. Konsten söker sig då andra platser än den konventionella konstvärlden och andra förhållanden än till den konventionella betraktaren. Även platsen som sådan är idag ifrågasatt både som fysisk, mental och kulturell entitet. Vi kan inte längre enbart tala om geografiska eller kon­ kreta rum utan måste söka granska rumsligheten som socialt producerad såsom Henri Lefebvre föreslagit. Det komplexa sociala rummet är det som vi själva är med och skapar, ett rum som måste återerövras varje gång vi råkar något som skapar betydelser. Den historiska dimensionen lär oss också att urskilja modernismens utopiska strävanden efter en bättre värld och postmodernismens konfliktsökande motreaktion. Utopierna har idag fått sin pluralistiska motsvarighet i vad Michel Foucault kallade för hete- 149

ImM Blind wall Maaria Wirkkala. Från projektet Under samma himmel, Kiasma Helsingfors 1999-2000. Foto Sakari Wiika rotopier och vilka han sökte i bl. a. fängelser, mentalsjukhus och gravgår­ dar, men även i museer, på bibliotek, nöjesfält och festivaler. Foucaults heterotopier fungerar som överbryggande rum mellan sådant som inte an­ nars kan sammanföras, i opposition till det normala, offentliga rummet, något som undflyr den traditionella tiden och platsen.

Men om den traditionella platsen upplösts och objektet skingrats mås­ te man fråga sig vad som finns kvar. Frågorna om på vilka sätt konsten är och när den är uppenbarar sig igen. Kan vi godkänna en konst som är tidsbunden, som äger rum och försvinner i stället för att fungera som en minnesbevarande och traditionsbunden bärare av symbolvärde? Klarar vi av att ge upp en formalistisk förväntan på konstverket och istället godta ett psykologiskt, politiskt eller socialt utförande och format? Vilka sätt till­ låts konsten att vara på? Klarar vi av en konst som gång efter annan ifråga­ sätter den invanda estetiska dimensionen? Vilka sätt har vi att tala om konsten på? Vilka sätt framställer, presenterar vi den på för att den skall kunna göras rättvisa och bli tillgänglig?

De frågor som vi måste ställa väntar till största delen på sina svar i en praktisk interaktion med konsten. Identifieringen av den relationella di­ 150

mensionen i konsten från det senaste decenniet ger oss vissa konceptuella redskap att ta oss vidare. Men det blir också väsentligt att fortsätta tan­ kearbetet kring konstens relation till inte bara den fysiska omvärlden av etablerade institutioner och byggnader, utan även förändrade kunskaps­ teoretiska, estetiska och inte minst etiska dimensioner av den sociala verk­ ligheten.

Kanhända har konsten idag symboliskt sett flytt till okänd ort, men enbart för att möjliggöra en återupptäckt. Vårt sökande efter den konst vi vill ha, den konst som vi förtjänar kräver ett besök på denna ort, gång efter annan. Vägen dit kan vara kortare än vi anar.

MARIA HIRVI LITTERATUR OCH KÄLLOR: Nicholas Bourriaud, Relational Aesthetics, les presses du réel, 2002. Michel Foucault, OfOther Spaces i The Visual Culture Reader, Nicholas Mirzoeff (red.), Routledge, 1998. Reesa Greenberg, Bruce W. Ferguson and Sandy Nairne (eds.), Thinking about Exhibitions, Routledge, 1996. Henri Lefebvre, The Production ofSpace, övers. Donald Nicholson Smith, Blackwell, 1991/2000 Patricia Mainardi: The End ofthe Salon, Art and the State in the Early Third Republic, Cambridge University Press, 1993. www.kunstverein-muenchen.de www.nifca.org www.palaisdetokyo.com www.rooseum.se

7*/K ink p* at jl(f‘hf’ /.>( / ‘

fiAjCU4H£T '-fAO n!/ £/4JC&

2)Ä MaM-cr-. QtAkaL&f- i&rkKddö<?t>n ..............

jV^PU&A' fydjvyl V'r( iio-rc V/Vp 5V ^vKvy s/ÄL_ VL/Vl"f^ ' /

Y ftJmjWoS1^

/>*

^

VO (wt*i/Vd# -fT cft 1/nawfA jhCU^d mS ‘faho JVlOtiv «-*t n#/7.

^sölöi^

.

jji t/S </ndw *1

mWsmmrn mM:mm &l?c§ViHÉ;ii«i

'brjy■\ 3VJ J/A: cÅ. 6\ O'XAs'J C\ eu/v c£/^n K<) °\ J 't r\A *v~v

\fftfk fr efWVtffiu \t)£* [/yuN l'L v\ \éO<,hfW l f\ (4 a oUss*\ iWÅ^^Sl/enr

DOPEN

er\r«\ IMe ^4 iou>c Af l

e/ii, »c2-0 vnl/U£-kJ vjawcUu^ tcef <

FOKUS 2002 det andra rummet var 2002 rubriken för den årliga genomlysning­ en av en specifik tematik. Det andra rummet fokuserade förutsättningar för och nya möjligheter kring konstnärlig och arkitektonisk gestaltning av temporära och permanenta rum för ritualer, andakt och kontemplation. Med utgångspunkt i fem aktuella konstprojekt för Trönö nya kyrka, Almtunakyrkan i Uppsala stift, andaktsrum (tidigare Doprum) i Karolinska Sjukhuset, det under 2002 invigda Sjöstadskapellet tillhörande Sofia för­ samling i Stockholm — och det femte, vigselrum i Linköpings Tingsrätt (med invigning i maj 2003) exemplifierades temat. Under november­ december presenterades konstprogrammet och konstverken för Trönö nya kyrka i Statens konstråds galleri och i anslutning till utställningen genomfördes också lunchseminarier på temat. I december utkom boken Samtidighet — om rum för ritualer med tematiska fördjupningstexter liksom presentationer i text och bild av de fem projekten.

Konstrådet arrangerade dessutom i december tvådagarsseminariet Det andra rummet där ett hundratal deltagare diskuterade frågeställningar kring rituella rum och med medverkan av ett tjugofemtal föreläsare, aktörer och debattörer. Seminariedagarna utformades likt ett konstprojekt där rums­ liga specifika kvaliteter liksom den konceptuella utformningen och gestalt­ ningen utgjorde en vital förutsättning för såväl programinnehåll som diskussioner. Seminariet genomfördes under de två dagarna på tre olika platser — i Stiftelsen Färgfabrikens »sakrala« industribyggnad på Lilje­ holmen, i den numera avhelgade Skeppsholmskyrkan och med avslutning i en diskussion kring mobila altare och temporära rum i Föreningen Stockholmsbriggens tjärdoftande verkstadslokaler.

Seminariet Det andra rummet genomfördes i samarbete med Arkitek­ turmuseet, Riksantikvarieämbetet, Stiftelsen Färgfabriken och Svenska kyrkans kulturråd och föregicks under hela 2002 av ett intensivt nät­ verksbyggande för att skapa ett brett spektra mellan enskilda aktörer såväl som institutioner och andra ansvariga med anknytning till tematiken.

Leftovers. Performance med Leif Elggren, Mats Flink och Lotta Melin. Foto Mats Gustafsson -> Föregående uppslag: Ett urval post-it lappar med kommentarer från deltagare 154

:

_

_______ yffr. 1

ORTREGISTER

EKERÖ EKEBYHOVSSKOLAN Thomas Nordström/ Åsa Drougge 88 GÄVLE TRAFIKPLATS NORRTULL Carin Ellberg 126 HANINGE TUNGELSTA TRÄDGÅRDSPARK Jan Håfström 44 HELSINGBORG DUNKERS KULTURHUS Tony Cragg 30 Änne Katrine Dolven 32 Mikael Pauli 34 HUDDINGE/ FLEMINGSBERG SÖDERTÖRNS HÖGSKOLA Nina Bondeson 46 Claes Hake 48 KAROLINSKA INSTITUTET Pertti Kekarainen 52 HÄRRYDA MÖLNLYCKE CENTRUM Lars Kleen 38 HÖGANÄS VIKEN Johanna Karlin 36

KARLSTAD KARLSTADS UNIVERSITETSBIBLIOTEK Helene Billgren 108 Per Inge Bjarlo 110 Petter Zennström 112 LUND INGVAR KAMPRAD DESIGNCENTRUM Lena Bergström 18 Brita Flander 20 MALMÖ LERNACKEN VID ÖRESUNDSBRON Olafur Eliasson 12 TANDVÅRDSHÖGSKOLAN Torbjörn Johansson 16 MELLERUD KULTURBRUKET PÅ DAL/ RÅDASKOLAN Birgitta Nordström 40 SANDVIKEN HAMMARGYMNASIET/ SANDVIKENS KONSTHALL Sylvia Neiglick 122 STOCKHOLM ALBANOVA UNIVERSITETSCENTRUM Tony Cragg 62 Olafur Eliasson 64 Klara Kristalova 68

HAMMARBY SJÖSTAD/ KV. FARVATTNET Rigmor Roxner 70 HAMMARBY SJÖSTAD/ KV. HAVET Bitte Jonasson Åkerlund 72 HAMMARBY SJÖSTAD/ SJÖSTADSKAPELLET Veronica Nygren 86 KUNGL. TEKNISKA HÖGSKOLAN BIBLIOTEKET Arijana Kajfes 78 Ritva Puotila 80 Charlotta Östlund 82 STOCKHOLM/KISTA STOCKHOLMS UNIVERSITET/ KUNGL. TEKNISKA HÖGSKOLAN / IT-UNIVERSITETET FORUM Annika Larsson 100 SOLNA KAROLINSKA INSTITUTET Kajsa af Petersens 90 KAROLINSKA SJUKHUSET Alf Munthe 95 TRÖNÖ TRÖNÖ NYA KYRKA Mikael Lundberg 130 Signe Persson-Melin 132 UMEÅ UMEÅ UNIVERSITET Cilla Ramnek 142 UPPSALA ALMTUNAKYRKAN UllaKandell 120

VALLENTUNA BÄLLSTABERGSSKOLAN Dan Utterström 102 VÄSTERÅS MÄLARDALENS HÖGSKOLA Roger Andersson 116 Lars Arrhenius 1 18 ÄLVSJÖ KV. PRÄSTGÅRDSGÄRDET Linnéa Jörpeland 56 ÖREBRO ÖREBRO UNIVERSITET Roland Persson 42 ÖSTERSUND MITTHÖGSKOLAN Lars olof Loeld 138 Pia Nixholm 140

157

KONSTNÄRER Roger Andersson 116 Lars Arrhenius 118 Lena Bergström 18 Helene Billgren 108 Per Inge Bjorlo 110 Nina Bondeson 46 Tony Cragg 30, 62 Åsa Drougge 88 Änne Katrine Dolven 32 Olafur Eliasson 12,64 Carin Ellberg 126 Brita Flander 20 Claes Hake 48 Jan Håfström 44 Torbjörn Johansson 16 Bitte Jonasson Åkerlund 72 Linnéa Jörpeland 56 Arijana Kajfes 78 Ulla Kandell 120 Johanna Karlin 36 Pertti Kekarainen 52 Lars Kleen 38 Klara Kristalova 68 Annika Larsson 100 158

Lars olof Loeld 138 Mikael Lundberg 130 Alf Munthe 95 Sylvia Neiglick 122 Pia Nixholm 140 Birgitta Nordström 40 Thomas Nordström 88 Veronica Nygren 86 Mikael Pauli 34 Roland Persson 42 Signe Persson-Melin 132 Kajsa af Petersens 90 Ritva Puotila 80 Cilla Ramnek 142 Rigmor Roxner 70 Dan Utterström 102 Petter Zennström 112 Charlotta Östlund 82

FÖRFATTARE MIKAEL ADSENIUS Direktör Statens konstråd PEDER ALTON Konst- och arkitekturkritiker ANDERS BOQVIST Konstnär, projektledare Statens konstråd ÅSA BRANDT Informatör Statens konstråd SUSANNE ERIKSSON Informationschef Statens konstråd PATRIK FÖRBERG Informatör Statens konstråd NIELS HEBERT Konstkritiker MARIA HIRVI Forskare, Institutionen för Konst­ forskning vid Helsingfors Universitet PIA KRISTOFFERSSON Konstintendent Gävle konstcentrum PONTUS KYANDER Kritiker, curator, redaktör SVT Bildjournalen PO TIDHOLM Journalist med uppdrag för dagspress och magasin, Trönöbo TI MO VALJAKKA Konstkritiker, curator, direktör Finlands kulturinstitut i London

FOTOGRAFER Lena Ason Helene Billgren Anders Boqvist Kjell Engman Lundberg Ove Eriksson Åke E:son Lindman Mats Gustafsson Christer Hallgren Lasse Halvarsson Pertti Kekarainen Annika Larsson Tord Lund Sylvia Neiglick Thomas Nordström Noshe (Courtesy of neugerriemschneider, Berlin) Michael Perlmutter Ivar Sviestins Olof Thiel Dan Utterström Sakari Vi i ka Denise Ziegler 159

_____________

STATENS KONSTRÅD