Förord

Projektledare Lotta Mossum i samtal med personalen på Försäkringskassans kundcenter i Sundbyberg framför Rune Bergströmsserie Linjer i landskap (1990). ©Rune Bergström/BUS 2012. Foto: Inger HöjerAspemyr.

Mikael Adsenius

Direktör Statens konstråd

2011 års konstnärliga gestaltningsprojekt och verksamhet presenteras nu i katalog 41. Katalogreleasen sammanfallermed att Statens konstråd firar 75 år hösten 2012. Detkan vara tid attblicka över åren som gått ochbläddra i äldre trycksaker och kataloger utgivna av Statens konstråd. Bilder och texterberättar om tider som flytt men man konstaterar snart att de idéer som legattill grund förverksamheten, som startade redan 1937, är i högsta grad närvarande och levande idag. Man kan citera den tidigare ordföranden i Statens konstråd Henry Montgomery som i sambandmed 50-årsfirandet skrev i inledningen till jubileumskatalogen att ”En väsentlig effektvarockså attkonstnärerna i större utsträckning än förutkunde tas i anspråkför kulturinsatser i samhälletstjänst” . Intressantärbegreppet tas i anspråk som tydliggör vikten av attta vara på konstnärers kompetenser och därigenom se på saker och ting ur olika konstnärliga perspektiv för atttillföra samhällsmiljön unika värden. Statens konstråd tar konstnärer i anspråkoch i uppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer som Statens konstråddriver medArkitekturmuseet, Boverket och Riksantikvarieämbetet är detta högst aktuellt också inom områden där det alls inte är givet.

Den byggnadsanknutnakonsten sombeställts under åren samtden inköpta konsten till myndigheterskonstkollektioner visar verk av generationer av konstnärer och vilka fantastiska insatser de gjort och gör för våra miljöer som blir attraktiva och upplevelserika. Det är en tradition attbygga vidare på och ettframtida kulturarv värt att visa, vårda och bevara.

©Fredrik Norén/2012, The End (2011), Linnéuniversitetet,Växjö. Foto: Martin Bohlin.

KATALOG 41

Anna Nyström, katalogredaktörStatens konstråd Patrik Förberg, informations- och pressansvarigStatens konstråd

I årfyller Statens konstråd 75 år! Det firar vi bland annat med en extra djupdykande årskatalog utifrån föregående års verksamhet och färdigställda konstverk, utförligttolkade i text och bild.

CeciliaWidenheim har skrivit en av de längre texterna där flera av Konstrådets spännande gestaltningar genom åren presenteras i etttvärsnitt av detoffentliga Sverige. I Folkhemmets värdinnor visar vägen diskuterar hon frågor om villkor för representation och representativitet, bilden av detgemensamma, och platsens egen berättarröst, medfokus på denbyggnadsanknutnakonsten.

Maria Erlandsson lyfter fram arbetetmedbarnperspektivinom Kriminalvården och berättar om gestaltningarna på anstalterna Hall, Kumla, Norrtälje och Saltvik. Konstnärerna SIMKA (Simon Häggblom och Karin Lind), Britta Kjellgren Jäger, JohanWikingochTamara Malmeström de Laval reflekterar över frågor som varitviktiga för dem i sina arbeten, i texten En frizon på vägen in barns möten med konstpä fängelser.

I drygtett århar Karin Hermerén arbetatmed Statens konstråds forskningsprojekt om förvaltning och myndigheters tillsyn av offentlig byggnadsanknuten konst. Medkonservatorns blick zoomar hon in detaljer i (ibland bristande) omsorgom konsten, som exempelvis för Nils Dardels John Blund på Stockholms stadsbibliotekoch Hertha Hillfons skulpturgrupp i terrakotta på Karolinen i Karlstad. I Hurska den offentliga konsten bevarasförframtiden? ser hon, tillsammans med Henrik Orrje, utmaningarvidomhändertagande av den byggnadsanknutna konstenmen finner också lösningar förframtiden.

För första gången har Konstrådetvänt sig specifikt till barn och ungdomar med en tävling i fotografi. I Ta på konsten -fototävlingför unga konstintresserade skriver Maria Lantz om tävlingen utifrån sina egna erfarenheter som fotograf, där den offentliga konstenbjuder ett särskiltmotstånd. De vinnandebidragen i respektive åldersgrupp presenteras medjuryns motivering, där Lantz var ordförande.

I tolkningsprocessen av konsten är detsom skaver i mötet en hållplats för återspegling, snarare än ettstopp. I Flodkantens pistolflickor - om konstens mening och visningars betydelse berättar Inger HöjerAspemyr och Lotta Mossum hur detkan gå till.Visningar av konstkollektioner på statliga myndigheterbåde fördjupar och nyanserar perspektivenpåkonsten på en arbetsplats. Genom det professionelltledda samtalet kan vi få syn på våra invanda föreställningar om konsten, oss själva, och öppna oss för dettidigare okända.

Det samverkansuppdrag Statens konstråd ingår i, tillsammans medArkitekturmuseet, Boverket och Riksantikvarieämbetet, är nu inne på sitttredje år. Följeforskare Maria Håkanssonberättar i Att verka tillsammans - erfarenheter frän ett samverkansuppdrag var uppdragetbefinner sig nu, medröster från tre aktuella projekt; Gruvstadsparken i Kiruna, Kvamgärdet i Uppsala och Parklek II i Hallonbergen och Or.

Stockholms universitet ärfyllt av konstverk, som samspelar med de byggnader och miljöer de befinner sig i. I den nya boken Gestaltningar - Konst och arkitekturpä Stockholms universitet presenteras samtligabyggnadsanknutnakonstverkoch ett urval av den inköpta konstsom funnit sin plats på campusområdet sedan flytten till Frescati i början av 1970-talet. Den hartillkommit parallellt med attuniversitetet växt fram och speglar därmed sin tid. Gestaltningar är resultatet av ettkreativtsamarbete mellan Statens konstråd, Stockholms universitetochAkademiska Hus Stockholm. (Information om hur dubeställer boken, och Konstrådets övriga publikationer, finns på s. 176.) Använd den gärna som en inspirerande guide och upptäckdina egna favoriter.

©Robert Lucander/2012. hon, del av svit om 13 målningar (2011) för BioCentrum på Statens Lantbruksuniversitet (SLU) Uppsala. Foto: Per-Erik Adamsson.

ESSÄER

jr.kert/BUS 2012, Sverigeväggen (1967-69). Sverigehuset. Stockholm, (derna Museet/Åsa Lundén.

fcsvjfoa!!?^ ém ååéh

:Ä^-zMå mm må

mrM

t,0aM;

mmMm Mm

mKBBSt mm mm 9IMMHI MWasskässsfe-

mmm nm

8 V:F*ÉÉI

FOLKHEMMETS VÄRDINNOR VISAR VÄGEN Cecilia Widenhei UtSSUgg

ie&ftrfeaiiiiii •ii7* •

ra&éKgj

■■ ■

OFFENTLIG KONST I 75 ÅR

OCH VAD SKULLE NU 1800-talets hjältar huggna i granit ersättas med? Detta skulle bli en kärnfråga för Konstrådet, en av de absolut största konstproducenterna i Sverige under 1900-talet.Att sätta sig in i Statens konstråds mångfacetterade verksamhet kommer attbli ett grannlaga arbete för framtidens konstvetare och historiker, en verksamhet som omfattat en stor mängd platser och byggnader från norr till söder. Och till detta kommer all den ”löskonst” som placerats ut i sammanträdesrum, entréer, kyrkor, pausrum och underjordiska sjukhuskulvertar i en närmast oöverskådlig omfattning. Platserna som mottagit konsten är etttvärsnitt av detoffentliga Sverige. Här finner vi maskinprovningsanstalter, postterminaler, högskolor och universitet, statens järnvägar, Statens Centrala Frökontrollanstalt, kärnkraftverk, pensionsmyndigheter och kriminalvårdsanstalter. Dethandlar om den moderna staten, om den svenska modellens korridorer.Tanken svindlar. Härfinner vi ett stort antal regementen som sedan lagts ned, ett efter ett. Här finner vi EU-kanslier som kommittill, och ambassader som uppstått i skuggan av Berlinmurens fall. Det som slår mig närjag bläddrar igenom Konstrådets välmatade årskataloger är hurbilden av det gemensamma växer fram, omförhandlas och utvecklas. De första konstnärliga satsningarna korn till på sjukhus, småskoleseminarier, i posthus och Folkets hus. Här råder en ambition attbehandlakonsten som en naturlig del av det gemensammarummet, inte som ett tilläggtill ett samhällsbygge utan som en aktiv del i formandet av de rum som ska brukas av medborgare gemensamt, och där ett antal fundamentala

©Gustaf Nordahl/BUS 2012, Kråka (1945), Statens hantverksinstitut, Stockholm. Foto: Sten Vilson.

samhällsprocesser ärtänkta att äga rum. Men än mer intressant är kanske att se hur dialogen mellan detprivata och det offentliga spelar en väsentlig roll i formandet av den moderna konstnärspolitiken.Vilka förutsättningar styr konstnärernas möjlighet att verka i dagens samhälle? Hur ser produktionsmöjligheterna ut- vem beställer konsten och vem brukar den?

EN KLASSISK GENRE SOM till synes utan diskussion vandrarfrån 1800-talet in i detnya sekletoch folkhemssverige är den naknakvinnokroppen, gjuten ibrons eller huggen i granit. Så länge vi kan minnas har hon funnits där, enjaktgudinna eller en moder Svea, med grekiskmytologi och nationalromantisketikett som förkläde, i all sin nakenhetförvisad till en park eller ettblåsigt torg. I folkhemmets Sverige placeras hon gärnautanförentréer till byggnadermed symbolvärde, likt envärdinna som visar medborgarnavägen in i detmoderna myndighetssverige. Jag tänker på alla kvinnogestalter somplacerades utunder Konstrådets första decennier. Det är Nils Möllerbergs Sigyn som 1941 ståtar framför Lunds universitet. Detär GustafNordahls Kråka (1945) somplaceras framför Statens hantverksinstitutpå Södermalm i Stockholm, och som på 1950-talet får en namne utanför Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg. Detär fru Justitia (1954) av Bror Hjorth på Hovrättens fasad i Sundsvall, Nils Möllerbergs Pomona (1955) framför Länsstyrelsen i Mariestad, och IvarJohnssons Morgon (1960) vid Kanslihusannexet i Stockholm. De stårutanförbibliotek och kommunkontor, utanför simhallar, sporthallar och konsthallar och taremot besökare och samhällsmedborgare och är ofta kallade medförnamn: Margit, Britt,Ada och Pia. Ibland avslöjartitlarnaen uppenbarvilja attinympa de unga kvinnokropparnamed anspelningar till fruktbarhetoch moderntsamhällsbygge - Flora, Sommar, Prima Vera och Pomona eller Livsglädje och Självkritik (sic!).

ATT GJUTA IN DEN moderna nationens ideologiska tankegods i en ideal kvinnokropp är ingetnytt- det tycks vara den offentliga skulpturens genealogi. Om vi tittartillbaka så står hon också vid entrén till de stora världsutställningarna, som en värdinna för den nya tiden, som en kvinnlig inkastare till den moderna erans tempel förupplysning, nöje, och konsumtion. Den senaste forskningen visar att den anonyma kvinnliga nakenakten utan konkurrens är 1900-talets viktigaste framställning av kvinnor i det offentliga rummet i Sverige. Männen däremot framställs som namngivna personer eller individer som utför en handling: smältsmeden, löparen, fackelbäraren eller timmerflottaren.Armén av

kvinnliga nakenskulpturer i samhället sammanfaller meduppbyggandet av välfärdsstaten och kulminerar på 1950-talet.

I LJUSET AV DENNA traditionter sig kvinnoporträtten i Siri Derkerts Sverigeväggen ultraradikala.Väggreliefen skulle pryda Sverigehuset där Svenska Institutet (SI) hade sina lokaler i många år, för attsprida kunskap och information om svenskt kultur- och samhällsliv som en del i den nationella marknadsföringen, eller som SI formulerar det idagpå sin hemsida: att ”öka omvärldens intresse och förtroende för Sverige genom offentlig diplomati” . Byggnaden som ritades av Sven Markelius var ämnad att fylla en representativ funktion på toppnivå, och Siri Derkerts kompromisslösa förslag på tematikoch genomförandeväckte omedelbar debatt. Fredssymboler, feministiska slagord och pacifism - är detta den bild av Sverige som vi vill förmedla till turister och statsöverhuvuden på besök? På den långa metallvägg som Siri Derkertfärdigställde 1969 samsas ElinWägner, Elise Ottesen-Jensen,Alva Myrdal och Sara Lidman mednågra manliga kollegor som konstnären utsett att ge röst åtkampen för en bättre framtid i Sverige. När Sverigehuset skulle öppnas underhögtidliga former arrangerades även konstutställningen Sverigebilder. Men när detvisade sig attutställningen innehöll verk med samhällskritiska och vänsterradikala budskap censurerades utställningen och invigningen ställdes in. I solidaritet med utställningen försåg Siri Derkertsin väggreliefmed ettstort svart skynke som hon avlägsnade först närutställningen tvåveckor senare öppnades för en dag.

ETT BEGREPP SOM ÄR svårt attundvika i sammanhanget är representation, ett ord somkommit attbli heltcentralt i samtaletom den samtida konsten. Centralt och samtidigt svårhanterbart, såväl idag som i det 1960-talets Sverige som Siri Derkert verkade i. I taktmed attkonstvärlden globaliserats, kommersialiserats och instrumentaliserats harfrågornakringrepresentation och representativitet blivit akuta. I vilken grad kan vi kräva attkonsten är representativ för sin upphovsman, och upphovsmannens ellerkvinnans ursprung och situation? I vilken utsträckning kan beställaren av konst kräva attkonstverketpå olika sättrepresenterar sin mecenat? Över allt detta svävar den kanske mest komplexa frågan av alla, frågan om hurbilden av det gemensamma skapas och nytolkas. Det har häntmycket sedan de första planernapå ett Konstrådkorn på präntpå 1930-talet, inte bara i konstens värld utan också i samhället i stort. Detprivata initiativet som styrde en stor del av konstproduktionen förr i tiden-köpmännen, kyrkan,

Ädelstenarna (1985) (tv), ©Ulrik Samuelson/BUS 2012.1 bilden syns även Uppkomling från Roms förfall (1986) (th), ©Olle Nyman/BUS 2012. Biologihuset, Stockholms universitet. Foto:Jean-Baptiste Béranger.

MBtm

'-Wi

3>

Warnstmr

adeln och kungahusen- är på många sätt tillbaka, delvis i nykostym. Den nya tidens oligarker utvecklar sin konstsmakochbeställer konsttillhem och företagsmiljöer. Privata konsthallar invigs i rasktakt. Närjag gjorde mina första försök attformulera migkringkonstpå universitetet på 1980-taletfickjag idén attundersöka och skriva om hur konsten tas emot i den offentliga miljön.Vad händer när konstverket är på plats? Konstrådets publikation ”Konsten ärpå väg att bliva allas... ” som gavs uttill 50-årsjubileetblev en viktig referens och inspirationskälla tillsammans med Sven Sandströms ochAllan Ellenius många tänkvärda texter kring konstens relationtill ideologierna och konstens liv i den offentliga miljön. Professor Gunnar Berefelt och hans seminariumblev en entusiastisk dialogpartner. Nu fickjagutöka min vokabulär medförmignya ord som ”brukare” och ”receptionsstudier” . Ett av de konstverksomjagvalde att studeravar Lars Millhagensväggreliefpå Rosenbad från 1981. Hans verk, utfört i målatträ och rödkrita, utlöste en livlig debatt om Statens konstråds mål och medel samtombrukarinflytande i allmänhetundernågra år påtidigt 1980-tal. Vissa rösterhävdade attkonstverketinte uppfyllde de krav pårepresentativitet som ställs på en miljö därbland andrautländska gäster till regeringskansliet passerar. Man hade möten, det skrevs indignerade insändare i personaltidningar som snart citerades i konstpressen, och sen korn studenter somjag från universitet och konstnären, Lars Millhagen, svarade tålmodigtpå allas våra frågor om och om igen.

NÄR JAG ETT ANTAL år senare hade förmånen attfå arbetamedkonstnärer som Ulrik Samuelson och Lars Englundpå Moderna Museetfickjag åter anledning attnärmamigfältetkonst i offentlig miljö, nu genom några konstnärers erfarenhet och praktikoch i relation tillutställningsformen. En retrospektiv utställning i stortformatpå ettkonstmuseum kan göras på många olika sätt. Något som blev gemensamtför dessa så väsensskilda konstnärskap var frågan hurman i en utställning kan berätta om de delar av ett konstnärskap sombestår av platsspecifika gestaltningar, det vill säga byggnadsanknutna verk som i många fall är omöjliga att flytta och måste upplevas på plats. Ett av Lars Englunds projekt i monumentalformatfrån 1970-talet är Rymdbärverk som skapadesförHuddinge sjukhus.Av olika anledningar kunde inte projektetrealiseras fulltutpå 1970talet och detvar med stortillfredsställelse som Lars Englundtillsammans med sittteam färdigställde den stora strukturen i transparentplast i sin storautställning på Moderna Museetdrygttrettio år senare. Lars Englund hargenomfört ett

MfWii

9BSÖ'

©Lars Englund 2012, Utan titel (1973),Televerket, Örebro. Foto: Sten Vilson.

©Magnus Bärtås/BUS 2012, Kröning (1999), Ekonomikum, Uppsala universitet. Foto: Bo Gyllander.

stort antal projektför Konstrådet och för det offentliga rummet genom åren, men hans projektförTeleverkets byggnad i Örebro 1973, är i många avseenden unikt. Englund hadebörjatexperimenteramedbetong som skulpturaltmaterial redan påtidigt 1960-tal, och deltog med flera verk i vandringsutställningen Konst i betong (1964). FörTeleverks-byggnaden nio år senare lyckades han genomdriva en helhetsgestaltning av fasaden med hjälp av specialgjorda gjutformar för husetsbetongelement och en klarvision om hur konstnären kan medverka i den arkitektoniska processen. I sambandmed Ulrik Samuelsons utställning 1998 föll det sig naturligt attrekonstruera ett antal av hans tidiga installationer, ellermiljöerför att använda det sena 1960-talets språkbruk. Andra av Ulrik Samuelsons offentliga miljöer representerades i utställningen i form av stora fotografier som vi tryckt upp på tyg. Samtidigt stod det klart att inget fotografi i världen kan ersätta upplevelsen av attvandra i gångarna långt nere i underjorden i Kungsträdgårdens t-banestation i Stockholm. Den stora glasmålningen Ädelstenarna (1985) som konstnären gjortför Biologihuset på Stockholms universitetpå uppdrag av Statens konstråd kunde vi däremottursamtnog låna in till utställningen meduniversitetets göda minne.

NÅGOT SOM SLÅR MIG närjagtittarpåverksamheten från de senaste decennierna är ett antal konstnärliga projektsompå olika sätt intresserar sig förnågotjag skulle vilja kalla platsens egenberättarröst. Kanske skulle man kunna se dessa projektsom undersökningar av det offentliga rummets protagonister. När Magnus Bärtås får uppdrag att göra en gestaltning på Ekonomikum i Uppsala på 1990-talet var en av förutsättningarna föruppdraget attuniversitetets egen konstsamling på ett eller annatsättskulle ingå i projektet. Bärtås valde utett antal redan befintliga porträtt, åtta män och två kvinnor, ur universitetets konstlager. Porträtten sombeställts för länge sen och som hamnat i förrådets mörker och glömts bort kompletterades nu med 22 fotografier föreställande studenter som konstnärenträffade på i lokalerna och som frivilligtlät sig avbildas för projektet. Härmöts den akademiska institutionens sätt att minnas och högtidlighålla speciella individer en samtidabildpraktik därvar och varannan svensk haren kamera i sin telefon. Bärtås kallade sittprojektför Kröning (1999). Maria Lindbergs Rum för konst (2003) på Linköpings Stadsbibliotek använder en liknande princip.Tillbibliotekets alla volymer väljer hon ut att addera 400 stycken Artists Books och skapar för dem ett specielltinrett rum där Boken som konst, eller Konsten i form av en bok, spelar huvudrollen. På väggen tecknar hon ett