Olika projekt kräver olika finansiering Om det ska vara möjligt för den offentliga konsten att vara ett naturligt inslag i våra gemensamma livsmil jöer måste det finnas en ekonomi för det. Kommuner och regioner har löst den utmaningen på olika vis där enprocentsregeln är en möjlighet bland flera andra. Gemensamt för alla är behovet av ett helhetsperspek tiv på den offentliga konstens roll i samhällsplane ringen, och en vilja att hitta lösningar som passar de egna förutsättningarna. Traditionellt har den offentliga konsten i Sverige finansierats av den så kallade enprocentsregeln. Att en procent av byggkostnader viks till konst i våra gemensamma livsmiljöer garanterar att också konstnärliga uttryck är med och formar dessa. När vi får möjlighet att ta del av konst i bostadsområden, skolor och vårdmiljöer bidrar den till en mångfald av uttryck och är en del av vår yttrandefrihet. Enprocentsregeln är ett sätt av flera att arbeta med finansiering Enprocentsregeln är frivillig och tillämpas på en mängd olika vis av kommuner och regioner runt om i landet. Ett flertal av de kommuner Statens konstråd samverkat med inom Kunskapsnav offentlig konst hade sedan tidigare fattat beslut om att arbeta med enprocentsregeln, men har inte haft möjlighet att realisera den eftersom det saknats en organisation för arbetet. Merparten av arbetet i utlysningen Första gången – steget vidare har därför handlat om att revidera, omformulera eller att ta fram helt nya styrdokument som förtydligar arbetsgång, ansvar och mandat för processen. I utlysningen Konst i stadsutveckling, där konstnärer varit involverade redan i tidiga skeden då stadsomvandling planeras, har de allra flesta projekten bekostats på andra sätt än genom enprocentsregeln.
38
Finansiering
I Visby finansieras konstnärers deltagande i planeringen genom stadsbyggnadsprojektets egen budget. Samtidigt har regionen fattat ett politiskt beslut att enprocentsregeln även ska gälla för projekt som rör infrastruktur. Göteborg finansierar sina konstnärer från ett resursnämndsuppdrag som är knutet till ett kommande kulturhus. Med de omfattande stadsomvandlingsprojekten följer större budgetar som kan öppna upp för fler finansieringsalternativ som möjliggör för konstnärer att delta redan i planeringen. Tillväxt ur ett stad-och-landperspektiv Regeln om att vika en procent av investerings medel vid ny-, om- och tillbyggnation infördes som en rekommendation 1937. Under större delen av 1900- talet investerade Sverige enorma summor i byggande, och tillväxt var ett ledord och ett mått på god samhällsutveckling. På 2000-talet är frågan snarare om tillväxt är någonting vi kan fortsätta att räkna med. I dag är istället klimatförändringar och segregation några av de stora utmaningar som dominerar samhällsdebatten. Med en pågående urbanisering som medför växande klyftor mellan stad och land innebär det att många kommuner på våra landsbygder inte har någon tillväxt, utan snarare krymper. Mindre kommuner arbetar intensivt med att skapa attraktiva miljöer och förutsättningar som ska möjliggöra för invånare att bo kvar. Den offentliga konsten är en del av det arbetet och därför har många av de kommuner Statens konstråd samarbetat med också försökt att hitta alternativa finansieringsmodeller. Det kan till exempel innebära att de använder sig av en fond som är knuten till en kommun eller region och som delar ut investeringsmedel i syfte att stödja investeringar som skapar utveckling. Kramfors kommun skriver i sin redovisning: ”Ett hinder (som inte beror på projektet) är kommunens
