Föreningsliv KULTURARV MYCKET MER ÄN HEMBYGDSGÅRD

Att ta plats på en större arena, få kontinuitet och introducera ungdomen för det immateriella kulturarvet – det är en utmaning för Hembygdsförbundet idag.

Vi vill jobba för kulturarvet i stort, inte bara för att hålla hembygdsgårdarna i ordning, säger Anna-Karin Andersson, förbundsordförande i Sveriges hembygdsförbund.

TEXT: Katarina Schläger

DET VAR ENKLARE förr, då pratade man med varann, satt ned och visade. Men hur ska kunskapen gå vidare när vi inte träffas över generationsgränserna på samma naturliga sätt som tidigare? Handens kunskap, berättelser och seder riskerar att gå förlorade. Sveriges hembygdsförbund vill lyfta fram det immateriella kulturarvet.

– Själva begreppet låter väldigt tjusigt, men det är jordnära – alltså hur du stickar, bygger ett hus eller blir självförsörjande. Folk vill lära sig hur man gör saker och ting, och där vill vi hitta en plats. Vi försöker sammanföra de yngre med äldre, säger Anna­Karin Andersson.

SVERIGES HEMBYGDSFÖRBUND SATSAR mycket på att föreningar ska föra berättelser vidare, och det har väckts ett nytt intresse i den yngre generationen. Många föreningar har kurser, kamratgrupper och studiecirklar. Anna­Karin Andersson förklarar vidare: – Det kan också handla om berättelser bakom tingen. Om du till exempel bara ser en träskål så säger det dig inte särskilt mycket, men om jag däremot berättar att min farfar gjorde träskålen. Han var i skogen och täljde den när han var 20 år. Sedan dess har familjen serverat gröt i den varje morgon – det är också det immateriella kulturarvet.

ANNA-KARIN ANDERSSON ÄR förbundsordförande i Sveriges hembygdsförbund sedan ett par år tillbaka, men hon har länge varit verksam på både lokal och regional nivå. Det är något som är bra att ha i bagaget, tycker hon, och hon är fortfarande aktiv i sin hembygd. Genom att ta mer plats i samhällsdiskussionen och det vanliga livet kan hembygdsrörelsen bli angelägen för fler människor på lokal nivå.

Sveriges hembygdsförbund vill lyfta fram det immateriella kulturarvet, ett vackert begrepp för något mycket jodnära – som hur du stickar, bygger ett hus eller blir självförsörjande.

– Det är viktigt att vi intresserar oss för att bevara kulturmiljön i våra sam hällen och det är också något som engagerar många människor. Hemma har det till exempel handlat om att kämpa för kulturmiljön kring gamla kraftverk, dammar och småindustrier. Detta vill vi ha kvar, men det är inte helt lätt eftersom andra vill återställa området till ett fritt flödande vatten.

HEMBYGDEN KAN OCKSÅ vara ”min gata i stan”. Man känner kanske hemhörighet i vissa kvarter eller stadsdelar och kan ses där. Denna utveckling sker på många håll i Sverige.

– I större städer är vi ganska svaga, men hembygdsrörelsen börjar ta plats även där, genom stadsdelsföreningar och liknande. Man inser att hembygd inte bara behöver vara en timmerstuga i Dalarna.

På riksförbundet jobbar man med att utveckla en ny verksamhetsstrategi. Av tradition har föreningarna tidigare mest haft aktiviteter i sina hembygdsgårdar, men nu jobbar man på att ta sig ut därifrån. Inte för att lämna gårdarna, men genom att se hembygden i ett större perspektiv.

Anna­Karin Andersson tycker generellt sett att det ideella arbetet har förändrats genom åren. Idag kan man engagera människor inför ett enstaka projekt, men de vill inte binda upp sig till att ta ett långvarigt ansvar. Det är en svårighet att få folk att jobba vecka efter vecka, och styrelseuppdrag anses som ”tråkigt arbete”. Det gör att föreningslivet krisar, för man måste ha en kassör, ordförande och styrelsemedlemmar för att det ska fungera. När hon växte upp var det mycket vanligare att man var med i olika ungdomsförbund, idrottsföreningar och politiska partier. Du lärde dig helt enkelt hur man sköter en förening. – Nu kämpar vi med att få till kontinuiteten, men man jobbar ideellt på ett annat sätt idag. Vi skulle gärna vilja engagera den grupp som alla vill ha – de yngre som har barn och de har absolut inte tid. Att fånga upp dem till ett fortlöpande arbete tror jag är svårt, men de kanske vill vara delaktiga i någon cirkel. Sedan, när barnen är utflugna, hoppas vi att det ligger kvar något i bakhuvudet, och att det finns en vilja att göra mer. Att få ”gamla” ideella krafter att stanna brukar inte vara så svårt, de brinner för detta, men idag är medelåldern hos oss läskigt hög.

Sveriges Hembygdsf Rbund Har

tillsammans med Novus gjort en större undersökning för att ta reda på om folk kan tänka sig att engagera sig i hembygdsfrågor. Och svaret är att många gärna vill jobba för att bevara kulturarvet, men man vet inte riktigt hur. Anna­Karin Andersson berättar att när föreningarna bjuder in till evenemang på sina hembygdsgårdar kommer barnfamiljerna gärna. Och ett stort antal hembygdsföreningar har aktiviteter mot skola, barn och ungdom och det brukar vara mycket uppskattat.

Förbundet har ett tätt samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, och tar ofta hjälp vid konferenser, när kurser ska ordnas eller utbildningsmaterial tas fram.

Sveriges hembygdsförbund

Sveriges hembygdsförbunds har drygt 2000 medlemsföreningar organiserade i 26 regionala förbund. Hembygdsförbundet jobbar bland annat för att kunskapen om och känslan för hembygdens kultur- och naturarv fördjupas och förs vidare till kommande generationer, att kulturhistoriska miljöer tas till vara och att kulturarv skyddas vid planering av samhället.

Anna-Karin -Andersson är ordförande i Sveriges hembygdsförbund.

– Man skulle kunna utveckla samarbetet på regional nivå genom att bjuda in en representant från Studieförbundet Vuxenskolan till styrelsemötet, diskutera och se vad man kan göra tillsammans. Eller så kan man bjuda in representanten till ett digitalt möte.

DIGITALISERINGEN HAR MAN fått bra kläm på under pandemin. Riksförbundet har haft många lyckade webbinarier, och fått rekordspridning till nya deltagare.

– Vi tänkte i början att det digitala kommer att bli svårt, men de flesta medlemsföreningar har blivit väldigt duktiga på det. Och många har upptäckt att vi finns och att vi har föreläsningar och kurser. Det har fungerat över förväntan måste jag säga, säger Anna­Karin Andersson.

I vissa föreningar har man kommit till en kritisk punkt när de äldre eldsjälarna inte orkar dra lasset längre. Anna­Karin Andersson berättar att i det läget kan hela arbetet hotas av nedläggning, men att det ofta händer att yngre förmågor säger att ”detta får inte läggas ner, klart att vi ställer upp och jobbar”. På så sätt tar en ny generation vid.

– Ibland finns också en rädsla för att omdana verksamheten eftersom man har ett koncept som man känner sig trygg i. Det krävs att den gamla arbetsgruppen kan ta emot nya impulser, öppna upp och vara beredd på förändring.

SAMHÄLLET VILL GÄRNA att ideella föreningar ska arrangera evenemang och ta hand om kulturminnen. Ofta rör det sig om riktiga turistmagneter som till exempel midsommarfirande, museer och andra kulturmiljöer. Det kräver mycket arbete, vård och underhåll.

– Vi hade förstås uppskattat att få ett ekonomiskt bidrag, men det handlar inte bara om det. Någon form av uppskattning till alla frivilligarbetare hade varit härligt –att få bekräftelse på att det man gör betyder något.

Anna­Karin Andersson betonar vikten av ideellt arbete och att vi tar ansvaret tillsammans.

– Vi kan inte bara tänka att ”det där fixar kommunen”. Ska något bli gjort så är det ideellt. Ett skarpt läge tvingar fram många lösningar och jag tror att det kommer en återuppväckelse för ideellt arbete. •