Frimuraren Garibaldi enade ett splittrat italien

Text: Bo Pettersson Bild: Wikimedia Commons

Gerillakrigaren och frihetskämpen Giuseppe Garibaldi hyllades som en nationalhjälte redan under sin livstid för sin kamp att ena Apenninska halvöns många småriken till ett samlat Italien. Än i dag bär gator och torg hans namn i alla större italienska orter och städer, och monumenten till hans ära är oräkneliga. Som uttalad idealist var han också ivrigt verksam inom frimureriet, bland annat som stormästare för storlogen i Palermo.

Före enandet bestod det som idag är Italien av flera olika statsbildningar. De dominerades av Österrikes kejsare (i norr), av Sardiniens kung (på ön Sardinien och i nordväst), av påven i Rom (mitt på halvön) och av Bägge Siciliernas bourbonske kung (i söder).

Detta var, enligt Garibaldi, en oherrans ordning. Som glödande nationalist ville han slå ihop så mycket som möjligt av det Apenninska virrvarret.

Sina känslor av den arten formade han under uppväxten i Nizza, den omstridda gränsstaden som sedermera, till hans våldsamma förtret, avträddes till Frankrike och döptes om till Nice.

Dömd till döden

Vid 27 års ålder anslöt sig Garibaldi till den republikanske revolutionären Giuseppe Mazzinis frihetsrörelse och började sin krigarbana 1834 med ett misslyckat kuppförsök i den stora hamnstaden Genua. Till följd av detta dömdes Garibaldi i sin frånvaro till döden och tvingades gå i exil.

Efter att först ha hamnat i Frankrike dök han två år senare upp i Sydamerika och återupptog sin verksamhet som frihetskrigare i både Brasilien och Uruguay fram till 1848. Utan egen vinning slogs han för frihet åt andra och gjorde sig ryktbar för sin förmåga att föra befäl med djärv överraskningstaktik, mod och rättrådighet – så långt det sistnämnda kan tänkas vara möjligt i strid.

I krig mot Österrike

Garibaldis rykte som befälhavare förstärktes ytterligare 1848-49 då han stred mot Österrike i Norditalien och spelade en ledande roll i försvaret av Rom och Mazzinis romerska republik mot den flyende påvens franska hjälpkår. Påven flydde till den närbelägna staden Gaeta. Efter Roms fall försökte Garibaldi med hjälp av 4000 frivilliga nå Venedig, men han trängdes in i San Marino, där hans trupper upplöstes.

Förklädd flydde Garibaldi från San Marino via Genua till New York, där han levde först som såpsjudare, sedan som skeppare.

Till Isola Caprera

Återkommen 1854 köpte Garibaldi den lilla ön Isola Caprera i sundet mellan Sardinien och Korsika. Där bosatte han sig och byggde sig ett eget hem, ett påfallande enkelt sådant som idag fungerar som museum.

Vid det laget hade Garibaldi tappat tron på Mazzinis och republikanernas förmåga att ena landet. Han satsade i stället på Sardinien och dess kung Viktor Emanuel II. 1859 deltog han som sardinsk general för en friskara i det som kallas det andra italienska frihetskriget, på nytt mot Österrike. Han stod just i begrepp att tränga in i Tyrolen då kriget hastigt avbröts genom ett stilleståndsavtal som bland annat innebar att Österrike fick avstå Lombardiet till Sardinien. Och Garibaldi blev på kuppen parlamentsledamot.

Garibaldis hus på ön Isola Caprera.4

Rödskjortornas ledare

Men att som politiker ge och ta i förhandlingar passade inte Garibaldis karaktär och han protesterade våldsamt när hans födelsestad Nizza och det gamla hertigdömet Savojen överlämnades till Frankrike.

Likväl åtog sig Garibaldi på våren 1860 att med den sardinska regeringens tysta välsignelse undsätta en siciliansk revolt mot Bägge Siciliernas bourbonska regim. Den expeditionen till Sicilien, med 1 067 frivilliga så kallade ”Rödskjortor”, blev Garibaldis största militära bedrift. I maj seglade han från Genua till ön Marsala, som han snabbt erövrade. Därifrån tog han sig över till fastlandet och intog i september Bägge Siciliernas huvudstad Neapel.

Tvingades avstå Rom

På höjden av sin bana och med sin hängivna armé bakom sig ville han nu driva en egen politik för Italiens enande med att i nästa steg erövra också Rom. Men av Sardiniens kung och den sardinske premiärministern Camillo di Cavour pressades han att avstå det företaget eftersom det hotade att dra in Sardinien i krig med påvens beskyddare, Frankrike.

Besviken drog sig Garibaldi tillbaka till sin hemö Isola Caprera och lade tillfälligt ned sin enhetskamp.

De röda skjortorna bars av både Garibaldi och hans soldater. Han medförde dem från Uruguay, där han kommit över ett parti avsett för arbetare i Buenos Aires slakthus.

Enhet utan Garibaldis hjälp

Garibaldi kom åter på banan 1862, då han startade ett anfall mot Rom söderifrån. Men han hejdades redan i Syditalien av regeringstrupper. Fem år senare gjorde han ytterligare ett försök att inta Rom, men även det misslyckades.

1870 gick dock Garibaldis enhetsdröm i uppfyllelse på ett oväntat sätt, och utan hans medverkan. När det fransk-tyska kriget bröt ut det året stödde den italienska folkopinionen tyskarna. Många italienare anmälde sig som frivilliga på den preussiska ambassaden i Florens. När Frankrike på grund av kriget behövde kalla hem alla tänkbara trupper lämnade man också Rom åt sitt öde och den italienska armén kunde ostört angripa och besegra påvestaten. Italien var enat.

En sista överraskning

Garibaldi hade däremot ytterligare en överraskning att bjuda på. När det andra franska kejsardömet kollapsade i kriget mot Preussen, efter slaget vid Sedan 1870, erbjöd han sig plötsligt att hjälpa fransmännen! Trots ett kyligt bemötande från fransk sida kämpade Garibaldi skickligt för Frankrikes räkning. Som befälhavare ledde han en frivilligarmé, Vosges-armén, som aldrig besegrades av tyskarna.

Efter den militära insatsen stillade han sig på Isola Caprera och slog in på en karriär som romanförfattare med tydlig antikyrklig inriktning. Från 1867 och fram till sin död 1882 åtnjöt han dessutom en statspension som nationalbelöning.

Garibaldi som frimurare

Till sist några ord om Giuseppe Garibaldis frimureriska engagemang. Som sammanfattning kan konstateras att det var både långvarigt och mycket aktivt. Han upptogs i Orden redan 1844 i Uruguays huvudstad Montevideo.

1862 utnämndes han av storlogen i Palermo till storkommendör och stormästare. 1867 deltog Garibaldi i den församling som åstadkom en förening mellan storlogerna i Palermo och Florens. Han ville alltså ha en enad italiensk organisation även på frimurarområdet. Kort därefter blev Giuseppe Garibaldi utnämnd till hedersstormästare för Storlogen av Italien. X