Historia
Frimuraren Garibaldi enade ett splittrat Italien Text: Bo Pettersson Bild: Wikimedia Commons Gerillakrigaren och frihetskämpen Giuseppe Garibaldi hyllades som en nationalhjälte redan under sin livstid för sin kamp att ena Apenninska halvöns många småriken till ett samlat Italien. Än i dag bär gator och torg hans namn i alla större italienska orter och städer, och monumenten till hans ära är oräkneliga. Som uttalad idealist var han också ivrigt verksam inom frimureriet, bland annat som stormästare för storlogen i Palermo. Före enandet bestod det som idag är Italien av flera olika statsbildningar. De dominerades av Österrikes kejsare (i norr), av Sardiniens kung (på ön Sardinien och i nordväst), av påven i Rom (mitt på halvön) och av Bägge Siciliernas bourbonske kung (i söder). Detta var, enligt Garibaldi, en oherrans ordning. Som glödande nationalist ville han slå ihop så mycket som möjligt av det Apenninska virrvarret. Sina känslor av den arten formade han under uppväxten i Nizza, den omstridda gränsstaden som sedermera, till hans våldsamma förtret, avträddes till Frankrike och döptes om till Nice.
Dömd till döden Vid 27 års ålder anslöt sig Garibaldi till den republikanske revolutionären Giuseppe Mazzinis frihetsrörelse och började sin krigarbana 1834 med ett misslyckat kuppförsök i den stora hamnstaden Genua. Till följd av detta dömdes Garibaldi i sin frånvaro till döden och tvingades gå i exil. Efter att först ha hamnat i Frankrike dök han två år senare upp i Sydamerika och återupptog sin verksamhet som frihetskrigare i både Brasilien och Uruguay fram till 1848. Utan egen vinning slogs han för frihet åt andra och gjorde sig ryktbar för sin förmåga att föra befäl med djärv överraskningstaktik, mod och rättrådighet – så långt det sistnämnda kan tänkas vara möjligt i strid. I krig mot Österrike Garibaldis rykte som befälhavare förstärktes ytterligare 1848-49 då han stred mot Österrike i Norditalien och spelade en ledande roll i försvaret av Rom och Mazzinis romerska republik mot den flyende påvens franska hjälpkår. Påven flydde till den närbelägna staden Gaeta. Efter Roms fall för-
Garibaldis hus på ön Isola Caprera.
4
sökte Garibaldi med hjälp av 4000 frivilliga nå Venedig, men han trängdes in i San Marino, där hans trupper upplöstes. Förklädd flydde Garibaldi från San Marino via Genua till New York, där han levde först som såpsjudare, sedan som skeppare. Till Isola Caprera Återkommen 1854 köpte Garibaldi den lilla ön Isola Caprera i sundet mellan Sardinien och Korsika. Där bosatte han sig och byggde sig ett eget hem, ett påfallande enkelt sådant som idag fungerar som museum. Vid det laget hade Garibaldi tappat tron på Mazzinis och republikanernas förmåga att ena landet. Han satsade i stället på Sardinien och dess kung Viktor Emanuel II. 1859 deltog han som sardinsk general för en friskara i det som kallas det andra italienska frihetskriget, på nytt mot Österrike. Han stod just i begrepp att tränga in i Tyrolen då kriget hastigt avbröts genom ett stilleståndsavtal som bland annat innebar att Österrike fick avstå Lombardiet till Sardinien. Och Garibaldi blev på kuppen parlamentsledamot.
