kolera, spanska sjukan, corona – frimurarna och epidemierna

Text: Ulf Åsén

Pandemier har härjat i princip under alla århundranden efter Kristus födelse. Troligtvis under betydligt längre tid än så. Hur har detta påverkat frimureriet och frimurarna?

Kolera var redan under klassisk tid benämning på en magsjukdom med diarré och kräkningar. Själva ordets ursprung är omdiskuterat, men ofta pekar man på att det förefaller ha släktskap med ett grekiskt ord som betyder galla. Bakterien är vitt spridd i länder med tropiskt och subtropiskt klimat, där den sprids med vatten och livsmedel. Länder som har dåligt fungerande vatten- och avloppsrening drabbas alltså fortfarande av kolera.

Men kolera kan även spridas via mat som inte är ordentligt tillagad – det vill säga dåligt eller oriktigt kokt eller dito stekt. Dålig handhygien hos kökspersonal kan alltså även det vara en av orsakerna till varför man kan bli sjuk på semesterresan. Kolerasymtom uppstår inte nödvändigtvis på en gång utan det kan ta några dygn och ibland upp till någon vecka från det att du smittats till att du blir sjuk. Förutom att springa på toaletten stup i kvarten är uttorkning ett vanligt kolerasymptom. Vanligtvis förekommer inte kräkningar i samband med kolera, men däremot leder de många toalettbesöken till att man snabbt förlorar stora mängder vätska och blir uttorkad. Mot kolera finns numera vaccin som man kan ta innan man reser. Grundvaccineringen för vuxna är två doser med en till sex veckors mellanrum.

Koleraepidemin 1834

Kolera kan alltså spridas via förorenat vatten. Det klarlades vid en koleraepidemi som härjade i London i mitten på 1850-talet. En Londonläkare vid namn John Snow ordinerade inte kräkmedel, koppning eller blodiglar, vilket då var vanliga botemedel, inte bara mot kolera, utan kanske mot det mesta. Dr Snow såg bara till att pumpen vid en London-gata som hette – och heter – Broad Street stängdes. Han hade nämligen studerat vilka som insjuknade och var de tog sitt vatten – i just Broad Street-pumpen. Sedan Broad Street-pumpen stängts upphörde epidemin så gott som omedelbart och Snow hade därmed visat att koleran smittade via förorenat vatten. Detta var flera decennier innan begrepp som mikroorganismer och bakterier var kända. Dr Snows studie betraktas också som den första epidemiologiska studien någonsin. Kolera orsakas således av en bakterie och den som identifierade kolerabakterien (det skedde 1884) var den tyske läkaren och bakteriologen Robert Koch (1843–1910). Koch lyckades renodla bakterier och visade Dr John Snow att sjukdomar kan förorsakas av bakterier, något som dittills hade varit omstritt. Koch kom att anlitas för att utreda och bromsa epidemier världen över. Hans mest banbrytande arbete anses ha varit odlingen av tuberkelbacillen och upptäckten av tuberkulinet. Koch fick 1905 års Nobelpris i medicin. Kolera behandlas idag i första hand genom att man ger patienten ersättning av förlorad vätska med en lösning av socker och salter. Antibiotikabehandling minskar sjukdomstiden. Tidigare förekom kolera främst i Afrika och Asien, men sedan 1990 har epidemier drabbat även Latinamerika. Även i Europa har stora koleraepidemier härjat under århundradena, senast på 1970-talet i Neapel. World Health Organization (WHO) uppskattar att i hela världen så smittades tre till fem miljoner människor av kolera varje år och omkring 100 000 personer dör årligen av sjukdomen. I Sverige rapporteras numera något enstaka fall vartannat år. Kolera är anmälningspliktig enligt svensk smittskyddslagstiftning och räknas som allmänfarlig. Går vi tillbaka en 150 år eller mer, hade vi förstås inte alls den beredskap – eller för den delen det kunnande – som krävs för att effektivt bekämpa svåra sjukdomar som kolera.

Patienter med kolera, 1854.

Under perioden 1830-1880 drabbades Sverige av nio koleraepidemier. Den största av dessa var den år 1834. Nästa koleravåg i vårt land inträffade vid början av på 1850-talet. Men den fick inte samma våldsamma utbrott och förlopp som koleran år 1834. Det berodde på att man tagit vara på erfarenheterna från det året och blivit bättre på att sätta in preventiva åtgärder. 1834 års kolerautbrott här i Sverige startade i Göteborg, dit sjukan anses ha kommit med en sjöman (han och hans fru skall ha dött redan 12 timmar efter det de insjuknade). I 1834 års koleraepidemi insjuknade mer än 25 000 personer i vårt land.

I Göteborg dog var tionde person till följd av koleraepidemin 1834. För att förhindra spridning av farsoten vidtogs avspärrningar och varje natt samlades det senaste dygnets offer in. Föregången av en trumpetare passerade en karavan genom staden på väg till kolerakyrkogården. Det var kärror fullastade med likkistor, dragna av utmärglade hästar. För att stå ut med uppgiften lär kuskarna ha behövt dricka sig berusade …

Efter epidemin genomfördes flera hygieniska reformer i Göteborg – man såg till att ordna med bl.a. rent vatten, avlopp, bad- och tvättinrättningar och bättre arbetarbostäder.

Av andra städer tillhörde Jönköping dem som drabbades värst av 1834 års utbrott. Var tredje invånare i staden insjuknade i kolera och var sjätte dog. Som vanligt var det de fattigaste stadsdelarna som angreps värst. Man stod maktlös eftersom man inte kände till kolerans ursprung. Man levde i ständig skräck. I Sverige dog ungefär 13 000 personer i kolera år 1834. Befolkningen i Sverige var då knappt 3 miljoner. Dödligheten 1834 års koleraepidemi var med andra ord ungefär fyra promille. De senaste två årens Corona epidemi har (till och med februari 2022) i Sverige skördat cirka 16 800 dödsoffer av en befolkning på lite drygt 10 400 000 – det är ungefär 1,6 promille.

Koleran 1834 och (Stockholms-) frimureriet

När man står på huvudet i Ordensarkivet i Stamhuset och letar efter spår av 1834 års koleraepidemi visar det sig att Stockholmsfrimurarna kom att spela en viss inte helt obetydlig roll i bekämpningen av farsoten i huvudstaden. Våren 1834 upplät vi nämligen det dåvarande Stamhuset – alltså Rosenhaneska palatset på Riddarholmen – till Överståthållarämbetet (det vill säga Stockholms stad – eller idag kanske snarare Region Stockholm) som kolerasjukhus. Det här innebar förstås att Stamhuslogerna fick göra långa uppehåll i sina arbeten – i storleksordningen tio à elva månader (från våren 1834 till en bit in på nyåret 1835).

I Stormästararkivet har vi några referat av ärenden som gäller koleran 1834 och det dåvarande Stamhuset som kolerasjukhus. Exempelvis anmäldes i början av september 1834 från Karlstad att

[u]nder nuvarande härjande farsot kan logesammankomst svårligen ega rum, ty hvars och ens tid är upptagen af bestyr i allmänna verlden för sjukdomens skull, eller ock äro de sjelfva sjuka. […] Jag är ännu frisk, men kanske blir det en annans lott att insända nästa rapport.” En vecka senare kom meddelade från Karlstad om ännu ett dödsfall i kolera bland ämbetsmännen. Skrivelsen slutar med konstaterandet att ”[m]ed förslag till den lediga platsens återbesättande torde vara rådligt att dröja intilldess man får se hvilka som skonas af den härjande farsoten.

Sista dagarna i november 1834 anhåller överståthållaren (det vill säga Stockholms stad) hos Frimurarordens kansler ”att Sundhetskommitténs tacksamhet måtte till H.M. Konungen [d.v.s. stormästaren] framföras, ävensom dess förhoppning att vid framdeles inträffande liknande olycka den då ordnade sjukvården måtte hugnas med lika fördel.” Och i slutet av december 1834 informerades Ordensledningen om att Stamhuset då höll på att snyggas till och ställas i ordning efter koleraepidemin. Föredraganden lägger avslutningsvis till att

[j]ag har trodt [mig] uppfylla Den Visastes [det vill säga stormästarens, med andra ord kungens] välgjörande afsigter, då intet af alla dessa reparationer blifvit Sjukhus Cassan till någon utgift påförd, utan alt skedt genom Loge Directorii försorg på Ordens bekostnad.

Innan jag lämnar koleran finns det skäl nämna Johan Olof Wallins långa dikt Dödens ängel, skriven just koleraåret 1834 och just med anledning av koleran.

Johan Olof Wallin (1779-1839), känd psalmdiktare och präst, var länge domprost i Stockholm. Han blev ärkebiskop 1837. Wallin var frimurare – han recipierade i S:t Erik 1806.

År 1834 var alltså Wallin verksam som domprost och kyrkoherde i Stockholm. Han försökte förstås hjälpa sina församlingsbor i deras nöd så gott han kunde. Det är erfarenheterna av detta han skildrar i dikten Dödens ängel. Dödens ängel är väldigt lång – 37 strofer. Men jag skall bara citera första versen, där det finns tydliga frimurarreferenser (men som bara den som är invigd ser). Diskreta antydningar kan finnas i några av de övriga stroferna också.

Dödens ängel är alltså namnet på dikten, och man får med andra ord tänka sig att det är dödens ängel som så att säga är berättarrösten i dikten. Här den första strofen:

1. I Adams barn, som av jorden födens och vänden åter till jorden om! I ären mine, I ären dödens, allt sedan synden i världen kom. Jag står i öster och når till väster; och tusen röster, I tidens gäster! jag bär till eder med Herrans ord från luft och lågor och hav och jord.

Spanska sjukan.

Spanska sjukan

Nästa kapitel i denna epidemiberättelse är spanska sjukan. Och nu har det gått lite drygt 80 år sen koleran och vi är framme vid Första världskrigets slut. Under 1918, som ju var det sista året av det första världskriget, drabbades världen, och då även så isolerade områden som polartrakterna och Söderhavsöarna, av den värsta pandemin sedan digerdöden: spanska sjukan ... Spanska sjukan var en allvarlig världsomfattande influensaliknande pandemi som i tre väldiga vågor svepte över världen åren 1918-1920 och drabbade omkring 500 miljoner människor runt om vårt klot – det motsvarade då i storleksordningen var femte människa på jorden. Pandemins kulmen i oktober 1918 sammanföll med världskrigets slutskede och farsoten uppfattades som varande en följd av kriget, men den slog hårt även i icke krigförande länder som t.ex. Sverige. Av de 500 miljoner som smittades anses nånstans mellan 20-50 miljoner ha dött. Man hör olika siffror uppges, men det nuförtiden oftast återgivna antalet är drygt 20 miljoner. Det är mångdubbelt fler än antalet stupade på Första världskrigets alla slagfält, vilka brukar anges till åtta à tio miljoner. Ovanligt nog var dessutom de flesta som dog i spans ka sjukan unga och starka. Varför spanska sjukan var så dödlig anses ännu inte ha blivit helt klarlagt trots ett århundrade av studier och analyser. Den stora dödligheten i spanska sjukan brukar tillskrivas att viruset var mycket aggressivt och att många smittade hade ett infektionsförsvar som försvagats av undernäring. Till det kom avsaknaden av medel för behandling av den sorts infektion som spanska sjukan var ett exempel på. Men sedan 2005 lär det i alla fall finnas ett komplett spanska sjukan-vaccin.

Dödens triumf av Pieter Bruegel visar den sociala omvälvning och rädsla som följde pesten när den härjade i medeltidens Europa.

Men varför kallades farsoten just för spanska sjukan? Sjukdomen var ju på intet sätt typiskt spansk. Den drabbade inte Spanien hårdare än andra länder och kan omöjligen ha uppstått där – epidemin nådde till exempel Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike och Tyskland före Spanien. Förklaringen till att sjukdomen kom att heta spanska sjukan är helt enkelt den strikta censur som rådde i de krigförande länderna. Alla rapporter om att en dödlig epidemi grasserade i det egna landet och tunnade ut soldatleden tystades av naturliga skäl ned; ingen ville visa svaghet inför fienden och därmed inbjuda till offensiver. Däremot reste censorerna inga invändningar mot rapporter om att en ny och mystisk epidemi härjade i det neutrala Spanien. Allt som skrevs i tidningarna om sjukan i fråga kopplades således till Spanien och därför kom den att förknippas med just detta land och få sitt namn som en följd av det. Namnet ”spanska sjukan” kommer sig med andra ord av att spanska journalister var de första som hade möjlighet att offentligt rapportera om sjukdomen. I övriga länder hade man censurerat nyheten om att pandemin fanns i det egna landet. Men var uppstod då spanska sjukan? Det är det ingen som vet. Den antas ha uppkommit antingen i Nordamerika, Europa eller, vilket vanligen är fallet med influensor, i Asien. Den dödliga pandemin spred sig emellertid som en löpeld i alla tre världsdelarna ungefär samtidigt. Det lär skall finnas fakta som talar för alla tre alternativen och något definitivt svar kommer vi nog aldrig att få.

Till Sverige kom sjukdomen sommaren 1918 och den ebbade ut våren 1920. I vårt land dog sammanlagt ungefär 39 000 människor av spanska sjukan under de år den grasserade, vilket i jämförelse med många andra länder var ganska lite. Men ur vårt svenska perspektiv och om man betänker att det hände åren före 1920 är förstås 39 000 en mycket hög siffra – nästan 7 promille av Sveriges befolkning, som då var 5,8 milj. Räknat på diagnosticerade fall i Sverige dödade sjukdomen ungefär två procent. Överlevnaden var 98 procent, så de flesta som smittades tillfrisknade. Spanska sjukan uppträdde i två vågor här i Sverige. Den första och mer aggressiva influensavågen brukar man säga pågick från den 1 juli 1918 till den 30 juni 1919. En andra och mindre våg ebbade ut under våren 1920. Sjukdomen kom till Sverige från flera närliggande länder som ett resultat av den pågående globala smittspridningen. Den 5 juli 1918 meddelade svenska tidningar att epidemin, som då redan fått benämningen spanska sjukan, hade nått södra Sverige. Det första större utbrottet skall ha skett vid en stenkolsgruva i Hyllinge i Skåne. Här insjuknade ett femtiotal. Redan den 6 juli kom nya uppgifter om ytterligare spridningsvägar, denna gång hade sjukan förts till Göteborg med ett engelskt ångfartyg. Sedan tog det bara ett par veckor för influensan att sprida sig över hela Sverige. Sjukdomsfall rapporterades från Arvika, Luleå och Boden den 9 juli. Sjukdomen fick fäste i Stockholm den 20 juli där den tydligaste effekten märktes hos militären som hade ett stort antal sjukdomsfall – Stockholm hade ju då en stor militär garnison: det var Svea livgarde, Göta livgarde och Svea artilleriregemente och kanske något förband till och dessutom Flottan. I Sveriges nordligaste glesbygder, till exempel socknarna Arjeplog och Arvidsjaur, slog spanska sjukan särskilt hårt. I Arjeplog avled på några få veckor i februari och mars 1920 nära 3% av socknens invånare. Även Jämtland drabbades hårt. Trots spanska sjukans förö dande effekter på det svenska samhället, som kan föra tankarna till såväl digerdöden som det tidiga 1700-talets pest, så har den inte kommit att få någon större plats i historieskrivningen i Sverige.

Pestdoktorn är idag en välkänd symbol för sjukdom och pandemier i allmänhet.

Spanska sjukan och frimureriet i Sverige

I logeprotokollen från 1918-20 finns ingenting som tyder på att det var inställda loger med anledning av spanska sjukan. Åtminstone inte i Stockholm, skall väl sägas (det är där jag haft möjlighet bläddra i protokollspärmarna). I Stamhuset fortgick allt i stort sett som vanligt, får man uppfattningen. Inte ens förekomsten av ”spanskan” tycks ha noterats i protokollen. I korrespondensen, däremot, kan man, fast rätt sällan ändå, stöta på att spanska sjukan nämns, oftast i samband med ett dödsfall rapporteras. Det – alltså att samhällslivet fortsatte som om inget särskilt var på gång – tycks inte ha gällt bara inom frimureriet de här åren. Även om man bläddrar aldrig så lite i gamla tidningar, memoarböcker och annat, så verkar livet ha fortsatt som om inget hänt. Det var baler, teater- och bioföreställningar, möten i samfund och föreningar – till och med i riksdagen – som om allt var som vanligt. Det bidrog förstås till att smittan steg. Unga och starka personer kunde vara friska på måndag bara för att dö i spanskan på lördag samma vecka. År 1918 i stockholmslogerna var det färre logetillfällen än idag, bara hälften så många som vi nu är vana vid, men i gengäld var det många fler recipienter per logekväll – oftast tre, många gånger fyra, endast enstaka gånger två, praktiskt taget aldrig en. En av anledningarna till det var förstås att vi dåförtiden i Stockholm ”bara” hade tre arbetsloger– Nordiska Cirkeln, Nordiska Första och S:t Erik – som skulle beta av recipientkön.

Men den viktigaste anledningen till ”mängdreceptionerna” var att vi under Första världskrigets år upplevde en recipientanstormning som jag tror vi aldrig varit med om vare sig förr eller senare. Några medlemssiffror vid utgången av respektive år får illustrera det:

Vid slutet av 1914 – 15 311 medlemmar

1915 – 15 699 (upp nästan 400)

1916 – 16 037 (upp drygt 300)

1917 – 16 645 (mer än 600 fler medlemmar!)

1918 – 17 722 (under året mer än 900 fler medlemmar – sen 1914 2 400 fler)

Och de följande åren fortsätter det öka i samma raska takt – här tre efterkrigsår:

1919 – 18 712 (så gott som 1 000 fler medlemmar!)

1920 – 19 482 (ung. 750 fler medlemmar!)

1921 – 20 118 (mer än 600 fler medlemmar!)

(Den årliga tillströmningen av nya medlemmar är i själva verket större än de siffror jag citerat, eftersom avlidna bröder förstås räknats bort.) Jag har ingen förklaring till att medlemsantalet stiger så brant under de senare krigsåren – från 1916 till 1918 är det en ökning med lite drygt tio procent (med avlidna frånräknade). Och ökningen fortsätter en bit in på 1920-talet. Vid utgången av 1921 hade vi drygt 20 100 medlemmar, alltså ungefär 4 800 fler medlemmar än 1914 – det är en 30-procentig ökning på bara åtta år. Jag vet inget om besöksfrekvensen (inga sådana data finns bevarade, så vitt jag känner till), men givet det jag nyss sa om ”business as usual”, så det skulle inte förvåna om det var normal besöksfrekvens per loge under den tid som ”spanskan” rasade. Och med ”normal besöksfrekvens” får man på den tiden förstå siffror som är avsevärt högre än de vi är vana vid idag. Så vitt jag vet finns heller inga sammanställda siffror bevarade som dokumenterar dödsfall bland frimurare som kan hänföras till spanska sjukan. Om jag får göra en utvikning som inte har med vare sig kolera eller spanska sjukan att göra, så kan det vara intressant notera att de höga recipienttalen under Första världskriget står i bjärt kontrast till vad vi upplevde inom SFMO under det tidiga 1940-talets beredskapsår när Andra världskriget rasade – då hade vi ett brant stup i recipienttalen som började repa sig först under fredsåret 1945. Här nedan återges medlemssiffrorna för några av åren under den här perioden (även dessa uppgifter avser utgången av resp. år):

1938 – 23 470

1939 – 23 381 (kriget bryter ut)

1940 – 23 308

1941 – 22 788 (ner drygt 500 från föregående år)

1942 – 22 763 (lägsta dippen, ner med ungefär 700 från 1938)

1943 – 22 805 (svag ökning – vänder upp med drygt 40 från 1942)

1944 – 22 941

1945 – 23 101 (fred)

1946 – 23 326

1947 – 23 407

1948 – 23 674 (först här passeras 1938 års medlemssiffra).

Åtminstone en av anledningarna till medlemstappet är att vi hade avsevärt färre logetillfällen, något som säkert hängde ihop med alla inkallelser – det skedde ungefär en halvering av antalet logemöten jämfört med åren 1914-18. Åtminstone gäller det för Stamhuslogerna, som är de enda jag haft möjlighet studera – under 1941 hade exempelvis Nordiska Första på hela året bara 17 loger i de tre graderna och under 1942 bara 16 – först 1946 började antalet logetillfällen nå förkrigstalen). Men – man skall nog inte blunda för att det inte alla gånger var opportunt att vara frimurare de här åren …

Corona

Coronaperioden har vi alldeles inpå oss – när detta skrivs är det bara några få veckor sedan restriktionerna lyftes. Coronaerfarenheterna delar vi ju alla, så att redan nu försöka göra någon sammanfattning av coronaskedet är förstås alldeles för tidigt – men några korta reflexioner kan man kanske kosta på sig. Det första som slår mig när jag jämför mina egna coronaerfarenheter med det jag nyss berättat om 1830-talets kolera och 1910-talets spanska sjuka, är hur samhället den här gången, när vi stridit mot corona, verkligen totalmobiliserat för att sätta sjukdomen en gräns. Och de praktiska möjligheter som vi – samhälle, näringsliv, föreningsvärld – idag har att utan risk för härdsmälta genomföra en framgångsrik om inte nedsläckning så åtminstone mycket kraftig inskränkning av det som på 2020-talet är normaliteten, utan att allt går i stå – de möjligheterna är förstås ofantligt mycket större än vad som var fallet för bara en 30- 40 år sedan. Ta bara de möjligheter vi idag har att arbeta effektivt inte bara på arbetsplatsen utan nästan var vi än befinner oss – för 100 år sedan var det knappt ens en fånig fantasi och ännu år 1990 en smått overklig utopi … Som jag redan nämnt har corona hittills skördat något över 16 800 dödsoffer i Sverige, som nu har en befolkning på lite drygt 10,4 miljoner – det är ungefär 1,6 promille. Alltså en avsevärt framgångsrikare sjukdomsbekämpning än under både koleran och spanska sjukan. Det enda jag egentligen vill säga här med bäring på frimurarorden, är att vi efter frimureriets ”omstart” i Sverige i början av 1750-talet (den logeverksamhet som kom igång 1735 med Axel Wrede Sparre låg ju i träda några år i mitten och slutet av 1740-talet fram till början av 1750-talet) – det är att vi aldrig har haft en så lång total ”nedsläckning” som vi varit med om de senaste två åren.

Den mest välkända illustrationen av ett coronavirus.

Aldrig på 270 år!

Under åren 2020 och 2021 har vi visserligen varit igång lite halvhjärtat några korta perioder, men med det sagt är ändå the bottom line att vi haft ett så gott som totalt verksamhetsuppehåll som varat i nästan två år – det längsta, det överlägset längsta, i hela vår historia. Ett väsentligt undantag från nedstängningen är caritasverksamheten. Den har fortgått ”som om ingenting hänt”, åtminstone inom Svea Provinsialloge, som jag känner bäst, och jag antar att så varit fallet inom hela organisationen. Det tycker jag frimurarorden har anledning sträcka på ryggen för, för hjälpbehoven lär väl knappast ha varit mindre under pandemitiden. X

Detta är en text baserad på Ulf Åséns bidrag från Eckleffsymposiet i Karlskrona i oktober 2021.