Marika Markovits – den första kvinnan på biskopsstolen i Linköping på 1 000 år

Text: Håkan Wasén – Bild: Pressbild Svenska Kyrkan/ Steve Nyström och Håkan Wasén

En biskop som överraskade alla de som deltog i Östgöta Provinsialloges 200-årsjubileum med ett tal som prickade in alla de värden frimureriet står för och som det kändes, ”kände till hemligheterna”.

– Jag förberedde mig noga genom att läsa Östgöta provinsialloges jubileumsbok, förklarar biskopen i ett samtal med Frimuraren i Linköpings gamla biskopsgård, där den forne biskopen Wallenberg, en av frimurarordens tillskyndare i Linköping, en gång bodde.

Marika Markovits far kom till Sverige som krigsbarn från flyktingläger i Österrike 1946, efter att släkten fördrivits från Tjeckoslovakien, för att de tillhörde en tysktalande minoritet. Hon beskriver sin uppväxt i ett hem där mamma tog emot allt och alla som behövde hjälp.

– Pappa kom från en släkt som var väldigt vänsteraktiva, och uttalade ateister. mamma kom från en svensk borgerlig släkt med traditionskristna värderingar. Så jag växer på så sätt upp i en mångkulturell miljö.

Ängskyrkan, som var en EFS-­församling (evangeliska fosterlandsstiftelsen) i samverkan med Svenska kyrkan i Tumba, kom att betyda mycket för henne när hon där fick sin första tjänst som präst.

– Jag mötte för första gången en församling där man var engagerad med hela sin familj, där församlingsmedlemmarna hade religiöst självförtroende och höll i själva församlingsarbetet. Och jag kände att det inte var jag som anställd som var den drivande, utan det var församlingsborna själva. min uppgift var att möta alla som ville ha dop och som sällan kom till kyrkan.   till dem var det lätt att säga ”Kom en söndag och möt en väldigt famil­jär och generös gemenskap!” Jag visste att de skulle bli väl mottagna.

Marika Markovits blev sedermera direktor för Stockholms Stadsmission med fokus på de mest utsatta i samhället.

– Jag var väldigt stolt över det arbetet. Bland annat fick jag vara med och bygga upp hjälpverksamheten Källan på mångreligiös grund och Crossroads som ger stöd till migrantarbetare. Även om Stadsmissionen har ett kyrkorum och har en enkel andakt varje söndag så är inte gudstjänsten i fokus som i kyrkan, utan andra frågor.

Marika Markovits prästvigdes januari 1994 av biskop Henrik Svenungsson i Storkyrkan för Stockholms stift.

Stärka människors egenmakt

– Vad är det som skapar utsatthet?  varför kan vissa möta kriser i livet utan att hamna i utanförskap och andra inte? Det lärde jag mig mycket om i Stadsmissionen och det har varit ovärderligt för mig att kunna göra en samhällsanalys utifrån den kunskapen och därmed kunna satsa på de insatser som gör störst skillnad. För det första behöver vi stärka människors egenmakt, det vill säga deras kunskap, självförtroende och handlingsfrihet att själva kunna påverka sin livssituation. För det andra, hjälpa människor att få bärande nätverk, både professionella  och privata. De flesta av oss får hjälp av våra nätverk när allting faller. För det tredje ge stöd i materiella resurser, till exempel matkassar, kläder eller pengar att betala en hyra. men även i form av arbete eller utbildning.

Marika Markovits framhåller bland annat arbetet med second hand­-verksamhet som ett bra exempel för hur man kan hjälpa människor på flera sätt samtidigt. Dels genom att arbetet ger ekologisk hållbarhet genom återbruk av kläder som människor kan få, dels genom att det ger människor möjlighet till arbetsträning och egen försörjning.

Marika har även varit drivande i att utforma Stadsmissionens värdegrundsdokument, vilket visar att verksamheten utgår från en kristen grundsyn. men på ett inkluderande sätt så att människor av olika tro och ickereligiösa livsåskådningar kan delta fullt ut.

Hur kan man definiera en kristen grundsyn inom Stadsmissionen?

Hon tystnar för en stund lite innan hon svarar.

– En kristen grundsyn går egentligen inte att sammanfatta på ett kort sätt.  i kyrkan ryms 2000 år av troslära med kyrkosyn och ämbetssyn och sakramentssyn. men i Stadsmissionen är det den kristna människosynen och samhällssynen som vi bygger den sociala verksamheten och second­hand­ och skolverksamheten på.

Rädda för religiositet

Marika säger även att i Stockholms Stadsmission har man kunnat arbeta utan att vara bekännande kristen i många decennier och menar att många medarbetare som har en annan religionstillhörighet ofta haft lättare att ta till sig den kristna värdegrunden eftersom de vet vad religionen kan bidra med i sitt eget och andras människors liv. att den kan stärka och ge människor motivation till att förändra sina liv.

Hon reflekterar även över att så många i Sverige är främmande för religiositet.

– Det är nästan ett ryggmärgsbeteende hos vissa att se religiositet som något förlegat.

Hon menar att det delvis kan handla om att kristen tro i Sverige har skildrats som naiv och ovetenskaplig.

–  Men det är inte en korrekt bild av svenskkyrklig tradition idag. idag lever vi som kristna i samsyn med humanismens devis om alla människors lika och höga värde och har en tilltro till forskning och vetenskapliga rön.

Uttrycka det obeskrivbara

När det gäller frimureriet säger hon att hon privat utvecklat en förståelse för logegemenskapens betydelse genom släkt och vänner som är med i ordenssällskap.

Hon nämner särskilt ritens betydelse i ordenssammanhang.

– Som präst har jag en djup förståelse för ritens betydelse i att uttrycka det obeskrivbara. Och tycker det är värdefullt att frimurarna genom tiderna lägger vikt vid ritualer som är tänkta att främja mäns mognad och etiska utveckling.

Sedan är det ju det här talet om bröder och brödraskap som även är återkommande i bibeltexter.

– Vi ser ju att Svenska kyrkan i mindre utsträckning besöks av män än av kvinnor och likaså bland ungdomar och därför tänker jag att frimureriet kompletterar Svenska kyrkan.

Bra grundvärderingar

I Linköping och S:t Johanneslogen S:t Jacob har man startat en ”söndagsskola”, det vill säga föreläsningar om bibeln och dess innehåll.

– Det tycker jag är fantastiskt för det är så viktig att de värderingar som kommer ur de bibliska berättelserna kommer ut. Och som ni sedan arbetar med i era ritualer. Det var också därför jag tog upp det i mitt tal, att frimureriet kompletterar kyrkans undervisning. Och det hade jag ingen aning om innan jag läste jubileumsboken

Hon menar att kyrkans ekumeniska och interreligiösa nätverksarbete kan bidra till att förhindra att unga hamnar i kriminella nätverk. vi visar tillsammans på värderingar som går rakt emot det våld som unga möter i gängen.

– Jag vet att det är avgörande att det finns tillitsfulla relationer mellan olika lokala trosföreträdare. Då vågar de unga som kanske är på väg in i eller som vill ta sig ut ur kriminalitet söka hjälp i kyrkan. För man vet att det finns någon att prata med och de vet att prästerna har tystnadsplikt. Det öppnar en möjlighet. Och vi har i kyrkan trygga mötesplatser och ett stort konfirmand­ och ungdomsarbete där unga får alternativ till en destruktiv livsstil i form av en positiv och rolig gemenskap och grundvärderingar som håller att bygga ett liv på. X