Ordens högste prelat: Söka för att finna

Tid för läkande av relationer

Text: JOHNNy HAGBERG Ordens högste prelat (OHP)

Johnny Hagberg är Ordens högste prelat. Under vinjetten OHP:s Reflexioner medverkar han regelbundet i Frimuraren med tankar och ’reflexioner’.

Foto: Mats Gärdfors.

Det är skada att de gammaltestamentliga berättelserna inte längre är levande litteratur bland oss. Många av dem tillhör det litterära världsarvet. Texterna förenar också tre världsreligioner: judendom, kristendom och islam. I Gamla Testamentet möter vi skapelseberättelserna, som i mytens form berättar om hur allt blivit till. Vi möter Abraham som blev stamfader för det judiska folket, och Mose som tog emot Guds bud och som ledde folket genom öknen under 40 år. Vi möter herdepojken David som blev en mäktig konung men som inte fick bygga Guds tempel på grund av blodbesudlade händer, och Davids son Salomo som sedan byggde det viktiga templet i Jerusalem. Vi möter Josua, Goliat och många andra män och kvinnor, och vi möter alla profetiska löften om Honom som skulle komma för att förändra allt. Många av dessa berättelser är, som vi vet, levande och viktiga inom vårt frimureriska arbete.

Ropet från marken

Som en röd tråd genom Bibelns många berättelser går tanken på försoning, förlåtelse och upprättande. Behovet av detta ser vi första gången i 1 Mos 4:8–16 där berättelsen om bröderna Kain och Abel finns. ”Kain sade till sin bror Abel: ’Kom med ut på fälten.’ Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ’Var är din bror Abel?’ Han svarade: ’Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?’ Herren sade: ’Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken’”.

Abels rop har inte tystnat utan hörs ännu från slagfält, koncentrationsläger, arbetsläger, krigs- och våldssituationer, liksom idag på platser i vårt land där gängrelaterat våld och hederskultur kräver sina offer. Ja, överallt där människor inte längre uppträder mänskligt mot varandra. Vår historia vimlar av sådana berättelser och händelser.

Får ropet från marken något svar?

Den kristna tron ställer fram Jesus Kristus som svaret på människors rop. När han på korset säger ”Det är fullbordat” har han gjort någonting som har en betydelse för oss människor tiderna igenom, fromma som ofromma, troende eller icke troende, oberoende av ras eller hudfärg. Han har försonat världen med Gud (Johannes evangelium 3:16).

När Gud i Jesus Kristus försonade världen med sig själv var initiativet hans. I försoningen finns också en uppmaning till oss alla att leva i försoning och att låta detta vara vägledande i våra liv. Förlåtelse och försoning är primära behov för oss människor. Ingen behöver leva i disharmoni med Gud och med andra. Orden Frid, Enighet och Glädje är sådana som vi behöver leva efter. Ord som skall vägleda oss i vardagen.

Hela vår kristna tro vilar på försoningen, mellan Gud och människor och mellan människa och människa. Under faste- och påsktid påminns vi alldeles särskilt om detta. Inte minst i svåra tider behöver försoningen vara vår kompass i livet.

Försoningens nätverk

Bilden av ett spindelnät kan hjälpa oss förstå försoningens betydelse i livet och vardagen. Nätet hålls samman av en massa finmaskiga förbindelser. Somliga är längre än andra, men alla hör samman och beror på varandra. Ungefär som det är för oss i våra liv. Somliga relationer är nära oss, andra lite längre ifrån oss. Men för att må bra, för att veta vem vi är och för att kunna fungera i våra liv är vi beroende av att våra relationer fungerar. Inte minst blir det tydligt när en relation går sönder, när någon gör oss illa eller vi gör illa, eller då någon går bort från oss. Det är då det märks hur viktigt det är med ett fungerande nät. Och hur skört det plötsligt kan bli i våra liv när en relation inte fungerar.

Frågan om jag skall ta hand om min broder/medmänniska är ständigt aktuell. Därför är också vårt caritasarbete så viktigt. Den utsträckta handen är mänskligt sett alltid starten på försoning och medbroderlig hjälp.

Vi är aldrig ensamma

Ser man på en spindel i sitt nät, så är spindeln väldigt snabb med att spinna den trasiga förbindelsen hel igen. Spindeln är för sitt liv beroende av ett helt nät. Det är både hoppfullt och förebildligt. Det finns möjlighet att reparera det till synes omöjliga. Och är det inte precis det Jesus visar oss genom hela sin gärning – att det tillsynes omöjliga faktiskt är möjligt? Att det som gått sönder, det som gått förlorat, det som rämnat – ur det kan nytt liv, nya möjligheter, nytt hopp växa? Han visar oss en väg som är möjlig att gå - försoningens väg, där vi aldrig är ensamma.

Herre, du vandrar försoningens väg, själv både flykting och fredlös. Smärtornas gata med hetta och damm, drev dig din kärlek att gå. Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den. Ps 738 X