Ordens- och klosterväsendets uppkomst

”Frimurarorden har sitt upphov i ett gille och samfund som är instiftat till Guds den Allra Högstes ära. Ordens syfte är att meddela sina medlemmar upplysning i den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten samt att förläna dem insikt och kraft för att kunna lägga band på sina begär och undertrycka sina onda böjelser, för att de därmed skall kunna upplyfta den ädlaste delen av sitt väsen till en närmare förening med sitt första upphov, hela världens Trefalt Store Byggmästare.”

Text: ROLF SÖDERBACK

Detta citat är hämtat ur OAL:s första kapitel om Ordens grundvalar. Hur vet vi om det verkligen existerar några band mellan de gamla, första och framförallt kristna ordnarna samt de medeltida riddarordnar som uppstod på kristen grund och med de katolska påvarnas sanktion? Kanske det inte sägs rent ut och öppet, men vid en närmare komparativ studie av de kloster- och ordensregler som föreligger, kan man med en viss bestämdhet fastslå att likheterna är mycket mer påtagliga än fåtaliga. Tacksamma jämförelseobjekt är våra kyrkor och främst katedraler som rests till den Högstes ära av tempelriddare/herrar som till trons ära kämpat för att återvinna Det heliga landet.

Religiöst präglat liv

Det kristna ordensväsendet uppstod ur enskilda individers önskan att få möjligheten att leva ett fromt, kristet liv under asketiska förhållanden för att dyrka sin gud. I religiösa sammanhang används termen ”munk”, som härstammar från grek. monos = ensam; och sedan monochos = munk för denna människa. En person som bestämt sig för att leva ett liv i total avskildhet fick benämningen eremit (från grek. eremos = öken och därför enstöring).

Nunneordnarnas kvinnor hade samma strävanden. Men eremitlivet torde inte ha varit vanligt bland kvinnor. Inom de romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kyrkorna betyder ordet nunna, en kvinna som avlagt klosterlöfte och som lever ett efter vissa regler ordnat, världsfrånvänt och religiöst präglat liv i ett kloster, med andra ord klostersyster. Nonna kommer troligen från senlatinet och betyder även barnsköterska, vilken betydelse vi har i dagens engelska nanny. Det kan även komma från grekiskans nanna, som betyder tant eller moster/faster.

Avskildhet

Under den första kristna kyrkans tid tog man exempel av de förebilder som fanns i Gamla Testamentet. Profeterna Elias och Elisa i Gamla Testamentet betraktades som eremiter eller anakoreter (anakoret = person som dragit sig tillbaka från allt socialt umgänge). Men även Johannes Döparen i Nya Testamentet räknas som anakoret.

Kloster var inte i början det självklara alternativet till boendeform. Vartefter antalet gelikar och likasinnade ökade, stod det klart att ett visst ekonomiskt tänkande var att föredra. Likatänkande bildade separat mindre brödraskap och systerskap. Enligt professor Robert Louis Wilken ville de skapa ett alternativ till den traditionella samhällsformen av boende med sina munkkloster och nunnekloster oberoende om de var eremiter eller cenobiter (av grekiskans koinos + bios, dvs. gemensam och liv), det vill säga munkar som avlagt löften om att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad.

Berget Karmel i norra Israel. (Wikipedia)

Tanken med att leva i ett kloster var att fortsätta livet i avskildhet för att fullfölja den egna uppfattningen om hur Gud skulle dyrkas. Man ville avstå från det världsliga levnadssättet, och ägna sig åt självförnekelse genom organiserad asketism. Klosterlivet skiljer sig från livet inom alla de olika så kallade religiösa ordnarna till exempel augustinermunkar, svartbröder, grå-bröder, karmelitermunkar och munkrepubliken på halvön Athos. Den förra gruppen ägnar sig helt och hållet åt självförnekelse och klarar livhanken med det som dessa munkar kan producera själva. Den senare sysslar med predikningar, undervisning, basarer, arbete för fred och befrielse av fångar.

De allra första kristna munkordnarna, som följde det ovan relaterade mönstret och flyttade ut i öknen, var esséerna och Therapeutae. De senare lär ha kommit från Egypten, där munklivet sägs ha uppstått. Munkordnarna fick sin inspiration från profeten Elias och Johannes Döparen. Esséerna hade flyttat ut ur Jerusalem av politiska skäl. De bosatte sig i ökenområdet omkring Khirbet Qumran vid Döda havet.

Den helige Antonius

I början av 300-talet fick klosterväsendet sin egentliga start genom den helige Antonius. Han var även känd som Antonius Eremiten och kallades abbot. Ordet abba härstammar från det latinska abbas/ abbatis (i genitiv) och betyder -abbot, klosterföreståndare, munk etcetera. Abba betyder också fader på hebreiska. Idag räknas Antonius som helgon inom den romersk-katolska kyrkan. Han har fått en egen minnesdag, den 17 januari (-Anton, Tony och Antonia i vår almanacka).

Kyrkofadern Athanasius har skrivit om hans liv. Det har blivit den asketiska förebilden i munkvärlden. Herakleopolis i Egypten var den helige Antonius hemstad. Han levde enkelt. Hans bädd var en matta eller den bara marken. Bröd, salt och vatten utgjorde hans enda föda. Han kunde vara utan mat och sömn i flera dagar. Sitt eremitliv tillbringade han ute i öknen. En ruin efter en fästning lär ha varit hans hem i 20 år. En granne försåg honom ibland med mat. Människor kom till honom för att få lära sig om asketiskt och eremitiskt leverne.

Den helige Antonius vänner blev allt fler. De slet sönder hans avspärrningar runt boplatsen för att få kontakt med honom. Uppgiven av populariteten lät han bli att bygga upp sitt boställe och tillät supportrarna att bosätta sig i egna grottor i närheten. Man började sammankomma regelbundet. På lördagsnätterna höll man gemensamma bönemöten. Praktisk sysselsättning såsom snickeri, odling och förbättring av boendemiljön bidrog till att hjälpa dem att motstå frestelser och klara sitt uppehälle. De hade skapat den första klostergemenskapen i världen. Året var 305 ev. Klostret S:t Antonius finns ännu idag.

En gång angreps han av onda andar. Det skadade honom så svårt att han avled. Han begravdes med bön och sång. Då visade sig Jesus som ett klart sken. Antonius väcktes till liv, och alla sår försvann.

Ordensväsendet tar form

Den första klosterregeln skrevs av Pachomos. Han grundade det första klostret i Egypten, Tabennisi, omkring år 325 ev. Klosterväsendet spred sig tack vare Martin av Tours (316–397 ev) med flera. Han vördas som helgon i den romersk-katolska kyrkan och är Frankrikes nationalhelgon.

Under medeltidens början beslöt klostren i västerlandet att gå samman till större enheter, ordnar, för att vidareutbilda munkar och nunnor, och för att ta emot skaror från ett växande västerland med nya religiösa konkurrenter. Benedikt av Nursia (levde 480–543 ev) grundade förebilden för ett kloster i Monte Cassino år 529 ev. Man ville att sådana klosterenheter skulle ta vara på antikens kultur, konst och lärdom. Den första orden var grundad.

Benediktinerorden

Benediktinerorden tog som sin uppgift att utbilda munkar. De skulle ta hand om den kristna lärans spridning i ett allt modernare samhälle. Benedikt av Nursia inledde sina studier i Rom i en ålder av 14 år. Han blev snart bestört över det sedeslösa livet i staden. Han lämnade Rom och begav sig ut i ensamheten. Han levde ett asketiskt och strängt liv under försakelser och umbäranden i tre år i en klipphåla nära staden Subiaco. Bön och fromma betraktelser fyllde hans liv.

I klipphålans närhet fanns ett kloster vid namn Vicovaro. Munkarna valde en motvillig Benedikt till sin abbot, det vill säga klostrets föreståndare. Han blev en bestämd ledare, och han var inte så behaglig mot sina adepter. Det bidrog till att han drog sig tillbaka till ensamhet i öknen. Men snart samlades stora människoskaror i hans närhet. De hade hört ryktas om hans stora helighet.

Munkarna uppskattade Benedikts råd och undervisning. Populariteten bidrog till en ökande skara av klosterbröder. Han grundade i trakten tolv nya kloster med en abbot som ledare. Han själv var deras överabbot. På grund av stridigheter med en präst begav han sig till Kampanien. På ruinerna till ett gammalt slott uppförde han klostret Monte Cassino.

Klosterregler

Nu hade alla benediktinerkloster fått en central punkt. Det var dags för Benedikt att formulera sina klosterregler. De skulle komma att utgöra ordensregeln för alla klostermunkar. Den blev den allena rådande regeln för västerlandets munkväsende.

Regeln, som också kallas Benedikts regel, är rättesnöret för alla munkar. Den visar vägen till en allvarlig och praktisk kristendom. Disciplinen var sträng. Benedikt hade fått nog av det romerska lättjefulla levernet. Varje munk skulle prövas i konsten att under ett år uppfylla regelns krav, det så kallade novitiatet eller novistiden.

När den hade gått till ända, krävdes en edlig försäkran av novisen att bli kvar i klostret under hela sitt liv och alltid lyda sina ledare, men främst abboten. Han var ställföreträdare för Kristus. All jordisk egendom skulle munken avsäga sig, iakttaga kyskhet, hålla andaktsövningar, undervisa unga och på det praktiska planet skulle han idka åkerbruk och hantverk. Och framför allt baka sitt eget bröd. Därutöver tillkom kravet att han skulle intressera sig för och studera vetenskaperna. Det ser vi bevis för ännu idag i alla de vetenskapliga rön som gjorts i kloster.

Benedictus regel bestod av en prolog och en hel del små regler eller kapitel. Originalet till Benedictus ordensregel saknas. Men forskarna anser, att vi har en fullgod kopia i material, som är ett par århundraden yngre. Det är material av Pachomos, S:t Basilius (329–379 ev), S:t Augustinus och Cassianus (360–430 ev).

Så här inleds Prologen i Benedictus ordensregel: Lyssna noga, mitt barn, till Din Mästares regel och luta ditt öra mot ditt hjärta. Mottag villigt och uppfyll väl din älskade faders råd, att du vid verkställt arbete kan återvända till Honom, från vilken du avvikit på grund av olydnad och lättja.

Prologen innehåller 50 meningar. Den följs av 73 kapitel av varierande slag. Det första kapitlet (De generibus Monachorum) behandlar de fyra olika slagen av munkar. Det andra kapitlet (Qualis debeat esse Abbas) talar om för oss hurudan klosterföreståndaren (abboten) bör vara. Många av kapitelrubrikerna har olika tolkningsmöjligheter, till exempel kapitel fyra: Quae sunt instrumenta bonorum operum (Vilka är de goda verkens redskap? eller Vilka är de goda gärningarnas verktyg? eller Hur utför man goda gärningar? (mina övers.)

Till alla dessa krav tillade påven Gregorius den store (540–604 ev) missionskravet. Och han ville också att munkarna skulle vara mera oberoende av de världsliga prästerna. Han hyste ett stort intresse för klosterväsendet, men särskilt för benediktinerna.

Ordensväsendet

Ordensväsendet har sitt ursprung i den katolska kyrkans medeltida organisation, i vilken instiftandet av munkordnar ingick. Det latinska ordet ordo i genitiv ordinis betyder rad, skikt, klass, regel, beskaffenhet, ordning. Det betydde fordom även en begränsad krets; de som ingick i den hade åtagit sig vissa förpliktelser och underkastat sig vissa regler.

Under korstågen överfördes munkordnarnas regler på ridderskapet. Följden var att riddarna under sin tid i Det heliga landet instiftade en rad andliga riddarordnar, som skulle skydda sjuka och pilgrimer samt kämpa för den kristna tron. De mest kända var Tempelherreorden, som tillkom år 1118, Johanniterorden år 1113 och Tyska orden år 1198.

Tironensisk-Benediktinsk klosterkyrktorn i Kilwinning, Ayrshire. Bilder: Rolf Söderback

Franciskus av Assisi

Giovanni di Bernardone föddes i det tyskromerska riket i Assisi år 1181 och tog senare namnet Franciskus av Assisi. Orten ligger norr om Umbrien i det centrala Italien. Han dog i oktober år 1226. En av hans bästa vänner, Thomas de Celano, har skrivit om honom och hans många legender och mirakler. Jacobus de Voragine beskriver honom i sin legendsamling - Legenda Aurea. Det kollektiva ägandet i klostren tilltalade inte Franciskus. Det var orsaken till att han ville använda ordet konvent i stället för kloster. Dessutom skulle benämningarna munkar och nunnor ersättas med bröder och systrar.

Först kallade de sig fratres minores (de små bröderna). Franciskus fick många anhängare. Rika män sålde sina egendomar och anslöt sig till rörelsen. Den förste som lämnade det världsliga livet för hans skull, var Bernardo da Quintavalle, en förmögen man från Assisi. Han bjöd hem Franciskus och sedan sålde han allt han ägde och blev munk. Bröderna predikade bot för människor. De befann sig på resande fot för att kunna nå fram till så många som möjligt. De utmärkte sig genom att de gick barfota och var klädda i grått, vilket gjorde att de kallades gråbröder. Bön, fattigdom och kärlek till nästan var deras maximer.

Tironensierna

Enligt Christopher Knight och Alan Butler – författarna till boken ”The Hiram Key Revisited” (i min översättning” Återvändo till Hiramlösningen”) är och förblir tironensierna den mest mystiska av alla benediktinerordnar. Den kanadensiska författarinnan Francine Bernier är hittills den enda person som ägnat ett mera djupgående studium åt frågorna om denna fö-

Cistercienserordens kloster i Clairvaux. (Wikimedia commons)

reteelse. Skriften heter ”The Great Architects of Tiron, The Steps of zion”, ULT Arizona 2005.

Det stora mysterium som omger tironensierna är frågan hur denna framgångsrika klosterorden, med flera än 117 kloster då den var som störst, kunde försvinna så fullständigt ur alla historieurkunder. I flera års tid har Francine plöjt igenom dokument för att kunna presentera en detaljerad redogörelse över tironensierna, som idag är rätt okända. Trots att de spelade en viktig roll i klosterväsendets utveckling och arkitektur från 1100-talet till 1300-talet.

Denna klosterorden grundades år 1107. Den tog sitt namn efter orten Tiron, som betyder hög kulle. Där fanns deras första klosterkyrka. Ordet tiron, i pluralis tirones, betyder också lärling och jämförs med cisterciensernas conversi, dvs. omvända. Ordens anhängare kallades gråmunkar efter färgen på deras munkdräkt.

Staden ligger cirka 56 km väster om Chartres, söder om Paris i Frankrike. Mannen som grundlade denna orden var benediktinermunk och hette Bernhard av Tiron. På samma sätt som sin namne, Bernhard av Clairvaux, grundaren av cistercienserorden, tyckte han att en nydaning var nödvändig. Det europeiska klosterväsendet hade blivit lättsinnigt och slappt.

År 1113 fick tironensierbröderna en inbjudan av den skotska kungen David I att komma till Skottland. Där föll dem den förhärskande formen av kristendomen väl i smaken. Den skotska kristendomen bar element av de kuldeiska grunderna, vilket tironensierna höll sig oförtrutet till. Alan Butler har påvisat att Bernhard av Clairvaux hade nära anknytningar till den kuldeiska kristendomen.

Kuldéerna som de mest framträdande kristna under tiden efter romarna i Storbritannien och Irland hade stor representation av medlemmar ur de såkallade stjärnfamiljerna. Dessa var till stor del präster. Kuldéerna tog regelbundet avstånd från den katolska kyrkan. Av denna anledning hade man blivit tvungen att hålla ett kyrkomöte eller en synod i Whitby år 664, varvid man försökte få kuldéerna att hålla sig i fållan. Detta försök misslyckades helt i Skottland.

Tironensierna var berömda för sin skicklighet som byggmästare. De var den tidens ledande arkitekter. År 1117 grundade de ett byggnadskollegium, som utexaminerade byggmästare. En stor del av Europa utnyttjade deras expertis. Katedralerna i Chartres och Winchester är några exempel. Under dessa tider växte det upp domkyrkor och katedraler till Guds ära en masse.

En del experter påstår, att Tempelriddarna bidrog med stora summor pengar för att under en relativt kort tidsperiod resa dessa magnifika skapelser. Men det påstås även, att Tempelriddarna bidrog till att minska byggmästarbehovet och personer med stenhuggarskicklighet vid bygghyddor eller loger för att perfekt fullborda dessa fantastiska byggnader, som lyfte människans vördnad för den Trefalt Store Byggmästarens boning till allt högre höjder.

Stenhuggarna var inte de enda som bidrog i tempelbyggandet. Tironensierorden behövde även snickare, garvare, jordbrukare, smeder och många andra tänkbara yrkesutövare som kunde utsmycka och försköna alla tänkbara alster. Det var dock via stenhuggarna som ordens medlemmar rönte de högsta lovorden. Tironensierna hade mycket gemensamt med andra benediktinerordnar såsom cistercienserna, som hade samma, ovanliga inställning till kristendomen.

Tempelriddarna, Tironensierna och Cistercienserna hade stor del i de omfattande förnyelser inom arkitekturen som uppstod ca. 1130 och som skulle fortsätta långt in i modern tid. Här kan nämnas Christoffer Wren, som återskapade största delen av London efter den stora branden 1666 och Pierre Charles L’Enfant, som efter frimureriska tankegångar, bland annat pentagrammet, lät bygga staden Washington, som i folkmun kallas ”Den frimureriska staden”.

Frimurarna

Det stora intresse som frimureriet och dess härkomst under de senaste hundra åren har framkallat har också producerat och fängslat många forskare, historiker, etnologer och romanförfattare, men även arkitekter. Den senare gruppen är den som får folk att höja på ögonbrynen, för vad har kyrko- och katedralbyggandet med frimureriet att göra!

Francine Bernier säger i sitt förord till sin skrift, att de flesta av dem som försökt förklara frimurarnas ursprung, hamnar inledningsvis i Kilwinning i Skottland, någon gång under 1100-talet. Och detta skulle vara det enda de är helt överens om. Var de första frimurarna italienare eller fransmän? Var deras tradition arvet efter Roms collegia eller de franska hantverkargillen som uppstått under denna del av medeltiden?

I Svenska Frimurare Ordens Allmänna Lagars första kapitel §1 sägs, att ”Frimurarorden har sitt upphov i ett gille och samfund som är instiftat till

Guds, den Allra Högstes, ära. Ordens syfte är att meddela sina medlemmar upplysning i den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten samt att förläna dem insikt och kraft för att kunna lägga band på sina begär och undertrycka sina onda böjelser, för att de därmed skall kunna upplyfta den ädlaste delen av sitt väsen till en närmare förening med sitt första upphov, hela världens Trefalt Store Byggmästare.”

Stod dessa ”fria män” under andlig ledning av munkar? Fanns det anledning i det medeltida samhället att akta sig för moraliskt och andligt förfall? Var den kraftiga ökningen av ståtliga katedraler över så gott som hela Europa en följd av ett ökat andligt behov för att stävja den tilltagande förråande kampen för tillvaron? Byggdes våra katedraler för att bidra att manifestera människornas tro på Gud?

Även i dagens samhälle kan vi skönja en hårdare kamp för tillvaron på grund av naturkatastrofer som jordbävningar, onormalt kraftiga regn med översvämningar som följd, förödande torka och brist på möjligheter att försörja sig och sina familjer samt dagens angrepp av coronavirus. Överfördes byggnadskonstens operativa principer och spekulativa axiom från far till son eller från mästare till novis/gesäll? Hur och var fick dessa ”fria män” lära sig yrkets hemligheter? Vi behöver bara gå till johannesgraderna och deras attribut för att få rysningar på ryggen vid denna tanke! X

Bibliografi:

Svenska Frimurare Ordens Allmänna Lagar; Elanders Gotab; Stockholm 2006 The Great Architects of Tiron; The Steps of Zion; ULT Arizona 2005, Life Exploration Institute; reviderad 2007 Internet Latinsk-Svensk ordbok; Ivar A. Heikel; Mercators tryckeri; Helsingfors 1946