ulf ”Fixarn” karlsson Jag har bokstavligen varit och vänt på andra sidan

Text: ulf Hjelting Bild: viggo Hjelting

Det började som en vanlig influensa med snuva och hosta. Dock eskalerade allt väldigt snabbt till det sämre och när Ulf ”Fixarn” Karlsson fick svårt att andas tillkallades ambulans. Efter 30 dagar i respirator vaknade han upp, till följd av covid.

–Jag minns bara att de hämtade mig i ambulans och att jag sa hejdå till frugan. Efter det har jag bara fragmentariska minnesbilder av gatlampor som passerade och läkare och sköterskor i vita rockar innan det blev helt svart, säger ulf ”Fixarn” karlsson när vi träffas i motala en sommardag i slutet av juli. – Hade de inte tagit bilder på mig med alla de där slangarna, så hade jag knappt trott att det var sant att jag tillbringat 30 dagar i respirator på universitetssjukhuset i Linköping. kaffe med mackor och pålägg är uppdukat på altanen till det lilla huset i motala. Framför mig på andra sidan bordet sitter ulf ”Fixarn” karlsson. Frimurarbroder. käppen håller han med båda händerna och mörka solglasögon måste han ha för sin ljuskänslighet som bara är ett av resultaten efter mötet med covid-19. i garaget står två motorcyklar som han inte använt sedan sommaren och hösten 2019. Planen är att kunna köra något av dem igen under nästa år.

Mot alla odds

– Jag blir så förbannad på de som säger att covid bara är en helt ”vanlig” förkylning. de har ingen aning om vad de pratar om. Jag har bokstavligen varit på andra sidan och enligt läkarna så borde jag egentligen vara död. men det är jag inte och det mot alla odds.

Rösten spricker när ulf pratar om det han upplevt. vi gör en paus och han tar ett djupt andetag för att kunna fortsätta. det var med både diabetes och ett antal kilo övervikt han tog en match mot covidviruset. En match han nätt och jämnt vann. – Jag vaknande upp efter 30 dagar och det första jag ser är en burk med coca cola. Tydligen hade jag pratar om att jag var törstig och nästan skällt ut de stackars sjuksköterskorna om att jag ville ha coca cola. Jag har ju för sjutton diabetes och kan definitivt inte dricka något med en massa socker i. ulf ser humorn i det fullständigt absurda i situationen och skrattar lite. 30 dagar. i sängläge. det låter kanske inte så mycket, men en kropp som inte är i rörelse gör att musklerna förtvinar oerhört snabbt.

Värsta tänkbara smärta

– När de sa åt mig att sätta mig upp i sängen trodde jag nästan inte det vara sant. det är något av den värsta smärtupplevelsen jag varit med om. att bara sitta upp gjorde så ont att jag skrek rakt ut. varenda muskelfiber i hela kroppen sa ifrån och… jag kan inte beskriva hur det kändes. den värsta tänkbara smärta du kan tänka dig. och det har varit en lång väg tillbaka till att kunna gå igen. Balansen är fortfarande inte den bästa och utan käpp skulle jag inte våga stå upp. i början när jag kom hem satt jag i rullstol som sedan efter mycket träning byttes ut till rollator. 20 kilo lättare på 30 dagar. och en upplevelse han gärna hade sluppit. – Jag vet att kanske folk tycker jag är tokig, men det jag upplevt är lika verkligt som att du och jag sitter här och pratar. det brukar ju pratas om näradödenupplevelser och jag hade en sådan. Jag höll min döde svåger i handen och vi gick tillsammans mot någonting. det var en fantastisk behaglig känsla, men så släppte han min hand och sa att det inte var dags än för mig. det låter jättekonstigt, jag vet. ulf tar en tugga av mackan han just brett och lyfter koppen med kaffe. Han tar lite hjälp av den andra handen. En liten hundvalp kommer nästan studsande mot oss från vardagsrummet innanför altanen. Han gläfser och hälsar. – För mig var det verkligt. oerhört verkligt.

Jobbig period

vi tar en sakta promenad efter fikat för att se på de båda motorcyklarna i garaget. ulf har själv gjort några små modifieringar. det är inte för inte han kallas ”Fixarn”. i ett rum innanför håller sonen på att bygga något som liknar en gocart. allt byggs för hand och med egna lösningar vad gäller styrning. – Han har det efter mig. Efter den där bilen blir det att skrämma liv i choppern som står där borta och som i dag saknar motor. stoltheten går det inte att ta fel på i ulfs röst. det har varit en jobbig period att ta sig tillbaka. – i början hade jag panikångest och fruktansvärda självmordstankar. Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag vet att jag hade planer på att dränka mig själv i handfatet, men jag orkade inte ta mig dit. det här är tydligen inte ovanligt för personer som varit med om det jag varit med om. det handlar om att kunna bearbeta ett trauma. idag ser ulf betydligt ljusare på tillvaron med hjälp av samtal och sjukhusets kurator. – den vård jag fått är fantastisk. att betala skatt efter det jag varit med om är inte precis svårt. svensk sjukhuspersonal är fantastisk och värd allt beröm de kan få. X