I Theodor adelswärds spår

Text: Anders Jarkiewicz Foto: Hans Bolling

När bussen svängde ut på E22 morgonen den 1 juli hade inte ett 25-tal frimurare och närstående träffats på över ett helt år. Alla var dubbelvaccinerade, utom Leo som var för ung för att vaccineras, däremot sänkte han medelåldern i sällskapet. Målet med resan var att följa i frimuraren Theodor Adelswärds fotspår.

Resan gick via Edsbruk upp genom den vackra Uknadalen till Åtvidaberg. Här skulle vi följa Theodor Adelswärd i fotspåren men också spåren av de övriga baronerna i släkten Adelswärd. Uknadalen är en dalgång med förkastningsberg i öster och lägre skogbeklädda berg i väster. Däremellan ett bördigt slättland med en vattenväg från Bysjön ända ner till kusten. Efter att ha passerat Ukna ser vi byn Kolsebro högt i väster. Byn ligger väl samlad med bostadshusen på ena sidan av bygatan och ladugårdar och logar på den andra. Marken är visserligen skiftad men byn är intakt. Vi kommer till Kvisterums säteri och kyrkan som ligger underbart vackert vid Båtsjön. Vi är sedan länge inne på Adelswärds territorium som präglas av produktion av koppar från gruvorna i Mormorsgruvan och Bersbo. För att kunna anrika kopparen behövdes enorma mängder träkol och under slutet av 1700- och 1800-talet köptes därför flera egendomar bland annat Kvisterums säteri och Överums Bruk.

Orangeriet vid Adelsnäs.

Golfbanan anlades

En fjärdedel av den totala produktionen av koppar i Sverige kom från Baroniet Adelswärd. Redan 1783 stadfäste Gustav III Sveriges första och enda baroni. Baroniet Adelswärd hade fram till 1960-talet fungerat som ett fideikommiss vilket innebar att egendomen hållits samman då den odelad gått från far till äldste sonen.

Men säg den glädje som varar, i slutet av 1800-talet hade produktionen av koppar minskat med 80 procent och man behövde diversifiera verksamheten, något som bergsingenjören Theodor Adelswärd insåg när han tog över egendomen år 1900 och när en eldsvåda ödelade stora delar av industriområdet 1903 var gruvepoken definitivt över. En omvandling till ett modernt skogs- och lantbruk påbörjades. Forsaströms Kraftaktiebolag startades och bidrog till att hela Åtvidaberg tidigt elektrifierades. Senare startades även Åtvidabergs snickerifabrik som tillverkade tidsenliga kontorsmöbler som i dag är starkt efterfrågade på auktionshusen. Långt senare på 1950-talet anlades en golfbana, på det natursköna område som tidigare hyst en trädgårdsskola. Den invigdes 1957 med prins Bertil som hedersgäst.

Storvulna planer

Theodor var en sann entreprenör och tänkare, han var aktiv på dåtidens politiska scen. Han var medlem av både andra och första kammaren och ingick även i Staafska andra ministär i rollen som finansminister. Han var Sveriges representant i den Internationella parlamentariska Unionen IPU. Djupt engagerad i rösträttsreformen och den strikta neutralitetspolitiken framförde han egna förslag och kritiserade oförbehållsamt andras. Han kunde vara mycket skarp i sina angrepp och drog sig inte för personliga påhopp. Östgöta Correspondenten skriver försiktigt ”han var nog aldrig någon utpräglad partiman”.

Väl framme i Åtvidaberg är det dags för fika som avnjuts i Åtvidabergs stora kyrka där kyrkoherde Kirsten Alm välkomnade och gav en kort information om kyrkan som är uppförd i nygotisk stil med naturmaterial och invigdes 1885. Att uppföra kyrkor var en uppgift för lokalsamhället och här hade Adelswärdarna ett avgörande inflytande. Tanken var att uppföra en landsortskatedral som skulle kunna ta emot 2 500 besökare. Trots den stora befolkningstillväxten och den strikta kyrkoplikten skulle det ha varit svårt att fylla kyrkan ens vid de stora högtiderna, men det var nog finansieringen som spräckte de storvulna planerna. Samtidigt med uppförandet

av den stora kyrkan beslutades det att lägga den gamla kyrkan som hade uppförts i början av 1500-talet i ruin, och det genomfördes under ledning av arkitekt Adolf Emil Melander som även ritade den nyuppförda kyrkan. Efter en tragisk händelse i familjen Ericssons liv ville Elof Ericsson (VD för Facit) bekosta en återuppbyggnad av den gamla kyrkan, och den blev klar 1957. Nu finns alltså 2 kyrkor plus en klockstapel inom några 100 meters avstånd.

Jan ”kanonöversten” instruerar en assistent.

Sagerska huset

Färden gick nu vidare till Adelsnäs som införskaffats redan 1771 där Theodor Adelswärd låtit uppföra ett stort slott i engelsk stil 1916–1920. Det ersatte den tidigare herrgården som nedmonterades och uppfördes i Västantorp på andra sidan Bysjön där den i dag utgör huvudbyggnaden i det vackra golfhotellet Baro. Isak Gustaf Clason, Theodors studiekamrat på Tekniska högskolan ritade slottet men även det Adelswärdska huset i Stockholm, beläget närmast granne med Sagerska huset stadsministerns bostad och tvärs över gatan Rosenbad, där regeringen i dag residerar.

Här fick vi promenera runt i den parkanläggning som Theodor lät modernisera, influerad av tidens Arts & Craft rörelse. Framför det stora orangeriet finner vi en ”sunken garden” som är typisk för tiden. På väg mot andra sidan Bysjön där lunch skall serveras i Villa Baro, ser vi på avstånd ett rundtempel med åtta doriska kolonner. Det uppfördes 1809 av Eric Göran Adelswärd till minnet av hustrun Eva Helena född von Fersen. Hon avled år 1807 och var då 48 år gammal och efterlämnade åtta barn. Hon var kusin till den berömde Axel von Fersen, samme man som utpekades som Marie Antoinettes älskare och som senare mördades av en lynchmobb i Stockholm. Takmålningen av Per Hörberg är allegorisk och använder antikens gudar och myter för att spegla gruvdriften i Åtvidaberg.

Krut och tillbehör

Lunchen serveras på den vackra golfrestaurangen Villa Baro. Maten som serveras är både välsmakande och prisvärd, något som vi smålänningar uppskattar.

Nästa stopp på resan är Solkanonen. Vår guide tillika min bror Jan Jarkiewicz är också ”kanonöverste” och skall se till att Sveriges (världens?) enda solkanon skall avfyras på ett säkert sätt och att skottet hörs över nejden. Alla håller för öronen men knallen kommer ändå överraskande starkt. Mot en mindre ersättning för krut och tillbehör får vi ännu ett skott, om möjligt ännu starkare. Solkanonen uppfördes av Seth Adelswärd 1850 och det fanns även ett kastell i anslutning till kanonen. Frågan om vad den tjänade för syfte fick inget svar, kanske för att alla som arbetade runt på ägorna skulle veta att klockan nu var 13:00 och inrätta sig därefter.

En förväntansfull skara frimurare.

Operatenoren Jussi Björling

Nästa höjdpunkt är en tur på Bysjön med e/s ”Vågskvalpet ” en katamaran som drivs av ett skovelhjul som får kraften från ett stort truckbatteri. Jan berättar engagerat och humoristiskt om fastigheterna längs sjöns stränder och personer som levt där. Vi får även tillfälle att testa vår minnesförmåga där det gäller att hitta rätt sångtitel, sångare eller kompositör när han spelar upp musik från 50- och 70-talet, Alltså vår ”primetime”. En bland många anekdoter utspelar sig när den berömde operatenoren Jussi Björling skulle ros över från Kanonkullen till slottet på den andra sidan där en förväntansfull publik väntade på framförandet. En av roddarna berättade att de haft ett elände att få ner den överförfriskade tenoren i båten, då den andre inflikade att det var väl ingenting jämfört med när de skulle försöka få honom ur båten. Nåväl han kom ur båten, och konferencieren meddelade den väntande publiken att framträdandet skulle skjutas fram något, då den berömde tenoren var något indisponibel efter sin långa resa. Efter tre timmar då publiken serverades drycker med tilltugg framförde Jussi den efterlängtade ”Till havs”. Alla var överens om att de haft en fantastisk och minnesvärld kväll.

Landets rikaste

Nästa anhalt var Mormorsgruvan, en av de gruvor som levererade kopparmalmen. Gruvan är cirka 440 meter djup och vi får här se en modell av den stångdrift som möjliggjorde att pumparna kunde få ut det vatten som hotade att dränka gruvan och dess arbetare. ”Mormor” var ett samlingsnamn på de väsen som fanns djupt i gruvan och som arbetarna var tvungna att hålla sig väl med för att inte råka ut för olyckshändelser och andra bakslag som var alltför vanliga. Mormorsgruvan och den i Bersbo var grunden till det välstånd som familjen Adelswärd upparbetade genom åren och som omfattade 22 000 hektar mark. Under en period räknades baron Adelswärd som en av landets rikaste personer.

Theodor Adelswärd föddes 1860 och avled 1929. Theodor efterlämnade förutom hustrun Anna Louise Douglas fyra barn. Vid begravningen hade hela samhället slutit upp såväl som representanter från riksdag och näringsliv. Prins Eugen representerade kungafamiljen. Efter förrättningen gick ett extratåg till Stockholm med kista och gäster för ännu ett avsked av det offentliga Sverige med kungafamiljen.

Slavliknande förhållanden

I en beskrivning av bruksmiljön från slutet av 1800-talet tecknar författaren en synnerligen positiv bild av Åtvidaberg, han utropar ”Ett jordiskt paradis”. Det skiljer sig markant från den maktfullkomlige brukspatronen och arbetarbefolkningen som dignade under slavliknande förhållanden i samtida skildringar. ”Paradis”? - kanske ändå inte, men mycket gjordes för att ge gruvarbetarna en dräglig tillvaro. I brukssamhället blev man omhändertagen ”från vaggan till graven” Även om lönen var låg ingick en bostad som naturaförmån samt spannmål och andra livsmedel. Egnahemsrörelsen styrdes helt från bruksledningen sida, Kooperativa handelsbodar uppmuntrades, tillgång till läkare fanns och den första skoltandvårdskliniken i Östergötland öppnades i Åtvidaberg 1809. Genom patronatus hade baron Adelswärd möjlighet att påverka det lokala skolväsendets utveckling genom den makt lagen gav honom över kyrkan och därmed skolan. Långt före lagen om skolplikt 1842 kunde 95 procent av barnen i åldern sju till nio år läsa.

Vacker och spännande plats

När det gäller Theodor Adelswärds resa inom frimureriet har jag fått benäget bistånd av Östgötska provinsiallogen och dess förste antikvarie Lars Wittheden. Stamkortet visar att broder Theodor recipierade i S:t Johanneslogen S:t Jacob 1883, vidare i S:t Andreaslogen Gyllene Gripen två år senare 1885 och slutligen i kapitlet 1887 för att slutligen få grad tio 1908. Av noteringarna framgår det inte att Theodor haft några ämbeten eller andra uppdrag inom logen. Inte heller kan vi finna uppgifter om andra frimurare inom Baroniet Adelswärds familj. Däremot fick jag kontakt med Ted (Theodor) Adelswärd, en annan gren av släkten, inom Skånska provinsiallogen som berättade att både hans far och farfar varit frimurare och att även hans son valt att beträda den vägen.

Efter många fina intryck och upplevelser vände vi åter till Oskarshamn. Vi vill tacka caritas i Oskarshamn som gav ett generöst bidrag till resan, vars ordförande Lars-Erik Svensson även förklarade syftet med organisationen. Vi tackar även Jan Jarkiewicz som guidade oss under dagen med både humor och värme, och med inte alltför svåra musikfrågor. Vi kan rekommendera andra loger och brödraföreningar att göra om samma utflykt till denna vackra och spännande plats. Vi rekommenderar även bröder som reser söderifrån för att gå på loge i Linköping att lägga 15 min extra på restiden för att få uppleva den vackra Uknadalen. X